Prat

För mig som är demokratisk socialist är det svårt att förstå den entusiasm för en tvåstatslösning i Palestina, som vissa representanter för vänstern uppvisar. Hela konceptet med en tvåstatslösning, ända sedan det presenterades i FN:s delningsplan 1947, bygger just på etnisk rensning. Judar här; palestinier där. Den här tanken var politisk mainstream under första halvan av 1900-talet, och ett nyckelelement i kolonialismen.

De vita, europeiska folken skulle lösa etniska motsättningar genom att hålla bråkande infödingar isär. Britterna försökte skilja Indiens hinduer från muslimerna genom att skicka muslimerna öster och väster – till det som senare blev Pakistan och Bangladesh, medan hinduerna blev kvar i mitten. Efter första världskriget tvångsflyttades de pontiska grekerna med Nationernas förbunds godkännande bort från den nya staten Turkiet. Efter det palestinska upproret 1936 flyttades den judiska befolkningen i Palestina bort ifrån arabiska städer som Hebron och Nablus. Fördrivningen av palestinierna 1948, ”nakba”, sammanfaller i tid med tvångsfördrivning av hela folk från Karelen och östra Tyskland, för att nämna ett par exempel.

Den palestinska befrielsekampen formuleras ofta som en kamp mot kolonialismen. Israel är, i den här logiken, ett instrument för en västlig kolonialism där palestinierna är offer. Lösningen är avkolonialisering och upprättande av nya nationalstater, ett koncept som i socialismens historia alltid uppfattats som en repressiv funktion.

Kolonialismens brott är väl dokumenterade, men avkolonialiseringen har ganska sällan lett till välstånd och trygghet för de folk som befriats från utländska imperialiststaters förtryck. Frigörelsen från de utländska härskarna har antingen lett till upprättandet av inhemska förtryckarregimer eller till nya utländska imperialiststaters förtryck. Med få undantag har självständigheten endast inneburit nytt våld åt folkflertalet i de nya, självständiga staterna. Det här är en av imperialismens konsekvenser.

Den vänstersocialistiske borgmästaren i Stockholm, Carl Lindhagen, formulerade ett slagord som ofta citeras: ”Alla folks frihet; hela världens fred”. Lindhagen var övertygad internationalist, föraktade fosterländskhet och nationalism. Folkens frihet låg inte i etniska nationalstater, utan i medborgerliga rättigheter.

Det är kanske tid att börja tala om en post-avkolonialisering? Folkens frihet ligger inte i olika fosterländska nationalstatsprojekt, oavsett om vi talar om Sverige eller Palestina. Utan om vår rätt att vara vilka vi vill, oavsett var på jorden vi bor. Palestinier ska ha alla mänskliga rättigheter, oavsett om de bor i Gaza City eller Vasastan.

Föreställningen om etniskt enhetliga nationalstater är en fosterländsk fantasi. Endast människor har rättigheter, och dessa rättigheter ska garanteras för alla överallt. Detta borde vara en självklarhet för varje demokratisk socialist.

Att göra motstånd mot en förtryckare är en rättighet, men det finns inget som berättigar det våld vi bevittnar från Hamas. Om jag utsätts för våld, har jag rätt att slå tillbaka; om jag bevittnar ett övergrepp, så har jag rätt, kanske till och med skyldighet, att ingripa. Men det våld vi ser, det våld som dokumenterats, är inte motstånd. Kidnappning är inte motstånd. Våld mot barn är inte motstånd. Hamas har noggrant undvikit att angripa israelisk militär eller polis, utan väljer att angripa dem som inte kan försvara sig. Detta är inte motstånd. Det är våld.

Och det ska inte heller kallas för ”terrorism”. Den ena sidans terrorister är den andra sidans frihetskämpar. Våldet från Hamas är bara våld. Brottslighet. Det finns inget som helst element av motståndskamp i det här våldet. De är vanliga brottslingar; Hamas är vanliga, möjligen ovanligt välbeväpnade, gängbrottslingar. Det demokratiska samhället kan bekämpa brottsligheten med polis och rättsväsende för att garantera säkerhet och rättigheter åt alla. Alla.

Jag har vid några tillfällen refererat till en svensk diplomat, Stellan Bohm (1913 – 1984), som under större delen av sin karriär var svenska UD:s expert på Sovjetunionen. Bohm var nationalekonom, och värvades till UD efter att ha skrivit en bok om Sovjets ekonomi 1945. I boken försöker han reda ut hur det kommer sig att Ryssland kunde öka sin industriproduktion under andra världskriget, trots att de stora industriområdena i landet bombats sönder eller befann sig på ockuperad mark. Alla experter i väst (och Tyskland) hade utgått från att den ryska industrin var ineffektiv och inte skulle klara kriget. Ändå gjorde den det. Sovjet fick ett enormt bistånd från de andra allierade, men det var den egna produktionskapaciteten som var avgörande.

Bohm efterlämnade ett manus till en bok som aldrig givits ut: ”Cold War Diaries”. Hans anteckningar från möten med ryska och internationella ledare, sovjetexperter från hela världen och svenska politiker. Anteckningarna täcker tiden från 1947 till 1979, när Bohm gick i pension. Manuset håller på att bearbetas vid historiska fakulteten på Stockholms universitet i serien Sverige under kalla kriget.

Ett stående tema i boken, nästan från första sidan, är problemet med vad Bohm kallar ”katastrofteorin”. Föreställningen om att Sovjet/Ryssland står på randen av en katastrof och att ”vi” bara behöver vänta lite så kollapsar landet av sig själv. Den här tanken fick stort genomslag under åren omedelbart efter andra världskriget, då varje Rysslandsbesökare kunde bevittna bottenlös misär, grasserande gatubrottslighet och totalt kaos på alla nivåer. Industrin var sönderskjuten efter ett långt krig. Samtidigt var Sovjet diplomatiskt oerhört aggressivt, vägrade avbryta mobiliseringen av soldater utomlands och organiserade statskupper i grannländerna. Västdiplomater i Moskva manade till tålamod: Ryssland kollapsar snart. Det här är essensen av det berömda ”långa telegrammet” av den amerikanske diplomaten George Kennan från 1946. Kennan är i telegrammet övertygad om att det ryska folket inte kommer att acceptera förtryck och fattigdom, och att Sovjetsystemet kommer att kollapsa av egen tyngd.

Föreställningen om denna snart förestående kollaps hängde med rätt länge. USA var lugnt övertygade om sitt teknologiska och militära övertag – det skulle ta årtionden innan Ryssland hade ett fungerande atomvapen, men redan 1949 genomförde Sovjetunionen en första provsprängning. 1953 hade man sprungit förbi USA och utvecklat en vätebomb. 1957 sände Sovjet upp en fungerande satellit. Ryssland hade lyckats utveckla jetplan för flygvapnet långt tidigare än alla bedömare väntat sig. Ändå kunde varenda besökare i Moskva se misären och svälten, förfallet och ineffektiviteten med egna ögon.

Katastrofteorin fanns hela tiden närvarande i rapporteringen om Sovjetunionen under Kalla kriget. När Stalin dog 1953 var det närmast en självklarhet att ett inbördeskrig skulle bryta ut, och så skulle problemet med det aggressiva Ryssland vara löst.

Parallellt med katastrofteorin löpte tanken på ”dominoteorin” – att det sovjetiska systemet skulle vara överlägset diplomatiskt och politiskt och kunna fälla västvänliga regeringar som dominobrickor. Bakom dominoteorin går en tanke om att Ryssland är överlägset. Beslutsamt, visionärt, långsiktigt agerande och med möjlighet att satsa enorma resurser på fokuserade projekt.

Det uppstod ett slags dynamik mellan de här båda tankarna: Ryssland är primitivt, efterblivet och på randen av en kollaps, men samtidigt disciplinerat, listigt och kraftfullt. Rysk teknologi kunde verka primitiv på ytan, men vittnade om en slughet som Väst aldrig kunde nå upp till. 1976 flydde en sovjetisk pilot till Japan med dåtidens snabbaste och mest avancerade jaktplan: MiG-25. När tekniker gick igenom planet visade det sig att planet hade rörelektronik som i en gammaldags radio, medan resten av världen för länge sedan gått över till transistorer och mikrochip. Men – sades det – elektronrör kunde fungera efter en elektromagnetisk chock, dvs efter ett kärnvapenanfall. Den urgamla teknologin var egentligen hyperavancerad; ryssarna hade tänkt ett steg längre.

Vi ser ungefär samma dynamik i dag i analysen av Ryssland. Å ena sidan en föreställning om att Ryssland står inför en kollaps; å andra sidan – att Ryssland har enorma resurser, förmåga till mobilisering och så vidare. Det finns en längtan efter det stora folkliga upproret mot regimen, föreställningen om ”frihet” som en drivkraft hos alla människor – inklusive ryssar. Och det finns en föreställning om att det ryska ledarskapet har en mästerlig, långsiktig plan, medan de demokratiska staterna är obeslutsamma och lättdistraherade.

I rapporteringen om kriget mot Ukraina kan vi å enda sidan notera de ryska militärernas inkompetens, soldaternas enfald och dåliga utrustning, men å andra sidan – den ryska propagandans makt över människorna, ryssarnas uppslutning bakom kriget, deras nedärvda hat mot friheten.

Vi som ibland kommenterar Ryssland tävlar nästan om att vara den som tydligast spår en snar kollaps för Ryssland, eller motsatt, att verkligen lyfta fram Rysslands destruktiva styrka, långsiktiga planering och hotfullhet.

Åter till Bohm. Stellan Bohm var fullt på det klara med att planekonomin var ineffektiv och att den ryska teknologin var föråldrad och ofta illa kopierad efter västliga förebilder. Men att den var ineffektiv betydde inte att den inte fungerade. Han var fullt på det klara med att det politiska beslutsfattandet byggde på kryperi och lögn. Han förstod att det politiska ledarskapet inte hade minsta intresse av att tillgodose medborgarnas behov, och han förstod att medborgarna inte heller förväntade sig att staten skulle garantera deras välstånd och frihet. Han var fullt på det klara med att Sovjetledarna uteslutande prioriterade statens egoistiska intressen och inte hade det minsta till övers för internationella avtal och folkrättsliga spelregler. På försommaren 1962 frågade han Henry Kissinger om vad USA skulle ta sig för om Sovjet skulle placera medeldistansrobotar på Kuba. En absurd fråga, tyckte Kissinger. I oktober 1962 fanns robotarna redan på plats och Kubakrisen bröt ut.

Det blev lite långt det här. Vad jag egentligen vill fråga mig: varför är det så svårt att upprätthålla kyla i analysen? Vi tenderar att analysera Ryssland efter fantasier, både som hot och som möjlighet. När minsta chans att tro på ett ”annat Ryssland” uppstår, så kommer vi sannolikt att samlas kring just denna tro: allt blir bra, bara Gorbatjov får fortsätta sina reformer. Allt blir bra, bara Jeltsin får göra sitt. Allt blir bra; det förstår vi ju att Putin måste hantera det kaos som Gorbatjov och Jeltsin orsakade.

Vi har städat ur stugan. Tömt, slängt, sålt. Efter 17 år lämnar jag stugan i Askön i Östhammar, och det känns mindre melankoliskt än jag väntade mig. Det känns som att det var tid att stänga stugkapitlet i livet.

Det har varit en fin stuga. En liten, enkel historia i skogarna söder om Östhammar. Tillgänglig med buss. En av de finaste svampskogar jag upplevt bara utanför dörren. Bra år kunde jag plocka en korg full med karljohan bara ett par tiotal meter utanför fönstret.

I januari 2021 tog stormen halva skogen. Andra halvan avverkade markägaren. Jag hade ett plockepinn av vindfällen över tomten. Alla idéer om att plantera och göra fint fick revideras. Det gällde att hugga upp träden, bränna riset. Hela våren gick åt att få ordning. Inga potatisar blev satta; inga frön sådda.

I vintras kom vildsvinen. Hela tomten bökades upp och såg ut som Finland efter kriget.

Ingen skog. Ingen tomt. Stugan hade förlorat sin mojo.

Jag har sedan 2009 flackat ganska mycket, men stugan har varit en fast punkt. Dit har jag tagit allt som jag inte flyttat med till Tbilisi, Hebron, Chisinau, Kiev eller Moskva. ”Jag tar itu med det här senare”, har jag tänkt.

Ett helt skjul fullt av böcker och gamla broschyrer. Arvegods.

Vi har slängt och slängt. Tre vändor till Östhammars återvinningscentral. Kurslitteratur från journalistutbildningen i början av 90-talet värmer nu vattenledningsvattnet i norra Roslagen. Ryska läroböcker i persiska som jag köpt med tanken ”bra att ha”. Det blev aldrig så. Litauisk-ryska ordböcker. Norsk-ryska. Bråte. Slängt.

Vi gjorde sista städningen nu. I morgon, måndag, lämnar jag nycklarna till nya ägaren. Och jag känner att jag kommit loss från något tyngande. Jag inser att jag hela tiden i stugan känt mig otillräcklig. ”Taket måste lagas!”. När taket är lagat ska hängrännorna fixas. Och när hängrännorna har fästs upp ser jag att rosorna borde beskäras. Och klematisen. Och all ved som inte är kapad och kluven. I år heller. Och stenen där mitt i pärlanne – när ska jag få bort den. Och jag har ju lovat att bygga en trädkoja, men först måste jag då få bort den stora hasseln som växer mellan de tre träd som är en perfekt bas för en trädkoja. Men först måste jag tömma latrinen. Och var kan jag hitta en ny slang till kisstunnan till separetten? Och gräsklipparen ska hämtas från verkstaden.

Stugan har varit en krävande familjemedlem. Jag är glad över att jag har haft stugan. De varma furutiljorna i glasverandan. Smaken på kaffet, kokt på det järnrika vattnet från brunnen. Pionerna.

Men nu är det över. Hejdå stugan.

Jag har skrivit tidigare om att kollapsen är något av den ryska statens överlevnadsmekanism. Ryssland är en statsbildning som existerat längre än de flesta andra europeiska stater, kanske just genom att emellanåt kollapsa och uppstå som något helt nytt, men ändå med många grundläggande element bevarade. Bara under 1900-talet genomgick Ryssland den här sortens kollapser vid flera tillfällen: revolutionstidens statskollapser 1917; bolsjevikernas skifte från världsrevolution till nationalpatriotism; tövädret under 50 – 60-talet. Perestrojkan, kupperna mot Gorbatjov 1991 och Jeltsin 1993 – också, kanske, Putins smygande revolution från 1999.

Revolutionen 1917 kom överraskande, men hade väntats i årtionden. Anarkister, socialister och nationalister hade kämpat mot tsardömet – ibland som allierade, ibland som fiender, men alltid överens om vari roten till det onda låg – i själva kejsarmakten. Blev Ryssland bara av med monarkin skulle allt hamna rätt av sig själv. Vi vet att det var inte så. Det tog inte många månader efter revolutionen för vänstern att resa sig mot bolsjevikerna, när det stod klart att Lenin och Stalin drev en rysk-nationalistisk och reaktionär politik.

Sovjets fall kom även det överraskande, även om alla var överens om vad som var fel: blev Ryssland bara av med kommunismen skulle allt hamna rätt av sig själv. Världen gav allt stöd till Gorbatjovs vision av att reformera Sovjetunionen. Det internationella stödet till de nationella självständighetsrörelserna var ganska svalt. Utan kommunism var ju inte Sovjet något problem. Vi vet nu att det var så.

Ryssland befinner sig just nu i en revolutionär fas. Putin har ställt Ryssland där genom att identifiera varje form av maktskifte som just ett hot mot statens fortbestånd. I det ögonblick en statschef förklarar att ”staten, det är jag” uppstår den här revolutionära fasen. Vi vet att det kommer en revolution i Ryssland, men vi vet inte när.

Men det som är lite intressant nu, är skillnaden mot läget under kejsartiden och sovjettiden. Det är inte längre självklart vad som måste bort för att allt ska lösa sig. Det är ju ingen som på allvar föreställer sig att Ryssland förvandlas till en modern och fungerande demokrati, bara Putin försvinner.

Och kanske är det här som det sant revolutionära i Ryssland just nu. Det finns en växande insikt bland Rysslands oliktänkande, att den nödvändiga förändringen måste ske bland ryssarna själva. Det räcker inte att peka på att Putin/kommunismen/monarkin måste bort, eller att allt är byråkraternas/judarnas/kapitalisternas fel. Ryssland blir inte ett nytt Ryssland, bara för att vi byter Putin mot Smutin.

De här tankarna kan utforskas i den nya, ryska litteratur som uppstår just nu. En ganska lågmäld, men envis ton av oliktänkande som kan vara svår att höra. Vi i väst vill se protester, molotovcocktails och massmöten. Folkmassor med hötjugor och facklor som stormar Kreml. Barrikader som i Kiev 2014. Så förväntar vi oss det ryska motståndet. Och kanske kommer vi till en sådan punkt någon gång, men det är inte där som de nya tankarna just nu revolutionerar Ryssland.

Poeten och aktivisten Darja Serenko kallar sitt konto på Twitter för ”Tihiipiket” – Tichij piket, tyst demonstration. Hon är ansiktet utåt för aktivistgruppen FAS – feministiskt antikrigsmotstånd. Inte ledare, men just ansiktet utåt. Medlemmarna är anonyma, tysta, ensamma aktivister som går ut just ensamma och ställer sig att protestera i en tyst demonstration. De understryker att det Ryssland som måste byggas efter kollapsen kommer att behöva genomgå en lång och svår process, men att den processen ändå redan nu har inletts, med ryssar som förstår sitt ansvar för den ryska kolonialismen och herrefolksidén.

Det finns ett mardrömsscenario här. Putin har, likt Shakespeares Julius Caesar, låtit omge sig med feta människor vars enda ambition är att få vara mätta och leva i komfort. Putin är omgiven av viljesvaga nollor, men det kan komma en punkt när de känner att deras privilegier försvaras bäst genom att svika sin mästare. En punkt när nollorna runt Putin kohandlar med stormakterna – ”ni får Putin, men oss rör ni inte”. Och det kanske låter lockande. Putin till Haag. Vapenstillestånd. Gasleveranser och återöppnade Mercedes- och Volvosalonger i Ryssland. Så, i princip, slutade Koreakriget, som ännu, 70 år efter Stalins död, står på samma plats som då.

Så fryses kriget; rysk trupp fortsätter att besätta stora delar av Ukraina och så bevaras Putins makt, även om den fysiska Putin kanske, likt Milošević, hinner dö i sin cell i Haag innan han ställs inför rätta. Men affärerna med Ryssland drar igång, och vi kan låtsas att det är okej att äta Marabou och köpa Volvo igen.

Jag vet inget, precis som alla andra, om vad som faktiskt hände i helgen i Ryssland. Jevgenij Prigozjin marscherade à la Mussolini mot Moskva, bara för att vända 20 mil från stan efter att ha fått löften av Lukasjenka. Putin, som ett par timmar tidigare lovat att ge hårda straff åt dem som bär ansvaret för myteriet, lovade nu fri lejd och straffrihet.

Prigozjin, som å sin sida, ett par timmar tidigare lovat en ny president i Ryssland, tackade för kaffet och avvecklade hela projektet. Pyspunka på revolutionen.

Vad Prigozjin har fått för löften vet jag inte, men i princip kommer varje politiskt beslut i Ryssland hädanefter uppfattas som en del av överenskommelsen med Prigozjin. ”Jaha, Sjojgu avskedas – det är alltså en del av Prigozjins deal!”; ”Jaha, ryska trupper överger Melitopol – det är alltså en del av Prigozjins deal!”; ”Jaha, Putin har på sig en blå kavaj – det måste vara en hemlig signal till Prigozjin!”; ”Jaha, Putin avskaffar restaurangmomsen för att behaga Prigozjin!”

Prigozjin äger nu Putin. Varje beslut Putin tar är, eller kommer att uppfattas som, Prigozjins vilja.

Men det finns ett element i hela uppgörelsen som egentligen är en större grej än att Putin nu är Prigozjins parasja. Han har upphävt sitt eget existensberättigande.

Hela Putins raison d’etre som president är kampen mot kaoskrafterna. Putin stod för en skoningslös och kompromisslös kamp mot organiserad brottslighet, terrorism, extremism, kaos i ekonomin, rövarkapitalism. När terrorn slog till i Moskva eller Beslan fanns endast ett mål: slå ut terroristerna. Inga förhandlingar, inga fingrar emellan. Civila offer krävs ibland, men dem kan vi kalla hjältar efteråt. Linjen var densamma i Tjetjenien: uppnå seger till varje pris. Förhandlingar kan aldrig komma i fråga.

Det här är ju även linjen i Ukraina: Putin framförde sina krav på Ukraina och väst inför invasionen. Det var aldrig fråga om att förhandla; det var alltid fråga om att få det han ville ha.

Under helgen som gick tog alltså en representant för den organiserade brottsligheten till vapen mot Putin personligen. Mot Ryssland, eftersom enligt Kreml är Putin och Ryssland samma sak. Minst tio ryska regeringssoldater dödades; flera helikoptrar och ett transportflygplan sköts ner; inga kända offer på Wagnersidan. Och det förlåter nu Putin. Ingen ska straffas för att ha dödat ryska soldater.

Var och en med lite vapen vet nu att det är okej att skramla med dem inför Vladimir Putin och få vad man vill ha. Putin förhandlar ju med terrorister.

Folk brukar bli lite förvånade när jag säger att den dominerande drivkraften i Rysslands aggressiva utrikespolitik är romantiskt betingad. Vi svenskar föreställer oss gärna att krig är en fråga om konflikt kring resurser. USA startar krig för att få tillgång till olja. Sverige krigade på medeltiden för att ta kontrollen över Östersjöhandeln. Krig är ett instrument för att ta något man vill ha som motparten inte vill ge ifrån sig godvilligt. Det är rätt begripligt. Tryggt. Vi kan vänta oss att det blir fred bara alla fått sina behov mättade.

Men det är ju inte så.

Visst kan vissa krig (och andra typer av våld) förklaras med sned resursfördelning eller rovhunger rent generellt, men jag tror att om man skulle gå igenom världshistoriens alla casi belli skulle de nog ändå uppfattas som rätt tunna. Och aldrig att ”Jo, men vi MÅSTE ju bara få kontrollera Dardanellerna” skulle använts som casus belli. Nej, förvånansvärt ofta är krig, även i modern tid, en fråga om heder. Krig är ett uttryck för en hederskultur.

Vi kan se det i svensk, ganska ny, historia. Den ökända historien om den ökända hästen från Troja; Karl Gerhards text 1940 till Isaak Dunajevskijs musik, där han beskriver Nazitysklands ambassad som en trojansk häst. Svenska myndigheter ville förbjuda Karl Gerhard från att framföra sången, för att inte förolämpa Tyskland. För. Att. Inte. Förolämpa. Tyskland. Tredje rikets heder stod på spel; anfall Stockholm omedelbart!

Peter den store förklarade krig mot Sverige med hänvisning till att han blivit småsnålt bemött under en resa (inkognito) till Riga, som vid den här tiden var under svensk kontroll.

Kriget i Ukraina handlar om att de ryska ledarna vill att landet ska erkännas som stormakt. Det är alltså en fråga om heder. Det här var även orsaken till angreppet på Georgien. HEDER är den resurs Ryssland går till krig för. Och det är strängt taget ett romantiskt begrepp.

Det är många som föreställer sig att Putin ”inte kan tillåtas förlora ansiktet” genom för hårda krav på Kreml. ”Ge Putin lite Ukraina så han blir glad”. Men det är inte så hederskulturen fungerar. Det finns inget som Putin vill ha i Ukraina, inga territorier, inga råvaror, inga handelsvägar. Att tro att Putin skulle nöja sig med si eller så många kvadratmeter territorium är som att tro att våldtäktsmän skulle bli snälla om bara fler kvinnor vore villiga att ha sex godvilligt med dem.

En romantisk föreställning om storhet, ära, heder och allt sånt blarr tillåter Putin att utöva våld mot ett grannland, mot hela världen. Kriget i Ukraina är ett emotionellt krig. Ett romantiskt äventyr.

Det har under några månader pågått en kampanj mot transpersoner i det offentliga rummet. På ytan verkar det här rätt bisarrt. Varför lägga ner all denna hatfulla energi på män som vill klä sig som kvinnor? Är verkligen sagostunder med drag queens ett hot mot samhällets bestånd? Nej, det är det nog ingen som tycker. Det är väl vanlig moralpanik i stil med videovåldet och dansbaneeländet. Vi kommer att le ironiskt om några år över alla heta känslor kring en ynklig fråga.

Nej, mitt intryck är att det här är något mycket allvarligare. Kampanjen mot drag queens, och i förlängningen transpersoner, är ett medvetet grepp för att dra in homofobin i det politiska samtalets mittfåra. Det ska bli normalt att angripa HBTQI-personer. Acceptabelt. Hatets temperatur ska höjas försiktigt.

Det är så en hatkampanj fungerar. Angrip periferin. Skapa en föreställning om att barnen är hotade. Skapa en föreställning om att sagostunder med drag queens är ett sätt att sexualisera barn. Sexualisera barn – för att mätta pedofilernas hunger. Drag queens är ju, antyds det, ett slags pedofiler! Varför skulle de annars klä ut sig till kvinnor och tjata om att få låta barn sitta i knät på dem. Sådana är de, bögarna.

Homofobin är förmodligen den mest framgångsrika hatkampanj vi sett i Europa efter andra världskriget. Ännu för 30 år sedan verkade hatet mot HBTQI-personer sjunka undan. Diskriminerande lagar avskaffades. Polen är ett intressant exempel – landet avkriminaliserade manlig homosexualitet 1932 (Ryssland var först i Europa redan 1917, men återkriminaliserade den manliga homosexualiteten 1933). Att Polen i dag uppfattas som EU:s mest homofobiska land har inget att göra med polska traditioner eller polsk kultur eller nåt. Det är ett resultat av en systematisk och metodisk bearbetning av opinionen.

Hat har i alla tider varit en del av det offentliga samtalet i Europa, men demokratin har ganska framgångsrikt kunnat marginalisera hatretoriken. Antisemitismen i Sverige är förvisad till extremistgrupper; i vissa fall kamouflerad till ”antisionism”, men på det stora hela – ingen i det politiska samtalet lyfter fram ”judefrågan”.

Även ”judefrågan” på 30-talet formulerades som ett angrepp på periferin. Under nazisternas tidigaste tid angreps östjudarna – de trasiga flyktingarna från revolutionens Ryssland. Det var inte judarna som var problemet, nej, det var de konstiga östjudarna. De som inte var som våra judar. Så småningom, när hatet mot östjudarna blivit comme il faut, ja, då kunde man gå vidare.

Dagens kampanj mot sagostunder med drag queens kan verka löjlig, men, för att citera Shakespeare (ja, eller egentligen översättaren Carl August Hagberg), det är metod i galenskapen. Det är en metod för att få oss att acceptera hatet. Det är medvetna grepp för att få oss att hata, och sedan hata fler och fler. Och fler. Det är metod för att göra oss hatfulla.

Det är i sommar 29 år sedan Aljaksandar Lukasjenka vann presidentvalet i det land som vi på den tiden ännu kallade Vitryssland. Han var en fullblodspopulist som lyckades formulera ett budskap som resonerade med stora delar av väljarkåren: sovjetnostalgi, längtan efter ordning och en känsla av att allt är någon annans fel.

Lukasjenka var en lantis som med visst fog kunde kalla sig själv för en man av folket. Ingen partikarriärist, ingen boklärd intellektuell, men inte heller någon landsbygdsromantisk nationalist. Hans drömland var ett Sovjet utan kommunism. Jag har alltid uppfattat Belarus som ett slags brukssamhälle. Landet är ett Timrå, Klippan eller Lövstabruk i storformat. Här finns en social kontroll som bygger på tanken att ”grannen ska inte tro att han är något”. Ivar Lo-Johanssons God natt, Jord beskriver Belarus ganska väl, fast boken ytligt sett skildrar statare i Ösmo.

Och nu har han försvunnit; inte synts på en vecka sedan han besökte Moskva och 9 maj-firandet med Putin. Redan då uppsvälld och med handen i bandage, och allt oftare frågar sig nu världen: har Lukasjenka dött? Och vad händer då?

Republiken Belarus’ konstitution (artikel 88) anger ordföranden i riksrådet (dvs talmannen i parlamentets överhus) som tillförordnad statschef i händelse av presidentens frånfälle. Val ska hållas tidigast 30 dagar och senast 70 dagar efter presidentens död. Just nu är det alltså Natallja Katjanava som tar över styret.

Katjanava har profilerat sig som relativt profillös: hon har en bakgrund som ingenjör och har den ganska typiska Lukasjenkarriästbakgrunden av total lojalitet – ”opolitiskhet” – och brist på personlig karisma som är en förutsättning för höga poster i staten i Belarus. Med all sannolikhet för närvarande vettskrämd inför perspektivet att plötsligt vara ansvarig för något. Själva essensen av makthavande i Belarus är att alltid kunna puffa över allt avgörande beslutsfattande till Lukasjenka.

Det finns i princip två scenarier för Belarus efter Lukasjenka:

Belarus koppling till Ryssland förstärks, eftersom ingen längre kommer att kunna hålla emot de ryska inviterna som Lukasjenka.

Belarus koppling till Ryssland försvagas, eftersom de nya ledarna inte kommer att ha samma band till Kreml som Lukasjenka.

Det finns möjlighet att argumentera för båda tankarna. Det är väl känt att Lukasjenka och Putin aldrig riktigt trivts tillsammans; Lukasjenka är inte intresserad av ”Rysslands storhet”, utan har ofta ganska eftertryckligt demonstrerat en ovilja att lyda Moskva. Belarus har, till exempel, inte erkänt Rysslands illegala annektering av Krim. Kommer Katjanava att orka, vilja, kunna hålla emot Kreml? Regimen i Belarus är helt beroende av Ryssland, men Lukasjenka har haft en slughet som ledare som vare sig Jeltsin eller Putin kunnat hantera riktigt.

Å andra sidan – Lukasjenko har drivit Belarus helt och hållet in i en beroendeställning. Rysk handel, ryska energileveranser, ryskt ekonomiskt stöd. Katjanava kan – fast det inte finns något som tyder på att hon skulle ha den viljan – utnyttja Rysslands svaghet för att mer eller mindre försiktigt klippa bandet, eller åtminstone lösa kopplen lite, till Putin.

Det är knappast troligt att det uppstår en maktkamp. Det finns liksom inga som kan kämpa. Allt politiskt oliktänkande har drivits i exil eller satts i fängelse. Alla i beslutsfattarkretsen är utvalda uteslutande på grund av sin lojalitet gentemot Lukasjenka. Den belarusiska ledare, Svjatlana Tsichanoŭskaja, som faktiskt vann det senaste presidentvalet släpps inte in i Belarus.

Och sedan får man ju också notera att Lukasjenka mycket väl kan överleva. Boris Jeltsin styrde Ryssland flera år efter en femdubbel bypass. Det var i och för sig en rätt stor katastrof för Ryssland, men han förblev president och tillsatte och sparkade en hel rad premiärministrar. Lukasjenka kan mycket väl fortsätta att styra på ungefär samma sätt. Inget har varit sunt med hans ledarstil under de 29 år som gått hittills, och en sjuk Luka behöver inte vara så värst mycket värre än en frisk.

EDIT: Korrigering av sakfel om successionsordningen enligt Lukasjenkas grundlag.