Kategori: Ett och annat

Valerij Solovej är en rysk statsvetare som då och då förekommer i internationella medier för att kommentera rysk politik, och då framförallt Putin, Putins planer, och nu senast – Putins död. Solovej har ungefär en halv miljon följare på YouTube, och i han lägger till nytt material flera gånger i veckan. Den ryska grävgruppen The Insider har kartlagt Solovej och visar hur den systematiska ryktesspridningen skapar misstro – inte mot Solovej, utan mot de medier som sprider ryktena.

Valerij Solovej föddes 1960 och är utbildad historiker. På det ryska utrikesministeriets högskola, Moskvas institut för internationella relationer, har han undervisat i marknadsföring och kommunikation. Enligt The Insider ledde han mellan 2007 och 2019 tre kurser: Politisk PR och reklam, Grundkurs i informationskrigföring och mediemanipulation och Grundkurs i statlig informationspolitik.

Solovej har gjort sig känd för att komma med tvärsäkra prognoser utifrån unika, aldrig namngivna källor i president Putins närvaro. Vi hittar honom 2016 i Ekot i Sveriges Radio, då han försäkrade att Putin inte avsåg ställa upp i valet 2018. Solovej återkommer 2018 i Svenska Dagbladet, och försäkrar att ”Putin tröttnat på Ryssland”. Under våren 2022 berättar Solovej att Putin flytt till en bunker i Ural, och senare samma vår blir Putins hälsa världsnyheter, och källan till uppgifterna är – Valerij Solovej. Han citeras i SvD och debatteras i Radiokorrespondenterna. Solovej och andra amatördiagnostiker avgör att Putin har parkinsons sjukdom, cancer eller prostataförstoring.

Sommaren 2023 förklarade Solovej att Putin redan var ”halvdöd”; det fanns dubbelgångare som sattes in i Putins ställe när Kreml behövde visa upp en levande Putin.

Och i slutet av oktober kom nyheten om att Putin nu äntligen kolat vippen. He is no more; he has ceased to be; bereft of life he rests in peace; he is pushing up the daisies – He is an ex-president.

Formellt sett var källan till uppgifterna om Putins död inte Solovej, utan det anonyma Telegramkontot ”General SVR” – ett konto som The Insider kunnat koppla till en jurist i Charkiv, och alltså inte alls till en – som Valerij Solovjov försäkrat – generallöjtnant i det ryska utrikesspionaget. Medier i både Ryssland och Ukraina har noterat kopplingar mellan Solovej och ”General SVR”. Och Solovej var snabb med att sprida uppgifterna från ”General SVR”.

Två veckor senare fortsätter Valerij Solovej att hävda att Putin är död. Allt vi ser är dubbelgångare. Intressant nog plockade Solovej fram dubbelgångarteorin även i somras, efter Jevgenij Prigozjins död. Prigozjin hade, menade Solovej, listigt låtit en dubbelgångare dödas, medan Prigozjin själv slipade knivarna för att ta hämnd.

Valerij Solovej är i sin fulla rätt att berätta sagor och påstå att han har unika källor i Kreml. Problemet uppstår när seriösa medier och beslutsfattare uppfattar Solovej som en seriös källa med seriösa insikter. The Insiders grävreporter, Ilja Ber, konstaterar att Solovjovs ryktesspridning knappast skadar Solovej, men den skadar journalistikens trovärdighet. Ryktena genererar klick, men de skjuter journalistikens trovärdighet i sank.

Mediekonsumenterna konstaterar att redaktionerna sprider ogrundade påståenden och bestämmer sig för att ”det inte finns någon sanning”; ”medierna ljuger”.

På Wikipedia finns en sammanställning över Solovjovs ouppfyllda spådomar. Han har spått Putins avgång i stort sett årligen sedan 2017.

Det finns inga källor till hur beslutsfattandet går till i Kreml. Det finns ingen som vet vem som har Putins öra och ingen källa som kan besvara varför han verkar lite blek om nosen vid något tillfälle. Det är frestande att hänvisa till en professor som dessutom hedrats med titeln ”utländsk agent” i Ryssland för att släppa in en illusion av luft i informationsvacuumet. Men journalistiken måste vara källkritisk, ifrågasättande och noggrann. Vet vi inte, ska vi säga att vi inte vet.

Den enda part i Gaza som kan bryta mot folkrätten är Israel. Hamas är bara ett kriminellt gäng. Mördare, profitörer och våldtäktsmän som inte har något som helst intresse av att följa vare sig krigets eller rättsstatens lagar. Israels krigföring är inte konstigare än en polisinsats mot en bankrånare som tagit gisslan. Av den polis som gör insatsen förväntar vi oss att gisslan skyddas så långt det är möjligt. Av rånaren kan vi inte förvänta oss något. Det här skapar en asymmetri i krigföringen: Hamas kan skita i krigslagarna; Israel är skyldig att följa dem.

Hamas, precis som vilken bankrånare som helst, försöker försvåra polisinsatsen, just genom att hota gisslan: en inbrytning kommer att riskera livet på civila. Hamas anlägger avskjutningsramper för raketer i skolor och på sjukhus; placerar vapenlager i bostadshus och så vidare. Det kriminella gänget har inga begränsningar i folkrätten. Men det har Israels armé. Folkrätten är till för att skydda civilbefolkningen, och Hamas utnyttjar de krav folkrätten ställer på Israel. Hela attacken 7 oktober var uppenbarligen avsedd att provocera ett israeliskt svar.

Det finns inget som helst element av befrielsekamp hos Hamas. Ingenting av det Hamas gjort sedan de tog kontrollen över Gaza har varit avsett att befria palestinierna. Inte från ockupation, inte från lidande.

Israels armé kan genomföra exakt vilka operationer som helst på Gazas territorium. Hamas är ett tungt beväpnat kriminellt gäng, men de har inte tillgång till pansar, flyg, artilleri… Hamas kan bara strida mot obeväpnade, och håller sig därför undan, gömmer sig bakom civilbefolkningen, bakom gisslan. Enda vägen framåt för Israels armé är att ta sig igenom de mänskliga murar som Hamas byggt för att skydda sig själva. Förlusterna i människoliv är enorma, precis som Hamas hoppats.

Allt illustrerar problemet med så kallade hårda tag. Även i Sverige vill vissa att militär ska sättas in i kampen mot beväpnade gäng, men hur skulle det gå till? Självklart skulle ett par stridsvagnar rätt snabbt kunna skjuta sönder gängens gömställen, men samtidigt skulle hela stadsdelar raseras och hundratals människor, helt utan all koppling till kriminella gäng, drabbas. Militären har tillgång till tunga vapen, men vapen som inte passar det minsta för polisiära uppgifter.

Israel har stridit mot angripande stater i fyra krig: 1948, 1956, 1967 och 1973. Vid alla dessa tillfällen angreps landet av numerärt starkare allianser, och vid alla tillfällen besegrades motståndaren. Israels armé har vunnit genom kompetent ledarskap, avancerad utrustning och motiverade soldater. Det här har skapat ett rykte om Israels armé som i princip oövervinnerlig. En David som gång på gång besegrar Goliat.

Men Israel har samtidigt försökt använda armén polisiärt, och här med betydligt mindre framgång. Framförallt har armén misslyckats med att besegra det palestinska motståndet i de ockuperade områdena på Västbanken och Gaza. Israel har haft full kontroll över territoriet sedan 1967, utan att kunna segra. Den första intifadan 1987 visade svårigheterna. Hela vitsen med upproret var att göra motstånd, inte att segra eller befria. En armé har svårt att bekämpa en fiende som inte vill strida, utan föredrar att dö. I ett normalt krig är en dödad motståndare en motståndare färre; i det krig den israeliska armén tvingats föra är varje dödad palestinier en seger – för palestinierna.

Det finns ett politiskt problem här också: genom att sätta in militären mot Hamas skapas en bild av att det är två härar som står mot varandra. Israel legitimerar Hamas genom angreppet; gör Hamas till en palestinsk armé, en motståndsrörelse. Och det är klart att ett gäng våldtäktsmän och gisslantagare hellre uppfattar sig som en befrielserörelse än som ett kriminellt gäng. Israel adlar Hamas. Stockholmssyndromet kickar in.

Vi får utgå från att Israels regering vill uppnå säkerhet åt israelerna. Modellen vore att använda sig av polisiära, rättsliga metoder. Identifiera förövare av de brott som begicks 7 oktober, ställa dem inför rätta med försvarare och bevisning, rättssäkert och långtråkigt. Det är inte Hamas som begått brotten; inte palestinierna. Det är de enskilda gärningsmännen som ska fängslas som vanliga kriminella. Det här är en uppgift Israels armé inte klarat av.

”Hårda tag” gör oss själva till gärningsmännens gisslan. Israel har reagerat helt förväntat på Hamas provokation, eftersom allt annat skulle vara att ”visa svaghet”. Alltså är det Hamas som bestämmer hur Israel ska agera. ”Hårda tag” bygger på hedersetiken: en kastad handske måste tas upp; att inte delta i duellen är en skam. Hamas är på hemmaplan med hedersetiken och kommer att vinna genom att dödas. Hamas kontrollerar Israels agerande i minsta detalj.

”Hårda tag” är ett slagord lata människor använder för att låtsas beslutsamhet och ledarskap. Hårda tag mot brottsligheten – och saken är löst. Hårda tag mot Hamas – och problemet är ur vägen. Allt kan, säger de lata, lösas med hårda tag.

Så vad är ”hårda tag”. Mer poliser, tyngre vapen, längre straff är kanske de vanligaste kraven. Men inget, vare sig i forskning eller konkret erfarenhet, styrker testen om att hårdare straff minskar brottsligheten. Till ”hårda tag” kan man ju också höra generaliseringar gentemot sociala grupper: förbjud ungdomar från att vara utomhus utanför skoltid. Släpp inte in svarthåriga i landet. Förbjud islam. Sådana ”hårda tag”.

Kanske ska vi också lägga till de ”hårda tag” som Israel tar till för att bekämpa terrororganisationen Hamas. Västbanken och Gaza har befunnit sig under israelisk militär ockupation sedan 1967 och, det måste nog sägas, utsatts för ganska många slags hårda tag sedan dess. MEN också – sociala insatser. Israel har under hela ockupationen till exempel drivit skolor för palestinierna, vilket fått till följd att läskunnigheten på de ockuperade områdena är högre än i de flesta arabstater. Fram till den första intifadan 1987 arbetade huvuddelen av palestinierna i Israel utanför de ockuperade områdena. De vägspärrar och murar som är en skrämmande syn i dagens Israel/Palestina fanns inte. Allt detta är en del av de ”hårda tag” som vidtogs för att få stopp på det palestinska motståndet.

Jag vill påstå att ”hårda tag” är åtgärder för att slippa vidta åtgärder. ”Hårda tag” är en illusion av verksamhet.

Israel kontrollerar slagfältet totalt i kriget mot Hamas i Gaza. Det finns inget som begränsar den israeliska militärens rörelsefrihet. Inte i dag, inte i går. Israel kontrollerade slagfältet totalt även i kriget mot Hizbullah i Libanon 2006.

Men grejen är att vare sig Hizbullah eller Hamas bryr sig om det här. Deras mål är inte seger. Deras mål är martyrium. Deras ideal är att ge sitt liv för motståndet. Hamas kontrollerar redan Gaza. Man kan hävda att Gaza befinner sig under blockad, men Gaza har gräns mot Egypten och skulle kunna förhandla fram leveranser av exakt vad som helst med den egyptiska regeringen. Ändå förutsätts Israel leverera energi, livsmedel, vatten till Gaza. Området befinner sig tekniskt sett fortfarande under israelisk ockupation; den palestinska myndigheten har givits vissa administrativa funktioner inom ramarna för ockupationen, ungefär som en lokal polismakt kan få tjänstgöra som ordningspolis under en utländsk ockupation. De facto är Gazaremsan en självständig stat under Hamas kontroll.

Målet för Hamas attack 7 oktober var uppenbarligen aldrig att besegra Israel. Inte att ta kontrollen över något strategiskt objekt eller någon viktig resurs. Målet var att döda civila och att provocera fram ett israeliskt svar. Ju hårdare svar, desto bättre. Israel agerar precis som förväntats, helt enligt den dramaturgiska modell Hamas eftersträvat. Och Hamas försöker inte ens försvara sitt territorium. Själva vitsen med Hamas krigföring är att få så stora egna förluster som möjligt. Maximera martyriet.

Israelerna hatar inte palestinier, men är rädda för dem. Palestinierna är inte rädda för israeler, men hatar dem. Israelerna tenderar att uppfatta palestinierna som ett slags smitta som man genom sanitära medel kan undvika. Palestinierna reducerar israelerna till en mytologisk fiende som berövat dem på något de aldrig haft.

Rädslan präglar Israels politik; hatet – palestiniernas. Israel bygger högre murar, försvårar vardagslivet i det ockuperade området, minskar människornas rörelsefrihet. En palestinier kan stå vid Nablus på berget Gerisim och se havet skyskraporna i Tel Aviv, men aldrig få resa dit. Israel representeras av närvarande soldater och ett ofattbart välstånd som är inom synhåll men för alltid utom räckhåll.

Rädslan och hatet skapar identitet. De rädda israelernas ”hårda tag” skapar en illusion av trygghet; de hatfulla palestiniernas – en illusion av motstånd. Det här passar alla. Ingen behöver ta ansvar för vad som händer sedan. När kan Israel säga att Hamas besegrats? När kan palestinierna säga att de befriats?

Kampen måste vara en annan: kampen för den enskilda människans trygghet, värdighet och rättigheter. Det här är ett svårare mål att uppnå än seger över ett beväpnat terrorgäng eller rätten till en egen stat. Då är det lättare att ta till ”hårda tag” och veta att kampen är evig.

Häromdagen frikändes en person som greps i november i fjol, misstänkt för spioneri. Mannen och hans fru greps under ganska dramatiska former i en gryningsräd med helikoptrar och allt. Inget konstigt med det – det fanns fog för att göra gripandet snabbt och inte ge möjlighet att förstöra bevis.

Och tingsrätten konstaterar att allt som framkommit i förundersökningen stämmer: mannen har använt falska identiteter och hjälpt ryska företag och myndigheter att få tag på information och teknologi som Ryssland inte ska ha tillgång till under sanktionsregimen. Mannen har samarbetat med Rysslands militära underrättelsetjänst; det fastslås i utredningen. Ändå frias han. Eftersom det han gjort inte är spioneri. Han har inte utfört det brott han åtalats för, konstaterar domstolen.

Om jag kör för fort och åtalas för svartbygge kan jag inte fällas för det. Om jag stulit en bil och åtalas för skattebrott kan jag inte fällas för det. Jag kan vara skyldig till alla möjliga brott och förbrytelser, men en domstol kan bara fälla mig för det som åtalet gäller. Det är liksom kärnan i rättsstaten.

Att den här mannen frikänns betyder inte nödvändigt att han är oskyldig, det betyder bara att rättsväsendet har fungerat som det ska. Att åklagaren varit dålig på att formulera ett åtal som passar ihop med det som utredningen faktiskt bevisat. Vi kan ha alla tänkbara åsikter om det olämpliga i en enskild på olika sätt försöker hjälpa Ryssland att få tillgång till information och teknologi, precis som vi ska granska pursvenska, patriotiska företags plötsliga exportframgångar i Kazakstan etc.

Och är lagarna illa skrivna, så måste vi gå igenom hur de kan skärpas.

Jag tycker att det är underbart att den här mannen frikänns. Inte för att jag sympatiserar med vad han gjort (och kanske gör), utan för att det visar att vårt rättssystem fungerar som det ska. Rättvisan är blind och ska vara blind. En misstänkt ska dömas (eller frikännas) för brott på bevisning, och inte på grund av våra sympatier (eller antipatier). Vi ska inte ha ett rättssystem där domstolarna anpassar åtalspunkterna efter politiska konjunkturer.

Och åklagarsidan kan mycket väl överklaga, vässa åtalet, leta upp ytterligare bevis. Det är rättsstatens metoder. Frikännandet är inte en manifestation av ”svensk naivitet”, utan av vår tilltro till rättsstatens principer.

Många av dem som skriker sitt hat mot staten Israel försäkrar att de inte är emot judar, utan bara emot staten Israel. De är alltså inte antisemiter; de är antisionister, och det får man vara. Tycker de.

Men antisionismens grundtanke är ju inte att de är kritiska mot staten Israel, utan kritiska mot att staten Israel överhuvudtaget existerar. From the River to the Sea; Palestine Will be Free. Det här är inte kritik mot staten Israel. Det är inte ens hävdande av en tvåstatslösning – det är ett krav på att det inte ska finnas ett Israel någonstans mellan Medelhavet och Jordanfloden.

Okej, skulle man kunna tänka sig att judar får bo kvar i ett Palestina utan Israel? Nej, det vore knappast tänkbart. Slagordet innebär att alla judar ska fördrivas. Det är antisemitism.

Före första världskriget var den dominerande judiska politiska rörelsen uttalat fientlig mot sionismen. Världens största judiska rörelse hette Bund, och i en av Bunds kampsånger beskrevs sionismen som ännu ett försök att stänga in judarna i ghetton.

We’ve heard this old story before from our enemies
“A ghetto for the eternal Jew!”

Bund organiserade judiskt motstånd mot pogromer i Ryssland i början av 1900-talet, och fortsatte motståndet under åren före och under andra världskriget. Deras krav var rättigheter för judar här och nu. Inte där och sen, som den sionistiska rörelsen. Andra världskriget, Förintelsen, visade att kravet var omöjligt att förverkliga. Judisk överlevnad, judarnas rättigheter kunde inte anförtros andra.

Staten Israel bildades, under hårt motstånd, inte från palestinierna till en början, utan från de brittiska makthavarna i Palestina. Stalins Ryssland försåg den judiska motståndsrörelsen med vapen och politiskt stöd. Det finns en mytologi som odlas i framförallt vänsterkretsar att staten Israel grundades av de västliga staterna för att garantera en kolonial kontroll över området. Sanningen är att västmakterna på alla sätt försökte bekämpa etablerandet av en judisk stat i Palestina – det fanns en utbredd skräck att en sådan stat skulle bli ett fotfäste för sovjetisk imperialism. Inte minst på grund av att den judiska motståndsrörelsen i hög grad bestod av östeuropeiska judar med en bakgrund i just Bund, en socialistisk, revolutionär rörelse.

Staten Israel var inte en ”gåva” från västvärlden, en ursäkt för att inget gjordes för att stoppa Förintelsen. Judiskt motstånd skapade staten Israel.

Den judiska stat som sedan grundades var starkt sekulär och hade från första början ett starkt element av palestinier och andra muslimska folk. Tjerkesser, bosnier etc. Medborgerliga rättigheter i staten Israel var inte kopplade till judisk identitet. Israel var judarnas stat, men inte en stat endast för judar.

Det finns all anledning att kritisera israeliska politiker och all anledning att granska historiska övergrepp; palestinierna har all rätt att göra motstånd mot ockupationen, men att beskriva kidnappning och barnamord som ”motstånd” är oacceptabelt., och att ifrågasätta den israeliska statens rätt att existera – det är antisemitiskt, oavsett om man väljer snällare ord och gömmer sig bakom täckord. Rasism är rasism, till och med om man talar om ”främmande kultur” och hur rasisterna nu brukar formulera sig.

Palestiniernas rättighet är inte kopplade till deras rätt att ha en stat. Det finns inget i folkrätten som säger att varje folk har rätt till en nationalstat, men hela folkrätten genomsyras av kravet på att varje människa, oavsett etnisk, religiös, social eller sexuell identitet har lika rättigheter var hon än bor.

Det finns tre missuppfattningar i synen på nästan alla konflikter:

1. Ljusets riddare kämpar mot mörkrets marodörer
2. Alla är lika goda kålsupare
3. Det krävs en tredje ståndpunkt

Den första teorin föreställer sig att den sida jag sympatiserar med aldrig kan göra något fel, medan motståndaren aldrig kan ha något mänskligt drag. Vi kan se, till exempel, hur ryska soldater kallas ”orcher” och israeliska attacker mot Gaza beskrivs som ”folkmord”. Vi kan vända på brädet och se hur de ukrainska soldaterna beskrivs som ”nazister” och varje form av stöd till det palestinska folket uppfattas som ett stöd till ”terroristerna”. Här finns ett ”vi” som står mot ett ”dem”, och var och en som inte är omedelbart inblandad i konflikten, men som ändå vill följa den, tenderar att göra allt för att komma på vi-sidan.

Den andra teorin bygger på att alla är skyldiga, och därmed blir ingen skyldig. Konflikten är i sig meningslös, gubbar som bråkar, enfaldiga utlänningar som inte förstår sitt eget bästa. Här sorteras alla parter in i de-facket.

Kålsuparteorin brukar som regel leda till just tanken på en ”tredje ståndpunkt”. En föreställning med en stark vi-känsla – vi, som förstår bättre än alla andra. Vi svenskar, till exempel, som inte drivs av fånig patriotism eller missriktad idealism; vi, som kan se igenom propagandan. Vi som är smartare än både palestinier och israeler, ryssar och ukrainare. Och framförallt amerikanerna.

Alla dessa perspektiv är fel. I Ukraina finns det en angripare och en försvarare. Ryssland har inlett ett brottsligt angreppskrig mot Ukraina, en neutral stat som har rätt att försvara sig, söka allianser och bör få ta emot allt tänkbart stöd, ekonomiskt, politiskt, militärt. Befriar det här Ukraina från ansvar för misstag som görs under krigsinsatsen? Gör det ryska angreppet ryska folket till själlösa odjur – orcher – som inget annat vill än mörda och stjäla toalettstolar? Nej och nej.

Är Israel en – för att citera en svensk politiker – en terrorstat, för att den använder militärt våld mot en terrorgrupp? Lider civilbefolkningen i Gaza mindre av fasorna under beskjutning, eftersom det är en demokratisk stat som skjuter? Nej och nej.

Det som fått mig, i båda de här konflikterna, att tydligt ställa mig på Ukrainas och Israels sida, är att båda länderna representerar politiska system där den enskildes trygghet, säkerhet och rättigheter står i centrum, och både Ukraina och Israel angrips av en angripare med helt andra politiska motiv. I Rysslands fall – en sjuklig föreställning om ”storhet”, i Israels – en lika sjuklig föreställning om en andlig, religiös överlägsenhet. Israel och Ukraina strider för människans rätt att vara den hon vill; Hamas och Kreml strider för äran. För Hamas och Kreml är döden idealet, martyriet. För Ukraina och Israel – livet.

I de här båda konflikterna är det Ryssland respektive Hamas som är angriparen. Båda angreppen möts med militärt våld från Ukraina, respektive Israel. Både Ryssland och Hamas har under hela konflikten noggrant valt att angripa civila mål, medan vi vet att Israel och Ukraina sparar kulorna för att angripa de militära målen. Kreml och Hamas bejakar våldet, hyllar våldet; vi ser inget sånt från Ukrainas eller Israels sida.

Hamas och Kreml håller Palestinas respektive Rysslands folk som gisslan. De accepterar inte opposition, de vill inte folkens välfärd. Ukraina och Israel ska granskas, ifrågasättas och kritiseras, men vi måste stödja deras rätt att försvara sig. När vi väljer sida får vi inte tystna.

Tanken på att upprätta en palestinsk stat i Mellanöstern bygger i någon mån på en föreställning om att alla folk har rätt att ha en stat. Att ett folk endast kan förverkliga sig själva när de kan samlas till en [etniskt homogen] nationalstat. Och att det här är något som en folkmajoritet helst vill. Svenskar kan bara vara svenskar på riktigt om vi har ett eget land, med ett eget flygbolag, berömt ölmärke och framgångar i fotboll, och andra nationalstatsregalier.

Eftersom ”vi” i det vita väst har nationalstater, utgår vi i det vita väst att alla människor först och främst vill ha nationalstater, precis som vi. Vi grundar föreställningen på våra egna fördomar. Vi trivs bra med att bo i Sverige, Frankrike och Spanien, och utgår från att ”de” vill ha en stat, och bli som vi. Vi kan liksom inte tänka på ett annat sätt.

Men ingen har någonsin frågat det palestinska folket om det vill ha en stat. En egen stat, en nationalstat. Varför har vi nöjt oss med att acceptera utsagor från olika elitgrupper som sagt sig företräda folkviljan? Kanske för att det varit bekvämt: en bildad elit som talar ”vårt” språk och förklarar vad infödingarna tycker.

I princip har endast ett demokratiskt val genomförts i Palestina, och då talar vi om de områden som fick ett långtgående självstyre inom den israeliska ockupationen genom Osloavtalet. Det här valet hölls 2006, och blev en chock för det parti som förhandlat fram självstyret: Fatah, PLO:s politiska gren. Fatah fick 41 procent av rösterna, mot 44 för Hamas. Och Hamas var inte ens intresserat av en palestinsk stat – deras mål är ett globalt muslimskt kalifat.

Fatah valde att strunta i valresultatet och behålla makten. Det här ledde till ett palestinskt inbördeskrig där Fatah helt tog kontrollen över Gaza, och Fatah i stort sett kunde behålla kontrollen över Västbanken. Och det roliga är att ”vi i väst” tyckte det var ganska bra att demokratin ignorerades, eftersom det var de snälla som ignorerade demokratin.

Ungefär som drygt tio år tidigare, 1993, när demokraten Jeltsin med våld behöll makten genom att skjuta ett oppositionellt parlament i brand. Ukraina genomlevde ungefär samma politiska kris ungefär samtidigt, men den ukrainske presidenten Kravtjuk valde att avgå i stället för att hävda demokratin med våld.

När vi inbillar oss att det palestinska folkets högsta önskan är en egen stat, då faller vi i samma fälla som när vi inbillar oss att Putin har ett brett, folkligt stöd i Ryssland. Putin har aldrig deltagit i ett val där det funnits en opposition. Det ryska folket har aldrig fått uttala sig om Rysslands politik.

Det palestinska folket har aldrig fått uttala sig om palestinsk politik. De har representerats av en privilegierad elit, bosatt utomlands. En elit som ständigt sökt alliera sig med lämpliga stormakter för att uppnå sina mål: de allierade sig med britterna under mandatet. Storbritannien förde öppet krig mot judiska bosättare omedelbart efter andra världskriget. Koncentrationslägerfångar stred mot brittiska soldater. De allierade sig med Sovjetunionen under kalla kriget. Nu har de palestinska eliterna sökt sig till Iran och Ryssland för stöd. Och fortsätter att skita i vad palestinierna vill.

Och ”vi” i väst projicerar vår västliga fosterländskhet på det palestinska folket och inbillar oss att vi vet vad det vill.

Jag tycker det är viktigt att minnas att demokratin inte är ett statsskick, utan ett sätt vi människor förhåller oss till varandra. Demokratin är inte, i första hand, rösträtt och deltagande i beslutsprocesser etc, utan en relation mellan människor. Vi är du och jag med varandra. Det finns inget ”de” i demokratin.

Det är också viktigt att minnas att varenda rättighet vi har i vårt land, är en rättighet som vi fått efter att ha kämpat för den. Vi fick inte allmän och lika rösträtt för hundratvå år sedan; vi tog den, efter kamp och efter hårt motstånd från staten, från makthavarna, från politikerna.

Ingen har givit oss pensionsrätt eller barnbidrag; det är något vi kämpat oss till.

När demokratin hotas, så är det vår plikt att kämpa emot. Det är inget som staten eller beslutsfattarna eller Myndigheten för psykologiskt försvar ska göra. Skyddet av våra rättigheter, vem som än hotar dem, är vår plikt.

Demokratin är alltid i opposition. Demokratins själva essens är kritisk, ifrågasättande, men aldrig avståndstagande. Den gömmer sig aldrig bakom auktoriteter eller profeter eller ”saken”, aldrig bakom majoriteter och aldrig bakom fördomar och ”sunt förnuft”. Den tillåter mig ha en annan åsikt, ha fel, missförstå och ger mig rätten att korrigera mina misstag. Den går aldrig i takt och pekar aldrig finger. Den är en utsträckt hand, men aldrig en knuten näve. Den är min respekt för dig, och din respekt för mig. Föraktet, förlöjligandet och förminskningen är demokratins fiender.

Demokratin vägrar tystna. När demokratins fiender verkar segra, fortsätter den att viska tills viskningarna hörs över hela världen.

Demokratin dör när vi börjar kalla medmänniskor för ”de”. Och då är det vi som dödar den. Demokratin är vår, och det är vi som kan döda den.