När Luka kolar vippen

Det är i sommar 29 år sedan Aljaksandar Lukasjenka vann presidentvalet i det land som vi på den tiden ännu kallade Vitryssland. Han var en fullblodspopulist som lyckades formulera ett budskap som resonerade med stora delar av väljarkåren: sovjetnostalgi, längtan efter ordning och en känsla av att allt är någon annans fel.

Lukasjenka var en lantis som med visst fog kunde kalla sig själv för en man av folket. Ingen partikarriärist, ingen boklärd intellektuell, men inte heller någon landsbygdsromantisk nationalist. Hans drömland var ett Sovjet utan kommunism. Jag har alltid uppfattat Belarus som ett slags brukssamhälle. Landet är ett Timrå, Klippan eller Lövstabruk i storformat. Här finns en social kontroll som bygger på tanken att ”grannen ska inte tro att han är något”. Ivar Lo-Johanssons God natt, Jord beskriver Belarus ganska väl, fast boken ytligt sett skildrar statare i Ösmo.

Och nu har han försvunnit; inte synts på en vecka sedan han besökte Moskva och 9 maj-firandet med Putin. Redan då uppsvälld och med handen i bandage, och allt oftare frågar sig nu världen: har Lukasjenka dött? Och vad händer då?

Republiken Belarus’ konstitution (artikel 88) anger ordföranden i riksrådet (dvs talmannen i parlamentets överhus) som tillförordnad statschef i händelse av presidentens frånfälle. Val ska hållas tidigast 30 dagar och senast 70 dagar efter presidentens död. Just nu är det alltså Natallja Katjanava som tar över styret.

Katjanava har profilerat sig som relativt profillös: hon har en bakgrund som ingenjör och har den ganska typiska Lukasjenkarriästbakgrunden av total lojalitet – ”opolitiskhet” – och brist på personlig karisma som är en förutsättning för höga poster i staten i Belarus. Med all sannolikhet för närvarande vettskrämd inför perspektivet att plötsligt vara ansvarig för något. Själva essensen av makthavande i Belarus är att alltid kunna puffa över allt avgörande beslutsfattande till Lukasjenka.

Det finns i princip två scenarier för Belarus efter Lukasjenka:

Belarus koppling till Ryssland förstärks, eftersom ingen längre kommer att kunna hålla emot de ryska inviterna som Lukasjenka.

Belarus koppling till Ryssland försvagas, eftersom de nya ledarna inte kommer att ha samma band till Kreml som Lukasjenka.

Det finns möjlighet att argumentera för båda tankarna. Det är väl känt att Lukasjenka och Putin aldrig riktigt trivts tillsammans; Lukasjenka är inte intresserad av ”Rysslands storhet”, utan har ofta ganska eftertryckligt demonstrerat en ovilja att lyda Moskva. Belarus har, till exempel, inte erkänt Rysslands illegala annektering av Krim. Kommer Katjanava att orka, vilja, kunna hålla emot Kreml? Regimen i Belarus är helt beroende av Ryssland, men Lukasjenka har haft en slughet som ledare som vare sig Jeltsin eller Putin kunnat hantera riktigt.

Å andra sidan – Lukasjenko har drivit Belarus helt och hållet in i en beroendeställning. Rysk handel, ryska energileveranser, ryskt ekonomiskt stöd. Katjanava kan – fast det inte finns något som tyder på att hon skulle ha den viljan – utnyttja Rysslands svaghet för att mer eller mindre försiktigt klippa bandet, eller åtminstone lösa kopplen lite, till Putin.

Det är knappast troligt att det uppstår en maktkamp. Det finns liksom inga som kan kämpa. Allt politiskt oliktänkande har drivits i exil eller satts i fängelse. Alla i beslutsfattarkretsen är utvalda uteslutande på grund av sin lojalitet gentemot Lukasjenka. Den belarusiska ledare, Svjatlana Tsichanoŭskaja, som faktiskt vann det senaste presidentvalet släpps inte in i Belarus.

Och sedan får man ju också notera att Lukasjenka mycket väl kan överleva. Boris Jeltsin styrde Ryssland flera år efter en femdubbel bypass. Det var i och för sig en rätt stor katastrof för Ryssland, men han förblev president och tillsatte och sparkade en hel rad premiärministrar. Lukasjenka kan mycket väl fortsätta att styra på ungefär samma sätt. Inget har varit sunt med hans ledarstil under de 29 år som gått hittills, och en sjuk Luka behöver inte vara så värst mycket värre än en frisk.

EDIT: Korrigering av sakfel om successionsordningen enligt Lukasjenkas grundlag.

Segerdagen hyllar det eviga kriget

Det är dags att sluta prata om att Putin vill ha något slags genombrott, någon seger att visa upp inför Segerdagen 9 maj. Det är helt ointressant för honom. Han vill inte ha segrar alls! Han vill inskärpa att kriget är evigt. Att angreppet på Ukraina är Rysslands svar på ett krig som Väst fört mot Ryssland i årtusenden. Jag skulle påstå att fyrverkerismällen ovanför Kreml är en del av samma berättelse: Ryssland försvarar sig mot en arrogant fiende för vilken inget är heligt.

För Putin och männen i Kreml är det kriget som är krigets mål. Det finns ingen som vill ha slut på konflikten. Möjligen vill de ha så lite pang-pang som möjligt – stridsvagnarna och flygplanen är dyra. Men de har inget intresse för en FRED. Idealtillståndet är den frusna konflikten, som i Transnistrien, som i Abchasien och Sydossetien. En frusen konflikt tillåter Putin att upprätthålla fiendskap på ett ganska billigt sätt, utan att behöva göra insatser för återuppbyggnad, politiskt inflytande för de territorier han kontrollerar.

Redan i det tal Putin höll när han beordrade angreppet på Ukraina var han tydlig med att kriget inte handlar om Ukraina. Det är – sade Putin – Väst som vill krig. Som vill Rysslands utplånande. Och det här är en berättelse som idisslats i Ryssland i årtionden, om inte århundraden. Ett otacksamt Europa förstår inte att Ryssland gång på gång räddat européerna: mot mongolerna, mot Napoleon, mot Hitler.

Putin kommer tydligen att hålla ett tal i morgon, 9 maj, på videolänk. Här kommer han att upprepa tanken på det eviga kriget. Det krig Ryssland utkämpar är INTE angreppet på Ukraina – det är en ”militär specialoperation”. Ryssland utkämpar ett försvarskrig mot väst, mot Amerika, mot anglosaxarna. Det här kriget pågår nu, det pågick i fjol och för fem och tio år sedan. Segern 9 maj var – har det visat sig – bara en delseger i Rysslands eviga försvar mot väst: då var det Hitler; innan dess var det Napoleon och på 1700-talet var det Karl XII. Men det är samma krig. Så, ungefär, kommer Putin att säga.

Hela den ryska krigsretoriken handlar om Rysslands tappra försvar. Kriget mot Ukraina beskrivs som en motståndshandling. Vi ser i dag massor med videor och tidningsartiklar där ryska experter och tyckare lyfter fram en förestående ukrainsk motoffensiv. Fienden beskrivs som övermäktig; de egna misslyckandena och missbedömandena lyfts fram: ”vi trodde på en snabb seger…”. Kremlmedierna längtar efter motoffensiven, eftersom den kommer att kunna användas för att beskriva Rysslands motstånd mot det blodtörstiga väst.

Så snälla: glöm det här med att ”Putin vill visa upp segrar”. I sammanhanget kan jag ju nämna, som en tröst, att Putin inte heller kommer att använda kärnvapen. Putin vill inte ha segrar. Putin vill inte ha något avgörande. Han vill ha ett evigt krig.

Själva segerdagen förutsätter att kriget fortsätter. Segerdagen firas för att uppmärksamma Rysslands makt, inte för att glädjas över att kriget är slut. Segerdagen är meningslös om inte kriget är evigt.

Jag vill lägga till att jag har träffat ganska många ryska veteraner från själva kriget. Deras minne skiljer sig från den berättelse om kriget (SEGERN) som Kreml vill hävda. Jag kan respektera dem, deras minne och deras berättelser. De berättar om rädsla och hunger, om hemlängtan och fasor. Deras vittnesmål tystas av Kreml.

Normalt ouppnåeligt

Det ryska adjektivet нормальный – normal’nyj – påminner rätt mycket om den svenska motsvarigheten, normal. Men likheten är ganska ytlig; det ryska ordet har ett mycket bredare bruk än det svenska. Ordet har naturligtvis betydelsen: ”enligt norm”, alltså ett slags kyligt konstaterande av att form och funktion i det som relateras är enligt förväntade parametrar. Bilen fungerar normalt. Bofinken migrerar normalt söderut om vintern. Tågen i tunnelbanan går normalt med tre minuters mellanrum.

Men i ryskans ”normal’nyj finns en emotionell aspekt av längtan” som nog saknas i det svenska ordet. I boken Normen av Vladimir Sorokin (född 1955) ingår en lång dikt där han leker med pendlingen mellan det lexikala normalt och längtans normalt. Låt oss citera några avsnitt – översättningen är min, beklagar.

Normal födsel
Normal pojke
Normalt skrik
Normal andning
Normal navelsträng
Normal vikt
Normala händer
Normala fötter
Normal mage
Normal sömn

Vi förstår att dikten beskriver livets början. Pojken i dikten växer upp och genomlever skola och första fyllan, första snattariet…

Normal basar
Normal gubbe
Normal grabb
Normal femma
Normal snut
Normal polisstation
Normal kvarterspolis
Normal mamma
Normal örfil

Allt normalt. All denna normalitet fortsätter i flera sidor och blir nästan hypnotisk.

Normal specialist
Normal narkos
Normal operation
Normalt tillstånd
Normalt blodtryck
Normal puls
Normal andning
Normalt hjärtflimmer
Normalt adrenalin
Normal koma
Normal hjärtstart
Normal hjärtmassage
Normal död.

Normaliteten som den längtan och skräck som dominerar vanliga ryssars tillvaro manas fram. Normaliteten är på något vis ständigt främmande, kanske i synnerhet för ryssar i Sorokins generation; han var trettio år när Gorbatjov inledde perestrojkan och i princip ingenting i Sovjetunionen var normalt.

För den generation som växte upp i Sovjet var en ”normal bil” något endast partikarriärister kunde hoppas på – det var inte ens frågan om att bilen var dyr; kötiderna för att få en privatbil var evighetslånga, oavsett hur mycket pengar du hade tillgång till. Sovjet premierade karriärister med förtur, snarare än hög lön. Än i dag är en ”normal bil” ofta något ouppnåeligt – gärna en fabriksny Mercedes E-klass, en tung BMW eller något i den stilen. Ordet ”normal’no” kan också användas som en ironisk kommentar till något fräckt beteende – ”Normal’no! Hon trängde sig före i kön!” Något i stil med ”det var just snyggt!”

Hela sovjetkommunismen utlovade normalitet i framtiden. Ja, umbäranden och bristvaror nu, men SEDAN, när vi byggt kommunismen: DÅ! Då kommer överflödet och allt blir normalt.

Men Ryssland odlar även en föreställning om att landet representerar en normalitet som gått förlorad i Väst, men som ännu är en möjlighet i Ryssland. Den starkt Kremlvänlige statsvetaren Sergej Karaganov återkommer upprepade gånger till just Rysslands normalitet i en intervju för ryska regeringsorganet Rossijskaja Gazeta:

Karaganov: I Väst försöker de isolera Ryssland även för att landet utgör ett allvarligt social-moraliskt hot mot den moraliska atmosfär som eliterna i de flesta västländer skapat. Vi är normala. Vi är nationella. Vi står för suveränitet. Vi står för kärlek mellan man och kvinna. Därför har man blockerat oss och försöker blockera oss ännu mer.

Rossijskaja Gazeta: Det är som i Internationalen: ”Störtas skall det gamla snart i gruset…” Ja, men om vi nu lyckas störta det här gamla, den monopolära ordning som amerikanerna skapat. Vad är det som kommer efteråt?

Karaganov: Då kommer vi så småningom att återvända till det normala, till normala värderingar. Vi har aldrig avstått från dem i Ryssland.

Kamil Galeev, som är forskare på Wilson Center i Washington, resonerar i en Twittertråd kring hur just normaliteten är en drivkraft i det ryska angreppet på Ukraina (och Väst). De ryska ledarna och de ryska medierna beskriver Ryssland som normalt, medan Väst (och Ukraina) representerar olika former av avvikelser: språkliga, moraliska, estetiska. Putin har flera gånger beskrivit Ukraina som ”artificiellt”. Motståndet bevisar hur onormalt, främmande Ukraina blivit. Ryskt är lika med normalt.

Men det är inte det vanliga normalt som här avses. Det är längtans normalt. Det normalt som uppstår när Ryssland besegrat nazismen, USA och bögarna. När vår tids kriser ridits ut och Ryssland befriat världen från det onormala. Kommunismens normalt. Eller det normalt som vi alla kommer att få leva i efter apokalypsen.

I det ryska språk som upprättats av Kreml är det normala något genuint främmande. Men efterlängtat och eftertraktat. Det blir omöjligt att förstå varför ukrainarna och andra fiender är motståndare till det som är bra. Visst, det är för djävligt nu, men snart blir det ju normalt om de bara slutar bråka. Allt ska bli som den ukrainska quislingen Vladlen Tatarskij triumferande sade i september 2022: ”Vi ska mörda alla, vi ska råna dem som förtjänar det. Allt ska bli som vi gillar det!” Normalt.

Statskollaps som överlevnadsstrategi

Det är sjuttio år sedan Stalin dog, och i flera veckor och månader var internationella bedömare övertygade om att Sovjetunionen inte skulle överleva maktskiftet. Det var tydligt att diktaturen, utan Stalin vid rodret, inte skulle överleva. Tre klaner: polisen, militären och kommunistpartiet, dominerade i rysk politik, och under våren 1953 verkade allt stå färdigt för inbördeskriget. Kollapsen var en självklarhet. Ingen diktatur i historien hade någonsin överlevt diktatorns död.

5 mars, medan Stalin ännu inte dött, noterar Dagens Nyheter att allt talar för att Stalins död kommer att leda till en maktkamp.

Enligt en vida spridd uppfattning kan man vänta en maktkamp mellan Stalins närmaste män, som ger hopp om en minskning av det ryska trycket på omvärlden och som rent av kan leda till att det nuvarande storpolitiska dödläget löses upp (DN 5 mars 1953, s. 1)

6 mars, samma dag som Stalin dog, men innan nyheten nått världen, refererade Dagens Nyheter till en presskonferens med den förre amerikanske Moskvaambassadören William Standley:

Standley framhöll vid en presskonferens att Stalins död kommer att följas av en rasande maktkamp, som slutar med att de besegrade drivs till underjordisk verksamhet (DN 6 mars 1953, s. 6),

Ett par dagar senare, 9 mars, finns en entusiastisk annons på sidan 2 i DN, där bokförlaget Natur & Kultur marknadsför boken Kommunismens kommande nederlag av James Burnham. ”Stalin död – kommunismen död” förklarar bokförlaget nyutgåvan av boken från 1949.

Och visst pågick en maktkamp, men den var begränsad till rätt futtiga palatsintriger; avundsjuka och fiendskap mellan en liten klick män i Stalins innersta krets. Ingen av männen i den innersta kretsen hade någon maktbas att tala om: de var medelmåttor; det slag av feta män som Shakespeares Julius Caesar ville se omkring sig. De var formellt ledare för partiet och för militären och polisen, men skulle aldrig fått massorna att följa dem.

Kommunismen hade varit död i årtionden när Stalin dog. Han och Lenin hade personligen skickat miljoner vänsteraktivister i exil och i dödsläger. Det som återstod var kryperi, angiveri och feghet – den byråkratiska statens mest solida grundpelare. Maktkampen mellan männen i Kreml 1953 handlade aldrig om visioner och politik: den handlade om komfort och personlig trygghet.

Och nu är vi där och talar om Vladimir Putins hälsa och spekulerar i (och hoppas på) diktatorns död. Som om personen Putin är det bränsle som får den ryska staten att röra sig; det klister som håller jätteriket Ryssland samman. Utan Putin – inget Ryssland. Redan 2014 sa det ryska parlamentets talman, Vjatjeslav Volodin att ”så länge Putin finns, finns Ryssland. Utan Putin – inget Ryssland”.

Tyckare i väst har redan börjat räkna enligt Volodins ekvation och dela upp landet: avkolonisera. Tatarstan, Tjetjenien, Burjätien, Karelen… alla de hundratals icke-ryska folken ska äntligen, bara Putin försvinner, få sin välförtjänade frihet. Utan Putin finns ju inget Ryssland.

Och kanske är det ett önskvärt scenario. Kanske skulle ett upplöst Ryssland innebära en behaglig framtid för oss och för alla dessa koloniserade folk – och för ryssarna själva. Visst kan vi hoppas och fantisera. Precis som folket i östra Tyskland sommaren 1953 hoppades på att Stalins död inneburit förändring, bara för att finna sig under beskjutning av rysk militär. Eller folket i Ungern 1956.

Allt talar för att kryperiet och fegheten kommer att spela samma roll vid maktskiftet efter Putin som 1953, vid Stalins död. En liten krets fega män, livrädda för att mista sin komfort, kommer att ge varandra slappa örfilar – så kommer maktkampen mellan de ”mäktiga klanerna” i Kreml att se ut. De kommer att noggrant se till att behålla sina personliga privilegier och försöka övertyga omvärlden om att nya tider kommit. Erbjuda ”förhandlingar” om Krim och östra Ukraina; erbjuda ”eftergifter”.

Under drygt hundra år har ryska staten gång på gång ”kollapsat”. Kejsarriket blev Republiken Ryssland, som blev Ryska federativa socialistiska sovjetrepubliken som blev Socialistiska sovjetrepublikernas union som blev Ryska federativa socialistiska sovjetrepubliken igen, och sedan, nu, Ryska federationen. Och varje gång har Ryssland återuppstått som imperialistisk stormakt. De nya härskarna har avvisat alla band till den gamla regimen, samtidigt som de svartsjukt bevarat den nya regimens rätt till den gamla regimens tillgångar och erövringar. Statskollapsen är lite av den ryska imperialismens överlevnadsmekanism. När den gamla regimen inte längre orkar hålla uppe våldet för att bevara sin makt, kollapsar den och överlämnar våldsapparaten till de nya härskarna. Och världen hyllar befrielsen och bjuder de nya ledarna till samarbete. Kollapsen är det beständiga.

Det är fortfarande vi som bestämmer

Bara för att valdagen är över är det inte slut på vårt inflytande. Politikerna bestämmer inget; de har vårt uppdrag att fatta beslut, och vårt jobb är att ständigt ligga på och ställa krav. Det är också vårt ansvar att se till att både de och vi följer våra lagar och våra etiska normer.

Demokratin har inte havererat, bara för att ett odemokratiskt parti haft de största framgångarna i valet. Den koalition detta parti tillhör ska, helt enligt alla den parlamentariska demokratins regler, nu försöka bilda en regering. Jag tycker det är viktigt för de små partierna, M, L, och KD, att minnas att de samtliga har tappat röster. De är mindre än vid förra valet. Det enda parti som vunnit väljare i deras koalition är Sverigedemokraterna. Det är de som nu ställer kraven på koalitionens junior partners.

Oavsett valresultatet: Sveriges grundlag gäller. Sveriges lagar gäller. Ingen har avskaffat medborgarnas och mediernas uppdrag att granska de makthavare som nu tar över. Ingen har avskaffat vår plikt att personligen vägra delta i övergrepp eller tiga om orättvisor.

Vi vet vad som hänt. Det är inte Sverigedemokraternas eller ens Moderaternas, Liberalernas eller Kristdemokraternas fel om Sverige överger rättssäkerhet och anständighet. Det är vårt. Vi som teg och blundade. Vi som tittade bort.

Demokratin är inte frågan om vem som ”vann valet”. Demokratin handlar om att vi aldrig någonsin ska hålla käft när vi ser något fel. Det är fortfarande vi som bestämmer!

Gamla nyheter blir som nya

Sajten Ukraina.ru ges ut av den ryska, statliga informationsbyrån Rossija Segodnja, som även äger RIA Novosti och Sputnik och ytterligare några utgåvor. Sajten är kraftigt fientlig mot Ukraina och används ofta som en plattform för de ryskstödda politiker som valde att inte stanna i Ukraina efter Majdan.

På senaste tiden har sajten av någon anledning återpublicerat en rad gamla nyheter. Sverige förekommer i flera fall:

Alla dessa tre artiklar publicerades alltså 13 juli, och dessutom i samma ögonblick – klockan 11.11 Moskvatid.

De tre artiklarna är texter av nyhetskaraktär, och kan inte uppfattas som ”sommarläsning” eller något sånt. Inga tidlösa reportage om märkliga livsöden, utan sakliga referenser till uttalanden från svenska politiker och ämbetsmän i aktuella frågor. Det verkar mest handla om att lyfta upp gamla nyheter för att stärka ett intryck av att Ryssland har rätten på sin sida: Sverige vill ha samarbete; Sverige erkänner att Nord Stream inte kan stoppas, och Sverige vill ha Rysslands godkännande för en FN-mission i Donbass.

Det som verkar hända här är att texterna redigerats för att komma högre upp i en sökning. Jag har hittat de här tre texterna genom att söka på Bing News. Däremot finns de inte på ukraina.ru under 11 juli.

Jag har inte en aning om vad det här betyder, men det är ett märkvärdigt beteende som är värt att uppmärksamma.

Isen under majorens stövlar

1992, när jag gick sista året på journalistutbildningen vid Stockholms universitet kunde man välja att antingen göra något slags examensarbete av journalistiskt slag, eller att skriva en C-uppsats. Jag valde C-uppsatsen, och skrev, inspirerad av en artikel från 1990 av Artiom Troitskij, en uppsats om den sovjetiska rockens funktion som forum för ett offentligt samtal. I artikeln argumenterar Troitskij för att rocken i Sovjet nästan omedelbart blev starkt textorientera och ett sätt att formulera en protest mot det rådande samhället:

På 80-talet, när de flesta dissidentkretsar krossats, och Galitj och Vysotskij vad döda fick vår ”underjordiska” rock en sant monumental roll som en oppositionellt sociokulturell rörelse. Rocken i Väst hade aldrig, kanske inte ens under åren 1967 – 1968, en så viktig funktion i civilsamhället. Här i Ryssland blev rocken inte bara en symbol för oberoendet hos den unga generationen och dem som stödde vissa nya värderingar, utan också det enda tillgängliga sättet att utanför köket säga och höra sanningen.

Vi hade nyss läst Habermas och jag var angelägen om att briljera med min tillgång till rysk litteratur (och musik). Jag letade fram ett skrälligt kassettband med Boris Grebensjtjikov och hans band Akvarium, Deti dekabrja från 1986, och satte igång en ambitiös textanalys för att beskriva den sovjetiska rockens funktion som just offentligt samtal, helt enligt Habermas modell. Det var rätt marigt att kunna tolka all text utifrån vad som hördes på det slitna bandet, men samtidigt – det var ju just så som musiken spreds. Folk kopierade varandras band; varje generation av kopior blev lite sämre än den förra, men musiken spreds.

Den sovjetiska rocken var benhårt allvarsam och hade en mörk grundton. Hopplöshet, längtan och frustration dominerade ofta. Det var sällan frågan om gladlynt livsglädje; det här var en ganska grabbig kultur av noggrant lyssnande och gymnasial djupsinnighet. Sovjetisk rock var ingen dansmusik. Man skulle sitta andäktigt tyst och lyssna på texterna. Om inte annat för att inte störa inspelningen av bandet man lånat.

Troitskij skriver i sin artikel från 1990 att rocken inom en tjugo år eller så förmodligen återvänt till sina rötter:

Jag är övertygad om att tekniken kommer att utvecklas med åren, musikerna börjar spela gladare och vår rock kommer, efter sin svåra och vindlande väg genom skuggorna, om en tjugo år att ha återvänt till den västliga formeln: Take it Easy; Let’s Dance!

Och visst har den ryska rocken utvecklats tekniskt och tematiskt – och kommersialiserats, men det är ändå tydligt att den bevarat en samhällskritisk ådra. Ovan nämnde Boris Grebensjtjikov är fortfarande aktiv; gav konsert i Stockholm i början av juni. Flera av stjärnorna från hans generation har tydligt uttalat sitt krigsmotstånd och många har lämnat Ryssland. En yngre generation som länge envisats med att beskriva sig själva som ”opolitiska” har tagit ställning mot Rysslands angreppskrig, som Little Big. Singern-Songwritern Zemfira, som hör till mellangenerationen, mellan den sovjetiska rocken och Rysslands kommersiella, nutida rock, har också antagit en oppositionell position. Ett par av Rysslands taggigaste band har i flera år formulerat en protest, och fortsätter: IceP3ak och ShortParis är tydliga med sitt krigsmotstånd.

Putins första stora lagstiftning som ny president var ”informationssäkerhetsdoktrinen” från september 2000. Doktrinen blev praktisk politik när de stora medieföretagen togs över av Kremllojala ägare. Under 20 år har Kreml systematiskt tystat alla röster som uttryckt opposition. I dag finns ingen opposition längre. Det finns oliktänkande, men ingen opposition. Kreml kräver lydnad, underordning och deltagande i terrorn. Men så har vi rocken som fortfarande väsnas. Och är emot. Och krånglar. Världens bästa ord för det ryska motståndet mot makten formulerades av gruppen Grazjdanskaja Oborona och dess frontman Jegor Letov.

Vi är isen under majorens stövlar.

Letov dog 2004 och hans politiska åsikter var, för att uttala det milt, komplicerade. Han var en av grundarna av det ultranationalistiska partiet Nationalbolsjevikerna, men bröt med partiet 1999 och förklarade att han i själ och hjärtat alltid varit anarkist.

I dag har rocken i Ryssland än en gång fått den funktion Troitskij beskriver: ”det enda tillgängliga sättet att utanför köket säga och höra sanningen”. Rocken fortsätter att trotsa. Rocken fortsätter att vara isen under majorens stövlar.

Till osäkerhetens lov

Jag har skrivit om boken oftare än vad som kanske är rimligt, men Verklighet till döds av Harry Martinson är en läsa-om-och-om-igen-bok för mig. Ytligt handlar den om hans och Eyvind Johnsons engagemang i Finlandsfrågan under vinterkriget 1939 – 1940, men Martinson resonerar om människans roll i moderniteten, vår relation till effektiviteten och de höga idealen. 1940 är demokratin inte självklar. Den är ineffektiv, tycker många. Rasen, klassen, tekniken kan inte utvecklas rätt om vi håller på att pladdrar med demokrati. Ture Nerman hade skrivit tjugo år tidigare med förakt om ”tant-kongresser” i motsatt till det revolutionära proletariatets förmåga till beslutsamhet och handling.

Harry Martinson ber nästan om ursäkt för sitt stöd till demokratin, ändå är stödet entydigt. Demokratin accepterar oss ofullkomliga, felbara människor. Ideal och principer är alltid fulländade och vackra, medan vi människor sällan är det.

Därför att när någon frågade honom varför han, trots sina åsikter om dessa ting, verkade för försvarskriget som om detta hade en mening, så brukade han svara: därför att jag aldrig kan tänka mig att på ett ärligt sätt kunna frambringa det fullkomliga ideologiska läte, så som en diktaturstat kräver det. I en demokratisk stat blir jag åtminstone inte arkebuserad för mina medfödda brister som mänska. De förlåtas mig en smula, därför att den demokratiska staten innerst vilar på en oskriven överenskommelse grundad på en uråldrig erfarenhet att det är så svårt att vara mänska. Den demokratiska principen är, att principer inte få mörda. Och att mänskan är förmer än principen, även om mänskan kan vara ofullkomligare.

Jag tänker ofta på den här formuleringen när vi i dag så ofta tvingas vara fullkomliga. Vi fördöms för felsägningar och misslyckade skämt, just för att vi bryter mot principer.

Jag tänker ibland att vi är alla så förfärligt angelägna om att vara den som kastar första stenen för att ge eftertryck åt att vi är utan synd.

Vi får inte vara osäkra, rädda och prövande. Våra åsikter ska vara monolitiska och inte inrymma tvivel och frågor. Vi byter hänsyn mot principer.