Den enda part i Gaza som kan bryta mot folkrätten är Israel. Hamas är bara ett kriminellt gäng. Mördare, profitörer och våldtäktsmän som inte har något som helst intresse av att följa vare sig krigets eller rättsstatens lagar. Israels krigföring är inte konstigare än en polisinsats mot en bankrånare som tagit gisslan. Av den polis som gör insatsen förväntar vi oss att gisslan skyddas så långt det är möjligt. Av rånaren kan vi inte förvänta oss något. Det här skapar en asymmetri i krigföringen: Hamas kan skita i krigslagarna; Israel är skyldig att följa dem.
Hamas, precis som vilken bankrånare som helst, försöker försvåra polisinsatsen, just genom att hota gisslan: en inbrytning kommer att riskera livet på civila. Hamas anlägger avskjutningsramper för raketer i skolor och på sjukhus; placerar vapenlager i bostadshus och så vidare. Det kriminella gänget har inga begränsningar i folkrätten. Men det har Israels armé. Folkrätten är till för att skydda civilbefolkningen, och Hamas utnyttjar de krav folkrätten ställer på Israel. Hela attacken 7 oktober var uppenbarligen avsedd att provocera ett israeliskt svar.
Det finns inget som helst element av befrielsekamp hos Hamas. Ingenting av det Hamas gjort sedan de tog kontrollen över Gaza har varit avsett att befria palestinierna. Inte från ockupation, inte från lidande.
Israels armé kan genomföra exakt vilka operationer som helst på Gazas territorium. Hamas är ett tungt beväpnat kriminellt gäng, men de har inte tillgång till pansar, flyg, artilleri… Hamas kan bara strida mot obeväpnade, och håller sig därför undan, gömmer sig bakom civilbefolkningen, bakom gisslan. Enda vägen framåt för Israels armé är att ta sig igenom de mänskliga murar som Hamas byggt för att skydda sig själva. Förlusterna i människoliv är enorma, precis som Hamas hoppats.
Allt illustrerar problemet med så kallade hårda tag. Även i Sverige vill vissa att militär ska sättas in i kampen mot beväpnade gäng, men hur skulle det gå till? Självklart skulle ett par stridsvagnar rätt snabbt kunna skjuta sönder gängens gömställen, men samtidigt skulle hela stadsdelar raseras och hundratals människor, helt utan all koppling till kriminella gäng, drabbas. Militären har tillgång till tunga vapen, men vapen som inte passar det minsta för polisiära uppgifter.
Israel har stridit mot angripande stater i fyra krig: 1948, 1956, 1967 och 1973. Vid alla dessa tillfällen angreps landet av numerärt starkare allianser, och vid alla tillfällen besegrades motståndaren. Israels armé har vunnit genom kompetent ledarskap, avancerad utrustning och motiverade soldater. Det här har skapat ett rykte om Israels armé som i princip oövervinnerlig. En David som gång på gång besegrar Goliat.
Men Israel har samtidigt försökt använda armén polisiärt, och här med betydligt mindre framgång. Framförallt har armén misslyckats med att besegra det palestinska motståndet i de ockuperade områdena på Västbanken och Gaza. Israel har haft full kontroll över territoriet sedan 1967, utan att kunna segra. Den första intifadan 1987 visade svårigheterna. Hela vitsen med upproret var att göra motstånd, inte att segra eller befria. En armé har svårt att bekämpa en fiende som inte vill strida, utan föredrar att dö. I ett normalt krig är en dödad motståndare en motståndare färre; i det krig den israeliska armén tvingats föra är varje dödad palestinier en seger – för palestinierna.
Det finns ett politiskt problem här också: genom att sätta in militären mot Hamas skapas en bild av att det är två härar som står mot varandra. Israel legitimerar Hamas genom angreppet; gör Hamas till en palestinsk armé, en motståndsrörelse. Och det är klart att ett gäng våldtäktsmän och gisslantagare hellre uppfattar sig som en befrielserörelse än som ett kriminellt gäng. Israel adlar Hamas. Stockholmssyndromet kickar in.
Vi får utgå från att Israels regering vill uppnå säkerhet åt israelerna. Modellen vore att använda sig av polisiära, rättsliga metoder. Identifiera förövare av de brott som begicks 7 oktober, ställa dem inför rätta med försvarare och bevisning, rättssäkert och långtråkigt. Det är inte Hamas som begått brotten; inte palestinierna. Det är de enskilda gärningsmännen som ska fängslas som vanliga kriminella. Det här är en uppgift Israels armé inte klarat av.
”Hårda tag” gör oss själva till gärningsmännens gisslan. Israel har reagerat helt förväntat på Hamas provokation, eftersom allt annat skulle vara att ”visa svaghet”. Alltså är det Hamas som bestämmer hur Israel ska agera. ”Hårda tag” bygger på hedersetiken: en kastad handske måste tas upp; att inte delta i duellen är en skam. Hamas är på hemmaplan med hedersetiken och kommer att vinna genom att dödas. Hamas kontrollerar Israels agerande i minsta detalj.