Prat

1992, när jag gick sista året på journalistutbildningen vid Stockholms universitet kunde man välja att antingen göra något slags examensarbete av journalistiskt slag, eller att skriva en C-uppsats. Jag valde C-uppsatsen, och skrev, inspirerad av en artikel från 1990 av Artiom Troitskij, en uppsats om den sovjetiska rockens funktion som forum för ett offentligt samtal. I artikeln argumenterar Troitskij för att rocken i Sovjet nästan omedelbart blev starkt textorientera och ett sätt att formulera en protest mot det rådande samhället:

På 80-talet, när de flesta dissidentkretsar krossats, och Galitj och Vysotskij vad döda fick vår ”underjordiska” rock en sant monumental roll som en oppositionellt sociokulturell rörelse. Rocken i Väst hade aldrig, kanske inte ens under åren 1967 – 1968, en så viktig funktion i civilsamhället. Här i Ryssland blev rocken inte bara en symbol för oberoendet hos den unga generationen och dem som stödde vissa nya värderingar, utan också det enda tillgängliga sättet att utanför köket säga och höra sanningen.

Vi hade nyss läst Habermas och jag var angelägen om att briljera med min tillgång till rysk litteratur (och musik). Jag letade fram ett skrälligt kassettband med Boris Grebensjtjikov och hans band Akvarium, Deti dekabrja från 1986, och satte igång en ambitiös textanalys för att beskriva den sovjetiska rockens funktion som just offentligt samtal, helt enligt Habermas modell. Det var rätt marigt att kunna tolka all text utifrån vad som hördes på det slitna bandet, men samtidigt – det var ju just så som musiken spreds. Folk kopierade varandras band; varje generation av kopior blev lite sämre än den förra, men musiken spreds.

Den sovjetiska rocken var benhårt allvarsam och hade en mörk grundton. Hopplöshet, längtan och frustration dominerade ofta. Det var sällan frågan om gladlynt livsglädje; det här var en ganska grabbig kultur av noggrant lyssnande och gymnasial djupsinnighet. Sovjetisk rock var ingen dansmusik. Man skulle sitta andäktigt tyst och lyssna på texterna. Om inte annat för att inte störa inspelningen av bandet man lånat.

Troitskij skriver i sin artikel från 1990 att rocken inom en tjugo år eller så förmodligen återvänt till sina rötter:

Jag är övertygad om att tekniken kommer att utvecklas med åren, musikerna börjar spela gladare och vår rock kommer, efter sin svåra och vindlande väg genom skuggorna, om en tjugo år att ha återvänt till den västliga formeln: Take it Easy; Let’s Dance!

Och visst har den ryska rocken utvecklats tekniskt och tematiskt – och kommersialiserats, men det är ändå tydligt att den bevarat en samhällskritisk ådra. Ovan nämnde Boris Grebensjtjikov är fortfarande aktiv; gav konsert i Stockholm i början av juni. Flera av stjärnorna från hans generation har tydligt uttalat sitt krigsmotstånd och många har lämnat Ryssland. En yngre generation som länge envisats med att beskriva sig själva som ”opolitiska” har tagit ställning mot Rysslands angreppskrig, som Little Big. Singern-Songwritern Zemfira, som hör till mellangenerationen, mellan den sovjetiska rocken och Rysslands kommersiella, nutida rock, har också antagit en oppositionell position. Ett par av Rysslands taggigaste band har i flera år formulerat en protest, och fortsätter: IceP3ak och ShortParis är tydliga med sitt krigsmotstånd.

Putins första stora lagstiftning som ny president var ”informationssäkerhetsdoktrinen” från september 2000. Doktrinen blev praktisk politik när de stora medieföretagen togs över av Kremllojala ägare. Under 20 år har Kreml systematiskt tystat alla röster som uttryckt opposition. I dag finns ingen opposition längre. Det finns oliktänkande, men ingen opposition. Kreml kräver lydnad, underordning och deltagande i terrorn. Men så har vi rocken som fortfarande väsnas. Och är emot. Och krånglar. Världens bästa ord för det ryska motståndet mot makten formulerades av gruppen Grazjdanskaja Oborona och dess frontman Jegor Letov.

Vi är isen under majorens stövlar.

Letov dog 2004 och hans politiska åsikter var, för att uttala det milt, komplicerade. Han var en av grundarna av det ultranationalistiska partiet Nationalbolsjevikerna, men bröt med partiet 1999 och förklarade att han i själ och hjärtat alltid varit anarkist.

I dag har rocken i Ryssland än en gång fått den funktion Troitskij beskriver: ”det enda tillgängliga sättet att utanför köket säga och höra sanningen”. Rocken fortsätter att trotsa. Rocken fortsätter att vara isen under majorens stövlar.

I början av augusti 1972 reste jag utomlands ”på riktigt” första gången. Jag hade i och för sig varit i Finland nästan varje vecka innan dess – det var tydligen gynnsamt att shoppa i Vasa och båtarna gick ganska ofta. Men i augusti 1972 åkte vi till Italien. Kooperativa förbundet hade en researrangör som hette Reso och som hyrde ut ”bilvåningar” i Medelhavsområdet, och vi bokade två veckor på en sån. Men vi tog tåget. Pappa jobbade på järnvägen och hela familjen hade fria resor på SJ i Sverige och stora rabatter på det europeiska järnvägsnätet. Att flyga var liksom fortfarande science fiction för oss. Tåget var helt enkelt det billigaste alternativet.

Mamma skrev dagbok, och här kan vi notera hela resan. Vi hade först åkt söderut till släkten i Timrå och stannat där ett par dagar. Mormor hade just blivit svårt sjuk, och det var egentligen ganska svårt för mamma att lämna henne.

5 augusti: Hjälpte pappa med diverse sysslor på morgonen. Inger och vi for in till Sundsvall. Inger köpte snygga byxor och en blus. Var upp till mamma på lasarettet. Hon verkade trött, men var ändå relativt bra. Reste med tåget klockan 16.25 till Stockholm f.v.b. Köpenhamn.

6 augusti: Vaknade i Malmö då vagnarna växlades ombord på färjan. Var och fikade på färjan. Nu är vi obönhörligt på väg. Första anhalt i Tyskland var Puttgarden. Åkte igenom både Hamburg (som verkade oerhört stor) samt Frankfurt. I kvällningen kom vi till Syd-Tyskland med mycket vacker natur. Vi var ensamma i kupén och kunde följaktligen sova. När det så småningom blev morgon befann vi oss i nordligaste Italien.

7 augusti: Kom till Genua i Italien vid halv elva-tiden. Där bytte vi tåg som skulle föra oss till Grosseto. Mycket mycket folk inget att äta eller dricka förutom några karameller. Anlände Grosseto kl. 16. Taxi till Castiglione della Pescara. Installerade oss på Via dell’ Elsa.

Det som gjorde intryck på nästan-tio-åriga Per var färjan mellan Rödby och Puttgarten och att man kunde skjuta ihop sätena på tåget genom Tyskland och göra hela kupén till en säng. Och så den här sista, otroligt jobbiga etappen från Genua till Grosseto i ett pinfullt tåg utan lediga platser.

Väl framme förundrades jag av att det kunde vara mörkt och varmt samtidigt på nätterna. Det stämde inte med något av mina erfarenheter dittills.

Efter två veckor i Castiglione della Pescaia åkte vi hem.

18 augusti: Hemresedag. Det känns lite konstigt att packa ihop och lämna Italien, men arrividerci Italien. Åkte klockan 15 från Grosseto till Genua. Därifrån med liggvagn.
19 augusti: När vi vaknade var vi i Syd-Tyskland. Kom till Puttgarden på eftermiddagen, till Köpenhamn på kvällen. En långresa med ändå ganska bra. Vi hade bl. a. ressällskap med en schweizare som skulle till Norge. En så trevlig pojke var han denne Gottfried Keller. På båten mellan Puttgarden och Köpenhamn.
20 augusti: Anl. till Stockholm kl. 7.30. Tåget mot norr avg. kl. 7.45. Steg av i Upsala och var och hälsade på mamma på akademiska. Hon satt uppe när jag kom. Hon hade besvärlig värk särskilt om nätterna. Jag hade med några små presenter samt blommor. Reste till Timrå kl. 14.50. Pappa vid station och mötte.

Nästa gång vi reste till ”riktiga utlandet” var fyra år senare; med båt till London.

Jag har skrivit om boken oftare än vad som kanske är rimligt, men Verklighet till döds av Harry Martinson är en läsa-om-och-om-igen-bok för mig. Ytligt handlar den om hans och Eyvind Johnsons engagemang i Finlandsfrågan under vinterkriget 1939 – 1940, men Martinson resonerar om människans roll i moderniteten, vår relation till effektiviteten och de höga idealen. 1940 är demokratin inte självklar. Den är ineffektiv, tycker många. Rasen, klassen, tekniken kan inte utvecklas rätt om vi håller på att pladdrar med demokrati. Ture Nerman hade skrivit tjugo år tidigare med förakt om ”tant-kongresser” i motsatt till det revolutionära proletariatets förmåga till beslutsamhet och handling.

Harry Martinson ber nästan om ursäkt för sitt stöd till demokratin, ändå är stödet entydigt. Demokratin accepterar oss ofullkomliga, felbara människor. Ideal och principer är alltid fulländade och vackra, medan vi människor sällan är det.

Därför att när någon frågade honom varför han, trots sina åsikter om dessa ting, verkade för försvarskriget som om detta hade en mening, så brukade han svara: därför att jag aldrig kan tänka mig att på ett ärligt sätt kunna frambringa det fullkomliga ideologiska läte, så som en diktaturstat kräver det. I en demokratisk stat blir jag åtminstone inte arkebuserad för mina medfödda brister som mänska. De förlåtas mig en smula, därför att den demokratiska staten innerst vilar på en oskriven överenskommelse grundad på en uråldrig erfarenhet att det är så svårt att vara mänska. Den demokratiska principen är, att principer inte få mörda. Och att mänskan är förmer än principen, även om mänskan kan vara ofullkomligare.

Jag tänker ofta på den här formuleringen när vi i dag så ofta tvingas vara fullkomliga. Vi fördöms för felsägningar och misslyckade skämt, just för att vi bryter mot principer.

Jag tänker ibland att vi är alla så förfärligt angelägna om att vara den som kastar första stenen för att ge eftertryck åt att vi är utan synd.

Vi får inte vara osäkra, rädda och prövande. Våra åsikter ska vara monolitiska och inte inrymma tvivel och frågor. Vi byter hänsyn mot principer.

Termen ”ondska” är jobbig att använda i modernt språkbruk. Vi kan diskutera sociala problem – brottslighet, våld etc på alla möjliga sätt, men vi undviker att använda ”ondska” som förklaringsmodell. Brottslighet är en konsekvens av sociala, politiska, kulturella och/eller ekonomiska förhållanden, men inte gärna av ondska. Vi använder en temperaturskala i mänskliga förhållanden med en absolut nollpunkt. Ondskan är samhällets minusgrader, och vår termometer går bara till noll.

Vi tänker oss att ondska har ett slags moralisk dimension i första hand. ”Ondska” är lika med ”synd”, och ”synd” uppfattas som ett slags godtyckligt system av tråkiga restriktioner. Att ”synda” är att äta en till bit tårta. Att ”leva i synd” är att leva i en kärleksfull relation, men avstå från att inträda i ett formellt äktenskap. Och så vidare. Att synda är helt enkelt att göra något trevligt. Ja, fast kanske då utan ondska.

Kanske ryggar vi för ordet ondska, för att det på något sätt ger associationer till djävulskhet, systematisk förstörelse för förstörelsens egen skull. Att en ond gärning måste ha som uppsåt att förstöra för någon annan. Jag tror att det är fel. Jag tror att ondska är den yttersta manifestationen av egoism. Närhelst jag eller vi gör anspråk på något, och medvetet ignorerar andras behov och rättigheter.

Ondskan är sällan elak. Nästan allt ont som sker, sker med hänvisning till förnuft och uträkningar. Vansinne och galenskap bleknar som orsak till ondskan, jämfört med det sunda förnuftet.

I förrgår, 30 maj, medan syrenerna blommar i Kreml, skrev Vladimir Putin på ett dokument som kompletterar den befintliga lagen om förenklade processer för ryskt medborgarskap. Framförallt gör den det möjligt att tilldela ryskt medborgarskap åt utländska, föräldralösa barn på ryskt territorium. Det här handlar just nu om tusentals barn som flytt eller skickats bort från krigszonerna i Ukraina. Först mördas föräldrarna, sedan kidnappas barnen.

Att det här är ett folkrättsbrott råder inga tvivel om, men från Putins perspektiv är det här ett förnuftig sätt att åtminstone delvis lösa den akuta befolkningskrisen i Ryssland. Ryska mammor föder för få barn: okej, då får vi stjäla andras.

Det blir liksom meningslöst att försöka spekulera i orsakerna till Rysslands angrepp på Ukraina. Är det resurser landet är ute efter? Gasfyndigheter i Donbass? Eller söker Putin och hans krets krigisk ära och respekt?

Det finns till slut egentligen bara en förklaring, och det är ondskan. Den kyliga, beräknande egoismen. Föraktet för andras behov och rättigheter. Excelarksondskan, sifferondskan, förnuftsondskan. De intelligentas ondska. Våldtäktsondskan: jag har rätten till dig, eftersom jag har våldet. Dina barn hör till mig, eftersom jag har för få egna barn. Den ondska, som drivs av avsaknaden av värme. Minusgrader.

Ondska.

Det bästa med demokratin är att den inte är visionär. Den bara är. Demokratin är ett rum för samtal; ett sätt att samtala. Den syftar ingenstans. Demokratin är inte för eller mot och pekar inte mot en utopi. Den bara är.

Vi som deltar i samtalet kan ha visioner, drömmar och peka mot utopier, men demokratin är bara den plats där vi står och agiterar för vår framtida lycka eller gnäller på våra ledare. Demokratin tiger; det är vi som pratar.

Demokratin saknar passioner, visioner, missioner. Den är ett torg, tidigt på morgonen, innan vi samlats. Så småningom kommer vi ut på torget med våra drömmar, ideal och fördomar, och alltid finns det någon som säger emot, argumenterar, överbevisar. Demokratin är inte för höjda skatter och kräver inte skattesänkningar. Den kräver inte att jag ska vara nationalekonom för att få ställa frågor om ekonomin. Den låter oss alla vara den lille pojken i Kejsarens nya kläder, som kommenterar kejsarens klädsel, trots att han inte är expert på mode eller textilindustri.

Demokratin låter oss ha fel. Den gör oss större än visionerna och missionerna. Harry Martinson skriver att demokratins princip är att principer inte får döda, och att människan är förmer än principen, även om mänskan kan vara ofullkomligare.

Vi trampar dagligen på demokratin; vi har gjort det i tusentals år. Demokratins torg uppstår där människor möts. Visioner och ideal kan vara fullkomliga, men människan är det aldrig, och aldrig håller vi med varandra. Demokratin låter oss gnälla och hylla och klaga och kräva, men accepterar aldrig att vi röjer undan torget för att ställa oss ensamma där för att bygga idealens slott.

Demokratin bara är.

Det är fel att kalla de ryska soldaterna i Ukraina för monster, zombies, orcher etc. Inte för att jag har några sympatier med de monstruösa gärningarna, utan för att den sortens terminologi gör att förövarna inte bär något ansvar för vad de gör. De är ju bara monster, och gör vad som förväntas av dem.

Det är självklart att en som utsätts för övergrepp uppfattar gärningsmannen som ett förkroppsligande av ondskan. På det sättet har jag inga problem när jag läser ukrainska tweets om just orcher och zombies. Utsätts man för ondska är förövaren ond. Som ett monster.

Men det hemska är inte att soldaterna är monster, utan att de är människor. De har gjort ett val. De kanske har tvingats till valet; av rädsla för repressalier, av grupptryck, av intryck från propaganda… Likväl har de gjort ett val: att döda obeväpnade, att våldta, stjäla, skända, förnedra. Ett monster – om man tänker sig ett monster som ett slags vilddjur – väljer inte våldet. En människa gör det valet.

De ryska soldaterna är utbildade, utformade, utvalda för att begå övergrepp. Våldet är en del av disciplinen, av soldatuppfostran. Det finns en tanke i att låta, tvinga, soldaterna begå övergrepp. Jag skrev om det för några veckor sedan.

Föreställer vi oss att soldaterna är monster, frikänner vi dem från deras personliga ansvar. Man kan inte resonera med varulvar och orcher, lika lite som man kan sätta sig vid förhandlingsbordet med coronavirus eller pestbakterier. Vi kan bara utrota dem eller isolera dem. Och visst kan man höra den sortens resonemang ibland: att ”ryssen är sådan”. Okej, då har vi bestämt oss för att ryssar inte är människor.

En grupp ryska oppositionella har förresten föreslagit att införa ett slags medborgarskap för ”goda ryssar”. En idé som är så dum att jag tycker att det är rent sorgligt.

Enligt politikern och tidigare ledamoten av Statsduman, Dmitrij Gudkov, finns en idé om att skapa ett virtuellt sällskap som skulle förenas av att medlemmarna deklarerar sig som ”goda ryssar” och tilldelas ett id-kort eller alternativt pass: ”Vi måste göra en högteknologisk produkt som är anpassad till olika servicefunktioner, som Airbnb. När en person skrivit under deklarationen och bevisat sin identitet får vederbörande ett id-nummer som bevisar att han är ’god’ och kan få tillgång till olika tjänster.”

Антивоенная конференция: о фиаско Путина в Украине и ”хороших русских” – LRT

Tanken på att förena ett medborgarskap med moraliska egenskaper är fullständigt fel. Ryssar har rätt att vara idioter och brottslingar, och bär samma ansvar för sina idiotiska och/eller brottsliga handlingar.

Jag har resonerat på liknande sätt kring frågan om huruvida Ryssland är fascistiskt. Ryssland uppfyller alla Umberto Ecos kriterier för fascism, men det är inte fascismen som är den drivande kraften i rysk politik, lika lite som det tidigare var kommunismen. Den ryska våldspolitiken är inte underordnad det ena eller det andra ideologiska systemet. Allt handlar om lojaliteter, rövslickeri och rädsla, på olika sätt manifesterade på olika platser i hierarkierna.

Ryssland befriades inte i och med att kommunismen havererade, och inget skulle ändras bara för att ryska TV-propagandister slutar hylla fascismen. Inte heller hänger systemet på Putin personligen. Och ingen kan någonsin säga att de ”bara lydde order”. Det är inget försvar. Ryssland blir fritt först om, när, gärningsmännen ställs till ansvar för sina gärningar. På alla nivåer. De som beordrar våldet, de som utför våldet, de som vinner på våldet – alla bär ett personlig ansvar för sin delaktighet.

Det är egentligen två krig. Dels kriget för Ukraina. Det krig som Ukraina för, och måste föra: kriget för landets självständighet och dess territorium. Ukrainas existens som folk och stat. Ukraina försvarar sitt land från ett angrepp som pågått i årtionden och har rätt och skyldighet att driva ut inkräktarna från Krim och Donbas och ta tillbaka allt det land som Ryssland erövrade för åtta år sedan. Det här är ett rent militärt krig. Här vinner den part som har starkast militärmakt – beslutsamhet, stridsvilja och utrustning.

Men det pågår ännu ett krig, och det är kriget mot Rysslands militanta imperialism. Det är inte alls otänkbart att Ryssland besegras av ukrainska armén på slagfältet, tvingas bort från Ukraina. Ukraina har då vunnit sitt krig, medan själva orsaken till kriget fortfarande existerar: Rysslands imperialistiska ambitioner. Rysk imperialism har bara under de senaste trettio åren skapat en hel rad militära angrepp mot Rysslands grannländer. Och här brukar jag lägga in, gammal public-service-journalist som jag är, även andra länder har imperialistiska ambitioner.

När Ryssland är militärt besegrat, måste även den ryska militarismen besegras. Det här är inget som kan åläggas Ukraina; det här måste världssamfundet göra. Och kanske ger en ukrainsk seger möjligheter till det här. Till ett system som återupprättar den världsordning som FN-stadgan beskriver: ett system där de universella mänskliga rättigheterna står i centrum, och alltid har företräde framför nationella intressen.

FN-stadgan är fullständigt entydig. Alla medlemsstater är suveränt likvärdiga (Artikel 2:1). Ryska diplomater hänvisar ideligen till ”inre angelägenheter”, men någon sådan formulering finns inte i FN-stadgan. Mänskliga rättigheter är universella, och skyddet av dem går alltid före skyddet av nationella intressen.

FN beskrivs ofta som svagt och oförmöget att arbeta. Och det här kan verka stämma, om man ser på hur ofta FN misslyckats med att stoppa konflikter. Vietnam. Inmarschen i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968. Afghanistan 1979. Transnistrien 1992. Jugoslavien 1999… Men FN fungerar oerhört väl inom en hel mängd andra områden, och i flera fall har världsorganisationen faktiskt lyckats samla sig till en insats. Det är inte FN det är fel på, kort sagt.

Roten till det onda är det veto som de fem permanenta medlemmarna har – och här kan vi citera FN-stadgan, kapitel fem, artikel 23:1

Säkerhetsrådet består av femton medlemmar av Förenta Nationerna. Republiken Kina, Frankrike, De Socialistiska Rådsrepublikernas Union, Det Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland och Amerikas Förenta Stater skola vara ständiga medlemmar av säkerhetsrådet.

FN är ursprungligen den allians som en mängd länder formade för att kämpa mot Nazityskland. 1 januari 1942 skrev 26 länder på Förenade nationernas deklaration om vilka målen var för alliansen mot Hitler och hur samarbetet skulle fortsätta efter kriget. Alliansen mot Hitler blev efter freden Förenta nationerna med den stadga vi har i dag. De fem permanenta medlemsstaterna är de fem stormakter som (själva) definierade sig som segermakterna.

Så, dagens säkerhetsråd avspeglar stormaktspolitiken 1942 – 1946. Vi identifierar efterkrigstiden med de konferenser som vi ser bilder från: Teheran, Jalta, Potsdam – kraftfulla stormaktsledare som delar upp världen mellan sig, och som alla är angelägna om att deras imperialistiska projekt ska få lämnas i fred. Avkolonialiseringen är ännu bara en dröm, men motståndet mot kolonialmakterna finns redan, och stormaktsledarna är angelägna om att hävda sin makt. England och Frankrike vill inte att rysk/sovjetisk imperialism ska konkurrera med deras.

Och någonstans lurar stormakterna till sig VETOT. FN-stadgan innehåller noggranna skrivningar om hur röstandet i säkerhetsrådet och generalförsamlingen ska gå till, men ingenstans nämns något veto. Det finns uttryck för vikten av enighet, men vetot är i princip en hävdvanerätt och inget som faktiskt finns i stadgan.

När Ukraina besegrar Ryssland borde det finnas möjlighet att komma bort från det här. Det här snart gått 80 år sedan andra världskriget, och, även om segern över nazismen är en avgörande del i mänsklighetens historia, så reflekterar inte säkerhetsrådet världen längre. Säkerhetsrådet har reformerats vid några tillfällen tidigare, senast på 60-talet, tror jag, men just Ryssland har svartsjukt försvarat sitt veto och hindrat alla försök till reformer. Ett av Ukraina militärt knäckt Ryssland kommer inte att ha någon särskilt stark förhandlingsposition inför en reform av säkerhetsrådet.

Det finns ingen anledning att behålla just de nuvarande fem permanenta medlemsstaterna. Man kan dels fråga sig om det ens ska finnas permanenta medlemmar av säkerhetsrådet, men kanske finns det något vettigt att ha en grupp medlemmar som står för kontinuitet och långsiktighet, medan andra medlemsstater väljs för en relativt kort period på två år.

Och med tanke på att det inte finns någon skrivning om vetot i FN-stadgan – varför inte börja följa stadgan?

Segern över Ryssland ger världen en chans att befria sig från imperialismen som grundbult för världssamfundet. Avveckla vetot, utveckla säkerhetsrådet.

Jag har försökt nå fram till vad det är som gör att jag alltid känt mig illa berörd av pacifism, och jag tror att jag nått fram, tack vare ett inlägg på Telegram av den belarusiska teologen Natallja Vasilevitj. Vasilevitj konstaterar att det är självklart – och kanske nödvändigt – att drömma om pacifismen, men att den strängt taget är den privilegierades ideologi. De privilegierade, vars länder inte befinner sig under angrepp; de privilegierade vars identitet aldrig ifrågasätts. De, som sitter mätta och trygga har alltid råd att vara pacifister, och förutsätta att andra, mindre privilegierade, också ska vara det.

Pacifism är en utmärkt idé och vi får inte sluta drömma om dess seger. Det finns inga heliga krig; det finns inga rättfärdiga krig. Men ingen har rätt att ifrågasätta det moraliskt riktiga i självförsvar när ens liv är hotat, eller när försvarslösa medborgare, barn, hotas; när bomberna faller över städer; när folkmord utförs, som i Butja.

Att vara ”mot krig” är en lyx vi i den rika världen kan kosta på oss. Vasiljevitj skriver att det pacifistiska ställningstagandet mot Vietnamkriget bland amerikaner var moraliskt rimligt, men att pacifismen, när den projekteras på den ryska aggressionen, blir till ett kolonialt instrument. Ännu en den vita mannens börda; ännu en uppgift för de rika ländernas mission.

Det är bara vi som är trygga, rika och mätta som kan vara pacifister. Ingen ifrågasätter vår livsstil, vårt språk, vår identitet. Vår egendom. Det finns en falsk dikotomi: pacifism/våld. Vi i den rika, trygga världen, inbillar oss att man har att välja mellan pacifism eller våld; att man antingen vägrar vapen, eller går man runt och mördar ohämmat. Vasiljevitj konstaterar att självförsvaret, försvaret mot aggression, har begränsningar; både i folkrätt, nationell lag och mänskligt agerande.

Den rika världens pacifister är kluvna inför den här motsättningen: hur ska man reagera på Rysslands aggression mot det ukrainska folket. Men det här är en inbillad motsättning. Om man byter skalan i våldet till de tre elementen ”offer, gärningsman och vittne” blir situationen ganska enkelt att analysera. Vi har en plikt att hjälpa offret att försvara sig mot gärningsmannen.

Och befinner vi oss inte här någonstans i Natofrågan? Nato är en internationell förbindelse om att inte passivt stå vid sidan och titta på, när någon blir angripen.

Är det så viktigt för oss i Sverige att bevara vårt privilegium att stå och titta på när aggressiva makter angriper våra grannländer?