Ett ord till om konflikten mellan palestinierna och staten Israel. Jag har nu flera gånger ifrågasatt det vettiga i en så kallad tvåstatslösning. Det är inte frågan om nationell suveränitet som är det viktiga i den här konflikten. Jag är rätt säker på att ytterst få palestinier faktiskt bryr sig ett minsta dugg om sitt nationella oberoende. Det som upprör och väcker hat och ursinne är staten Israels ovilja att respektera palestiniernas äganderätt.
Den tidiga sionistiska rörelsen hade inga illusioner om att upprätta en judisk stat i Palestina; det var en romantisk dröm för de europeiska judar som samlades för att hantera ”den judiska frågan” i Europa. De första judiska bosättarna i Palestina var judar från Ryssland som sökte tillflykt i det muslimska Osmanska imperiet undan kristen förföljelse. De köpte, fullt legalt, mark av de turkiska makthavarna, helt utan att lyssna på de europeiska sionisterna som föreställde sig helt andra territorier för en judisk stat (Uganda och Madagaskar till exempel). Andra etniska grupper flydde till osmanska Palestina ungefär samtidigt: tjerkesser från Ryssland, bosnjaker från Balkan. Fram till första världskriget flydde knappt 100000 judar till Palestina. Till, som sagt, det muslimska turkiska kalifatet. Judar kände sig tryggare i ett muslimskt land än i det kristna Ryssland.
Efter första världskriget tog Storbritannien kontroll över Palestina. Det osmanska imperiet hade kollapsat, precis som de tre andra europeiska kejsardömena Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern. Men till skillnad från i dessa tre ansågs befolkningarna i de gamla turkiska territorierna inte ha mognad att driva egna länder. Nationernas förbund gav Frankrike och Storbritannien mandat att sköta affärerna så länge. Palestina och landet öster om Jordanien sköttes av britterna och Libanon/Syrien av Frankrike. Britterna upprättade restriktioner för judiska fastighetsinköp i Palestina: judar kunde köpa mark i endast 5 procent av territoriet.
När staten Israel utropades flydde och fördrevs hundratusentals palestinier; framförallt självägande bönder. Deras egendom kontrolleras än i dag av en israelisk myndighet, ILA, som formellt äger över 90 procent av all mark i Israel. Och det är här som problemen uppstår. De palestinska flyktingarna anser att marken är deras egendom, medan staten Israel uppfattar marken som statlig israelisk egendom. Palestinierna kan visa upp fastighetskartor med anor från osmanska riket och ibland äldre än så, men för staten Israel är det statlig mark. ILA kan upplåta arrende av mark för 49 eller 98 år, men säljer aldrig mark. ILA kan alltså hyra ut mark som palestinska bönder anser sig äga.
Det har aldrig funnits en palestinsk stat, men palestinier kan ofta juridiskt styrka äganderätten till jord i Israel, med dokument från osmansk och brittisk tid. Det här är inte en fråga om nationellt självstyre – en palestinier kan köpa mark i Uppsala kommun utan att det för den skulle blir en arabisk stat. Men palestinierna i Israel kan sällan göra anspråk på den mark de formellt äger. Och där uppstår konflikten. Mellan nationell suveränitet och enskilda människors äganderätt.
En kommentar till “Kriget mellan suveräniteten och äganderätten”