Prat

Intuitivt känns det rätt med fredssamtal. Om några är ovänner borde det finnas en möjlighet att sätta sig ner och söka efter en lösning. VAD bråkar man om? Historiska orättvisor? Resurser? Olja? Vatten? Då ska vi tala om det och se till att vi hittar en lösning så alla får vatten och olja och rätten att be på Tempelberget eller vad ni nu bråkar om.

Det brukar ofta upprepas att alla krig slutar med förhandlingar. Sanningen är väl snarare att förhandlingar nästan aldrig lett till att ett krig tagit slut. Ett krig tar slut när ena parten inte längre förmår föra krig. Av politiska skäl, militära skäl, ekonomiska skäl, kanske diplomatiska…

Vi kan ju också konstatera att nästan inga krig sedan andra världskriget faktiskt tagit slut med ett fredsavtal av det slag vi brukar tänka oss. Gärna med ett ortnamn: Versailles, Brömsebro, Stolbova, Nystad, Westfalen… Inte ens andra världskriget avslutades med ett fredsavtal mellan segermakterna och de besegrade staterna.

FN bedriver för närvarande elva fredsskapande missioner. UNMIK i Kosovo, MINURSO i Västsahara, UNMOGIP i Indien/Pakistan, MONUSCO i Kongo-Kinshasa, MINUSCA i Centralafrikanska republiken, UNMISS i Sydsudan, UNISFA i Abyei, UNFICYP i Cypern, UNTSO i Israel/Palestina, UNIFIL i Libanon, UNDOF i Israel/Syrien. Inom ramarna för missionerna pågår fredssamtal. Liknande system finns där EU eller den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE är huvudman. I många fall har de här missionerna funnits på plats ganska länge. UNTSO har till exempel övervakat vapenvilan mellan Israel och arabstaterna sedan 1948, still going strong. OSSE:s mission i Moldavien har varit på plats sedan 1993, och EU:s mission i Georgien sedan 2008. Georgien och Ryssland möts regelbundet i Genève för samtal – i december 2023 möttes de för 59:e gången utan att komma närmare en lösning. Liknande samtal har pågått mellan Moldavien och Ryssland i ett format som kallats 5+2.

Och visst kan man tycka att det är bra att det inte pågår ett fullt krig i vare sig Moldavien eller Georgien. Visst är det vettigt att motståndare tvingas till samtal. Men grejen är att de här samtalen utnyttjas för att undvika överenskommelser. Ryssland har i de här två fallen förlamat all politisk och ekonomisk utveckling i Moldavien och Georgien. Konflikterna är frusna, men det är inte Kreml som fryser. Ryska staten har närmast systematiskt sett till att ha frusna konflikter i alla grannländer – med pågående fredssamtal. Vi har nämnt Georgien och Moldavien. Vi kan fortsätta med Armenien och Azerbajdzjan där OSSE leder något som kallas ”Minskgruppen”. Före februari 22 pågick ”samtal” mellan Ukraina och Ryssland enligt ”Minsköverenskommelserna” – ännu ett mötesforum, avsett att undvika en lösning.

Fredssamtal tillåter en angripare att bedriva ockupation utan dyrt krig. Det är ett billigt sätt att bedriva våld, utan att behöva slösa på krigsmateriel. Den ryska revolutionären Leo Trotskij formulerade under förhandlingarna 1918 med Tyskland ett idealtillstånd: ”vare sig fred eller krig”. Genom att förhala förhandlingarna hoppades bolsjevikerna att revolutionen skulle sprida sig till Tyskland och att den tyska staten skulle kollapsa.

Förhandlingar för att fortsätta aggressionen.

Jag är fascinerad av verkligheten. Ibland känns det som att verkligheten finns på riktigt. Att människor lever riktiga liv och gör medvetna val. Men oftast är det ju så att verkligheten inte riktigt finns. Verkligheten består av små bitar som faktiskt finns, och så plockar vi ihop bitarna och tycker att världen är verklig. Som Lego ungefär. Eller atomer. Atomerna finns. Det sitter rätt glest, men de finns. När man berättar en historia tar man verklighetsatomer och sätter ihop till något man själv tycker är fint. Ja, eller tvärtom – man tar en verklighet och plockar bort allt som inte är berättelse.

Det sägs att allt återberättande är lögn. Det påståendet är sant, endast om man tror att det finns sanning. En sanning som finns alldeles utan att den blir återberättad. En liten verklighet som ligger i strandkanten; smekt av milda vågor från ett hav av medvetande.

Egentligen är återberättande kanske inte lögn riktigt, men påhitt är det nog definitivt. När jag ska beskriva min frukostsmörgås kan jag inte överföra min sinnliga erfarenhet av den nygräddade fylgialimpan med äkta smör, västerbottensost och ett par gurkskivor. Om jag säger ”min frukostsmörgås var god”, måste jag utgå från att min åhörare har ungefär samma erfarenheter och smakpreferenser som jag. Men smörgåsen är ju inte bara ett smakintryck; det är känslan av det varma brödet mot handen, upplevelsen av de kalla gurkskivorna mot läpparna… Allt. Ljudet av den spröda brödskorpans krasande mot tänderna. Och för att återge det här har jag bara ord. Och det finns så få! Svenska akademiens ordbok, SAOB, avhandlar ungefär 65 000 ord. Inget av dessa beskriver upplevelsen av känslan av kalla gurkskivor mot läpparna. Eller varmbrödskänslan mot morgontrötta fingrar.

Vi är i princip stumma. Det är omöjligt att tala när man bara har ynka 65 000 ord att använda sig av. Ett av orden är ”sten”. Och om jag pekar på en sten och säger ”sten” måste jag acceptera att det finns andra stenar som ser helt annorlunda ut. Färg, tyngd, mineral, storlek… Är det ens rimligt att hoppas att samma ord ska kunna denotera både en njursten och Ayer’s Rock?

Allt ser vi, även om vi med åldern blir bättre och bättre på att välja bort våra intryck. Vi ser verkligheten, men vi kan inte återge den. Det är nästan skrämmande; vi är förmögna att ta in miljoner olika färgnyanser, men kan inte återge annat än kanske ett par tiotal nyanser av, säg, grönt. Ljusgrönt, blåbärsrisgrönt. Sjukhuskakelgrönt. Mossgrönt. Racing Green.

Här någonstans ligger grejen i att vara författare. Skribent. Skriftställare. Att låtsas att vi förmår återberätta något. Jag har mest jobbat som journalist, och själva vitsen med journalistik är att man inte hittar på det man berättar om. Man återberättar något. En händelse, en process, en skandal, ett dokument. Fakta. Verklighet. Journalisten går igenom hundratals brev och dokument och hittar något som styrker att ministern fuskat. Lyfter fram det relevanta dokumentet och tycker att det är verklighet. Ministern personligen tycker att det är orättvist av journalisten att, bland hundratals brev och dokument som bevisar hennes ärlighet välja ut ett pinsamt misstag. Det är hennes verklighet.

Att skriva är att plocka ihop och att välja bort. Att skriva är att lyssna. Att skriva journalistik är att plocka ihop och välja bort lite andra saker än att hitta på en science-fiction-roman. Man kan tycka att SF-boken kan ignorera verkligheten hur mycket som helst, men verkligheten ligger ju där och dräller ändå. De som är med i boken måste ju agera på något vis. Eller reagera. Den påhittade historien måste bestå av verkliga ord. Av verklighet. Det går ju liksom inte att skriva en berättelse som uteslutande består av tidigare okända fonem och grafem, ordnade på ett sätt som inte motsvarar något i en mänsklig erfarenhet. Eller varför inbillar vi oss att text måste återges som grafem? Och tal som fonem?

Och medan vi funderar på det här sitter verkligheten bekvämt i en fåtölj och rullar tummarna. Är. Njurstenen och Ayer’s Rock är båda rätt ointresserade av hur vi återberättar dem. Gurkan på fylgiabrödet också.

Konstnärer av alla slag har i alla tider drömt om att återge verkligheten med så lite störningar som möjligt. Berätta en historia sine ira et studio. Helt utan personligt engagemang. Återge något exakt som det hände, ser ut, låter… Eller så har de valt precis motsatta vägen – att undvika avbildning. Måla nonfigurativt eller skriva poesi utan betydelse – som den ryska poeten Aleksej Krutjonnych som skrev en dikt med mystiska språkljud: Dyr bul sjtjil.

Men omedelbart är verkligheten där och sticker fram sitt fula tryne. Den nonfigurativa tavlan tolkas av åskådaren: ”ett hav i åskväder, och där finns ett lejonhuvud!” Krutjonnychs språkljud tolkades som ”något med skog” eller ”en knarrande dörr”. Vi envisas med att skapa berättelser av verkligheten, som när vi ligger i gräset varma sommardagar och identifierar valar och jultomtar bland cumulusmolnen. Eller formar stjärnbilder på natthimlen. Civilisationerna i stjärnbilden Svanen vet inte att vi tittar på dem och ser en svan.

Att skriva är att titta på moln och se jultomten. Det spelar ingen roll om det är fakta eller fiktion man skriver; det handlar om att återge intryck av verkligheten. Göra jultomtar av molnen. Eller skurkar av ministrar. Eller tvärtom: ministrar av skurkar. ”Jultomten såg ut som ett bulligt rött moln”.

Verkligheten är stor och märkvärdig, men omöjlig att återge och omöjlig att undvika.

Ett ord till om konflikten mellan palestinierna och staten Israel. Jag har nu flera gånger ifrågasatt det vettiga i en så kallad tvåstatslösning. Det är inte frågan om nationell suveränitet som är det viktiga i den här konflikten. Jag är rätt säker på att ytterst få palestinier faktiskt bryr sig ett minsta dugg om sitt nationella oberoende. Det som upprör och väcker hat och ursinne är staten Israels ovilja att respektera palestiniernas äganderätt.

Den tidiga sionistiska rörelsen hade inga illusioner om att upprätta en judisk stat i Palestina; det var en romantisk dröm för de europeiska judar som samlades för att hantera ”den judiska frågan” i Europa. De första judiska bosättarna i Palestina var judar från Ryssland som sökte tillflykt i det muslimska Osmanska imperiet undan kristen förföljelse. De köpte, fullt legalt, mark av de turkiska makthavarna, helt utan att lyssna på de europeiska sionisterna som föreställde sig helt andra territorier för en judisk stat (Uganda och Madagaskar till exempel). Andra etniska grupper flydde till osmanska Palestina ungefär samtidigt: tjerkesser från Ryssland, bosnjaker från Balkan. Fram till första världskriget flydde knappt 100000 judar till Palestina. Till, som sagt, det muslimska turkiska kalifatet. Judar kände sig tryggare i ett muslimskt land än i det kristna Ryssland.

Efter första världskriget tog Storbritannien kontroll över Palestina. Det osmanska imperiet hade kollapsat, precis som de tre andra europeiska kejsardömena Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. Men till skillnad från i dessa tre ansågs befolkningarna i de gamla turkiska territorierna inte ha mognad att driva egna länder. Nationernas förbund gav Frankrike och Storbritannien mandat att sköta affärerna så länge. Palestina och landet öster om Jordanien sköttes av britterna och Libanon/Syrien av Frankrike. Britterna upprättade restriktioner för judiska fastighetsinköp i Palestina: judar kunde köpa mark i endast 5 procent av territoriet.

När staten Israel utropades flydde och fördrevs hundratusentals palestinier; framförallt självägande bönder. Deras egendom kontrolleras än i dag av en israelisk myndighet, ILA, som formellt äger över 90 procent av all mark i Israel. Och det är här som problemen uppstår. De palestinska flyktingarna anser att marken är deras egendom, medan staten Israel uppfattar marken som statlig israelisk egendom. Palestinierna kan visa upp fastighetskartor med anor från osmanska riket och ibland äldre än så, men för staten Israel är det statlig mark. ILA kan upplåta arrende av mark för 49 eller 98 år, men säljer aldrig mark. ILA kan alltså hyra ut mark som palestinska bönder anser sig äga.

Det har aldrig funnits en palestinsk stat, men palestinier kan ofta juridiskt styrka äganderätten till jord i Israel, med dokument från osmansk och brittisk tid. Det här är inte en fråga om nationellt självstyre – en palestinier kan köpa mark i Uppsala kommun utan att det för den skulle blir en arabisk stat. Men palestinierna i Israel kan sällan göra anspråk på den mark de formellt äger. Och där uppstår konflikten. Mellan nationell suveränitet och enskilda människors äganderätt.

Kära debattörer. Vänligen notera nedanstående regler för att upprätthålla en samhällsdebatt.

Jämför inget med Nazityskland eller andra historiska diktaturer. Det gynnar bara din motståndare som då kan angripa dig för ”relativisering” etc. Att säga att XXX agerar som Hitler låter kanske kraftfullt, men det ger din motståndare en möjlighet att sluta tala om sakfrågan, och i stället tala om dig.

Jämför inget med apartheid eller andra historiska tvångslagar. Likheterna är nästan aldrig relevanta och, precis som i Hitlerfallet, ger den här sortens retorik motståndaren fördel.

Kalla ingen för ”nyttig idiot”. Uttrycket ger din motståndare möjlighet att angripa dig, i stället för att tvingas förklara sitt eget agerande.

Använd aldrig uttrycket ”fredsskadad”. Det är ett fullständigt orimligt begrepp som utgår från att lidande förädlar. Var och en som använder ordet bör vara beredd att personligen utsättas för krig och på så sätt förädla sig.

Påstå aldrig att de som inte håller med dig är aningslösa. Att andra inte håller med om dina prioriteringar betyder inte att de inte ser problemen. Alla behöver inte hålla med om att det du tycker är viktigt är det enda som är viktigt. Om du inte lyckas övertyga dem betyder det att din argumentering är för svag.

Personangrepp är alltid ett misslyckande. Angrip utsagor, aldrig utseenden, klädstil, kön, påstådda åsikter etc. Kallar du någon ”beige gnom” har du förlorat debatten.

Göm dig inte i bubblorna. Det offentliga samtalet är alltid kritiskt och strävar inte efter att få lajks. Demokrati handlar inte om att hålla med, utan om att lyssna. Demokratins essens är oliktänkandet.

Demokratins överlevnad är ditt personliga ansvar. Kolla alltid fakta. Sprid aldrig en lögn. Demokratin är inte i första hand ett statsskick; demokratin är vår relation till varandra, respektfull, lyssnande, inkännande. Demokratin är medborgarnas. Varenda rättighet i vårt land är resultatet av medborgarnas krav och kamp.

Först och främst – Mellanöstern är inte en fotbollsmatch där man väljer om man hejar på Israel eller palestinierna, ungefär som man väljer om man hejar på Real Madrid eller Barcelona. Våld är våld, brott är brott, övergrepp är övergrepp.

Eftersom jag är demokratisk socialist är jag kritisk till nationalstatsidén och därmed, som en konsekvens, även till ”tvåstatslösningen”. Ett kollektiv, det må vara en etnisk, politisk eller social kategori, Real Madrid-fans eller hammarbyare, har inga rättigheter. Individer har rättigheter. Det gäller hammarbyare och rika knösar och folkpartister och samer, romer, palestinier, västerbottningar och folk som tycker om fläsklägg.

Människor som lever under ockupation har, enligt folkrätten, rätt att göra motstånd. Och en ockupationsmakt har, enligt samma folkrätt, inte bara rätt, utan också skyldighet, att upprätthålla lag och ordning i det ockuperade området. Inget av de angrepp Hamas utfört mot Israel sedan gruppen tog makten över Gaza kan beskrivas som motstånd. Och att ”Israel är en demokrati” rättfärdigar inte godtycklig bombning av civila mål.

Hamas kämpar inte för palestiniernas frihet. Och vi kan vara lugna över att Israels krigföring på Gaza inte kommer att befria området från Hamas. Från det ögonblick då Israel inledde sitt motangrepp har det varit klart att det är Hamas som kontrollerar konflikten. Jag säger det igen: Hamas är inte en motståndsrörelse. Hamas är inte terrorister. Hamas är ett beväpnat kriminellt gäng. Att bekämpa brottslighet med stridsflyg och granatkastare är inte effektivt. Israels armé är säkert jätte-jättebra som armé, men fullkomligt värdelös som poliskår.

Palestinierna kommer inte att bli fria ”från floden till havet” genom angrepp på civila i Israel. Israelerna kommer inte att besegra Hamas genom att låtsas att Hamas är en armé. Påståenden om att Israel genomför ett folkmord är felaktiga. Israels armé är utan tvivel välutrustad och vältränad och soldaterna är motiverade, men den är ineffektiv för det ändamål den används för.

Hamas kan inte besegras, eftersom det just är våldet de vill ha. Varje hus som skjuts sönder av Israel är en seger för Hamas. Israel garanterar med sin krigföring Hamas seger i det här kriget.

Jag fortsätter att stödja statens Israels och dess invånares rätt till försvar, men tänker aldrig försvara det ineffektiva, kanske rentav inkompetenta, och fullständigt kontraproduktiva sätt som den israeliska regeringen hanterar Hamas.

Valerij Solovej är en rysk statsvetare som då och då förekommer i internationella medier för att kommentera rysk politik, och då framförallt Putin, Putins planer, och nu senast – Putins död. Solovej har ungefär en halv miljon följare på YouTube, och i han lägger till nytt material flera gånger i veckan. Den ryska grävgruppen The Insider har kartlagt Solovej och visar hur den systematiska ryktesspridningen skapar misstro – inte mot Solovej, utan mot de medier som sprider ryktena.

Valerij Solovej föddes 1960 och är utbildad historiker. På det ryska utrikesministeriets högskola, Moskvas institut för internationella relationer, har han undervisat i marknadsföring och kommunikation. Enligt The Insider ledde han mellan 2007 och 2019 tre kurser: Politisk PR och reklam, Grundkurs i informationskrigföring och mediemanipulation och Grundkurs i statlig informationspolitik.

Solovej har gjort sig känd för att komma med tvärsäkra prognoser utifrån unika, aldrig namngivna källor i president Putins närvaro. Vi hittar honom 2016 i Ekot i Sveriges Radio, då han försäkrade att Putin inte avsåg ställa upp i valet 2018. Solovej återkommer 2018 i Svenska Dagbladet, och försäkrar att ”Putin tröttnat på Ryssland”. Under våren 2022 berättar Solovej att Putin flytt till en bunker i Ural, och senare samma vår blir Putins hälsa världsnyheter, och källan till uppgifterna är – Valerij Solovej. Han citeras i SvD och debatteras i Radiokorrespondenterna. Solovej och andra amatördiagnostiker avgör att Putin har parkinsons sjukdom, cancer eller prostataförstoring.

Sommaren 2023 förklarade Solovej att Putin redan var ”halvdöd”; det fanns dubbelgångare som sattes in i Putins ställe när Kreml behövde visa upp en levande Putin.

Och i slutet av oktober kom nyheten om att Putin nu äntligen kolat vippen. He is no more; he has ceased to be; bereft of life he rests in peace; he is pushing up the daisies – He is an ex-president.

Formellt sett var källan till uppgifterna om Putins död inte Solovej, utan det anonyma Telegramkontot ”General SVR” – ett konto som The Insider kunnat koppla till en jurist i Charkiv, och alltså inte alls till en – som Valerij Solovjov försäkrat – generallöjtnant i det ryska utrikesspionaget. Medier i både Ryssland och Ukraina har noterat kopplingar mellan Solovej och ”General SVR”. Och Solovej var snabb med att sprida uppgifterna från ”General SVR”.

Två veckor senare fortsätter Valerij Solovej att hävda att Putin är död. Allt vi ser är dubbelgångare. Intressant nog plockade Solovej fram dubbelgångarteorin även i somras, efter Jevgenij Prigozjins död. Prigozjin hade, menade Solovej, listigt låtit en dubbelgångare dödas, medan Prigozjin själv slipade knivarna för att ta hämnd.

Valerij Solovej är i sin fulla rätt att berätta sagor och påstå att han har unika källor i Kreml. Problemet uppstår när seriösa medier och beslutsfattare uppfattar Solovej som en seriös källa med seriösa insikter. The Insiders grävreporter, Ilja Ber, konstaterar att Solovjovs ryktesspridning knappast skadar Solovej, men den skadar journalistikens trovärdighet. Ryktena genererar klick, men de skjuter journalistikens trovärdighet i sank.

Mediekonsumenterna konstaterar att redaktionerna sprider ogrundade påståenden och bestämmer sig för att ”det inte finns någon sanning”; ”medierna ljuger”.

På Wikipedia finns en sammanställning över Solovjovs ouppfyllda spådomar. Han har spått Putins avgång i stort sett årligen sedan 2017.

Det finns inga källor till hur beslutsfattandet går till i Kreml. Det finns ingen som vet vem som har Putins öra och ingen källa som kan besvara varför han verkar lite blek om nosen vid något tillfälle. Det är frestande att hänvisa till en professor som dessutom hedrats med titeln ”utländsk agent” i Ryssland för att släppa in en illusion av luft i informationsvacuumet. Men journalistiken måste vara källkritisk, ifrågasättande och noggrann. Vet vi inte, ska vi säga att vi inte vet.

Den enda part i Gaza som kan bryta mot folkrätten är Israel. Hamas är bara ett kriminellt gäng. Mördare, profitörer och våldtäktsmän som inte har något som helst intresse av att följa vare sig krigets eller rättsstatens lagar. Israels krigföring är inte konstigare än en polisinsats mot en bankrånare som tagit gisslan. Av den polis som gör insatsen förväntar vi oss att gisslan skyddas så långt det är möjligt. Av rånaren kan vi inte förvänta oss något. Det här skapar en asymmetri i krigföringen: Hamas kan skita i krigslagarna; Israel är skyldig att följa dem.

Hamas, precis som vilken bankrånare som helst, försöker försvåra polisinsatsen, just genom att hota gisslan: en inbrytning kommer att riskera livet på civila. Hamas anlägger avskjutningsramper för raketer i skolor och på sjukhus; placerar vapenlager i bostadshus och så vidare. Det kriminella gänget har inga begränsningar i folkrätten. Men det har Israels armé. Folkrätten är till för att skydda civilbefolkningen, och Hamas utnyttjar de krav folkrätten ställer på Israel. Hela attacken 7 oktober var uppenbarligen avsedd att provocera ett israeliskt svar.

Det finns inget som helst element av befrielsekamp hos Hamas. Ingenting av det Hamas gjort sedan de tog kontrollen över Gaza har varit avsett att befria palestinierna. Inte från ockupation, inte från lidande.

Israels armé kan genomföra exakt vilka operationer som helst på Gazas territorium. Hamas är ett tungt beväpnat kriminellt gäng, men de har inte tillgång till pansar, flyg, artilleri… Hamas kan bara strida mot obeväpnade, och håller sig därför undan, gömmer sig bakom civilbefolkningen, bakom gisslan. Enda vägen framåt för Israels armé är att ta sig igenom de mänskliga murar som Hamas byggt för att skydda sig själva. Förlusterna i människoliv är enorma, precis som Hamas hoppats.

Allt illustrerar problemet med så kallade hårda tag. Även i Sverige vill vissa att militär ska sättas in i kampen mot beväpnade gäng, men hur skulle det gå till? Självklart skulle ett par stridsvagnar rätt snabbt kunna skjuta sönder gängens gömställen, men samtidigt skulle hela stadsdelar raseras och hundratals människor, helt utan all koppling till kriminella gäng, drabbas. Militären har tillgång till tunga vapen, men vapen som inte passar det minsta för polisiära uppgifter.

Israel har stridit mot angripande stater i fyra krig: 1948, 1956, 1967 och 1973. Vid alla dessa tillfällen angreps landet av numerärt starkare allianser, och vid alla tillfällen besegrades motståndaren. Israels armé har vunnit genom kompetent ledarskap, avancerad utrustning och motiverade soldater. Det här har skapat ett rykte om Israels armé som i princip oövervinnerlig. En David som gång på gång besegrar Goliat.

Men Israel har samtidigt försökt använda armén polisiärt, och här med betydligt mindre framgång. Framförallt har armén misslyckats med att besegra det palestinska motståndet i de ockuperade områdena på Västbanken och Gaza. Israel har haft full kontroll över territoriet sedan 1967, utan att kunna segra. Den första intifadan 1987 visade svårigheterna. Hela vitsen med upproret var att göra motstånd, inte att segra eller befria. En armé har svårt att bekämpa en fiende som inte vill strida, utan föredrar att dö. I ett normalt krig är en dödad motståndare en motståndare färre; i det krig den israeliska armén tvingats föra är varje dödad palestinier en seger – för palestinierna.

Det finns ett politiskt problem här också: genom att sätta in militären mot Hamas skapas en bild av att det är två härar som står mot varandra. Israel legitimerar Hamas genom angreppet; gör Hamas till en palestinsk armé, en motståndsrörelse. Och det är klart att ett gäng våldtäktsmän och gisslantagare hellre uppfattar sig som en befrielserörelse än som ett kriminellt gäng. Israel adlar Hamas. Stockholmssyndromet kickar in.

Vi får utgå från att Israels regering vill uppnå säkerhet åt israelerna. Modellen vore att använda sig av polisiära, rättsliga metoder. Identifiera förövare av de brott som begicks 7 oktober, ställa dem inför rätta med försvarare och bevisning, rättssäkert och långtråkigt. Det är inte Hamas som begått brotten; inte palestinierna. Det är de enskilda gärningsmännen som ska fängslas som vanliga kriminella. Det här är en uppgift Israels armé inte klarat av.

”Hårda tag” gör oss själva till gärningsmännens gisslan. Israel har reagerat helt förväntat på Hamas provokation, eftersom allt annat skulle vara att ”visa svaghet”. Alltså är det Hamas som bestämmer hur Israel ska agera. ”Hårda tag” bygger på hedersetiken: en kastad handske måste tas upp; att inte delta i duellen är en skam. Hamas är på hemmaplan med hedersetiken och kommer att vinna genom att dödas. Hamas kontrollerar Israels agerande i minsta detalj.

”Hårda tag” är ett slagord lata människor använder för att låtsas beslutsamhet och ledarskap. Hårda tag mot brottsligheten – och saken är löst. Hårda tag mot Hamas – och problemet är ur vägen. Allt kan, säger de lata, lösas med hårda tag.

Så vad är ”hårda tag”. Mer poliser, tyngre vapen, längre straff är kanske de vanligaste kraven. Men inget, vare sig i forskning eller konkret erfarenhet, styrker testen om att hårdare straff minskar brottsligheten. Till ”hårda tag” kan man ju också höra generaliseringar gentemot sociala grupper: förbjud ungdomar från att vara utomhus utanför skoltid. Släpp inte in svarthåriga i landet. Förbjud islam. Sådana ”hårda tag”.

Kanske ska vi också lägga till de ”hårda tag” som Israel tar till för att bekämpa terrororganisationen Hamas. Västbanken och Gaza har befunnit sig under israelisk militär ockupation sedan 1967 och, det måste nog sägas, utsatts för ganska många slags hårda tag sedan dess. MEN också – sociala insatser. Israel har under hela ockupationen till exempel drivit skolor för palestinierna, vilket fått till följd att läskunnigheten på de ockuperade områdena är högre än i de flesta arabstater. Fram till den första intifadan 1987 arbetade huvuddelen av palestinierna i Israel utanför de ockuperade områdena. De vägspärrar och murar som är en skrämmande syn i dagens Israel/Palestina fanns inte. Allt detta är en del av de ”hårda tag” som vidtogs för att få stopp på det palestinska motståndet.

Jag vill påstå att ”hårda tag” är åtgärder för att slippa vidta åtgärder. ”Hårda tag” är en illusion av verksamhet.

Israel kontrollerar slagfältet totalt i kriget mot Hamas i Gaza. Det finns inget som begränsar den israeliska militärens rörelsefrihet. Inte i dag, inte i går. Israel kontrollerade slagfältet totalt även i kriget mot Hizbullah i Libanon 2006.

Men grejen är att vare sig Hizbullah eller Hamas bryr sig om det här. Deras mål är inte seger. Deras mål är martyrium. Deras ideal är att ge sitt liv för motståndet. Hamas kontrollerar redan Gaza. Man kan hävda att Gaza befinner sig under blockad, men Gaza har gräns mot Egypten och skulle kunna förhandla fram leveranser av exakt vad som helst med den egyptiska regeringen. Ändå förutsätts Israel leverera energi, livsmedel, vatten till Gaza. Området befinner sig tekniskt sett fortfarande under israelisk ockupation; den palestinska myndigheten har givits vissa administrativa funktioner inom ramarna för ockupationen, ungefär som en lokal polismakt kan få tjänstgöra som ordningspolis under en utländsk ockupation. De facto är Gazaremsan en självständig stat under Hamas kontroll.

Målet för Hamas attack 7 oktober var uppenbarligen aldrig att besegra Israel. Inte att ta kontrollen över något strategiskt objekt eller någon viktig resurs. Målet var att döda civila och att provocera fram ett israeliskt svar. Ju hårdare svar, desto bättre. Israel agerar precis som förväntats, helt enligt den dramaturgiska modell Hamas eftersträvat. Och Hamas försöker inte ens försvara sitt territorium. Själva vitsen med Hamas krigföring är att få så stora egna förluster som möjligt. Maximera martyriet.

Israelerna hatar inte palestinier, men är rädda för dem. Palestinierna är inte rädda för israeler, men hatar dem. Israelerna tenderar att uppfatta palestinierna som ett slags smitta som man genom sanitära medel kan undvika. Palestinierna reducerar israelerna till en mytologisk fiende som berövat dem på något de aldrig haft.

Rädslan präglar Israels politik; hatet – palestiniernas. Israel bygger högre murar, försvårar vardagslivet i det ockuperade området, minskar människornas rörelsefrihet. En palestinier kan stå vid Nablus på berget Gerisim och se havet skyskraporna i Tel Aviv, men aldrig få resa dit. Israel representeras av närvarande soldater och ett ofattbart välstånd som är inom synhåll men för alltid utom räckhåll.

Rädslan och hatet skapar identitet. De rädda israelernas ”hårda tag” skapar en illusion av trygghet; de hatfulla palestiniernas – en illusion av motstånd. Det här passar alla. Ingen behöver ta ansvar för vad som händer sedan. När kan Israel säga att Hamas besegrats? När kan palestinierna säga att de befriats?

Kampen måste vara en annan: kampen för den enskilda människans trygghet, värdighet och rättigheter. Det här är ett svårare mål att uppnå än seger över ett beväpnat terrorgäng eller rätten till en egen stat. Då är det lättare att ta till ”hårda tag” och veta att kampen är evig.