Kategori: Ett och annat

Det har nu varit söndag ett par minuter, och det får en ju att tänka på hur det kommer sig att vi har veckor. Hur vet vi att en vecka har gått?

Adam och Eva borde rätt snabbt noterat att det finns dag och det finns natt. Efter ett par dagar har de insett något slags mönster: det verkar finnas en viss rytm i växlingarna mellan ljus och mörker. Adam och Eva bestämmer sig för att kalla det här för dagar och nätter.

Det är svårt att tro att de skulle missat månens faser om nätterna, om det nu inte var dammigt och eländigt efter det stressiga anläggningsarbetet: försök bygga en carport eller gäststuga på sex dagar utan att skräpa ner och damma. Men låt oss låtsas att Gud skapade världen utan att riva upp damm, ens när han gjorde öknarna. Adam och Eva märker att den där jättestora grejen på himlen ändrar sig hela tiden. Och efter en tid borde de rimligtvis även här noterat ett visst repetepetepetivt moment. De snackar om saken och kallar fenomenet för månad.

Rätt snart borde de börja notera årstidernas skiftningar: åfan, nu är det kallt igen. Efter en fyra – fem varv bör de nog börjat inse att det finns ett visst mönster och börja ge akt på punkter som på ett eller annat sätt visar att ett år har gått.

Det jag menar är att allt det här är sånt som vilken pappskalle som helst skulle kunna räkna ut. Dagar, månader, år – allt syns liksom. De bara ligger där och väntar på att bli definierade. Till och med tulpaner – de dummaste växter som finns – vet om att det där med årstider. Massor med blommor fattar det här med dygnsrytm.

Men försök hitta veckor ute i naturen! Försök hitta veckor genom att ge akt på solen och stjärnorna och månen.

I Bibeln talas det om att Gud skapade världen på en vecka, och sen vilade han. På kvällen den sjätte dagen tog Gud en dusch, eldade i bastun och tittade ut över sin skapelse och var skitnöjd med vad han hade gjort. Skapat fiskar och rävar och enar och johannesbrödträd och människor och gibbonapor och näbbmöss och dahlior, och så veckan dessutom. Och söndagsledigheten. Jag tror att jag vet ungefär hur han kände. Var och en som tapetserat om i ett rum vet nog ungefär hur Gud borde ha känt när han duschat och bastat i tittar in i skapelsen som fortfarande luktar tapetklister.

Sumererna var de första som började använda veckor. Egentligen var sumerererna de första som började göra praktiskt taget allt. De var de första som började använda siffor och bokstäver och tavlor och berättelser och de tittade på himlen och upptäckte skillnaden mellan planeter och stjärnor och bestämde sig för sjudagarsveckan. De kunde egentligen lika gärna ha fastnat för elvadagarsvecka. Hela konceptet med veckor är nåt så fruktansvärt abstrakt och listigt uttänkt att man inser att sumererna var nåt alldeles extra. Människan vandrade på jorden i hundratals tusen år utan att väsnas och lämna särskilt mycket spår efter sig. Grottmålningar och grejer. Men pang, så kommer sumererna och hittar på astronomi, kalendrar, bokföring, städer, ost och öl, melodifestivalen och monarkin. Timmarna hittade de också på, tror jag mig ha för mig. Och minuterna, och förmodligen också sekunderna. Bara så där liksom. Poff. Och sjudagarsveckan. Och söndag. Vilodagen. Och Gud blev så impad att han tog en sovmorgon eftersom det ändå var söndag.

Jag känner nästan alltid att jag har större nöje av dåliga filmer än av bra. För min del funkar det så här: en film är ju alltid ett slags lögn.

I Tarkovskijs Offret, till exempel, LÅTSAS ju Erland Josephson livsångest och dödsångest. Samma i Stalker. De tre männen i filmen klampar omkring i en nedlagd kemisk fabrik i Estland nånstans och LÅTSAS befinna sig i en livsfarlig zon där naturlagarna inte riktigt funkar. I Det sjunde inseglet LÅTSAS ju Max von Sydow vara 1200-talsriddare som försöker lura döden. Som åskådare måste jag ju koppla bort hela förnuftsapparaten. Sluta tänka på att Max von Sydow inte riskerar att dö av digerdöden ett minsta dugg, hur det än går i schackspelet. Ignorera det faktum att efter ett par tagningar av ångestutbrott, så går Erland Josephson och käkar lunch med Allan Edwall.

Just Tarkovskij lyckas nog lite bättre än de flesta med det här. Stalker, till exempel, är en film som ändå lyckas nå igenom åtminstone mina skepsisfilter. Sen har ju alla skådespelarna dött i mystiska sjukdomar efter inspelningen också, så uppenbarligen ska man undvika att ligga allt för länge i blöt i nedlagda kemiska fabriker i Estland.

HUR SOM HELST. Ser man på dåliga filmer SLIPPER man låtsas tro på det skådespelarna låtsas känna. Man kan spana efter mikrofoner som skymtar eller skuggor av kameran, man kan söka dolda värden och ideal och spana efter dramaturgiska grepp. OCH samtidigt ha roligt åt själva filmen.

Gamla amerikanska monsterfilmer är roliga. Man kan försöka identifiera vilka hot filmskaparna egentligen skildrar. I Världsrymden anfaller tas människorna över av exakta kopior av sig själva, men de är helt utan känslor. Kopiemänniskorna skapar ett samhälle byggt på en extrem solidaritet, och en fullständigt bortraderad personlig ambition. Kort sagt, de är kommunister.

I andra filmer är det radioaktivt utsläpp som muterat myror och gjort dem stora som bussar. I Godzilla – både de gamla 50-talsversionerna och den nya – likaså. För en massa år sen gick det en brittisk deckare i TV, som gick ut på en regerings-cover up av ett utbrott av galna ko-sjukan. Vi borde kunna vänta oss klimatförändringskatastroffilmer rätt snart. Eller det kom ju förresten en sån häromåret, The Day after Tomorrow. Skitfilm, men avslöjande. Deep Impact och Armageddon – båda kom ungefär samtidigt som en komet slog in i Jupiter. Shumaker-Levy, tror jag kometen hette.

Fetmaepidemin har ännu inte explaterats tillräckligt i populärfilmerna. En genialisk forskare har upptäckt hur man stänger av fet-genen. Men bantningsindustrin (som ju domineras av skumma ryssar och araber) inleder en ursinnig jakt på vår forskare. I slutstriden besegras lyckligtvis de feta araberna, eftersom de är mycket lättare att träffa. Fetgenen kan stängas av, och vi kan fortsätta dricka tvåliters sockerdricka med extra socker och fri påfyllning. Mmmm, världen är räddad.

Om man kan vara läsberoende, så är jag det. Jag blir oerhört illa till mods om jag saknar läsning. På en semesterresa hade jag med mig ett par böcker för lite: plötsligt satt jag på stranden utan något att läsa. Olust, gråhet, rastlöshet, lätt panik. Spelar nästan ingen roll vad det är för nåt, men bara jag har nåt att läsa. Dåliga böcker är inte sällan minst lika bra som bra. Att läsa dåliga böcker är inte det sämsta.

Just nu läser jag en ganska dålig, och dessutom såväl tjock som tråkig bok. Mannen från Nasaret av Schlomo Asch. Killen har totat ihop en bok där han berättar precis samma sak som i Nya testamentet. Huvudpersonen är en ung polsk jude som hjälper en antisemitisk polack med att översätta bibelhebreiska urkunder. Bland annat Judas Iskariots evangelium. Intressant nog står det exakt samma sak där som i alla andra evangelier.

Författarens vision var att försona kristendomen och judendomen. Boken kom ut 1941, när kristna just var som mest upptagna med att utrota judar. Boken betonar de judiska traditionerna i kristendomen: hur Jesus läror passar ihop med judiskt tankegods. Kristna skulle förstå hur pass judisk kristendomen är. Men effekten blev egentligen den motsatta. Asch fick fan för boken av de ledande judiska grupperna. Och folkmordet fortsatte.

Översättaren har verkligen ansträngt sig för att få språket att kännas precis så avigt och obegripligt som i 1917 års eländiga bibelöversättning. ”I veten icke vad I sägen!”

Det roliga med boken är avsnitten med bilder från Warszawa på 20-30-talet. Ett myller av judiskt liv, judisk kultur; på samma gång djupt ihopflätad som starkt avskild från det polska livet och kulturen. Det här är en värld som en gång var Europa: med städer som Vilnius, Warszawa, Chishinau; städer som sprakade och gnistrade och gnisslade av motsättningar, men också av tolerans och dynamik.

Och varför har Schlomo Asch hamnat på mitt nattygsbord? Ja, för att han fanns i bokhyllan. Jag har svårt att låta bli att köpa gamla konstiga böcker på loppisar och när biblioteken rensar ut sina bestånd. Förödande. Enda stället i lägenheten där det inte finns böcker är spisen.

Nånstans såg jag att det var lämpligt att rekommendera fem böcker. Det här tror jag mer har att göra med att man själv därmed får chansen att verka finurlig och beläst, så det måste jag ju absolut ställa upp på:

Fem böcker, som får dig att verka finurlig och beläst.

O’Brien, Flann; The Third Policeman

Nabokov, Vladimir; Låt höra av dig, minne!

Usch va svårt.

Ekman, Kerstin; Rövarna i Skuleskogen.

Lindgren, Torgny; Brokiga blads vatten

Gogol, Nikolaj; Kappan (Nej, Näsan! Nej, Kappan! Nej, Döda Själar!! Okejrå: Kappan.)

Jahapp. Dum lista. Var är Hans Nådes Tid av Eyvind Johnsson? Var är Nässlorna blomma och Vägen till Klockrike av Harry Martinsson? Och var är Ljudmila Ulitskaja? Och allt annat av Nabokov? Och allt annat av Torgny Lindgren? Usch.

Jag konstaterar emellanåt att jag inte kan läsa poesi. Det grämer mig rätt mycket, men jag får leva med det. En vacker dag lyckas jag lära mig läsa på rätt sätt. Långsamt, njutningsfullt. Rulla runt orden och rytmerna i munnen och riktigt känna hur de smakar. Låta eftersmaken ligga kvar en stund och ta en ny klunk. En dag ska jag lära mig läsa på riktigt.

Jag nämnde träning. Nu har jag tränat och fått ont. Mina knän är fulla av ondska. Jag förknippar träning med det onda. Likväl ser fortsätter jag. Dels är det skönt att ha konkreta orsaker att gnälla över, och inte det vanliga om att skägget börjar bli grått och både vikt och ålder börjar bli tresiffriga. Har man ont har man ont. Ont är inte bra, alltså har jag nåt att gnälla över. Därmed, kamrater, har vi bevisat att ont är gott.

Det tror jag i och för sig redan Dostojevskij gjorde i Antecknar från ett källarhål, men han resonerade kring tandvärk. Värk är nåt helt annat än ont.

Alla som tränar talar om att kroppens eget knark löses ut när man springer, och nu undrar jag: när kommer knarket? Jag har sprungit nästan dagligen, ja, åtminstone en tre-fyra gånger i veckan i 25 månader, och jag har fortfarande inte noterat nåt knark. Fast det är rätt skönt att springa så här års: ett par minusgrader, inte halt alls, inte så blåsigt. Det är mysigt att springa när månen lyser upp spåret. Löpningen låter trevligare på vintern också. Fnaff-fnaff-fnaff mot hård snö.

Men ont gör det.

Bröder, systrar och övriga!

Ännu en blogg, ännu en plats för att tära på det snabbt sinande ordförrådet. I själva verket bara ett försök att börja skapa en användning för min egen lilla domän. Men varför inte omedelbart försöka säga nåt? Om jag nu skulle ha något att säga.

1. Det är bökigt att knåpa ihop sånt här. Alltså försöka göra hemsidor när man i själva verket varken behärskar utrustning eller har utbildning eller ens något djupare intresse för eländet. Det är nåt med att jag inte riktigt förstår instruktionerna. Jaja.

2. Träning. Alltså fysisk. Jag har i hela mitt liv undvikit fysisk träning, men för två år sen börjat jag träna, fysiskt. Springa runt runt i träningsoverall och bli svettig. Jag har nu sprungit ganska duktigt i två år och börjar undra: när börjar man känna sig stark och sund och duktig? Vitsen med att träna är att må bra. Jag mår MYCKET bättre om jag får sitta i soffan och äta chips.

3. Utbildning. Jag pluggar just nu. Men jag har kommit till en fas när jag känner att jag är fullärd. Det låter bättre än det är, eftersom det bara – i mitt fall – betyder att det inte ryms mer kunskap i min arma skalle, samtidigt som jag inte förmår lära mig allt jag måste. Tänk er situationen som att jag står under ett Niagarafall av undervisning och bara har tillgång till en liten, liten bytta för att fånga upp allt i. Och den byttan är full.

4. Vinter. Det är bra att det är vinter.

5. Te. Det finns egentligen bara ett slags te: darjeeling. Allt annat är förvrängningar av teets idé. Varför är alla elaka mot te? Ingen kommer på tanken att göra kaffe med ostronsmak eller hallon-banan. George Orwell har ju för länge sen förklarat att te ska vara indiskt, det ska serveras i en hög, smal mugg och man ska ha i mjölken sist. Varför är det ingen som lyssnar?