Kategori: Ett och annat

Det viktiga med demokratin är inte majoritetsstyret, utan den relation vi har till varandra i vårt samhälle. Demokratin tillåter inte majoriteten att göra som den vill. En valsegrare kan inte bara ställa om hela samhället efter sitt skön. The winner does not take it all.

Det finns två sidor av demokratin. Den enda är statsskicket: lagar, parlament, rättsystem, utredningar och remisser och allt det där. Det andra är det sätt vi talar med varandra. Respektfullt, inkluderande, lyhört.

Det demokratiska statsskicket är i stort sett alltid under angrepp. Det finns alltid politiker, partier, ideologier som uppfattar demokratin som ”ineffektiv”, ”opraktisk”, ”trög” etc. och beskriver sina motståndare som ”okunniga”, ”efterblivna”, ”naiva”. Och här är det just vårt samtal som angrips.

Demokratin är ett samtal där vi hela tiden frågar oss ”hur ska vi göra det här bättre?”; ”Hur ska vi få det här att fungera?” Valresultat och parlamentariska lägen är helt irrelevanta i det här samtalet. En majoritet som väljer att inte lyssna på andra är inte demokratisk, även om de är flest. Att ha majoritet men vägra lyssna på andra är bara våld.

Demokratin är motstånd. Trots. Ohörsamhet.

Demokratin är aldrig lydnad, undfallenhet och tystnad.

Det demokratiska statsskicket har ganska lite att göra med det demokratiska samtalet. Sverige fick allmän rösträtt för hundra år sedan, och fick en demokratisk grundlag först på 70-talet. Men det demokratiska samtalet fanns på plats redan långt före rösträttsreformen. I de grymmaste totalitära stater finns alltid rum där det demokratiska samtalet pågår.

Vi människor kan manipuleras till att tro på lögner om vi och dom, men vi har egentligen lättare för att hitta samtal där vi är du och jag. Där vi ser varandra i ögonen och talar med varandra, lyssnar, utan att idiotförklara varandra. Hatet och lögnerna är jobbigare än förtrolighet och medkänsla.

Totalitära, antidemokratiska, populistiska rörelser och regimer, bygger på cynism och rädsla. Feghet. Demokratin bygger på modet att säga ifrån när vi ser något som är fel.

Demokratin är tuffare än somliga tror.

Rysslands Stockholmsambassad publicerar i dag, 7 oktober, en text där all skuld för terrordådet i Krasnogorsk utanför Moskva läggs på Ukraina och dess allierade. Ambassaden är noga med att förklara, att ”bara för att Islamska staten tagit på sig skulden för dådet, betyder inte att den verkligen gjort det”. Nej, ambassaden har ”bevis” för att det var Ukrainas militära underrättelsetjänst som mördade 144 människor som ville höra en rockkonsert.

Det här har varit Rysslands linje sedan i våras: ukrainarna gjorde det! Ukrainare lurade några stackars migranter med löften om småpengar och fri lejd. Vapnen hämtades från de generösa leverantörerna från Väst som inte ställer jobbiga frågor om vart vapnen tar vägen. Okej, ”yesterday’s news”. Stora delar av texten är nästan ordagrant hämtad från en rapport från Rysslands utrikesministerium i september. Ingen brydde sig då. De ”bevis” ryska staten presenterar är inte övertygande.

MEN – varför väljer Rysslands Stockholmsambassad att just i dag, 7 oktober, presentera en text som understryker att det INTE var Islamska staten som låg bakom dådet i Moskva. Rysslands ambassader i grannländerna har inte publicerat någon liknande text i dag.

Vid attacken mot musikfestivalen Nova 7 oktober i fjol, valde angriparna noga att ge sig på civila. Det fanns inget som helst militärt värde i attacken, och den förde inte palestinierna närmare till självständighet, självstyre, fred och välfärd. Det enda syftet var att mörda, våldta, skada och ta gisslan.

Och man kan alltid diskutera Israels politik före 7 oktober och efter. Man behöver inte hålla med om den. Men det finns inga som helst möjligheter att beskriva 7 oktober som något rätt och riktigt.

Ryssland har allt tydligare lierat sig med Iran. Hizbullah har aldrig varit terrorstämplat i Ryssland, och när nu det eld som Hamas tände 7 oktober spritt sig till Libanon och just Hizbullah, då verkar det viktigt för Ryssland att distansera sig från tidigare islamofobiska tendenser.

Islamska staten är terrorstämplad i Ryssland, men just nu verkar det viktigt för Ryssland att visa att Ukraina är värre terrorister i Isis, Hamas och Hizbullah.

Nej, jag talar inte om klent uppfyllda löften om vapenleveranser och naiva tankar om fredssamtal. Jag talar om det som väntar när fientligheterna upphört. Hur det nu kommer att se ut. För vi kan vara säkra på att det kommer en punkt när – för att citera Tegnér – vad våldet må skapa är vanskligt och kort.

Hur det kommer att gå till vet inte jag. Jag har inte studerat spådomskonst. Jag kan inte spå i vare sig kaffesump, teblad eller se i kristallkulor, men militära konflikter tar slut.

Kanske som i Bosnien, där världssamfundet 1995 till slut valde att gripa in militärt och slå ut de bosnienserbiska styrkorna och tvinga dem till ett fredsavtal. Eller Tjetjenien 1996, där Jeltsin och den dåvarande tjetjenske presidenten Maschadov kom överens om att inte komma överens om något, men åtminstone sluta skjuta på varandra. Eller Kosovo 1999, då Nato valde att sätta stopp för ett pågående folkmord i Kosovo. Kanske ska vi även lyfta fram exemplet Afghanistan 1988, när de sovjetiska trupperna efter åtta års krig helt enkelt valde att marschera hem. I det fallet var det de politiska förhållandena i Sovjet som i grunden förändrats.

I alla dessa fall hade de angripna folken: bosnierna, tjetjenerna, kosovoalbanerna, afghanerna i åratal vädjat om hjälp från utlandet. Sympatier fick de nog, men handgriplig hjälp fick de endast i ganska ringa omfattning. Men till slut var kriget slut; nu var allt frid och fröjd.

Men ser vi inte ett mönster? En aggressiv makt angriper ett land eller en region. Omvärlden förfasas men är i stort sett passiv. Sedan kommer en punkt där – som i Bosnien eller Kosovo – omvärlden faktiskt väljer att försöka få slut på kriget, eller – som i Afghanistan och Tjetjenien – de politiska förhållandena i angriparstaten leder till förhandlingsvilja. Och sedan tappar omvärlden intresset. Det är roligare att stå på läktaren och heja på det tappra folk som gör motstånd, än att sedan engagera sig för allt monotont uppbyggnadsarbete, minröjning, rättsprocesser mot krigsförbrytare, försoningsarbete…

Och det mesta talar väl för att Efterkrigsukraina kommer att hamna i samma situation. Att omvärlden sviker Ukraina när det blir tråkig fred.

Visst har det gjort – och görs – stora insatser för uppbyggnad i alla de här länderna jag nämner, men nästan alltid mals de ner i korruption och byråkrati. De som var hjältar i motståndsrörelserna kan bli maktfullkomliga despoter, men fortfarande åtnjuta respekt bland givarorganisationer. Eller genomsympatiska nya ledare visar sig vara helt maktlösa och sakna möjlighet att stå emot krigsherrar och extremistgrupper.

Egentligen gäller det här ju inte bara det angripna folket. När våldet upphör måste även angriparen – i de fall jag nämnt ovan – Jugoslavien/Serbien och Ryssland – gå igenom uppbyggnadsarbete och försoning, krigsförbrytarprocesser. Men både i fallet Bosnien och i Kosovo valde omvärlden att acceptera angriparen som landets legitima härskare. De kapitulerade, men fick behålla sin makt. Jugoslaviens ledare, Slobodan Milosevic, greps i och för sig och togs till Haag – men inte efter kapitulationen i Kosovo, utan efter ett folkligt uppror två år senare.

Är det på det viset vi kommer att svika Ukraina? Vi låter Ryssland kapitulera, skriva på ett papper och sedan vara nöjda med våra diplomatiska förmågor. Vi bestämmer oss för att Putins Ryssland har blivit snällt och kan börja köpa gas och sälja Scanialastbilar igen.

Och visst skickar vi en eller annan miljard till Ukraina för att bygga skolor, men i princip är vi mest bara lättade över att det där fåniga kriget är över. Vi väljer att engagera oss så lite som möjligt. Precis som vi brukar. Och så fortsätter våldet.  

Intellektuell inkompetens om motorisk kompetens.

I slutet av januari varnade företrädare för Svenska gymnastikförbundet och Svenska idrottslärarföreningen i en debattartikel i Dagens Nyheter för att barn inte längre kan stå på ett ben, göra kullerbyttor eller gå baklänges. Skribenterna lyfte fram att den ”motoriska kompetensen” främjar fysisk aktivitet och dämpar oro och depression.

Det är nästan exakt vad Hemulen säger i Trollvinter: ”Tro mig, det finns inget ingenting så farligt som att bli innesittare; de får så konstiga idéer”.

Att dagens ungdom är förslappad och slö är naturligtvis en självklarhet. Det har ungdomen varit i alla tider. Annat var det förr. Skillnaden nu är, kanske, att debattörerna i Dagens Nyheter kan luta sig mot solid forskning. Tysk forskning, rentav! Debattörerna skriver:

Tyska forskare har visat att andelen barn med låg motorisk kompetens ökat från 16 procent till 38 procent under de senaste 30 åren – mer än en fördubbling. Och att grundläggande förmågor som att gå baklänges eller kasta med precision har försämrats kraftigt.

Debattartikeln fick ordentlig fart på sittfläsket hos beslutsfattare. 17 mars rapporterar DN om hur Gymnastikförbundet har börjat erbjuda kurser i grundmotorik till idrottslärare. Dagen därpå låter DN Gymnastikförbundets förbundsordförande uppfostra tidningsläsarna om hur barn ska börja röra på sig, för att inte få konstiga idéer. 20 mars kopplar DN:s Anna-Lena Laurén ihop larmrapporten från januari med Västvärldens groteska överflöd.

Den forskning debattartikeln från januari länkar till är en fjorton år gammal rapport från universitetet i Würtsburg. Själva rapporten ligger bakom inloggningsvägg, men utifrån den tillängliga sammanfattningen konstaterar rapporten exakt motsatsen till vad debattörerna påstår:

Only few data are available for preschool children and no clear trend can be identified. In the year 2007, height, weight, and motor performance were determined in 726 preschool children [Prevention through Activity in Kindergarten Trial (PAKT)] and compared with historical samples from 1973, 1985, and 1989. There was no difference in height and weight between the samples of 1973 and 2007. Older boys of today were smaller and lighter than those of 1989. 

Kort sagt: det finns otillräckligt med data och inga trender kan identifieras. Barn 2009 var mindre tjocka än barn 1989. Würtsburg-rapporten konstaterar att den enda signifikanta försämringen i fysiska prestationer som kan uppvisas är att fyraåringar 2009 har svårare att träffa rätt när de ska kasta prick. Kullerbyttor nämns inte. Och hur läget sett ut de senaste fjorton åren framgår naturligtvis inte heller eftersom rapporten är från 2010.  

Den enda källan till påståendet om att barn nuförtiden inte kan göra kullerbyttor är en vag relation till att ”lärare och idrottsledare vittnar om att många barn knappt klarar av att utföra kullerbyttor eller balansera på ett ben”. En utsaga som framförs utan något underlag i form av statistik. Hur många lärare vittnar? Hur många barn rör det sig om? Vad tyder på att läget försämrats och, med debattörernas ord, blivit alarmerande.

Det kan mycket väl vara sant. Det är inte alls otänkbart att debattörerna har rätt, men deras utsagor saknar stöd i forskning, och den forskning de hänvisar stödjer inte deras tes. Allt kokar ner till att vuxenvärlden rent principiellt stödjer Hemulens tes om att barn ska vara ute och leka i snön och inte vara innesittare och få konstiga idéer. Det är ingen orimlig hypotes, men den kan alltså inte bevisas i forskning. Det handlar om ”sunt förnuft”, vilket som regel är en synonym för ”ogrundade fördomar”. För vi vet ju allihop att dagens barn bara sitter hemma och surfar på mobiltelefonerna. Det vet ju alla. Bäst då att skriva upp oss för Gymnastikförbundets kurser i barngymnastik. De kostar bara 1 800 kronor, och det vill vi väl lägga på att våra barn inte ska bli innesittare med konstiga idéer.  

Å ena sidan är den ryska statsbudgeten ganska offentlig. Det finns i och för sig stora utgiftsposter, framförallt kopplade till militär- och säkerhetstjänst, där inga detaljer offentliggörs, men på det stora hela: siffrorna finns och är inte hemliga. Den senaste ryska statsbudgeten lägger 1 486 270 867 100 rubel på landets försvar (utgiftspost 02). 19 mars 2024, med en växelkurs på 1 RUB = 0,113403 SEK, innebär det 168 516 288 076 och 75 öre.

Å andra sidan är det inte alltid helt lätt att förstå vad som är vad. Jag får ofta frågan hur viktigt det är med desinformation för den ryska staten. Jag kan ju som regel inte svara mer än ”jätteviktigt!”, men det kan ju vara intressant att försöka se hur pass mycket pengar som läggs på det här. Och nu krävs lite fokus. Den ryska statsbudgetens utgiftspost 12 rubriceras ”Massmedier” och omfattar 119 179 079 900 rubel – 13 495 468 942 kronor och 10 öre. 13,5 miljarder är egentligen inte fantastiskt mycket: de svenska public-service-bolagen, SVT, SR och UR får tillsammans 9,2 miljarder. Och att Ryssland lägger pengar på statliga medier är i sig inte konstigt eller upprörande.

Men det krävs lite noggrannare studium av budgeten, och här måste man veta vad man söker efter. Ingenstans i budgeten nämns de ryska statliga kanaler som riktar sig till en publik utomlands: RT och Sputnik. De är inte direkt finansierade från statsbudgeten, utan får sina medel från sina ägarbolag. RT och Sputnik har samma chefredaktör: Margarita Simonjan, men ägs av olika ägare. Sputnik ägs av den statliga nyhetsbyrån Rossija Segodnja, medan RT ägs av ”icke-kommersiella organisationen TV-Novosti”. Båda statligt helägda. Utgiftspunkt 12.01 ger 26 258 346 300 rubel (knappt 3 miljarder kronor) åt TV-Novosti och utgiftspunkt 12.04 – 8 417 732 600 åt Rossija Segodnja, samt ytterligare 1 000 000 000 för teknisk utveckling – totalt just över en miljard kronor. Vi kan misstänka att det finns öronmärkta pengar i andra utgiftsposter, men det här får räcka. RT och Sputnik har ett regeringsuppdrag att sända över utlandet.

RT sänder på sex utländska språk, och Sputnik – på omkring 30. Dess publik finns endast i liten utsträckning i Ryssland. Och att ryska staten har sändningar för en utländsk publik – vem har inte det? Sverige har det också. Radio Sweden.

Det som är intressant här är utlandssändningarnas andel av statens totala utgifter för medier. Min enkla sammanställning av öppna utgifter ur den senaste ryska statsbudgeten visar alltså att 35 676 078 900 rubel, eller 4 046 519 849 kronor och 71 öre går till utlandssändningar. En tredjedel av statens totala utgifter för medier går till RT och Sputnik. En tredjedel. RT får mer pengar än den största statliga TV-kanalen, VGTRK.

Så svaret på frågan om hur viktigt det är med desinformation för den ryska staten: JÄTTEVIKTIGT!

Officiellt ska Aleksej Navalnyj ha drabbats av en blodpropp och dött efter en promenad i fängelset. I själva verket har Aleksej Navalnyj mördats. Mordvapnet: ryska staten. Mördaren: Vladimir Putin, som även håller det ryska folket gisslan. Alla i gisslan vet att de när som helst också kan mördas.

Aleksej Navalnyj var en värre fiende för Putin än de flesta andra dissidenter i Ryssland. Inte för att han var mer kritisk eller radikalare eller hade ett mer uttalat anti-putinskt budskap, och inte heller för att han var en konkurrent åt Putin om makten. Det revolutionära med Navalnyj var inte att han sa ”Jag skulle vara en bättre ledare än Putin”, utan att han sade ”det måste finnas alternativ till Putin”.

Aleksej Navalnyj hade en del egendomliga politiska idéer, och hans koppling till nationaliströrelserna är ett faktum, men de senaste åren har hans kampanj fokuserat på pluralism, och inte på att bygga en maktbas. Navalnyj var beredd att samarbeta med varje kandidat som utmanade Putinpartiets maktmonopol. Navalnyjs organisation gav stöd åt kommunister och nationalister, liberaler och populister, så länge som de kunde konkurrera ut någon av Putins potentater. Det här fungerade förbluffande väl.

Om Navalnyj varit den vanliga sortens dissident, som stolt säger ”jag/vi kan lösa alla Rysslands problem, bara vi får chansen”, då hade han inte varit farlig. Men nu var det inte så han sa. Navalnyjs lösning var demokratin, övertygelsen om att många röster, åsikter och tankar kan samsas och hitta gemensamma lösningar. Samtal, förhandlingar, kompromisser. Navalnyj avvisade tanken på starka händer och beslutsamt ledarskap.

Därför har han mördats. Mordvapnet: ryska staten. Mördaren: Vladimir Putin.

Mördaren kommer att gripas och ställas till svars, och jag är säker på att Putin kommer att föredra krigsförbrytartribunalen i Haag framför den dom vi kan vänta från Rysslands folk.

Det kommer en punkt i varje gisslansituation, där gisslan inser att mördaren inte kan döda dem alla.

I helgen åkte jag till Uppsala i hopp om att få åhöra Kjell Westö i ett samtal med Lars Sund om läsande och författande. Jag var inte ensam om den här ambitionen, och fick helt enkelt inte plats i byggnaden. Jag fick foga mig i ödet och tog bussen hem igen. Det var bara att underkasta sig.

En djärvare Per hade sagt åt några av de lyckliga som faktiskt fick plats att de borde gå, så att jag skulle få höra samtalet. Ungefär som att det vettiga alltid är att ställa sig först i en kö, eftersom det är bästa stället i kön. Att ställa sig längst bak i en kö är enbart enfaldigt: man får vänta länge på det man köar för, och det kanske (som i fallet samtalet Westö – Sund) finns en risk att man blir utan.

Men de flesta av oss väljer att underkasta oss kollektivet.

En av sakerna jag gillar med Kjell Westö är precisionen i hans språk. Objektsformer är på plats; författaren strävar efter korrekthet. Det ska vara rätt. Talspråk återges med alla de språkfel som vi som talar ett språk alltid gör. Det här är typiskt för avståndet mellan talat språk och skriftspråk. Det talade språket är mitt; det skrivna är vårt. I det skrivna språket underkastar jag mig den överenskommelse vi har om vad som är vår gemensamma egendom i språket. I mitt talspråk kan jag vara vem jag vill.

Jag har ett språk som är präglat av min uppväxt i Västerbottens inland. Jag hade inte en aning om skillnaden mellan var och vart förrän jag var omkring tolv, om inte senare. Jag sa ”vars”. ”Vars är mina skor?”

Och det är helt okej. Mitt språk är mitt språk. Om jag noggrant vill återge mitt eget sätt att tala skulle jag kanske släppa ändelserna -de i preteritum. Ja hoppa i sjön. De va kallt fast de va sommar.

Men när jag inte absolut ska försöka fånga en dialekt eller ett personligt uttryck, ja, då förväntas jag underkasta mig en del regler. Underkasta mig. Det ÄR främmande för mig att hålla reda på riktning och befintlighet och även i objekt- och subjektsformer i tredje person pluralis. Var och vart är sammansmälta i min dialekt till vars. De och dem – är dom.

Ett av de vanligaste språkgnällen i Sverige är angrepp på dem som skriver ”till de som”. Korrekt vore ”till dem som”. Dagens Nyheters språkvård rekommenderar att man, om man är osäker, nöjer sig med att alltid skriva ”de som”, oavsett om det är subjekt eller objekt i en sats. ”De som älskar ost”, eller ”En fest för dem som älskar ost”. Det är mycket mer fel att skriva ”Dem” där det ska vara ”de”, än ”de” där det borde vara ”dem”.

Åter till Westö. Jag har inte läst med rödpenna, så klart, men det är tydligt att Westö underkastar sig språknormen för att då och då få släppa loss i ett normlöst talspråk, fullt av mänskliga brister och förtjänster. Men jag reagerade på att alla ”dem” hos Westö verkade finnas där de skulle.

Häromdagen läste jag Philip Teirs reportage från den finländska valkampanjen, och noterade just samma noggrannhet: ”Jag förstår dem som taktikröstar”. Jag vet inte om det här är något finlandssvenskt; för mig är det bara en fråga om vårdad svenska.

Vid det här laget sitter språkvårdare och vässar på motangreppet: ”språket förändras och måste förändras och ’de som’ har gamla traditioner i svenskan”.

Och jag är inte ute efter att vara språkpolis. Jag är ute efter kärleken till språket. Att se språket som något vackert att vårda. Att uppmärksamma denna dynamik mellan talat – kaotiskt och oreglerat, och skrivet – eftertänksamt och noggrant. Att, som språkbrukare, underkasta mig en litterär tradition som tvingar mig att kanske skriva lite långsammare, grundligare, mer eftertänksamt.

Jag har en kompis från skolan i Luleå; hon är dyslektiker, och får kämpa rätt hårt för att få ihop en text. Men hon skriver mycket, ofta och bra. Hon vet att hon måste kontrollera det hon skriver noga, men hon är angelägen om att det ska bli rätt.

”Men det viktiga är väl att man säger vad man tycker!” Ja, det är viktigt. Men ödmjukhet inför något som är större och äldre än oss själva är också viktigt. När jag säger något på svenska, använder jag ett språk som vuxit fram, slipats ner, nötts och repats i tusentals år. Ordet ”yxa” bär på svetten och valkarna hos generationer. Språket är en skog och ett hav, och precis som när vi vandrar eller seglar måste vi respektera vår miljö. Underkasta oss. Inte av rädsla, utan av kärlek.

Jag får ibland intrycket av att ordet ”solidaritet” i första hand används för att slippa på allvar engagera sig. 1000 svenska artister uttryckte häromdagen ”solidaritet” med det palestinska folket genom att kräva att Israel inte skulle få delta i Eurovisionsschlagerfestivalen.

Det här är naturligtvis fullständigt ofarligt för de 1000 svenska artisterna. Det kommer inte att bli några som helst konsekvenser för denna solidaritet. Och rent allmän: ju mer avlägsen en konflikt är, desto lättare att uttrycka ”solidaritet”.

I frågan om Palestina/Israel blir det här väldigt tydligt. Solidaritet med palestinierna verkar i första hand vara en fråga om att samlas på rätt ståplatsläktare för att heja på sitt lag. Att vifta med Palestinas flagga betyder inget annat än att säga ”jag hör till det lag som står för de förtryckta”. Den som viftar med Palestinas flagga kan lugnt bortse från det palestinska ledarskapets korruption, Hamas terror, klanvälde, antisemitism och våld mot kvinnor. Som Palestinaaktivist kan jag lätt vifta bort alla sådana detaljer.

Att vifta med Israels flagga innebär att man bejakar eller förnekar våldet mot Gaza. Det betyder att man säger att yes, det är bra att de får på nöten, araberna, eller att man säger nejnej, Israel gör allt för att undvika civila offer.

Och så hamnar konflikten på läktarna, så att säga. Det viktiga är inte att försöka lösa eller förstå eller ens analysera en konflikt; det handlar uteslutande om att söka sig till ”rätt” läktare. Att känna att jag befinner mig bland dem som är snälla. De som hejar på rätt lag. De som hejar på dem det är mest synd om.

Mellanöstern är en rätt hisnande konfliktmiljö. Staten Israel, en välfärdsstat av socialdemokratisk modell, högt industrialiserad och med en enorm militärmakt står mot ett samhälle som präglas av fattigdom, klanlojaliteter och hopplöshet. Det är en i alla delar asymmetrisk konflikt. En högteknologisk militärmakt med kärnvapen står mot en motståndsrörelse som plockar ihop raketer av gamla rör och kokar sprängmedel av gödsel. En stat med lagar, en stat där militären står under civil kontroll, står emot beväpnade kriminella som kan strunta i både krigets lagar och mänsklig anständighet.

Men på läktarna viftar vi med vårt lags flagga, och kan lugnt strunta i vad som görs under flaggan. Vi viftar för att vi är mot det andra laget, inte för att vi är för vårt eget.

Den israeliska operationer i Gaza kommer inte att lösa konflikten mot Hamas. Inget kommer att hindra de israeliska militärernas rörelsefrihet i Gazaområdet och de kan närmast oskatt bomba på. Gazaremsan är fyra mil lång och mindre än en mil bred, oerhört tättbefolkad, men ingen svår terräng – bortsett från att det är en militär mardröm att strida i bebyggelse. Likväl – det är bara att köra på. Stridsvagnar och artilleri är hårdare än hus och folk.

Men Hamas är inte synonymt med det palestinska motståndet. Jag tvivlar inte på att Israel kan nosa upp och ”eliminera” varenda general och korpral i Hamas hierarkier. Men det är nu en gång för alla inte en konflikt där ena sidan vunnit när man tagit andra sidans huvudstad eller flagga eller heliga reliker. Det finns ingen ”McGuffin” som Israel kan lägga rabarber på för att säkra segern.

Jag skrev tidigare att det bara finns en part i den här konflikten som faktiskt kan begå folkmord. Det är bara Israel som har en militär som är underordnad krigets lagar och befinner sig under civil kontroll. Hamas har full rörelsefrihet och berörs inte av lagar. Israel är en demokrati, en rättsstat och har en militärmakt som måste följa folkrätten. Hamas är bara ett beväpnat kriminellt gäng som kidnappat det palestinska folket och utför terror mot det judiska. Att utplåna ett kriminellt gäng kräver inte bara att gängmedlemmarna utplånas; det kräver att de sociala villkoren för kriminaliteten ska åtgärdas.

Det är där som Israel kan besegra Hamas. Genom att skapa en inkluderande stat, där medborgarrätt inte begränsas till blodsarv; genom att söka efter lösningar på palestiniernas fullt legitima anspråk på äganderätt och rörelsefrihet. Rätten till liv är viktigare än rätten till en stat.

Och vad gäller de 1000 artisterna som kräver att Israel ska stoppas från Eurovisionsschlagerfestivalen… Jag upprepar mitt gamla förslag: låt Palestina gå med i Eurovisionen i stället!