Kriget mellan suveräniteten och äganderätten

Ett ord till om konflikten mellan palestinierna och staten Israel. Jag har nu flera gånger ifrågasatt det vettiga i en så kallad tvåstatslösning. Det är inte frågan om nationell suveränitet som är det viktiga i den här konflikten. Jag är rätt säker på att ytterst få palestinier faktiskt bryr sig ett minsta dugg om sitt nationella oberoende. Det som upprör och väcker hat och ursinne är staten Israels ovilja att respektera palestiniernas äganderätt.

Den tidiga sionistiska rörelsen hade inga illusioner om att upprätta en judisk stat i Palestina; det var en romantisk dröm för de europeiska judar som samlades för att hantera ”den judiska frågan” i Europa. De första judiska bosättarna i Palestina var judar från Ryssland som sökte tillflykt i det muslimska Osmanska imperiet undan kristen förföljelse. De köpte, fullt legalt, mark av de turkiska makthavarna, helt utan att lyssna på de europeiska sionisterna som föreställde sig helt andra territorier för en judisk stat (Uganda och Madagaskar till exempel). Andra etniska grupper flydde till osmanska Palestina ungefär samtidigt: tjerkesser från Ryssland, bosnjaker från Balkan. Fram till första världskriget flydde knappt 100000 judar till Palestina. Till, som sagt, det muslimska turkiska kalifatet. Judar kände sig tryggare i ett muslimskt land än i det kristna Ryssland.

Efter första världskriget tog Storbritannien kontroll över Palestina. Det osmanska imperiet hade kollapsat, precis som de tre andra europeiska kejsardömena Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. Men till skillnad från i dessa tre ansågs befolkningarna i de gamla turkiska territorierna inte ha mognad att driva egna länder. Nationernas förbund gav Frankrike och Storbritannien mandat att sköta affärerna så länge. Palestina och landet öster om Jordanien sköttes av britterna och Libanon/Syrien av Frankrike. Britterna upprättade restriktioner för judiska fastighetsinköp i Palestina: judar kunde köpa mark i endast 5 procent av territoriet.

När staten Israel utropades flydde och fördrevs hundratusentals palestinier; framförallt självägande bönder. Deras egendom kontrolleras än i dag av en israelisk myndighet, ILA, som formellt äger över 90 procent av all mark i Israel. Och det är här som problemen uppstår. De palestinska flyktingarna anser att marken är deras egendom, medan staten Israel uppfattar marken som statlig israelisk egendom. Palestinierna kan visa upp fastighetskartor med anor från osmanska riket och ibland äldre än så, men för staten Israel är det statlig mark. ILA kan upplåta arrende av mark för 49 eller 98 år, men säljer aldrig mark. ILA kan alltså hyra ut mark som palestinska bönder anser sig äga.

Det har aldrig funnits en palestinsk stat, men palestinier kan ofta juridiskt styrka äganderätten till jord i Israel, med dokument från osmansk och brittisk tid. Det här är inte en fråga om nationellt självstyre – en palestinier kan köpa mark i Uppsala kommun utan att det för den skulle blir en arabisk stat. Men palestinierna i Israel kan sällan göra anspråk på den mark de formellt äger. Och där uppstår konflikten. Mellan nationell suveränitet och enskilda människors äganderätt.

Några retoriska regler:

Kära debattörer. Vänligen notera nedanstående regler för att upprätthålla en samhällsdebatt.

Jämför inget med Nazityskland eller andra historiska diktaturer. Det gynnar bara din motståndare som då kan angripa dig för ”relativisering” etc. Att säga att XXX agerar som Hitler låter kanske kraftfullt, men det ger din motståndare en möjlighet att sluta tala om sakfrågan, och i stället tala om dig.

Jämför inget med apartheid eller andra historiska tvångslagar. Likheterna är nästan aldrig relevanta och, precis som i Hitlerfallet, ger den här sortens retorik motståndaren fördel.

Kalla ingen för ”nyttig idiot”. Uttrycket ger din motståndare möjlighet att angripa dig, i stället för att tvingas förklara sitt eget agerande.

Använd aldrig uttrycket ”fredsskadad”. Det är ett fullständigt orimligt begrepp som utgår från att lidande förädlar. Var och en som använder ordet bör vara beredd att personligen utsättas för krig och på så sätt förädla sig.

Påstå aldrig att de som inte håller med dig är aningslösa. Att andra inte håller med om dina prioriteringar betyder inte att de inte ser problemen. Alla behöver inte hålla med om att det du tycker är viktigt är det enda som är viktigt. Om du inte lyckas övertyga dem betyder det att din argumentering är för svag.

Personangrepp är alltid ett misslyckande. Angrip utsagor, aldrig utseenden, klädstil, kön, påstådda åsikter etc. Kallar du någon ”beige gnom” har du förlorat debatten.

Göm dig inte i bubblorna. Det offentliga samtalet är alltid kritiskt och strävar inte efter att få lajks. Demokrati handlar inte om att hålla med, utan om att lyssna. Demokratins essens är oliktänkandet.

Demokratins överlevnad är ditt personliga ansvar. Kolla alltid fakta. Sprid aldrig en lögn. Demokratin är inte i första hand ett statsskick; demokratin är vår relation till varandra, respektfull, lyssnande, inkännande. Demokratin är medborgarnas. Varenda rättighet i vårt land är resultatet av medborgarnas krav och kamp.

Brott och brott

Först och främst – Mellanöstern är inte en fotbollsmatch där man väljer om man hejar på Israel eller palestinierna, ungefär som man väljer om man hejar på Real Madrid eller Barcelona. Våld är våld, brott är brott, övergrepp är övergrepp.

Eftersom jag är demokratisk socialist är jag kritisk till nationalstatsidén och därmed, som en konsekvens, även till ”tvåstatslösningen”. Ett kollektiv, det må vara en etnisk, politisk eller social kategori, Real Madrid-fans eller hammarbyare, har inga rättigheter. Individer har rättigheter. Det gäller hammarbyare och rika knösar och folkpartister och samer, romer, palestinier, västerbottningar och folk som tycker om fläsklägg.

Människor som lever under ockupation har, enligt folkrätten, rätt att göra motstånd. Och en ockupationsmakt har, enligt samma folkrätt, inte bara rätt, utan också skyldighet, att upprätthålla lag och ordning i det ockuperade området. Inget av de angrepp Hamas utfört mot Israel sedan gruppen tog makten över Gaza kan beskrivas som motstånd. Och att ”Israel är en demokrati” rättfärdigar inte godtycklig bombning av civila mål.

Hamas kämpar inte för palestiniernas frihet. Och vi kan vara lugna över att Israels krigföring på Gaza inte kommer att befria området från Hamas. Från det ögonblick då Israel inledde sitt motangrepp har det varit klart att det är Hamas som kontrollerar konflikten. Jag säger det igen: Hamas är inte en motståndsrörelse. Hamas är inte terrorister. Hamas är ett beväpnat kriminellt gäng. Att bekämpa brottslighet med stridsflyg och granatkastare är inte effektivt. Israels armé är säkert jätte-jättebra som armé, men fullkomligt värdelös som poliskår.

Palestinierna kommer inte att bli fria ”från floden till havet” genom angrepp på civila i Israel. Israelerna kommer inte att besegra Hamas genom att låtsas att Hamas är en armé. Påståenden om att Israel genomför ett folkmord är felaktiga. Israels armé är utan tvivel välutrustad och vältränad och soldaterna är motiverade, men den är ineffektiv för det ändamål den används för.

Hamas kan inte besegras, eftersom det just är våldet de vill ha. Varje hus som skjuts sönder av Israel är en seger för Hamas. Israel garanterar med sin krigföring Hamas seger i det här kriget.

Jag fortsätter att stödja statens Israels och dess invånares rätt till försvar, men tänker aldrig försvara det ineffektiva, kanske rentav inkompetenta, och fullständigt kontraproduktiva sätt som den israeliska regeringen hanterar Hamas.

”Sagan om den döde presidenten”

Valerij Solovej är en rysk statsvetare som då och då förekommer i internationella medier för att kommentera rysk politik, och då framförallt Putin, Putins planer, och nu senast – Putins död. Solovej har ungefär en halv miljon följare på YouTube, och i han lägger till nytt material flera gånger i veckan. Den ryska grävgruppen The Insider har kartlagt Solovej och visar hur den systematiska ryktesspridningen skapar misstro – inte mot Solovej, utan mot de medier som sprider ryktena.

Valerij Solovej föddes 1960 och är utbildad historiker. På det ryska utrikesministeriets högskola, Moskvas institut för internationella relationer, har han undervisat i marknadsföring och kommunikation. Enligt The Insider ledde han mellan 2007 och 2019 tre kurser: Politisk PR och reklam, Grundkurs i informationskrigföring och mediemanipulation och Grundkurs i statlig informationspolitik.

Solovej har gjort sig känd för att komma med tvärsäkra prognoser utifrån unika, aldrig namngivna källor i president Putins närvaro. Vi hittar honom 2016 i Ekot i Sveriges Radio, då han försäkrade att Putin inte avsåg ställa upp i valet 2018. Solovej återkommer 2018 i Svenska Dagbladet, och försäkrar att ”Putin tröttnat på Ryssland”. Under våren 2022 berättar Solovej att Putin flytt till en bunker i Ural, och senare samma vår blir Putins hälsa världsnyheter, och källan till uppgifterna är – Valerij Solovej. Han citeras i SvD och debatteras i Radiokorrespondenterna. Solovej och andra amatördiagnostiker avgör att Putin har parkinsons sjukdom, cancer eller prostataförstoring.

Sommaren 2023 förklarade Solovej att Putin redan var ”halvdöd”; det fanns dubbelgångare som sattes in i Putins ställe när Kreml behövde visa upp en levande Putin.

Och i slutet av oktober kom nyheten om att Putin nu äntligen kolat vippen. He is no more; he has ceased to be; bereft of life he rests in peace; he is pushing up the daisies – He is an ex-president.

Formellt sett var källan till uppgifterna om Putins död inte Solovej, utan det anonyma Telegramkontot ”General SVR” – ett konto som The Insider kunnat koppla till en jurist i Charkiv, och alltså inte alls till en – som Valerij Solovjov försäkrat – generallöjtnant i det ryska utrikesspionaget. Medier i både Ryssland och Ukraina har noterat kopplingar mellan Solovej och ”General SVR”. Och Solovej var snabb med att sprida uppgifterna från ”General SVR”.

Två veckor senare fortsätter Valerij Solovej att hävda att Putin är död. Allt vi ser är dubbelgångare. Intressant nog plockade Solovej fram dubbelgångarteorin även i somras, efter Jevgenij Prigozjins död. Prigozjin hade, menade Solovej, listigt låtit en dubbelgångare dödas, medan Prigozjin själv slipade knivarna för att ta hämnd.

Valerij Solovej är i sin fulla rätt att berätta sagor och påstå att han har unika källor i Kreml. Problemet uppstår när seriösa medier och beslutsfattare uppfattar Solovej som en seriös källa med seriösa insikter. The Insiders grävreporter, Ilja Ber, konstaterar att Solovjovs ryktesspridning knappast skadar Solovej, men den skadar journalistikens trovärdighet. Ryktena genererar klick, men de skjuter journalistikens trovärdighet i sank.

Mediekonsumenterna konstaterar att redaktionerna sprider ogrundade påståenden och bestämmer sig för att ”det inte finns någon sanning”; ”medierna ljuger”.

Wikipedia finns en sammanställning över Solovjovs ouppfyllda spådomar. Han har spått Putins avgång i stort sett årligen sedan 2017.

Det finns inga källor till hur beslutsfattandet går till i Kreml. Det finns ingen som vet vem som har Putins öra och ingen källa som kan besvara varför han verkar lite blek om nosen vid något tillfälle. Det är frestande att hänvisa till en professor som dessutom hedrats med titeln ”utländsk agent” i Ryssland för att släppa in en illusion av luft i informationsvacuumet. Men journalistiken måste vara källkritisk, ifrågasättande och noggrann. Vet vi inte, ska vi säga att vi inte vet.

Att segra genom att dödas

Den enda part i Gaza som kan bryta mot folkrätten är Israel. Hamas är bara ett kriminellt gäng. Mördare, profitörer och våldtäktsmän som inte har något som helst intresse av att följa vare sig krigets eller rättsstatens lagar. Israels krigföring är inte konstigare än en polisinsats mot en bankrånare som tagit gisslan. Av den polis som gör insatsen förväntar vi oss att gisslan skyddas så långt det är möjligt. Av rånaren kan vi inte förvänta oss något. Det här skapar en asymmetri i krigföringen: Hamas kan skita i krigslagarna; Israel är skyldig att följa dem.

Hamas, precis som vilken bankrånare som helst, försöker försvåra polisinsatsen, just genom att hota gisslan: en inbrytning kommer att riskera livet på civila. Hamas anlägger avskjutningsramper för raketer i skolor och på sjukhus; placerar vapenlager i bostadshus och så vidare. Det kriminella gänget har inga begränsningar i folkrätten. Men det har Israels armé. Folkrätten är till för att skydda civilbefolkningen, och Hamas utnyttjar de krav folkrätten ställer på Israel. Hela attacken 7 oktober var uppenbarligen avsedd att provocera ett israeliskt svar.

Det finns inget som helst element av befrielsekamp hos Hamas. Ingenting av det Hamas gjort sedan de tog kontrollen över Gaza har varit avsett att befria palestinierna. Inte från ockupation, inte från lidande.

Israels armé kan genomföra exakt vilka operationer som helst på Gazas territorium. Hamas är ett tungt beväpnat kriminellt gäng, men de har inte tillgång till pansar, flyg, artilleri… Hamas kan bara strida mot obeväpnade, och håller sig därför undan, gömmer sig bakom civilbefolkningen, bakom gisslan. Enda vägen framåt för Israels armé är att ta sig igenom de mänskliga murar som Hamas byggt för att skydda sig själva. Förlusterna i människoliv är enorma, precis som Hamas hoppats.

Allt illustrerar problemet med så kallade hårda tag. Även i Sverige vill vissa att militär ska sättas in i kampen mot beväpnade gäng, men hur skulle det gå till? Självklart skulle ett par stridsvagnar rätt snabbt kunna skjuta sönder gängens gömställen, men samtidigt skulle hela stadsdelar raseras och hundratals människor, helt utan all koppling till kriminella gäng, drabbas. Militären har tillgång till tunga vapen, men vapen som inte passar det minsta för polisiära uppgifter.

Israel har stridit mot angripande stater i fyra krig: 1948, 1956, 1967 och 1973. Vid alla dessa tillfällen angreps landet av numerärt starkare allianser, och vid alla tillfällen besegrades motståndaren. Israels armé har vunnit genom kompetent ledarskap, avancerad utrustning och motiverade soldater. Det här har skapat ett rykte om Israels armé som i princip oövervinnerlig. En David som gång på gång besegrar Goliat.

Men Israel har samtidigt försökt använda armén polisiärt, och här med betydligt mindre framgång. Framförallt har armén misslyckats med att besegra det palestinska motståndet i de ockuperade områdena på Västbanken och Gaza. Israel har haft full kontroll över territoriet sedan 1967, utan att kunna segra. Den första intifadan 1987 visade svårigheterna. Hela vitsen med upproret var att göra motstånd, inte att segra eller befria. En armé har svårt att bekämpa en fiende som inte vill strida, utan föredrar att dö. I ett normalt krig är en dödad motståndare en motståndare färre; i det krig den israeliska armén tvingats föra är varje dödad palestinier en seger – för palestinierna.

Det finns ett politiskt problem här också: genom att sätta in militären mot Hamas skapas en bild av att det är två härar som står mot varandra. Israel legitimerar Hamas genom angreppet; gör Hamas till en palestinsk armé, en motståndsrörelse. Och det är klart att ett gäng våldtäktsmän och gisslantagare hellre uppfattar sig som en befrielserörelse än som ett kriminellt gäng. Israel adlar Hamas. Stockholmssyndromet kickar in.

Vi får utgå från att Israels regering vill uppnå säkerhet åt israelerna. Modellen vore att använda sig av polisiära, rättsliga metoder. Identifiera förövare av de brott som begicks 7 oktober, ställa dem inför rätta med försvarare och bevisning, rättssäkert och långtråkigt. Det är inte Hamas som begått brotten; inte palestinierna. Det är de enskilda gärningsmännen som ska fängslas som vanliga kriminella. Det här är en uppgift Israels armé inte klarat av.

”Hårda tag” gör oss själva till gärningsmännens gisslan. Israel har reagerat helt förväntat på Hamas provokation, eftersom allt annat skulle vara att ”visa svaghet”. Alltså är det Hamas som bestämmer hur Israel ska agera. ”Hårda tag” bygger på hedersetiken: en kastad handske måste tas upp; att inte delta i duellen är en skam. Hamas är på hemmaplan med hedersetiken och kommer att vinna genom att dödas. Hamas kontrollerar Israels agerande i minsta detalj.

Svaga makthavare väljer hårda tag

”Hårda tag” är ett slagord lata människor använder för att låtsas beslutsamhet och ledarskap. Hårda tag mot brottsligheten – och saken är löst. Hårda tag mot Hamas – och problemet är ur vägen. Allt kan, säger de lata, lösas med hårda tag.

Så vad är ”hårda tag”. Mer poliser, tyngre vapen, längre straff är kanske de vanligaste kraven. Men inget, vare sig i forskning eller konkret erfarenhet, styrker testen om att hårdare straff minskar brottsligheten. Till ”hårda tag” kan man ju också höra generaliseringar gentemot sociala grupper: förbjud ungdomar från att vara utomhus utanför skoltid. Släpp inte in svarthåriga i landet. Förbjud islam. Sådana ”hårda tag”.

Kanske ska vi också lägga till de ”hårda tag” som Israel tar till för att bekämpa terrororganisationen Hamas. Västbanken och Gaza har befunnit sig under israelisk militär ockupation sedan 1967 och, det måste nog sägas, utsatts för ganska många slags hårda tag sedan dess. MEN också – sociala insatser. Israel har under hela ockupationen till exempel drivit skolor för palestinierna, vilket fått till följd att läskunnigheten på de ockuperade områdena är högre än i de flesta arabstater. Fram till den första intifadan 1987 arbetade huvuddelen av palestinierna i Israel utanför de ockuperade områdena. De vägspärrar och murar som är en skrämmande syn i dagens Israel/Palestina fanns inte. Allt detta är en del av de ”hårda tag” som vidtogs för att få stopp på det palestinska motståndet.

Jag vill påstå att ”hårda tag” är åtgärder för att slippa vidta åtgärder. ”Hårda tag” är en illusion av verksamhet.

Israel kontrollerar slagfältet totalt i kriget mot Hamas i Gaza. Det finns inget som begränsar den israeliska militärens rörelsefrihet. Inte i dag, inte i går. Israel kontrollerade slagfältet totalt även i kriget mot Hizbullah i Libanon 2006.

Men grejen är att vare sig Hizbullah eller Hamas bryr sig om det här. Deras mål är inte seger. Deras mål är martyrium. Deras ideal är att ge sitt liv för motståndet. Hamas kontrollerar redan Gaza. Man kan hävda att Gaza befinner sig under blockad, men Gaza har gräns mot Egypten och skulle kunna förhandla fram leveranser av exakt vad som helst med den egyptiska regeringen. Ändå förutsätts Israel leverera energi, livsmedel, vatten till Gaza. Området befinner sig tekniskt sett fortfarande under israelisk ockupation; den palestinska myndigheten har givits vissa administrativa funktioner inom ramarna för ockupationen, ungefär som en lokal polismakt kan få tjänstgöra som ordningspolis under en utländsk ockupation. De facto är Gazaremsan en självständig stat under Hamas kontroll.

Målet för Hamas attack 7 oktober var uppenbarligen aldrig att besegra Israel. Inte att ta kontrollen över något strategiskt objekt eller någon viktig resurs. Målet var att döda civila och att provocera fram ett israeliskt svar. Ju hårdare svar, desto bättre. Israel agerar precis som förväntats, helt enligt den dramaturgiska modell Hamas eftersträvat. Och Hamas försöker inte ens försvara sitt territorium. Själva vitsen med Hamas krigföring är att få så stora egna förluster som möjligt. Maximera martyriet.

Israelerna hatar inte palestinier, men är rädda för dem. Palestinierna är inte rädda för israeler, men hatar dem. Israelerna tenderar att uppfatta palestinierna som ett slags smitta som man genom sanitära medel kan undvika. Palestinierna reducerar israelerna till en mytologisk fiende som berövat dem på något de aldrig haft.

Rädslan präglar Israels politik; hatet – palestiniernas. Israel bygger högre murar, försvårar vardagslivet i det ockuperade området, minskar människornas rörelsefrihet. En palestinier kan stå vid Nablus på berget Gerisim och se havet skyskraporna i Tel Aviv, men aldrig få resa dit. Israel representeras av närvarande soldater och ett ofattbart välstånd som är inom synhåll men för alltid utom räckhåll.

Rädslan och hatet skapar identitet. De rädda israelernas ”hårda tag” skapar en illusion av trygghet; de hatfulla palestiniernas – en illusion av motstånd. Det här passar alla. Ingen behöver ta ansvar för vad som händer sedan. När kan Israel säga att Hamas besegrats? När kan palestinierna säga att de befriats?

Kampen måste vara en annan: kampen för den enskilda människans trygghet, värdighet och rättigheter. Det här är ett svårare mål att uppnå än seger över ett beväpnat terrorgäng eller rätten till en egen stat. Då är det lättare att ta till ”hårda tag” och veta att kampen är evig.

Rättsstat

Häromdagen frikändes en person som greps i november i fjol, misstänkt för spioneri. Mannen och hans fru greps under ganska dramatiska former i en gryningsräd med helikoptrar och allt. Inget konstigt med det – det fanns fog för att göra gripandet snabbt och inte ge möjlighet att förstöra bevis.

Och tingsrätten konstaterar att allt som framkommit i förundersökningen stämmer: mannen har använt falska identiteter och hjälpt ryska företag och myndigheter att få tag på information och teknologi som Ryssland inte ska ha tillgång till under sanktionsregimen. Mannen har samarbetat med Rysslands militära underrättelsetjänst; det fastslås i utredningen. Ändå frias han. Eftersom det han gjort inte är spioneri. Han har inte utfört det brott han åtalats för, konstaterar domstolen.

Om jag kör för fort och åtalas för svartbygge kan jag inte fällas för det. Om jag stulit en bil och åtalas för skattebrott kan jag inte fällas för det. Jag kan vara skyldig till alla möjliga brott och förbrytelser, men en domstol kan bara fälla mig för det som åtalet gäller. Det är liksom kärnan i rättsstaten.

Att den här mannen frikänns betyder inte nödvändigt att han är oskyldig, det betyder bara att rättsväsendet har fungerat som det ska. Att åklagaren varit dålig på att formulera ett åtal som passar ihop med det som utredningen faktiskt bevisat. Vi kan ha alla tänkbara åsikter om det olämpliga i en enskild på olika sätt försöker hjälpa Ryssland att få tillgång till information och teknologi, precis som vi ska granska pursvenska, patriotiska företags plötsliga exportframgångar i Kazakstan etc.

Och är lagarna illa skrivna, så måste vi gå igenom hur de kan skärpas.

Jag tycker att det är underbart att den här mannen frikänns. Inte för att jag sympatiserar med vad han gjort (och kanske gör), utan för att det visar att vårt rättssystem fungerar som det ska. Rättvisan är blind och ska vara blind. En misstänkt ska dömas (eller frikännas) för brott på bevisning, och inte på grund av våra sympatier (eller antipatier). Vi ska inte ha ett rättssystem där domstolarna anpassar åtalspunkterna efter politiska konjunkturer.

Och åklagarsidan kan mycket väl överklaga, vässa åtalet, leta upp ytterligare bevis. Det är rättsstatens metoder. Frikännandet är inte en manifestation av ”svensk naivitet”, utan av vår tilltro till rättsstatens principer.

Antisionism/antisemitism

Många av dem som skriker sitt hat mot staten Israel försäkrar att de inte är emot judar, utan bara emot staten Israel. De är alltså inte antisemiter; de är antisionister, och det får man vara. Tycker de.

Men antisionismens grundtanke är ju inte att de är kritiska mot staten Israel, utan kritiska mot att staten Israel överhuvudtaget existerar. From the River to the Sea; Palestine Will be Free. Det här är inte kritik mot staten Israel. Det är inte ens hävdande av en tvåstatslösning – det är ett krav på att det inte ska finnas ett Israel någonstans mellan Medelhavet och Jordanfloden.

Okej, skulle man kunna tänka sig att judar får bo kvar i ett Palestina utan Israel? Nej, det vore knappast tänkbart. Slagordet innebär att alla judar ska fördrivas. Det är antisemitism.

Före första världskriget var den dominerande judiska politiska rörelsen uttalat fientlig mot sionismen. Världens största judiska rörelse hette Bund, och i en av Bunds kampsånger beskrevs sionismen som ännu ett försök att stänga in judarna i ghetton.

We’ve heard this old story before from our enemies
“A ghetto for the eternal Jew!”

Bund organiserade judiskt motstånd mot pogromer i Ryssland i början av 1900-talet, och fortsatte motståndet under åren före och under andra världskriget. Deras krav var rättigheter för judar här och nu. Inte där och sen, som den sionistiska rörelsen. Andra världskriget, Förintelsen, visade att kravet var omöjligt att förverkliga. Judisk överlevnad, judarnas rättigheter kunde inte anförtros andra.

Staten Israel bildades, under hårt motstånd, inte från palestinierna till en början, utan från de brittiska makthavarna i Palestina. Stalins Ryssland försåg den judiska motståndsrörelsen med vapen och politiskt stöd. Det finns en mytologi som odlas i framförallt vänsterkretsar att staten Israel grundades av de västliga staterna för att garantera en kolonial kontroll över området. Sanningen är att västmakterna på alla sätt försökte bekämpa etablerandet av en judisk stat i Palestina – det fanns en utbredd skräck att en sådan stat skulle bli ett fotfäste för sovjetisk imperialism. Inte minst på grund av att den judiska motståndsrörelsen i hög grad bestod av östeuropeiska judar med en bakgrund i just Bund, en socialistisk, revolutionär rörelse.

Staten Israel var inte en ”gåva” från västvärlden, en ursäkt för att inget gjordes för att stoppa Förintelsen. Judiskt motstånd skapade staten Israel.

Den judiska stat som sedan grundades var starkt sekulär och hade från första början ett starkt element av palestinier och andra muslimska folk. Tjerkesser, bosnier etc. Medborgerliga rättigheter i staten Israel var inte kopplade till judisk identitet. Israel var judarnas stat, men inte en stat endast för judar.

Det finns all anledning att kritisera israeliska politiker och all anledning att granska historiska övergrepp; palestinierna har all rätt att göra motstånd mot ockupationen, men att beskriva kidnappning och barnamord som ”motstånd” är oacceptabelt., och att ifrågasätta den israeliska statens rätt att existera – det är antisemitiskt, oavsett om man väljer snällare ord och gömmer sig bakom täckord. Rasism är rasism, till och med om man talar om ”främmande kultur” och hur rasisterna nu brukar formulera sig.

Palestiniernas rättighet är inte kopplade till deras rätt att ha en stat. Det finns inget i folkrätten som säger att varje folk har rätt till en nationalstat, men hela folkrätten genomsyras av kravet på att varje människa, oavsett etnisk, religiös, social eller sexuell identitet har lika rättigheter var hon än bor.