Det är fortfarande vi som bestämmer

Bara för att valdagen är över är det inte slut på vårt inflytande. Politikerna bestämmer inget; de har vårt uppdrag att fatta beslut, och vårt jobb är att ständigt ligga på och ställa krav. Det är också vårt ansvar att se till att både de och vi följer våra lagar och våra etiska normer.

Demokratin har inte havererat, bara för att ett odemokratiskt parti haft de största framgångarna i valet. Den koalition detta parti tillhör ska, helt enligt alla den parlamentariska demokratins regler, nu försöka bilda en regering. Jag tycker det är viktigt för de små partierna, M, L, och KD, att minnas att de samtliga har tappat röster. De är mindre än vid förra valet. Det enda parti som vunnit väljare i deras koalition är Sverigedemokraterna. Det är de som nu ställer kraven på koalitionens junior partners.

Oavsett valresultatet: Sveriges grundlag gäller. Sveriges lagar gäller. Ingen har avskaffat medborgarnas och mediernas uppdrag att granska de makthavare som nu tar över. Ingen har avskaffat vår plikt att personligen vägra delta i övergrepp eller tiga om orättvisor.

Vi vet vad som hänt. Det är inte Sverigedemokraternas eller ens Moderaternas, Liberalernas eller Kristdemokraternas fel om Sverige överger rättssäkerhet och anständighet. Det är vårt. Vi som teg och blundade. Vi som tittade bort.

Demokratin är inte frågan om vem som ”vann valet”. Demokratin handlar om att vi aldrig någonsin ska hålla käft när vi ser något fel. Det är fortfarande vi som bestämmer!

Demokrati eller identitet?

Jag vill försöka skriva om den förvirring och det obehag jag känner inför valet. Jag har inte hört en enda valdebatt; jag har noggrant hållit mig undan utspel och agitation. Här i Knivsta där vi bor finns inga valstugor, och när jag varit i riktiga kommuner har jag gått omvägar för att slippa dem.

Jag följer på något vis bara ekot av valet. Jag ser på sociala medier några hylla partiets representanter: ”Knock-out för Hultqvist i debatten mot Åkesson”. ”Praktfiasko för Hultqvist i debatten mot Åkesson”. Jag har inte en aning om vilka dessa lojala papegojor är, men jag är säker på att Åkesson och Hultqvist hade kunnat läsa upp Gotlandsdelen av telefonkatalogen från 1984 och fått ungefär samma reaktioner från sina anhängare.

Valet handlar inte om demokrati. Valet handlar om lojalitet. Underordning.

Människor jag känner och som har ett genuint politiskt engagemang tystnar i obekväma sammanhang. Att representanter för SD år efter år hyllat Putin spelar ingen roll nu, när SD är enda chansen till regeringsskifte. Och alla som vet och förstår tiger och lyder. Och S slänger alla socialistiska traditioner överbord, eftersom det verkar vara enda sättet att säkra regeringsinnehavet. Och alla S-anhängare accepterar detta snällt. Tiger och lyder.

Jag finner att valet i första hand verkar handla om vem man hejar på. Vilkas tröjor och färger man vill bära när det är match. Politiken har reducerats till identitet. Vi röstar på dem vi vill identifiera oss med.

Våra politiker låtsas att de höga elpriserna är problemet, när det i själva verket är vårt besinningslösa elslöseri som borde åtgärdas. Ärliga politiker borde säga: ”Nej, det är slut med rulltrappor på köpcentrumen och eltandborstar och 25 grader varmt hemma om vi ska kunna lägga energi på industri och rimlig uppvärmning. Köp en tröja!”. Ärliga politiker borde säga ”Nej, endast en gärningsman är ansvarig för det brott han begår; invandrare har inget kollektivt ansvar för brottsligheten i Sverige”. Våra politiker låtsas att DE ANDRA (invandrarna, männen, de rika, Morgan Johansson) bär skulden till allt ”vi” inte gillar och att just ”VI” inte ska behöva ändra vår livsstil.

Våra politiker är fega och vi väljare – lata.

Jag vill ha regeringsskifte. Och då är jag – vilket alla som följt mig vet – demokratisk socialist. Jag tycker att maktmonopol är av ondo. Mina sympatier ligger till vänster, men jag vet att de borgerliga partierna har kloka, inkännande och vettiga kandidater. Som vill Sverige väl. Som vill väljarnas bästa. Mina politiska sympatier har inget som helst att göra med min syn på demokratin som större än min politiska identitet.

Men regeringsskifte betyder inte att det oppositionsupplägg som finns just nu skulle vara önskvärt på något sätt. Jag skulle vilja ha en opposition som inte vore FEG. Som inte var TYST. Och inte var LOJAL. Jag vill ha ett regeringsalternativ som vågar säga åt väljarna – ”när vi kommer till makten kommer det att bli svåra år för många, eftersom vi har besvärliga frågor att lösa.” Jag vill ha politiker som inte skyller på andra.

Jag kommer att rösta. Sätta på mig slips och kavaj och gå till vallokalen och lägga min röst på en ny regering. Kanske ledd av S, kanske ledd av något annat parti. Men en ny regering. Förhoppningsvis kanske en regering som vågar säga att de problem vårt land har att hantera inte har några lätta lösningar. Och som vågar säga att jag kanske måste fundera lite på min livsstil.

Gorbatjov —> Jeltsin —> Putin

Jag har inte mycket att tillägga när hela världen nu minns sina Gorby-moments. Jag träffade honom bara vid två tillfällen, tror jag. Presskonferenser med hundratals deltagare. Och vid en gång lyckades jag ryta fram en fråga om hur skräcken verkar ha återvänt till Ryssland. Jag fick intrycket då att frågan berörde honom; han svarade något om att skräckens återkomst oroade honom mycket.

Det jag kan tillägga är att jag var på plats under den där vändpunkten; våren 1985, när han tillträdde som generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti. Jag var underligt nog också i London på senhösten året före, 1984, när Gorbatjov och Thatcher träffades, och Thatcher konstaterade att Gorbatjov var någon man kunde göra affärer med.

Jag hade börjat som reseledare i Sovjet våren 1984. Jag var vid tillfället 21 år gammal och hade nyss läst ryska. Jag sög in intryck som en svamp: allt var intressant. Lurad av en svartväxlare? Intressant! Tågstopp i 14 timmar på Transsibiriska järnvägen? Intressant! Bussen stoppad av en trafikpolis, men snabbt släppt efter en muta på tre rubel? Intressant! Stinkande toalett på järnvägsstationen i Viborg? Intressant!

Överallt i Sovjetunionen – från Tallinn till Samarkand – fanns stora plakat med visdomsord av Sovjetunionens ledare, Konstantin Ustinovitj Tjernenko. En äkta personkult, riktad mot en man fullständigt utan personlighet, åtminstone vid tiden för hans uppdrag som ledare för Sovjetunionen. Vem vet; han kanske hade haft oceaner av charm i yngre dagar. Nu tillträdde han jobbet vid 73, lika gammal som Stalin var när han dog.

Inget fungerade i Sovjetunionen 1984. Affärerna var tomma. Och alla var rädda, tysta. Det var oerhört svårt att få möjlighet att öva upp sin ryska med folk på stan. Vi reste Transsibiriska järnvägen flera gånger, och folk höll sig verkligen undan vagnen där vi utlänningar bodde.

Allt förändrades på några veckor under våren 1985 när Gorbatjov tog över. Sovjetunionen började prata, och det var Gorbatjov som uppmanade till samtal. De första intrycken av honom var från alla hans resor runt i SSSR, där han besökte fabriker och ställde sig mitt bland folk och frågade: ”hur har ni det?”, ”vad måste göras?”

Han hade säkert livvakter med sig, men intrycket från de här mötena är att han står mitt bland folket och uppmanar till samtal. Han förstår att landet inte kan fungera om alla ljuger och hycklar inför varandra. Gorbatjov har med sig sin fru Raisa, som tar aktivt del i samtalet. Även det här var fullständigt nytt. Ingen Sovjetledare sedan Lenin har haft en hustru som aktivt deltagit i samhällsdebatten.

Allt det här: viljan till samtal, Raisas starka närvaro, visade inom några veckor att något förändrats. Inte höll på förändras, utan förändrats. Inga gränser eller produktionsförhållanden hade förändrats. Inga friheter hade införts, men Gorbatjov hade gjort klart att han vill tala med människorna. Han gjorde klart att han uppfattade Sovjetmedborgarna som vuxna människor.

Han hade inga som helst intressen för baltisk, tjeckisk eller polsk frihet. Han ville lösa Sovjetunionens fundamentala problem – tystnaden. En tystnad grundad i skräck. På 80-talet var kanske inte fysisk utplåning den stora fasan, men kritiska ståndpunkter kunde definitivt krossa en karriär eller rendera ett fängelsestraff. Repressionen hade skärpts under det tidiga 80-talet. Ett av Konstantin Tjernenkos mest minnesvärda ingrepp var förbudet mot rockmusik: ”Själslig AIDS” kallades den.

Gorbatjov var inte en demokrat alls; han ville aldrig avskaffa Sovjetunionen, men han var övertygad om att skräck, lögn och tystnad missgynnade landet. Samtal, ärlig kritik, öppenhet, skulle sätta fart på hjulen och frigöra landets potential.

Gorbatjov hade kanske räknat med att Sovjetmedborgarna kollektivt skulle använda situationen som en möjlighet att förbättra tillvaron i Sovjetunionen. Men de identifierade sig inte som Sovjetmedborgare. De var ester och armenier och ryssar och tjetjener. Snickare och företagare – och ingen var intresserad av ett altruistiskt samtal med Kreml om hur man bevarar imperiet.

Gorbatjov ville bevara Sovjetunionen genom att avskaffa tystnaden, men valde, mot slutet av sina år som landets ledare, att försöka återvända till repressionen för att tysta människorna. Men friheten var starkare än våldet.

Jag tvivlar inte en sekund på att Jeltsin hade demokratiska övertygelser, men han var inte intresserad av dialog och samtal. Det var hans tankar som var de rätta. Hans rådgivare övertygade honom om att det inte fanns något alternativ till de politiska val – i demokratiska anda – som han gjorde. Jeltsin bemötte opposition med våld: mot parlamentet 1993 – ett odemokratiskt parlament, endast delvis folkvalt, mot Tjetjenien 1994.

Jeltsin var fram till Gorbatjovs makttillträde en lojal partikarriärist, och hans demokrati skulle införas med metoder som han förstod. Chockterapin – kapitalismens svar på proletariatets diktatur. Beslutsamhet. Styrka. Jeltsin var inte intresserad av dialog, samtal, frågor; för honom var det viktigt med de beslutsamma åtgärderna. Resoluta hugg. Han utformade en konstitution där hans makt var närmast obegränsad; han kunde styra Ryssland genom dekret och ignorera parlamentet. Under Jeltsins år vid makten stödde väljarna envist partier som motsatte sig Jeltsins politik. Men Jeltsin valde att ignorera folkviljan, eftersom han ansåg sig veta bättre. Och eftersom konstitutionen tillät det.

Putin har under alla sina år lutat sig tungt mot Jeltsins konstitution och Jeltsins prejudikat, men har aldrig haft några demokratiska visioner eller illusioner. Jeltsin serverade honom en samhällssystem där lojalitet mot ledaren var viktigare än demokrati. Putin har aldrig haft minsta intresse för demokratiska reformer, och har lugnt kunnat nyttja Jeltsins ledarskapsmodell för att fortsätta ignorera folkviljan.

Gorbatjovs historiska roll är att han tillät medborgarna att delta i ett samtal. Han var aldrig intresserad av demokrati eller nationell självständighet, men trodde på dialog och hade en genuin vilja att avskaffa skräcken som politiskt instrument. Jeltsin ville tvinga igenom snabba, demokratiska reformer och accepterade aldrig oliktänkande. Landet styrdes genom lydiga underhuggare, men utan folkligt deltagande. Putin har behållit Jeltsins förkärlek för dramatiska, snabba, beslut, och hans system med lydiga satraper. Och han har återinfört skräcken.

Edit: Några förtydliganden, korrigerade fel i stavning och kommatering.

Dalt

Jag har inte idats läsa själva förslaget och kan bara dra slutsatser ifrån vad som rapporterats i medierna, men moderaterna sägs ha föreslagit att man ska genomföra ADHD-tester i ”utsatta områden”. Som sagt – jag har inte läst förslaget, men jag tycker det här låter som ett rent förfärligt daltande. Ska inte brottslingar bära ansvar för sina gärningar? Är sociala problem endast en fråga om medicinering?

Den polske författaren Stanislaw Lem skriver i Den stora framtidskongressen om hur staten satt upp aerosolstationer överallt för att sprida psykofarmaka: folket är lugnt och nöjt, ingen brottslighet.

Det här blir liksom nästa rimliga steg. OM det nu visar sig att allt socialt ont i vårt samhället beror på taskig medicinering och otillräcklig diagnosticering så måste ju den logiska åtgärden bli massmedicinering. Tryck psykofarmaka i fattigt folk psykofarmaka, och vips är brottsligheten löst.

Och strängt taget – brottsligheten minskar i Sverige, samtidigt som oron ökar. Kanske även aerosolstationer i rika och välbärgade området kan vara en bra idé. Alla blir nöjda, och svensk läkemedelsindustri får en ny, spännande marknad.

Vi behöver inte längre personligen bära ansvar för våra gärningar. Allt är en fråga om att sätta in rätt sorts medicin för att vi ska trivas och vara glada. Droga oss ur krisen!

Ryska staten har redan kollapsat

Det finns ingen rysk stat. Det finns, naturligtvis, ett ryskt territorium, men staten Ryssland har inte existerat på kanske hundra år. Wikipedia erbjuder en definition av ”stat”, och vi kan kanske börja där:

Stat (av lat. status, ställning, fast ordning) (äldre benämning på den svenska staten: kronan) är en grupp av institutioner som innehar auktoriteten att upprätta reglerna för att regera folket i ett land eller flera länder, och som innehar intern eller extern suveränitet över ett givet geografiskt område. Redan Aristoteles påvisade att människor alltid levt i samhällen, men dessa saknar hos primitiva folk utbildad statskaraktär. Staten kräver kontinuitet och dess rättsordning gäller över det område där statsmedlemmarna är bosatta, oavsett deras härstamning. När personer tar rättvisan i egna händer, i strid mot staten, enskilt eller genom icke-statliga arméer, betraktas detta som statsförfall.

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Stat

Under ryska revolutionen i mars 1917 försökte revolutionärerna bevara ett slags kontinuitet. Tsaren hade abdikerat, parlamentet tog makten och tillsatte en provisorisk regering med uppdrag att förbereda ett val till en konstituerande församling. Alla institutioner bevarades, utom själva kejsarmakten. Den konstituerande församlingen skulle avgöra hurdan stat Ryssland skulle bli: demokratisk eller socialistisk republik, konstitutionell monarki eller vad? Bolsjevikernas maktövertagande på senhösten samma år avbröt de här försöken att hålla revolutionen inom något slags legal kontinuitet. Bolsjevikerna slängde hela lagboken, avskaffade alla institutioner och upphävde all kontinuitet. Från deras synpunkt störtades det gamla snart i gruset och från intet allt de skulle bli.

Okej, ändå behövdes ju något slags institutioner. Socialistpartierna i Ryssland hade långt före revolutionen upprättat arbetarkommuner – sovjeter, av ryskans ord för råd. Sovjeterna var samarbetsorgan för de socialistiska partierna på lokal nivå. De organiserade facklig verksamhet och koordinerade protestaktioner, samordnade partiverksamheten lokalt och så vidare. Före revolutionen agerade de som regel underjordiskt, men efter tsarens abdikation kunde de agera legalt. Ibland talas det om ”dubbelmakt” – Petersburgssovjeten skulle ha varit ett slags konkurrent till parlamentets provisoriska regering, men det är inte riktigt sant. Det fanns sovjeter överallt i Ryssland, och sovjeten var en lokal partiorganisation som utövade politisk verksamhet i en demokratisk miljö. Bolsjevikerna var inte ens särskilt starka i sovjeterna.

Bolsjevikernas stora fördel var den totala partidisciplinen. Ideologi var aldrig viktigt i bolsjevikpartiet: underordning under de centrala direktiven från partiledningen var allt. Det var mer en starkt hierarkisk stridsorganisation, drillad i underjordiskt arbete och helt utan ideologisk inrikting. En sådan organisation är effektiv för att ta makten i ett demokratiskt system, och det var just vad som hände.

Partiet och sovjeterna stod efter maktövertagandet i en konkurrenssituation. I sovjeterna fanns ännu de andra, ideologiskt inriktade vänstergrupperna – fackliga, reformistiska, anarkistiska… Bolsjevikpartiet behöll sovjeterna för att skapa en illusion av kommunalt och nationellt självstyre. Sovjeterna på lokalnivå kunde vara mycket små – några hundra invånare i en by eller på en fabrik kunde organisera en sovjet. I konstitutionen var makten hos sovjeterna; det fanns lokala sovjeter, regionala sovjeter och högsta sovjet – parlamentet.

Mot de decentraliserade och apolitiska sovjeterna stod partiet. En extremt centraliserad organisation, en kommandostruktur – det som Putin brukar kalla ”maktvertikalen”. Sovjeterna skapade en illusion av administration och institutioner; det var partiet som var staten. Utan parti – ingen organisation. Sovjetunionen höll till och med val till sovjeterna. Listorna upprättades av partiet, men det var viktigt att kvotera in partilösa och kvinnor. Sovjetunionens parlament hade en mycket hög kvinnorepresentation på 70-talet. Men parlamentet hade, som sagt, inget inflytande. Och i partiet var det männen som bestämde. Stalin var till exempel aldrig Rysslands statschef; ordförande i högsta sovjets presidium. Han var generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti.

Nå, under perestrojkan gjorde Gorbatjov ett försök att öka sovjeternas, framförallt högsta sovjets, betydelse. Men helst utan att partiets kontroll skulle gå förlorad. 1988 hölls ett slags val med alternativa kandidater, men Gorbatjov utformade parlamentet så att olika ”samhällsorganisationer” under partiets kontroll var garanterade plats.

När Sovjet till slut kollapsade förbjuds Sovjetunionens kommunistiska parti – alltså den kommandostruktur som styrt landet. All makt hamnade i knät på sovjeterna – befolkade av ledamöter med lojalitet i första hand till det gamla, förbjudna, partiet. Och helt utan erfarenhet av faktiskt samhällsorganisation…

Som nämnts var sovjeterna en decentraliserande funktion. Här fick de olika etniciteterna representation, utan reellt inflytande, men dock. Det fanns etniska sovjeter på olika nivå: Estland, Ukraina och Georgien fanns på den högsta nivån under unionssovjeten. Det fanns lägre nivåer – Karelen, Tjetjenien, Tatarstan, och ännu lägre – Sydossetien och den judiska autonoma kretsen. Pang bom fick de här sovjeterna faktisk beslutsmakt. De femton högst i hierarkin blev självständiga stater. Karelen hade mist sin självständighet med ett pennstreck från partiet på 60-talet och blev kvar i den ryska delrepubliken.

Rysslands nya ledare Boris Jeltsins fann sig ledare i ett land utan fungerande institutioner. Eftersom det starkt hierarkiska Partiet i själva verket hade utgjort Sovjetunionens beslutsfattande organ nu var förbjudet fanns det ingen kanal för att förmedla beslut från Kreml nedåt, utåt. Sovjeterna brydde sig måttligt om Kreml, nu, när de plötsligt fick leka med Rysslands pengar på egen hand. Så Jeltsin började tala om behovet att upprätta en maktvertikal. Han gjorde sig själv till ett enmansparti och valde att driva igenom beslut utan att förankra dem i ett motsträvigt parlament. I oktober 1993 beslutade han att upplösa parlamentet. Konflikten med högsta sovjet ledde till våld: Jeltsin besköt parlamentet till lydnad och bestämde sig för att etablera ett parti; ett lojalt parti som lydde Kreml.

Tre försök gjordes: Först det ultraliberala Rysslands val, lett av ekonomen Jegor Gajdar. Det misslyckades. Sedan ett mer konservativt industriparti, centrerat runt gasproducenten Gazprom och Viktor Tjernomyrdin. Det gick inte heller något vidare. Folket röstade på helt andra partiet och var olydiga mot Jeltsin. Sista försöket gjordes inför valet 1999 med partiet Enigheten, där Putin, nuvarande försvarsministern Sjojgu och brottaren Karelin var affischnamn. Och den här gången fungerade det. I en politisk miljö präglad av mystiska terrordåd och förtalskampanjer i Kremls medier fick Kreml äntligen ett lydigt parlament.

Putin och Jeltsin orienterade all makt runt sig själva. Det förtryck vi ser i Putins Ryssland gjordes möjligt genom Jeltsins agerande. Under Putin har parlamentet och institutionerna ytterligare bekämpats, så till den grad att det all makt nu finns i händerna på en ovald krets män, blint lojala mot Putin. Inga institutioner existerat, endast den personliga lojaliteten mot presidenten.

Det finns inget rysk stat utanför Putins lojalitet. Hela riket hålls samman av just denna underordning. Det viktiga är lojaliteten, inte vad som är bra för Ryssland eller ryska folket. Ryssland har redan kollapsat, och det finns inget kvar som kan bli en stat efter Putin.

Var finns det då hopp? Jo, jag skulle påstå att det ändå finns hopp i ryssarnas vana vid att hantera statskollapser. De har upplevt dem gång på gång under de senaste hundra åren. I princip byggs landet upp från grunden med tio-tjugo års intervall. Lenins Ryssland kollapsade och blev Stalins. Stalins kollapsade och ersattes av tövädret. Tövädret frös ner till Brezjnevs Ryssland, som ersattes av perestrojkan och senare av Jeltsin-Putins enmansvälde. Få länder i Europa har kollapsat så ofta som Ryssland, och samtidigt – få länder i Europa har en så lång kontinuitet. Det har funnits ett Ryssland i tusen år. Just genom att landet hela tiden lyckas omdefiniera sig självt. Ett land i konstant kollaps. Ryssland har en urgammal historia av förtryck och diktatur, men det finns inget i Ryssland som tvunget leder till diktaturen. Det finns cyniska ledare och systematisk terror mot ryska folket. Men Ryssland är inte dömt att vara en diktatur. Allt finns i Ryssland för att skapa en rättstat, så länge vi i omvärlden inte inbillar oss att demokratin och friheten garanteras bäst av en mer eller mindre snäll stark man.

Jag hoppas på en svag regering efter valet

Det är val om lite drygt en månad, och jag hoppas verkligen att vi får ett oklart parlamentariskt läge, en otydlig röstfördelning som kräver av våra politiker att de sätter sig ner och förhandlar. Ja, kohandel: ni får det här och vi får det här. Det är just förhandlandet och samtalet som är demokratin, inte regeringsinnehavet. Ordet parlament kommer från franskans ”parlement”, vilket betyder just samtal. Riksdagen är inte beslutsfattare, egentligen, utan ett rum där folkets valda representanter granskar och kritiserar våra styresmän: regeringen, kungen, ämbetsmännen.

En stark regering ger regeringspartiet eller regeringspartierna möjlighet att driva igenom sina förslag och idéer och slipper hålla på att peta i de grandiosa visionerna. Planekonomi eller privatiseringar – en stark regering får igenom sina förslag.

Det finns en stark tendens i Sverige att blanda ihop partiväsende med demokrati, men det är helt olika saker. Partiväsende bygger på underordning och lojalitet. Man kan själv välja graden av lojalitet inför ett parti: som partimedlem väljer man total underordning; som lojal väljare är underordningen lite mildare och den som, med den engelska termen, är ”Floating Voter” – står rätt fri från underordningen. En floating voter är illojal och kritisk. Diplomaten Gunnar Hägglöf, som var ambassadör i London under femtiotalet, skildrar en middag hos Sveriges socialdemokratiska statsminister Tage Erlander. Gästen var labourpolitikern Herbert Morrison och de talade om just dessa flytande väljare:

Morrison gjorde en längre utläggning om ”the floating voter” och dennes fundamentala betydelse. Erlander anmärkte at man i Sverige har en viss motvilja mot väljare, som röstar på än det ena, än det andra partiet. Det uppfattas som ett slags förräderi, sade han.
”Så totalt felaktigt!” utropade Morrison. ”Utan ’the floating voter’ kan ett parlamentariskt system icke fungera. Det är de väljare, som röstar först på ett och sedan på ett annat parti, som är själva motorn i vårt parlamentariska system.”

Hägglöf, Gunnar; Engelska år – 1950 — 1960; Stockholm, 1974

Det här meningsutbytet är intressant. Erlander förväntade sig lojalitet; Morrison – en kritiskt tänkande väljare. Båda politikerna var dessutom socialdemokrater.

I dag verkar valet fungera ungefär som när man väljer vilket fotbollslag i italienska ligan man ska heja på. Man väljer det som de man känner hejar på. Kanske är det inte partilojaliteter, utan mer något slags törst efter delaktighet, tillhörighet. ”Jag vill vara en sån som röstar på X-partiet”; ”Jag gillar Y-partiets ledare”. Vi hävdar identitet när vi röstar, och partierna kampanjar för att erbjuda identiteter. Knytblusar eller palestinasjal; röd keps eller blå slips… ”Kom in i vår bubbla”.

Demokrati handlar, jag upprepar, inte om vem som ska bilda regering, utan om hur vi medborgare ska kritisera vår regering. Gnälla, klaga, protestera. Demokrati handlar inte om proletariatets diktatur, löntagarfonder eller enda vägen, utan det handlar om att samtala om hur vi vill gå vidare. Att inse att vi, tillsammans, kan bidra med idéer om hur vi löser de problem vi ser. Demokratin är inte, ska aldrig vara och aldrig bli nöjd. Ett val ska aldrig vara en seger. Inte för demokratin. Möjligen kan ett parti eller en koalition vinna framgångar, men det är en stark regering som gör misstagen.

Starkt ledarskap är alltid av ondo. Ned med ledarskapet! Hylla kohandeln och kompromissandet. Ju svagare regeringsmakt, desto starkare demokrati.

Gamla nyheter blir som nya

Sajten Ukraina.ru ges ut av den ryska, statliga informationsbyrån Rossija Segodnja, som även äger RIA Novosti och Sputnik och ytterligare några utgåvor. Sajten är kraftigt fientlig mot Ukraina och används ofta som en plattform för de ryskstödda politiker som valde att inte stanna i Ukraina efter Majdan.

På senaste tiden har sajten av någon anledning återpublicerat en rad gamla nyheter. Sverige förekommer i flera fall:

Alla dessa tre artiklar publicerades alltså 13 juli, och dessutom i samma ögonblick – klockan 11.11 Moskvatid.

De tre artiklarna är texter av nyhetskaraktär, och kan inte uppfattas som ”sommarläsning” eller något sånt. Inga tidlösa reportage om märkliga livsöden, utan sakliga referenser till uttalanden från svenska politiker och ämbetsmän i aktuella frågor. Det verkar mest handla om att lyfta upp gamla nyheter för att stärka ett intryck av att Ryssland har rätten på sin sida: Sverige vill ha samarbete; Sverige erkänner att Nord Stream inte kan stoppas, och Sverige vill ha Rysslands godkännande för en FN-mission i Donbass.

Det som verkar hända här är att texterna redigerats för att komma högre upp i en sökning. Jag har hittat de här tre texterna genom att söka på Bing News. Däremot finns de inte på ukraina.ru under 11 juli.

Jag har inte en aning om vad det här betyder, men det är ett märkvärdigt beteende som är värt att uppmärksamma.

Isen under majorens stövlar

1992, när jag gick sista året på journalistutbildningen vid Stockholms universitet kunde man välja att antingen göra något slags examensarbete av journalistiskt slag, eller att skriva en C-uppsats. Jag valde C-uppsatsen, och skrev, inspirerad av en artikel från 1990 av Artiom Troitskij, en uppsats om den sovjetiska rockens funktion som forum för ett offentligt samtal. I artikeln argumenterar Troitskij för att rocken i Sovjet nästan omedelbart blev starkt textorientera och ett sätt att formulera en protest mot det rådande samhället:

På 80-talet, när de flesta dissidentkretsar krossats, och Galitj och Vysotskij vad döda fick vår ”underjordiska” rock en sant monumental roll som en oppositionellt sociokulturell rörelse. Rocken i Väst hade aldrig, kanske inte ens under åren 1967 – 1968, en så viktig funktion i civilsamhället. Här i Ryssland blev rocken inte bara en symbol för oberoendet hos den unga generationen och dem som stödde vissa nya värderingar, utan också det enda tillgängliga sättet att utanför köket säga och höra sanningen.

Vi hade nyss läst Habermas och jag var angelägen om att briljera med min tillgång till rysk litteratur (och musik). Jag letade fram ett skrälligt kassettband med Boris Grebensjtjikov och hans band Akvarium, Deti dekabrja från 1986, och satte igång en ambitiös textanalys för att beskriva den sovjetiska rockens funktion som just offentligt samtal, helt enligt Habermas modell. Det var rätt marigt att kunna tolka all text utifrån vad som hördes på det slitna bandet, men samtidigt – det var ju just så som musiken spreds. Folk kopierade varandras band; varje generation av kopior blev lite sämre än den förra, men musiken spreds.

Den sovjetiska rocken var benhårt allvarsam och hade en mörk grundton. Hopplöshet, längtan och frustration dominerade ofta. Det var sällan frågan om gladlynt livsglädje; det här var en ganska grabbig kultur av noggrant lyssnande och gymnasial djupsinnighet. Sovjetisk rock var ingen dansmusik. Man skulle sitta andäktigt tyst och lyssna på texterna. Om inte annat för att inte störa inspelningen av bandet man lånat.

Troitskij skriver i sin artikel från 1990 att rocken inom en tjugo år eller så förmodligen återvänt till sina rötter:

Jag är övertygad om att tekniken kommer att utvecklas med åren, musikerna börjar spela gladare och vår rock kommer, efter sin svåra och vindlande väg genom skuggorna, om en tjugo år att ha återvänt till den västliga formeln: Take it Easy; Let’s Dance!

Och visst har den ryska rocken utvecklats tekniskt och tematiskt – och kommersialiserats, men det är ändå tydligt att den bevarat en samhällskritisk ådra. Ovan nämnde Boris Grebensjtjikov är fortfarande aktiv; gav konsert i Stockholm i början av juni. Flera av stjärnorna från hans generation har tydligt uttalat sitt krigsmotstånd och många har lämnat Ryssland. En yngre generation som länge envisats med att beskriva sig själva som ”opolitiska” har tagit ställning mot Rysslands angreppskrig, som Little Big. Singern-Songwritern Zemfira, som hör till mellangenerationen, mellan den sovjetiska rocken och Rysslands kommersiella, nutida rock, har också antagit en oppositionell position. Ett par av Rysslands taggigaste band har i flera år formulerat en protest, och fortsätter: IceP3ak och ShortParis är tydliga med sitt krigsmotstånd.

Putins första stora lagstiftning som ny president var ”informationssäkerhetsdoktrinen” från september 2000. Doktrinen blev praktisk politik när de stora medieföretagen togs över av Kremllojala ägare. Under 20 år har Kreml systematiskt tystat alla röster som uttryckt opposition. I dag finns ingen opposition längre. Det finns oliktänkande, men ingen opposition. Kreml kräver lydnad, underordning och deltagande i terrorn. Men så har vi rocken som fortfarande väsnas. Och är emot. Och krånglar. Världens bästa ord för det ryska motståndet mot makten formulerades av gruppen Grazjdanskaja Oborona och dess frontman Jegor Letov.

Vi är isen under majorens stövlar.

Letov dog 2004 och hans politiska åsikter var, för att uttala det milt, komplicerade. Han var en av grundarna av det ultranationalistiska partiet Nationalbolsjevikerna, men bröt med partiet 1999 och förklarade att han i själ och hjärtat alltid varit anarkist.

I dag har rocken i Ryssland än en gång fått den funktion Troitskij beskriver: ”det enda tillgängliga sättet att utanför köket säga och höra sanningen”. Rocken fortsätter att trotsa. Rocken fortsätter att vara isen under majorens stövlar.