Kategori: Ett och annat

Det är i sommar 29 år sedan Aljaksandar Lukasjenka vann presidentvalet i det land som vi på den tiden ännu kallade Vitryssland. Han var en fullblodspopulist som lyckades formulera ett budskap som resonerade med stora delar av väljarkåren: sovjetnostalgi, längtan efter ordning och en känsla av att allt är någon annans fel.

Lukasjenka var en lantis som med visst fog kunde kalla sig själv för en man av folket. Ingen partikarriärist, ingen boklärd intellektuell, men inte heller någon landsbygdsromantisk nationalist. Hans drömland var ett Sovjet utan kommunism. Jag har alltid uppfattat Belarus som ett slags brukssamhälle. Landet är ett Timrå, Klippan eller Lövstabruk i storformat. Här finns en social kontroll som bygger på tanken att ”grannen ska inte tro att han är något”. Ivar Lo-Johanssons God natt, Jord beskriver Belarus ganska väl, fast boken ytligt sett skildrar statare i Ösmo.

Och nu har han försvunnit; inte synts på en vecka sedan han besökte Moskva och 9 maj-firandet med Putin. Redan då uppsvälld och med handen i bandage, och allt oftare frågar sig nu världen: har Lukasjenka dött? Och vad händer då?

Republiken Belarus’ konstitution (artikel 88) anger ordföranden i riksrådet (dvs talmannen i parlamentets överhus) som tillförordnad statschef i händelse av presidentens frånfälle. Val ska hållas tidigast 30 dagar och senast 70 dagar efter presidentens död. Just nu är det alltså Natallja Katjanava som tar över styret.

Katjanava har profilerat sig som relativt profillös: hon har en bakgrund som ingenjör och har den ganska typiska Lukasjenkarriästbakgrunden av total lojalitet – ”opolitiskhet” – och brist på personlig karisma som är en förutsättning för höga poster i staten i Belarus. Med all sannolikhet för närvarande vettskrämd inför perspektivet att plötsligt vara ansvarig för något. Själva essensen av makthavande i Belarus är att alltid kunna puffa över allt avgörande beslutsfattande till Lukasjenka.

Det finns i princip två scenarier för Belarus efter Lukasjenka:

Belarus koppling till Ryssland förstärks, eftersom ingen längre kommer att kunna hålla emot de ryska inviterna som Lukasjenka.

Belarus koppling till Ryssland försvagas, eftersom de nya ledarna inte kommer att ha samma band till Kreml som Lukasjenka.

Det finns möjlighet att argumentera för båda tankarna. Det är väl känt att Lukasjenka och Putin aldrig riktigt trivts tillsammans; Lukasjenka är inte intresserad av ”Rysslands storhet”, utan har ofta ganska eftertryckligt demonstrerat en ovilja att lyda Moskva. Belarus har, till exempel, inte erkänt Rysslands illegala annektering av Krim. Kommer Katjanava att orka, vilja, kunna hålla emot Kreml? Regimen i Belarus är helt beroende av Ryssland, men Lukasjenka har haft en slughet som ledare som vare sig Jeltsin eller Putin kunnat hantera riktigt.

Å andra sidan – Lukasjenko har drivit Belarus helt och hållet in i en beroendeställning. Rysk handel, ryska energileveranser, ryskt ekonomiskt stöd. Katjanava kan – fast det inte finns något som tyder på att hon skulle ha den viljan – utnyttja Rysslands svaghet för att mer eller mindre försiktigt klippa bandet, eller åtminstone lösa kopplen lite, till Putin.

Det är knappast troligt att det uppstår en maktkamp. Det finns liksom inga som kan kämpa. Allt politiskt oliktänkande har drivits i exil eller satts i fängelse. Alla i beslutsfattarkretsen är utvalda uteslutande på grund av sin lojalitet gentemot Lukasjenka. Den belarusiska ledare, Svjatlana Tsichanoŭskaja, som faktiskt vann det senaste presidentvalet släpps inte in i Belarus.

Och sedan får man ju också notera att Lukasjenka mycket väl kan överleva. Boris Jeltsin styrde Ryssland flera år efter en femdubbel bypass. Det var i och för sig en rätt stor katastrof för Ryssland, men han förblev president och tillsatte och sparkade en hel rad premiärministrar. Lukasjenka kan mycket väl fortsätta att styra på ungefär samma sätt. Inget har varit sunt med hans ledarstil under de 29 år som gått hittills, och en sjuk Luka behöver inte vara så värst mycket värre än en frisk.

EDIT: Korrigering av sakfel om successionsordningen enligt Lukasjenkas grundlag.

Det är dags att sluta prata om att Putin vill ha något slags genombrott, någon seger att visa upp inför Segerdagen 9 maj. Det är helt ointressant för honom. Han vill inte ha segrar alls! Han vill inskärpa att kriget är evigt. Att angreppet på Ukraina är Rysslands svar på ett krig som Väst fört mot Ryssland i årtusenden. Jag skulle påstå att fyrverkerismällen ovanför Kreml är en del av samma berättelse: Ryssland försvarar sig mot en arrogant fiende för vilken inget är heligt.

För Putin och männen i Kreml är det kriget som är krigets mål. Det finns ingen som vill ha slut på konflikten. Möjligen vill de ha så lite pang-pang som möjligt – stridsvagnarna och flygplanen är dyra. Men de har inget intresse för en FRED. Idealtillståndet är den frusna konflikten, som i Transnistrien, som i Abchasien och Sydossetien. En frusen konflikt tillåter Putin att upprätthålla fiendskap på ett ganska billigt sätt, utan att behöva göra insatser för återuppbyggnad, politiskt inflytande för de territorier han kontrollerar.

Redan i det tal Putin höll när han beordrade angreppet på Ukraina var han tydlig med att kriget inte handlar om Ukraina. Det är – sade Putin – Väst som vill krig. Som vill Rysslands utplånande. Och det här är en berättelse som idisslats i Ryssland i årtionden, om inte århundraden. Ett otacksamt Europa förstår inte att Ryssland gång på gång räddat européerna: mot mongolerna, mot Napoleon, mot Hitler.

Putin kommer tydligen att hålla ett tal i morgon, 9 maj, på videolänk. Här kommer han att upprepa tanken på det eviga kriget. Det krig Ryssland utkämpar är INTE angreppet på Ukraina – det är en ”militär specialoperation”. Ryssland utkämpar ett försvarskrig mot väst, mot Amerika, mot anglosaxarna. Det här kriget pågår nu, det pågick i fjol och för fem och tio år sedan. Segern 9 maj var – har det visat sig – bara en delseger i Rysslands eviga försvar mot väst: då var det Hitler; innan dess var det Napoleon och på 1700-talet var det Karl XII. Men det är samma krig. Så, ungefär, kommer Putin att säga.

Hela den ryska krigsretoriken handlar om Rysslands tappra försvar. Kriget mot Ukraina beskrivs som en motståndshandling. Vi ser i dag massor med videor och tidningsartiklar där ryska experter och tyckare lyfter fram en förestående ukrainsk motoffensiv. Fienden beskrivs som övermäktig; de egna misslyckandena och missbedömandena lyfts fram: ”vi trodde på en snabb seger…”. Kremlmedierna längtar efter motoffensiven, eftersom den kommer att kunna användas för att beskriva Rysslands motstånd mot det blodtörstiga väst.

Så snälla: glöm det här med att ”Putin vill visa upp segrar”. I sammanhanget kan jag ju nämna, som en tröst, att Putin inte heller kommer att använda kärnvapen. Putin vill inte ha segrar. Putin vill inte ha något avgörande. Han vill ha ett evigt krig.

Själva segerdagen förutsätter att kriget fortsätter. Segerdagen firas för att uppmärksamma Rysslands makt, inte för att glädjas över att kriget är slut. Segerdagen är meningslös om inte kriget är evigt.

Jag vill lägga till att jag har träffat ganska många ryska veteraner från själva kriget. Deras minne skiljer sig från den berättelse om kriget (SEGERN) som Kreml vill hävda. Jag kan respektera dem, deras minne och deras berättelser. De berättar om rädsla och hunger, om hemlängtan och fasor. Deras vittnesmål tystas av Kreml.

Det ryska adjektivet нормальный – normal’nyj – påminner rätt mycket om den svenska motsvarigheten, normal. Men likheten är ganska ytlig; det ryska ordet har ett mycket bredare bruk än det svenska. Ordet har naturligtvis betydelsen: ”enligt norm”, alltså ett slags kyligt konstaterande av att form och funktion i det som relateras är enligt förväntade parametrar. Bilen fungerar normalt. Bofinken migrerar normalt söderut om vintern. Tågen i tunnelbanan går normalt med tre minuters mellanrum.

Men i ryskans ”normal’nyj finns en emotionell aspekt av längtan” som nog saknas i det svenska ordet. I boken Normen av Vladimir Sorokin (född 1955) ingår en lång dikt där han leker med pendlingen mellan det lexikala normalt och längtans normalt. Låt oss citera några avsnitt – översättningen är min, beklagar.

Normal födsel
Normal pojke
Normalt skrik
Normal andning
Normal navelsträng
Normal vikt
Normala händer
Normala fötter
Normal mage
Normal sömn

Vi förstår att dikten beskriver livets början. Pojken i dikten växer upp och genomlever skola och första fyllan, första snattariet…

Normal basar
Normal gubbe
Normal grabb
Normal femma
Normal snut
Normal polisstation
Normal kvarterspolis
Normal mamma
Normal örfil

Allt normalt. All denna normalitet fortsätter i flera sidor och blir nästan hypnotisk.

Normal specialist
Normal narkos
Normal operation
Normalt tillstånd
Normalt blodtryck
Normal puls
Normal andning
Normalt hjärtflimmer
Normalt adrenalin
Normal koma
Normal hjärtstart
Normal hjärtmassage
Normal död.

Normaliteten som den längtan och skräck som dominerar vanliga ryssars tillvaro manas fram. Normaliteten är på något vis ständigt främmande, kanske i synnerhet för ryssar i Sorokins generation; han var trettio år när Gorbatjov inledde perestrojkan och i princip ingenting i Sovjetunionen var normalt.

För den generation som växte upp i Sovjet var en ”normal bil” något endast partikarriärister kunde hoppas på – det var inte ens frågan om att bilen var dyr; kötiderna för att få en privatbil var evighetslånga, oavsett hur mycket pengar du hade tillgång till. Sovjet premierade karriärister med förtur, snarare än hög lön. Än i dag är en ”normal bil” ofta något ouppnåeligt – gärna en fabriksny Mercedes E-klass, en tung BMW eller något i den stilen. Ordet ”normal’no” kan också användas som en ironisk kommentar till något fräckt beteende – ”Normal’no! Hon trängde sig före i kön!” Något i stil med ”det var just snyggt!”

Hela sovjetkommunismen utlovade normalitet i framtiden. Ja, umbäranden och bristvaror nu, men SEDAN, när vi byggt kommunismen: DÅ! Då kommer överflödet och allt blir normalt.

Men Ryssland odlar även en föreställning om att landet representerar en normalitet som gått förlorad i Väst, men som ännu är en möjlighet i Ryssland. Den starkt Kremlvänlige statsvetaren Sergej Karaganov återkommer upprepade gånger till just Rysslands normalitet i en intervju för ryska regeringsorganet Rossijskaja Gazeta:

Karaganov: I Väst försöker de isolera Ryssland även för att landet utgör ett allvarligt social-moraliskt hot mot den moraliska atmosfär som eliterna i de flesta västländer skapat. Vi är normala. Vi är nationella. Vi står för suveränitet. Vi står för kärlek mellan man och kvinna. Därför har man blockerat oss och försöker blockera oss ännu mer.

Rossijskaja Gazeta: Det är som i Internationalen: ”Störtas skall det gamla snart i gruset…” Ja, men om vi nu lyckas störta det här gamla, den monopolära ordning som amerikanerna skapat. Vad är det som kommer efteråt?

Karaganov: Då kommer vi så småningom att återvända till det normala, till normala värderingar. Vi har aldrig avstått från dem i Ryssland.

Kamil Galeev, som är forskare på Wilson Center i Washington, resonerar i en Twittertråd kring hur just normaliteten är en drivkraft i det ryska angreppet på Ukraina (och Väst). De ryska ledarna och de ryska medierna beskriver Ryssland som normalt, medan Väst (och Ukraina) representerar olika former av avvikelser: språkliga, moraliska, estetiska. Putin har flera gånger beskrivit Ukraina som ”artificiellt”. Motståndet bevisar hur onormalt, främmande Ukraina blivit. Ryskt är lika med normalt.

Men det är inte det vanliga normalt som här avses. Det är längtans normalt. Det normalt som uppstår när Ryssland besegrat nazismen, USA och bögarna. När vår tids kriser ridits ut och Ryssland befriat världen från det onormala. Kommunismens normalt. Eller det normalt som vi alla kommer att få leva i efter apokalypsen.

I det ryska språk som upprättats av Kreml är det normala något genuint främmande. Men efterlängtat och eftertraktat. Det blir omöjligt att förstå varför ukrainarna och andra fiender är motståndare till det som är bra. Visst, det är för djävligt nu, men snart blir det ju normalt om de bara slutar bråka. Allt ska bli som den ukrainska quislingen Vladlen Tatarskij triumferande sade i september 2022: ”Vi ska mörda alla, vi ska råna dem som förtjänar det. Allt ska bli som vi gillar det!” Normalt.

Det är sjuttio år sedan Stalin dog, och i flera veckor och månader var internationella bedömare övertygade om att Sovjetunionen inte skulle överleva maktskiftet. Det var tydligt att diktaturen, utan Stalin vid rodret, inte skulle överleva. Tre klaner: polisen, militären och kommunistpartiet, dominerade i rysk politik, och under våren 1953 verkade allt stå färdigt för inbördeskriget. Kollapsen var en självklarhet. Ingen diktatur i historien hade någonsin överlevt diktatorns död.

5 mars, medan Stalin ännu inte dött, noterar Dagens Nyheter att allt talar för att Stalins död kommer att leda till en maktkamp.

Enligt en vida spridd uppfattning kan man vänta en maktkamp mellan Stalins närmaste män, som ger hopp om en minskning av det ryska trycket på omvärlden och som rent av kan leda till att det nuvarande storpolitiska dödläget löses upp (DN 5 mars 1953, s. 1)

6 mars, samma dag som Stalin dog, men innan nyheten nått världen, refererade Dagens Nyheter till en presskonferens med den förre amerikanske Moskvaambassadören William Standley:

Standley framhöll vid en presskonferens att Stalins död kommer att följas av en rasande maktkamp, som slutar med att de besegrade drivs till underjordisk verksamhet (DN 6 mars 1953, s. 6),

Ett par dagar senare, 9 mars, finns en entusiastisk annons på sidan 2 i DN, där bokförlaget Natur & Kultur marknadsför boken Kommunismens kommande nederlag av James Burnham. ”Stalin död – kommunismen död” förklarar bokförlaget nyutgåvan av boken från 1949.

Och visst pågick en maktkamp, men den var begränsad till rätt futtiga palatsintriger; avundsjuka och fiendskap mellan en liten klick män i Stalins innersta krets. Ingen av männen i den innersta kretsen hade någon maktbas att tala om: de var medelmåttor; det slag av feta män som Shakespeares Julius Caesar ville se omkring sig. De var formellt ledare för partiet och för militären och polisen, men skulle aldrig fått massorna att följa dem.

Kommunismen hade varit död i årtionden när Stalin dog. Han och Lenin hade personligen skickat miljoner vänsteraktivister i exil och i dödsläger. Det som återstod var kryperi, angiveri och feghet – den byråkratiska statens mest solida grundpelare. Maktkampen mellan männen i Kreml 1953 handlade aldrig om visioner och politik: den handlade om komfort och personlig trygghet.

Och nu är vi där och talar om Vladimir Putins hälsa och spekulerar i (och hoppas på) diktatorns död. Som om personen Putin är det bränsle som får den ryska staten att röra sig; det klister som håller jätteriket Ryssland samman. Utan Putin – inget Ryssland. Redan 2014 sa det ryska parlamentets talman, Vjatjeslav Volodin att ”så länge Putin finns, finns Ryssland. Utan Putin – inget Ryssland”.

Tyckare i väst har redan börjat räkna enligt Volodins ekvation och dela upp landet: avkolonisera. Tatarstan, Tjetjenien, Burjätien, Karelen… alla de hundratals icke-ryska folken ska äntligen, bara Putin försvinner, få sin välförtjänade frihet. Utan Putin finns ju inget Ryssland.

Och kanske är det ett önskvärt scenario. Kanske skulle ett upplöst Ryssland innebära en behaglig framtid för oss och för alla dessa koloniserade folk – och för ryssarna själva. Visst kan vi hoppas och fantisera. Precis som folket i östra Tyskland sommaren 1953 hoppades på att Stalins död inneburit förändring, bara för att finna sig under beskjutning av rysk militär. Eller folket i Ungern 1956.

Allt talar för att kryperiet och fegheten kommer att spela samma roll vid maktskiftet efter Putin som 1953, vid Stalins död. En liten krets fega män, livrädda för att mista sin komfort, kommer att ge varandra slappa örfilar – så kommer maktkampen mellan de ”mäktiga klanerna” i Kreml att se ut. De kommer att noggrant se till att behålla sina personliga privilegier och försöka övertyga omvärlden om att nya tider kommit. Erbjuda ”förhandlingar” om Krim och östra Ukraina; erbjuda ”eftergifter”.

Under drygt hundra år har ryska staten gång på gång ”kollapsat”. Kejsarriket blev Republiken Ryssland, som blev Ryska federativa socialistiska sovjetrepubliken som blev Socialistiska sovjetrepublikernas union som blev Ryska federativa socialistiska sovjetrepubliken igen, och sedan, nu, Ryska federationen. Och varje gång har Ryssland återuppstått som imperialistisk stormakt. De nya härskarna har avvisat alla band till den gamla regimen, samtidigt som de svartsjukt bevarat den nya regimens rätt till den gamla regimens tillgångar och erövringar. Statskollapsen är lite av den ryska imperialismens överlevnadsmekanism. När den gamla regimen inte längre orkar hålla uppe våldet för att bevara sin makt, kollapsar den och överlämnar våldsapparaten till de nya härskarna. Och världen hyllar befrielsen och bjuder de nya ledarna till samarbete. Kollapsen är det beständiga.

Vi ska ha klart för oss att kärnvapen är militärt meningslösa. Krig är något väldigt praktiskt och pragmatiskt. Allt handlar om att motståndaren inte ska kunna göra motstånd. Skjut sönder, döda, hindra. Men hela vitsen med kriget är att tvinga på en motståndare din egen vilja. Över 200 dagar av ursinnigt och framgångsrikt motstånd har visat att Ukraina inte tänker underkuvas.

En hel del ryska experter skriver att det nu är rätt tid att sätta in kärnvapen mot ”centrum för ordergivning”. Det handlar i princip om att försöka få ihjäl Zelenskyj. Men vad tyder på att det ukrainska motståndet skulle brytas för att presidenten dör? Det är inte han som är det ukrainska motståndet; det är det ukrainska folket.

Det finns inga militära vinster på att sätta in kärnvapen mot Ukraina. Kärnvapnen har endast politisk och emotionell funktion. Ingen militär. Men frågan är om det är ett krig längre.

Putin har aldrig kallat kriget för krig, och ända tills helt nyligen ville han (och många ryssar) låtsas att den ”speciella militäroperationen” inte hade med ryssarna att göra. Fortsätt shoppa. Rysslands nationalideologi är fortfarande konsumtion. Men nu har kriget passerat en ny, emotionell gräns. Det handlar inte längre om att besegra Ukraina, tvinga på Ukraina Rysslands vilja, underkuva Ukraina. Det handlar om blodshämnd.

Putin vill inte längre vinna kriget; han kämpar för sin ”heder”. Det har att göra med ett slags tjuvheder, där en hederlig tjuv aldrig erkänner sina brott, hur mycket han än bevisats och döms. Att erkänna är att samarbeta. Att samarbeta är ärelöst och förvisar dig i fängelset till de mest förnedrande positionerna. Det ryska ordet ”parasja” betyder den gemensamma skittunnan i cellen (man har inte ensamcell i ryska fängelser). Ju högre rang i tjuvhierarkin, desto längre från skittunnan. Parasja är också ordet för ”passiv homosexuell”. Putin kämpar nu för att inte bli, eller bli uppfattad som parasja.

Och här blir nu plötsligt kärnvapnen rätt rimliga. De har, som sagt, inget militärt värde, men de fungerar emotionellt. Vi befinner oss i blodshämndens logik. Inte krigets, utan blodshämndens.

Det här elementet har varit en central del i Putins politik i över tjugo år, men hittills har blodshämnden varit mer lokal och konkret inriktad mot enskilda: Anna Politkovskaja, Boris Nemtsov… Nu har blodshämndslogiken nått kärnvapenknappen. Det är kanske inte heller en slump att en av de första som högljutt började kräva insats av taktiska (dvs ganska små, såna som i Hiroshima och Nagasaki) kärnvapen var Ramzan Kadyrov.

”jag vet inte vad försvarsministeriet rapporterar till överbefälhavaren (dvs Putin), men enligt min personlig åsikt måste mer beslutsamma åtgärder vidtas, som att utropa krigslagar i gränsterritorierna och insats av kärnvapen med begränsad sprängkraft. Det finns ingen anledning att fatta varenda beslut utifrån vad vi tror att de ska tycka i Amerika och i Väst; de har redan gjort så mycket för att skada oss. ”

https://t.me/RKadyrov_95/2911

Så där är vi nu. Vi kan konstatera att Putin redan, och kanske för länge sedan, övergivit idéerna om ett maktskifte i Ukraina och en Kremlvänlig lydfurste. Nu handlar det om Putins personliga fantasier om ett befängt hedersbegrepp. Och nu är kärnvapnen fullt rimliga. Han har inget emot att vara mördare, men han kommer inte att vara en som erkänner sina brott.

Bara för att valdagen är över är det inte slut på vårt inflytande. Politikerna bestämmer inget; de har vårt uppdrag att fatta beslut, och vårt jobb är att ständigt ligga på och ställa krav. Det är också vårt ansvar att se till att både de och vi följer våra lagar och våra etiska normer.

Demokratin har inte havererat, bara för att ett odemokratiskt parti haft de största framgångarna i valet. Den koalition detta parti tillhör ska, helt enligt alla den parlamentariska demokratins regler, nu försöka bilda en regering. Jag tycker det är viktigt för de små partierna, M, L, och KD, att minnas att de samtliga har tappat röster. De är mindre än vid förra valet. Det enda parti som vunnit väljare i deras koalition är Sverigedemokraterna. Det är de som nu ställer kraven på koalitionens junior partners.

Oavsett valresultatet: Sveriges grundlag gäller. Sveriges lagar gäller. Ingen har avskaffat medborgarnas och mediernas uppdrag att granska de makthavare som nu tar över. Ingen har avskaffat vår plikt att personligen vägra delta i övergrepp eller tiga om orättvisor.

Vi vet vad som hänt. Det är inte Sverigedemokraternas eller ens Moderaternas, Liberalernas eller Kristdemokraternas fel om Sverige överger rättssäkerhet och anständighet. Det är vårt. Vi som teg och blundade. Vi som tittade bort.

Demokratin är inte frågan om vem som ”vann valet”. Demokratin handlar om att vi aldrig någonsin ska hålla käft när vi ser något fel. Det är fortfarande vi som bestämmer!

Jag vill försöka skriva om den förvirring och det obehag jag känner inför valet. Jag har inte hört en enda valdebatt; jag har noggrant hållit mig undan utspel och agitation. Här i Knivsta där vi bor finns inga valstugor, och när jag varit i riktiga kommuner har jag gått omvägar för att slippa dem.

Jag följer på något vis bara ekot av valet. Jag ser på sociala medier några hylla partiets representanter: ”Knock-out för Hultqvist i debatten mot Åkesson”. ”Praktfiasko för Hultqvist i debatten mot Åkesson”. Jag har inte en aning om vilka dessa lojala papegojor är, men jag är säker på att Åkesson och Hultqvist hade kunnat läsa upp Gotlandsdelen av telefonkatalogen från 1984 och fått ungefär samma reaktioner från sina anhängare.

Valet handlar inte om demokrati. Valet handlar om lojalitet. Underordning.

Människor jag känner och som har ett genuint politiskt engagemang tystnar i obekväma sammanhang. Att representanter för SD år efter år hyllat Putin spelar ingen roll nu, när SD är enda chansen till regeringsskifte. Och alla som vet och förstår tiger och lyder. Och S slänger alla socialistiska traditioner överbord, eftersom det verkar vara enda sättet att säkra regeringsinnehavet. Och alla S-anhängare accepterar detta snällt. Tiger och lyder.

Jag finner att valet i första hand verkar handla om vem man hejar på. Vilkas tröjor och färger man vill bära när det är match. Politiken har reducerats till identitet. Vi röstar på dem vi vill identifiera oss med.

Våra politiker låtsas att de höga elpriserna är problemet, när det i själva verket är vårt besinningslösa elslöseri som borde åtgärdas. Ärliga politiker borde säga: ”Nej, det är slut med rulltrappor på köpcentrumen och eltandborstar och 25 grader varmt hemma om vi ska kunna lägga energi på industri och rimlig uppvärmning. Köp en tröja!”. Ärliga politiker borde säga ”Nej, endast en gärningsman är ansvarig för det brott han begår; invandrare har inget kollektivt ansvar för brottsligheten i Sverige”. Våra politiker låtsas att DE ANDRA (invandrarna, männen, de rika, Morgan Johansson) bär skulden till allt ”vi” inte gillar och att just ”VI” inte ska behöva ändra vår livsstil.

Våra politiker är fega och vi väljare – lata.

Jag vill ha regeringsskifte. Och då är jag – vilket alla som följt mig vet – demokratisk socialist. Jag tycker att maktmonopol är av ondo. Mina sympatier ligger till vänster, men jag vet att de borgerliga partierna har kloka, inkännande och vettiga kandidater. Som vill Sverige väl. Som vill väljarnas bästa. Mina politiska sympatier har inget som helst att göra med min syn på demokratin som större än min politiska identitet.

Men regeringsskifte betyder inte att det oppositionsupplägg som finns just nu skulle vara önskvärt på något sätt. Jag skulle vilja ha en opposition som inte vore FEG. Som inte var TYST. Och inte var LOJAL. Jag vill ha ett regeringsalternativ som vågar säga åt väljarna – ”när vi kommer till makten kommer det att bli svåra år för många, eftersom vi har besvärliga frågor att lösa.” Jag vill ha politiker som inte skyller på andra.

Jag kommer att rösta. Sätta på mig slips och kavaj och gå till vallokalen och lägga min röst på en ny regering. Kanske ledd av S, kanske ledd av något annat parti. Men en ny regering. Förhoppningsvis kanske en regering som vågar säga att de problem vårt land har att hantera inte har några lätta lösningar. Och som vågar säga att jag kanske måste fundera lite på min livsstil.

Jag har inte mycket att tillägga när hela världen nu minns sina Gorby-moments. Jag träffade honom bara vid två tillfällen, tror jag. Presskonferenser med hundratals deltagare. Och vid en gång lyckades jag ryta fram en fråga om hur skräcken verkar ha återvänt till Ryssland. Jag fick intrycket då att frågan berörde honom; han svarade något om att skräckens återkomst oroade honom mycket.

Det jag kan tillägga är att jag var på plats under den där vändpunkten; våren 1985, när han tillträdde som generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti. Jag var underligt nog också i London på senhösten året före, 1984, när Gorbatjov och Thatcher träffades, och Thatcher konstaterade att Gorbatjov var någon man kunde göra affärer med.

Jag hade börjat som reseledare i Sovjet våren 1984. Jag var vid tillfället 21 år gammal och hade nyss läst ryska. Jag sög in intryck som en svamp: allt var intressant. Lurad av en svartväxlare? Intressant! Tågstopp i 14 timmar på Transsibiriska järnvägen? Intressant! Bussen stoppad av en trafikpolis, men snabbt släppt efter en muta på tre rubel? Intressant! Stinkande toalett på järnvägsstationen i Viborg? Intressant!

Överallt i Sovjetunionen – från Tallinn till Samarkand – fanns stora plakat med visdomsord av Sovjetunionens ledare, Konstantin Ustinovitj Tjernenko. En äkta personkult, riktad mot en man fullständigt utan personlighet, åtminstone vid tiden för hans uppdrag som ledare för Sovjetunionen. Vem vet; han kanske hade haft oceaner av charm i yngre dagar. Nu tillträdde han jobbet vid 73, lika gammal som Stalin var när han dog.

Inget fungerade i Sovjetunionen 1984. Affärerna var tomma. Och alla var rädda, tysta. Det var oerhört svårt att få möjlighet att öva upp sin ryska med folk på stan. Vi reste Transsibiriska järnvägen flera gånger, och folk höll sig verkligen undan vagnen där vi utlänningar bodde.

Allt förändrades på några veckor under våren 1985 när Gorbatjov tog över. Sovjetunionen började prata, och det var Gorbatjov som uppmanade till samtal. De första intrycken av honom var från alla hans resor runt i SSSR, där han besökte fabriker och ställde sig mitt bland folk och frågade: ”hur har ni det?”, ”vad måste göras?”

Han hade säkert livvakter med sig, men intrycket från de här mötena är att han står mitt bland folket och uppmanar till samtal. Han förstår att landet inte kan fungera om alla ljuger och hycklar inför varandra. Gorbatjov har med sig sin fru Raisa, som tar aktivt del i samtalet. Även det här var fullständigt nytt. Ingen Sovjetledare sedan Lenin har haft en hustru som aktivt deltagit i samhällsdebatten.

Allt det här: viljan till samtal, Raisas starka närvaro, visade inom några veckor att något förändrats. Inte höll på förändras, utan förändrats. Inga gränser eller produktionsförhållanden hade förändrats. Inga friheter hade införts, men Gorbatjov hade gjort klart att han vill tala med människorna. Han gjorde klart att han uppfattade Sovjetmedborgarna som vuxna människor.

Han hade inga som helst intressen för baltisk, tjeckisk eller polsk frihet. Han ville lösa Sovjetunionens fundamentala problem – tystnaden. En tystnad grundad i skräck. På 80-talet var kanske inte fysisk utplåning den stora fasan, men kritiska ståndpunkter kunde definitivt krossa en karriär eller rendera ett fängelsestraff. Repressionen hade skärpts under det tidiga 80-talet. Ett av Konstantin Tjernenkos mest minnesvärda ingrepp var förbudet mot rockmusik: ”Själslig AIDS” kallades den.

Gorbatjov var inte en demokrat alls; han ville aldrig avskaffa Sovjetunionen, men han var övertygad om att skräck, lögn och tystnad missgynnade landet. Samtal, ärlig kritik, öppenhet, skulle sätta fart på hjulen och frigöra landets potential.

Gorbatjov hade kanske räknat med att Sovjetmedborgarna kollektivt skulle använda situationen som en möjlighet att förbättra tillvaron i Sovjetunionen. Men de identifierade sig inte som Sovjetmedborgare. De var ester och armenier och ryssar och tjetjener. Snickare och företagare – och ingen var intresserad av ett altruistiskt samtal med Kreml om hur man bevarar imperiet.

Gorbatjov ville bevara Sovjetunionen genom att avskaffa tystnaden, men valde, mot slutet av sina år som landets ledare, att försöka återvända till repressionen för att tysta människorna. Men friheten var starkare än våldet.

Jag tvivlar inte en sekund på att Jeltsin hade demokratiska övertygelser, men han var inte intresserad av dialog och samtal. Det var hans tankar som var de rätta. Hans rådgivare övertygade honom om att det inte fanns något alternativ till de politiska val – i demokratiska anda – som han gjorde. Jeltsin bemötte opposition med våld: mot parlamentet 1993 – ett odemokratiskt parlament, endast delvis folkvalt, mot Tjetjenien 1994.

Jeltsin var fram till Gorbatjovs makttillträde en lojal partikarriärist, och hans demokrati skulle införas med metoder som han förstod. Chockterapin – kapitalismens svar på proletariatets diktatur. Beslutsamhet. Styrka. Jeltsin var inte intresserad av dialog, samtal, frågor; för honom var det viktigt med de beslutsamma åtgärderna. Resoluta hugg. Han utformade en konstitution där hans makt var närmast obegränsad; han kunde styra Ryssland genom dekret och ignorera parlamentet. Under Jeltsins år vid makten stödde väljarna envist partier som motsatte sig Jeltsins politik. Men Jeltsin valde att ignorera folkviljan, eftersom han ansåg sig veta bättre. Och eftersom konstitutionen tillät det.

Putin har under alla sina år lutat sig tungt mot Jeltsins konstitution och Jeltsins prejudikat, men har aldrig haft några demokratiska visioner eller illusioner. Jeltsin serverade honom en samhällssystem där lojalitet mot ledaren var viktigare än demokrati. Putin har aldrig haft minsta intresse för demokratiska reformer, och har lugnt kunnat nyttja Jeltsins ledarskapsmodell för att fortsätta ignorera folkviljan.

Gorbatjovs historiska roll är att han tillät medborgarna att delta i ett samtal. Han var aldrig intresserad av demokrati eller nationell självständighet, men trodde på dialog och hade en genuin vilja att avskaffa skräcken som politiskt instrument. Jeltsin ville tvinga igenom snabba, demokratiska reformer och accepterade aldrig oliktänkande. Landet styrdes genom lydiga underhuggare, men utan folkligt deltagande. Putin har behållit Jeltsins förkärlek för dramatiska, snabba, beslut, och hans system med lydiga satraper. Och han har återinfört skräcken.

Edit: Några förtydliganden, korrigerade fel i stavning och kommatering.