Jag är fascinerad av verkligheten. Ibland känns det som att verkligheten finns på riktigt. Att människor lever riktiga liv och gör medvetna val. Men oftast är det ju så att verkligheten inte riktigt finns. Verkligheten består av små bitar som faktiskt finns, och så plockar vi ihop bitarna och tycker att världen är verklig. Som Lego ungefär. Eller atomer. Atomerna finns. Det sitter rätt glest, men de finns. När man berättar en historia tar man verklighetsatomer och sätter ihop till något man själv tycker är fint. Ja, eller tvärtom – man tar en verklighet och plockar bort allt som inte är berättelse.
Det sägs att allt återberättande är lögn. Det påståendet är sant, endast om man tror att det finns sanning. En sanning som finns alldeles utan att den blir återberättad. En liten verklighet som ligger i strandkanten; smekt av milda vågor från ett hav av medvetande.
Egentligen är återberättande kanske inte lögn riktigt, men påhitt är det nog definitivt. När jag ska beskriva min frukostsmörgås kan jag inte överföra min sinnliga erfarenhet av den nygräddade fylgialimpan med äkta smör, västerbottensost och ett par gurkskivor. Om jag säger ”min frukostsmörgås var god”, måste jag utgå från att min åhörare har ungefär samma erfarenheter och smakpreferenser som jag. Men smörgåsen är ju inte bara ett smakintryck; det är känslan av det varma brödet mot handen, upplevelsen av de kalla gurkskivorna mot läpparna… Allt. Ljudet av den spröda brödskorpans krasande mot tänderna. Och för att återge det här har jag bara ord. Och det finns så få! Svenska akademiens ordbok, SAOB, avhandlar ungefär 65 000 ord. Inget av dessa beskriver upplevelsen av känslan av kalla gurkskivor mot läpparna. Eller varmbrödskänslan mot morgontrötta fingrar.
Vi är i princip stumma. Det är omöjligt att tala när man bara har ynka 65 000 ord att använda sig av. Ett av orden är ”sten”. Och om jag pekar på en sten och säger ”sten” måste jag acceptera att det finns andra stenar som ser helt annorlunda ut. Färg, tyngd, mineral, storlek… Är det ens rimligt att hoppas att samma ord ska kunna denotera både en njursten och Ayer’s Rock?
Allt ser vi, även om vi med åldern blir bättre och bättre på att välja bort våra intryck. Vi ser verkligheten, men vi kan inte återge den. Det är nästan skrämmande; vi är förmögna att ta in miljoner olika färgnyanser, men kan inte återge annat än kanske ett par tiotal nyanser av, säg, grönt. Ljusgrönt, blåbärsrisgrönt. Sjukhuskakelgrönt. Mossgrönt. Racing Green.
Här någonstans ligger grejen i att vara författare. Skribent. Skriftställare. Att låtsas att vi förmår återberätta något. Jag har mest jobbat som journalist, och själva vitsen med journalistik är att man inte hittar på det man berättar om. Man återberättar något. En händelse, en process, en skandal, ett dokument. Fakta. Verklighet. Journalisten går igenom hundratals brev och dokument och hittar något som styrker att ministern fuskat. Lyfter fram det relevanta dokumentet och tycker att det är verklighet. Ministern personligen tycker att det är orättvist av journalisten att, bland hundratals brev och dokument som bevisar hennes ärlighet välja ut ett pinsamt misstag. Det är hennes verklighet.
Att skriva är att plocka ihop och att välja bort. Att skriva är att lyssna. Att skriva journalistik är att plocka ihop och välja bort lite andra saker än att hitta på en science-fiction-roman. Man kan tycka att SF-boken kan ignorera verkligheten hur mycket som helst, men verkligheten ligger ju där och dräller ändå. De som är med i boken måste ju agera på något vis. Eller reagera. Den påhittade historien måste bestå av verkliga ord. Av verklighet. Det går ju liksom inte att skriva en berättelse som uteslutande består av tidigare okända fonem och grafem, ordnade på ett sätt som inte motsvarar något i en mänsklig erfarenhet. Eller varför inbillar vi oss att text måste återges som grafem? Och tal som fonem?
Och medan vi funderar på det här sitter verkligheten bekvämt i en fåtölj och rullar tummarna. Är. Njurstenen och Ayer’s Rock är båda rätt ointresserade av hur vi återberättar dem. Gurkan på fylgiabrödet också.
Konstnärer av alla slag har i alla tider drömt om att återge verkligheten med så lite störningar som möjligt. Berätta en historia sine ira et studio. Helt utan personligt engagemang. Återge något exakt som det hände, ser ut, låter… Eller så har de valt precis motsatta vägen – att undvika avbildning. Måla nonfigurativt eller skriva poesi utan betydelse – som den ryska poeten Aleksej Krutjonnych som skrev en dikt med mystiska språkljud: Dyr bul sjtjil.
Men omedelbart är verkligheten där och sticker fram sitt fula tryne. Den nonfigurativa tavlan tolkas av åskådaren: ”ett hav i åskväder, och där finns ett lejonhuvud!” Krutjonnychs språkljud tolkades som ”något med skog” eller ”en knarrande dörr”. Vi envisas med att skapa berättelser av verkligheten, som när vi ligger i gräset varma sommardagar och identifierar valar och jultomtar bland cumulusmolnen. Eller formar stjärnbilder på natthimlen. Civilisationerna i stjärnbilden Svanen vet inte att vi tittar på dem och ser en svan.
Att skriva är att titta på moln och se jultomten. Det spelar ingen roll om det är fakta eller fiktion man skriver; det handlar om att återge intryck av verkligheten. Göra jultomtar av molnen. Eller skurkar av ministrar. Eller tvärtom: ministrar av skurkar. ”Jultomten såg ut som ett bulligt rött moln”.
Verkligheten är stor och märkvärdig, men omöjlig att återge och omöjlig att undvika.