Det är fortfarande vi som bestämmer

Bara för att valdagen är över är det inte slut på vårt inflytande. Politikerna bestämmer inget; de har vårt uppdrag att fatta beslut, och vårt jobb är att ständigt ligga på och ställa krav. Det är också vårt ansvar att se till att både de och vi följer våra lagar och våra etiska normer.

Demokratin har inte havererat, bara för att ett odemokratiskt parti haft de största framgångarna i valet. Den koalition detta parti tillhör ska, helt enligt alla den parlamentariska demokratins regler, nu försöka bilda en regering. Jag tycker det är viktigt för de små partierna, M, L, och KD, att minnas att de samtliga har tappat röster. De är mindre än vid förra valet. Det enda parti som vunnit väljare i deras koalition är Sverigedemokraterna. Det är de som nu ställer kraven på koalitionens junior partners.

Oavsett valresultatet: Sveriges grundlag gäller. Sveriges lagar gäller. Ingen har avskaffat medborgarnas och mediernas uppdrag att granska de makthavare som nu tar över. Ingen har avskaffat vår plikt att personligen vägra delta i övergrepp eller tiga om orättvisor.

Vi vet vad som hänt. Det är inte Sverigedemokraternas eller ens Moderaternas, Liberalernas eller Kristdemokraternas fel om Sverige överger rättssäkerhet och anständighet. Det är vårt. Vi som teg och blundade. Vi som tittade bort.

Demokratin är inte frågan om vem som ”vann valet”. Demokratin handlar om att vi aldrig någonsin ska hålla käft när vi ser något fel. Det är fortfarande vi som bestämmer!

Gamla nyheter blir som nya

Sajten Ukraina.ru ges ut av den ryska, statliga informationsbyrån Rossija Segodnja, som även äger RIA Novosti och Sputnik och ytterligare några utgåvor. Sajten är kraftigt fientlig mot Ukraina och används ofta som en plattform för de ryskstödda politiker som valde att inte stanna i Ukraina efter Majdan.

På senaste tiden har sajten av någon anledning återpublicerat en rad gamla nyheter. Sverige förekommer i flera fall:

Alla dessa tre artiklar publicerades alltså 13 juli, och dessutom i samma ögonblick – klockan 11.11 Moskvatid.

De tre artiklarna är texter av nyhetskaraktär, och kan inte uppfattas som ”sommarläsning” eller något sånt. Inga tidlösa reportage om märkliga livsöden, utan sakliga referenser till uttalanden från svenska politiker och ämbetsmän i aktuella frågor. Det verkar mest handla om att lyfta upp gamla nyheter för att stärka ett intryck av att Ryssland har rätten på sin sida: Sverige vill ha samarbete; Sverige erkänner att Nord Stream inte kan stoppas, och Sverige vill ha Rysslands godkännande för en FN-mission i Donbass.

Det som verkar hända här är att texterna redigerats för att komma högre upp i en sökning. Jag har hittat de här tre texterna genom att söka på Bing News. Däremot finns de inte på ukraina.ru under 11 juli.

Jag har inte en aning om vad det här betyder, men det är ett märkvärdigt beteende som är värt att uppmärksamma.

Isen under majorens stövlar

1992, när jag gick sista året på journalistutbildningen vid Stockholms universitet kunde man välja att antingen göra något slags examensarbete av journalistiskt slag, eller att skriva en C-uppsats. Jag valde C-uppsatsen, och skrev, inspirerad av en artikel från 1990 av Artiom Troitskij, en uppsats om den sovjetiska rockens funktion som forum för ett offentligt samtal. I artikeln argumenterar Troitskij för att rocken i Sovjet nästan omedelbart blev starkt textorientera och ett sätt att formulera en protest mot det rådande samhället:

På 80-talet, när de flesta dissidentkretsar krossats, och Galitj och Vysotskij vad döda fick vår ”underjordiska” rock en sant monumental roll som en oppositionellt sociokulturell rörelse. Rocken i Väst hade aldrig, kanske inte ens under åren 1967 – 1968, en så viktig funktion i civilsamhället. Här i Ryssland blev rocken inte bara en symbol för oberoendet hos den unga generationen och dem som stödde vissa nya värderingar, utan också det enda tillgängliga sättet att utanför köket säga och höra sanningen.

Vi hade nyss läst Habermas och jag var angelägen om att briljera med min tillgång till rysk litteratur (och musik). Jag letade fram ett skrälligt kassettband med Boris Grebensjtjikov och hans band Akvarium, Deti dekabrja från 1986, och satte igång en ambitiös textanalys för att beskriva den sovjetiska rockens funktion som just offentligt samtal, helt enligt Habermas modell. Det var rätt marigt att kunna tolka all text utifrån vad som hördes på det slitna bandet, men samtidigt – det var ju just så som musiken spreds. Folk kopierade varandras band; varje generation av kopior blev lite sämre än den förra, men musiken spreds.

Den sovjetiska rocken var benhårt allvarsam och hade en mörk grundton. Hopplöshet, längtan och frustration dominerade ofta. Det var sällan frågan om gladlynt livsglädje; det här var en ganska grabbig kultur av noggrant lyssnande och gymnasial djupsinnighet. Sovjetisk rock var ingen dansmusik. Man skulle sitta andäktigt tyst och lyssna på texterna. Om inte annat för att inte störa inspelningen av bandet man lånat.

Troitskij skriver i sin artikel från 1990 att rocken inom en tjugo år eller så förmodligen återvänt till sina rötter:

Jag är övertygad om att tekniken kommer att utvecklas med åren, musikerna börjar spela gladare och vår rock kommer, efter sin svåra och vindlande väg genom skuggorna, om en tjugo år att ha återvänt till den västliga formeln: Take it Easy; Let’s Dance!

Och visst har den ryska rocken utvecklats tekniskt och tematiskt – och kommersialiserats, men det är ändå tydligt att den bevarat en samhällskritisk ådra. Ovan nämnde Boris Grebensjtjikov är fortfarande aktiv; gav konsert i Stockholm i början av juni. Flera av stjärnorna från hans generation har tydligt uttalat sitt krigsmotstånd och många har lämnat Ryssland. En yngre generation som länge envisats med att beskriva sig själva som ”opolitiska” har tagit ställning mot Rysslands angreppskrig, som Little Big. Singern-Songwritern Zemfira, som hör till mellangenerationen, mellan den sovjetiska rocken och Rysslands kommersiella, nutida rock, har också antagit en oppositionell position. Ett par av Rysslands taggigaste band har i flera år formulerat en protest, och fortsätter: IceP3ak och ShortParis är tydliga med sitt krigsmotstånd.

Putins första stora lagstiftning som ny president var ”informationssäkerhetsdoktrinen” från september 2000. Doktrinen blev praktisk politik när de stora medieföretagen togs över av Kremllojala ägare. Under 20 år har Kreml systematiskt tystat alla röster som uttryckt opposition. I dag finns ingen opposition längre. Det finns oliktänkande, men ingen opposition. Kreml kräver lydnad, underordning och deltagande i terrorn. Men så har vi rocken som fortfarande väsnas. Och är emot. Och krånglar. Världens bästa ord för det ryska motståndet mot makten formulerades av gruppen Grazjdanskaja Oborona och dess frontman Jegor Letov.

Vi är isen under majorens stövlar.

Letov dog 2004 och hans politiska åsikter var, för att uttala det milt, komplicerade. Han var en av grundarna av det ultranationalistiska partiet Nationalbolsjevikerna, men bröt med partiet 1999 och förklarade att han i själ och hjärtat alltid varit anarkist.

I dag har rocken i Ryssland än en gång fått den funktion Troitskij beskriver: ”det enda tillgängliga sättet att utanför köket säga och höra sanningen”. Rocken fortsätter att trotsa. Rocken fortsätter att vara isen under majorens stövlar.

Till osäkerhetens lov

Jag har skrivit om boken oftare än vad som kanske är rimligt, men Verklighet till döds av Harry Martinson är en läsa-om-och-om-igen-bok för mig. Ytligt handlar den om hans och Eyvind Johnsons engagemang i Finlandsfrågan under vinterkriget 1939 – 1940, men Martinson resonerar om människans roll i moderniteten, vår relation till effektiviteten och de höga idealen. 1940 är demokratin inte självklar. Den är ineffektiv, tycker många. Rasen, klassen, tekniken kan inte utvecklas rätt om vi håller på att pladdrar med demokrati. Ture Nerman hade skrivit tjugo år tidigare med förakt om ”tant-kongresser” i motsatt till det revolutionära proletariatets förmåga till beslutsamhet och handling.

Harry Martinson ber nästan om ursäkt för sitt stöd till demokratin, ändå är stödet entydigt. Demokratin accepterar oss ofullkomliga, felbara människor. Ideal och principer är alltid fulländade och vackra, medan vi människor sällan är det.

Därför att när någon frågade honom varför han, trots sina åsikter om dessa ting, verkade för försvarskriget som om detta hade en mening, så brukade han svara: därför att jag aldrig kan tänka mig att på ett ärligt sätt kunna frambringa det fullkomliga ideologiska läte, så som en diktaturstat kräver det. I en demokratisk stat blir jag åtminstone inte arkebuserad för mina medfödda brister som mänska. De förlåtas mig en smula, därför att den demokratiska staten innerst vilar på en oskriven överenskommelse grundad på en uråldrig erfarenhet att det är så svårt att vara mänska. Den demokratiska principen är, att principer inte få mörda. Och att mänskan är förmer än principen, även om mänskan kan vara ofullkomligare.

Jag tänker ofta på den här formuleringen när vi i dag så ofta tvingas vara fullkomliga. Vi fördöms för felsägningar och misslyckade skämt, just för att vi bryter mot principer.

Jag tänker ibland att vi är alla så förfärligt angelägna om att vara den som kastar första stenen för att ge eftertryck åt att vi är utan synd.

Vi får inte vara osäkra, rädda och prövande. Våra åsikter ska vara monolitiska och inte inrymma tvivel och frågor. Vi byter hänsyn mot principer.

Ondska

Termen ”ondska” är jobbig att använda i modernt språkbruk. Vi kan diskutera sociala problem – brottslighet, våld etc på alla möjliga sätt, men vi undviker att använda ”ondska” som förklaringsmodell. Brottslighet är en konsekvens av sociala, politiska, kulturella och/eller ekonomiska förhållanden, men inte gärna av ondska. Vi använder en temperaturskala i mänskliga förhållanden med en absolut nollpunkt. Ondskan är samhällets minusgrader, och vår termometer går bara till noll.

Vi tänker oss att ondska har ett slags moralisk dimension i första hand. ”Ondska” är lika med ”synd”, och ”synd” uppfattas som ett slags godtyckligt system av tråkiga restriktioner. Att ”synda” är att äta en till bit tårta. Att ”leva i synd” är att leva i en kärleksfull relation, men avstå från att inträda i ett formellt äktenskap. Och så vidare. Att synda är helt enkelt att göra något trevligt. Ja, fast kanske då utan ondska.

Kanske ryggar vi för ordet ondska, för att det på något sätt ger associationer till djävulskhet, systematisk förstörelse för förstörelsens egen skull. Att en ond gärning måste ha som uppsåt att förstöra för någon annan. Jag tror att det är fel. Jag tror att ondska är den yttersta manifestationen av egoism. Närhelst jag eller vi gör anspråk på något, och medvetet ignorerar andras behov och rättigheter.

Ondskan är sällan elak. Nästan allt ont som sker, sker med hänvisning till förnuft och uträkningar. Vansinne och galenskap bleknar som orsak till ondskan, jämfört med det sunda förnuftet.

I förrgår, 30 maj, medan syrenerna blommar i Kreml, skrev Vladimir Putin på ett dokument som kompletterar den befintliga lagen om förenklade processer för ryskt medborgarskap. Framförallt gör den det möjligt att tilldela ryskt medborgarskap åt utländska, föräldralösa barn på ryskt territorium. Det här handlar just nu om tusentals barn som flytt eller skickats bort från krigszonerna i Ukraina. Först mördas föräldrarna, sedan kidnappas barnen.

Att det här är ett folkrättsbrott råder inga tvivel om, men från Putins perspektiv är det här ett förnuftig sätt att åtminstone delvis lösa den akuta befolkningskrisen i Ryssland. Ryska mammor föder för få barn: okej, då får vi stjäla andras.

Det blir liksom meningslöst att försöka spekulera i orsakerna till Rysslands angrepp på Ukraina. Är det resurser landet är ute efter? Gasfyndigheter i Donbass? Eller söker Putin och hans krets krigisk ära och respekt?

Det finns till slut egentligen bara en förklaring, och det är ondskan. Den kyliga, beräknande egoismen. Föraktet för andras behov och rättigheter. Excelarksondskan, sifferondskan, förnuftsondskan. De intelligentas ondska. Våldtäktsondskan: jag har rätten till dig, eftersom jag har våldet. Dina barn hör till mig, eftersom jag har för få egna barn. Den ondska, som drivs av avsaknaden av värme. Minusgrader.

Ondska.

Den underbara avsaknaden av framtidsvisioner

Det bästa med demokratin är att den inte är visionär. Den bara är. Demokratin är ett rum för samtal; ett sätt att samtala. Den syftar ingenstans. Demokratin är inte för eller mot och pekar inte mot en utopi. Den bara är.

Vi som deltar i samtalet kan ha visioner, drömmar och peka mot utopier, men demokratin är bara den plats där vi står och agiterar för vår framtida lycka eller gnäller på våra ledare. Demokratin tiger; det är vi som pratar.

Demokratin saknar passioner, visioner, missioner. Den är ett torg, tidigt på morgonen, innan vi samlats. Så småningom kommer vi ut på torget med våra drömmar, ideal och fördomar, och alltid finns det någon som säger emot, argumenterar, överbevisar. Demokratin är inte för höjda skatter och kräver inte skattesänkningar. Den kräver inte att jag ska vara nationalekonom för att få ställa frågor om ekonomin. Den låter oss alla vara den lille pojken i Kejsarens nya kläder, som kommenterar kejsarens klädsel, trots att han inte är expert på mode eller textilindustri.

Demokratin låter oss ha fel. Den gör oss större än visionerna och missionerna. Harry Martinson skriver att demokratins princip är att principer inte får döda, och att människan är förmer än principen, även om mänskan kan vara ofullkomligare.

Vi trampar dagligen på demokratin; vi har gjort det i tusentals år. Demokratins torg uppstår där människor möts. Visioner och ideal kan vara fullkomliga, men människan är det aldrig, och aldrig håller vi med varandra. Demokratin låter oss gnälla och hylla och klaga och kräva, men accepterar aldrig att vi röjer undan torget för att ställa oss ensamma där för att bygga idealens slott.

Demokratin bara är.

Monster och fascister

Det är fel att kalla de ryska soldaterna i Ukraina för monster, zombies, orcher etc. Inte för att jag har några sympatier med de monstruösa gärningarna, utan för att den sortens terminologi gör att förövarna inte bär något ansvar för vad de gör. De är ju bara monster, och gör vad som förväntas av dem.

Det är självklart att en som utsätts för övergrepp uppfattar gärningsmannen som ett förkroppsligande av ondskan. På det sättet har jag inga problem när jag läser ukrainska tweets om just orcher och zombies. Utsätts man för ondska är förövaren ond. Som ett monster.

Men det hemska är inte att soldaterna är monster, utan att de är människor. De har gjort ett val. De kanske har tvingats till valet; av rädsla för repressalier, av grupptryck, av intryck från propaganda… Likväl har de gjort ett val: att döda obeväpnade, att våldta, stjäla, skända, förnedra. Ett monster – om man tänker sig ett monster som ett slags vilddjur – väljer inte våldet. En människa gör det valet.

De ryska soldaterna är utbildade, utformade, utvalda för att begå övergrepp. Våldet är en del av disciplinen, av soldatuppfostran. Det finns en tanke i att låta, tvinga, soldaterna begå övergrepp. Jag skrev om det för några veckor sedan.

Föreställer vi oss att soldaterna är monster, frikänner vi dem från deras personliga ansvar. Man kan inte resonera med varulvar och orcher, lika lite som man kan sätta sig vid förhandlingsbordet med coronavirus eller pestbakterier. Vi kan bara utrota dem eller isolera dem. Och visst kan man höra den sortens resonemang ibland: att ”ryssen är sådan”. Okej, då har vi bestämt oss för att ryssar inte är människor.

En grupp ryska oppositionella har förresten föreslagit att införa ett slags medborgarskap för ”goda ryssar”. En idé som är så dum att jag tycker att det är rent sorgligt.

Enligt politikern och tidigare ledamoten av Statsduman, Dmitrij Gudkov, finns en idé om att skapa ett virtuellt sällskap som skulle förenas av att medlemmarna deklarerar sig som ”goda ryssar” och tilldelas ett id-kort eller alternativt pass: ”Vi måste göra en högteknologisk produkt som är anpassad till olika servicefunktioner, som Airbnb. När en person skrivit under deklarationen och bevisat sin identitet får vederbörande ett id-nummer som bevisar att han är ’god’ och kan få tillgång till olika tjänster.”

Антивоенная конференция: о фиаско Путина в Украине и ”хороших русских” – LRT

Tanken på att förena ett medborgarskap med moraliska egenskaper är fullständigt fel. Ryssar har rätt att vara idioter och brottslingar, och bär samma ansvar för sina idiotiska och/eller brottsliga handlingar.

Jag har resonerat på liknande sätt kring frågan om huruvida Ryssland är fascistiskt. Ryssland uppfyller alla Umberto Ecos kriterier för fascism, men det är inte fascismen som är den drivande kraften i rysk politik, lika lite som det tidigare var kommunismen. Den ryska våldspolitiken är inte underordnad det ena eller det andra ideologiska systemet. Allt handlar om lojaliteter, rövslickeri och rädsla, på olika sätt manifesterade på olika platser i hierarkierna.

Ryssland befriades inte i och med att kommunismen havererade, och inget skulle ändras bara för att ryska TV-propagandister slutar hylla fascismen. Inte heller hänger systemet på Putin personligen. Och ingen kan någonsin säga att de ”bara lydde order”. Det är inget försvar. Ryssland blir fritt först om, när, gärningsmännen ställs till ansvar för sina gärningar. På alla nivåer. De som beordrar våldet, de som utför våldet, de som vinner på våldet – alla bär ett personlig ansvar för sin delaktighet.

Endast de privilegierade har råd med pacifism

Jag har försökt nå fram till vad det är som gör att jag alltid känt mig illa berörd av pacifism, och jag tror att jag nått fram, tack vare ett inlägg på Telegram av den belarusiska teologen Natallja Vasilevitj. Vasilevitj konstaterar att det är självklart – och kanske nödvändigt – att drömma om pacifismen, men att den strängt taget är den privilegierades ideologi. De privilegierade, vars länder inte befinner sig under angrepp; de privilegierade vars identitet aldrig ifrågasätts. De, som sitter mätta och trygga har alltid råd att vara pacifister, och förutsätta att andra, mindre privilegierade, också ska vara det.

Pacifism är en utmärkt idé och vi får inte sluta drömma om dess seger. Det finns inga heliga krig; det finns inga rättfärdiga krig. Men ingen har rätt att ifrågasätta det moraliskt riktiga i självförsvar när ens liv är hotat, eller när försvarslösa medborgare, barn, hotas; när bomberna faller över städer; när folkmord utförs, som i Butja.

Att vara ”mot krig” är en lyx vi i den rika världen kan kosta på oss. Vasiljevitj skriver att det pacifistiska ställningstagandet mot Vietnamkriget bland amerikaner var moraliskt rimligt, men att pacifismen, när den projekteras på den ryska aggressionen, blir till ett kolonialt instrument. Ännu en den vita mannens börda; ännu en uppgift för de rika ländernas mission.

Det är bara vi som är trygga, rika och mätta som kan vara pacifister. Ingen ifrågasätter vår livsstil, vårt språk, vår identitet. Vår egendom. Det finns en falsk dikotomi: pacifism/våld. Vi i den rika, trygga världen, inbillar oss att man har att välja mellan pacifism eller våld; att man antingen vägrar vapen, eller går man runt och mördar ohämmat. Vasiljevitj konstaterar att självförsvaret, försvaret mot aggression, har begränsningar; både i folkrätt, nationell lag och mänskligt agerande.

Den rika världens pacifister är kluvna inför den här motsättningen: hur ska man reagera på Rysslands aggression mot det ukrainska folket. Men det här är en inbillad motsättning. Om man byter skalan i våldet till de tre elementen ”offer, gärningsman och vittne” blir situationen ganska enkelt att analysera. Vi har en plikt att hjälpa offret att försvara sig mot gärningsmannen.

Och befinner vi oss inte här någonstans i Natofrågan? Nato är en internationell förbindelse om att inte passivt stå vid sidan och titta på, när någon blir angripen.

Är det så viktigt för oss i Sverige att bevara vårt privilegium att stå och titta på när aggressiva makter angriper våra grannländer?