Kategori: Ett och annat

På söndag är det Marie Bebådelsedag. Nio månader till juldagen, så ni kan ju räkna ut vad som hände med Maria. Ett annat namn på Marie Bebådelsedag är Vårfrudagen. Vår fru. Lomhörda fornsvenskar hörde fel, och det blev till våffeldagen.

Jag kommer från en region där våfflor anses som Det Godaste Som Finns. Varje gång, när jag var liten och släktingar och grannar och liknande ville göra något riktigt festligt, så serverades våfflor. Med grädde och sylt. Än i dag råkar jag ut för situationer där våfflor serveras som höjden av njutningslystnad och bortskämskhet. Haken är bara att jag så länge jag kan minnas har tyckt redigt illa om våfflor. Dessa pseudopannkakor, hoptvingade i en lika flottig som dammig järnklämma som plockas fram en gång om året, ungefär. Brrr. Grädden smälter på ett läbbigt sätt och gör att våfflorna ganska snabbt återtar smetstadiet. Sylten skär sig mot grädden: resultatet blir en blekbeige gägga med inslag av sylt.

O njutning!

Medan jag ändå är igång och talar om saker jag inte gillar, som alla förväntar sig att man gillar, kan jag nämna bakelser. När vi åkte till STAN (dvs Ume), så ingick alltid ett besök på KONDIS. Där tvingades man dricka sockerdricka och äta bakelser, och mina arma föräldrar blev alltid lika besvikna över att jag ville ha en kanelbulle. Inte ens wienerbröd tyckte jag om. Kanelbulle. Dessutom var kanelbullarna på kondisen mycket äckligare än mammas kanelbullar, och sockerdrickan var mycket äckligare än mammas svartvinbärssaft. I rutinen på kondiset förutsattes man också instämma när mamma sa ”vilken fest!”, fast man satt där och pinade i sig och ville därifrån så fort som möjligt.

Och där är jag än i dag. Napoleonbakelser och eclairer är vederstyggligt äckligt. Jag har nätt och jämt lärt mig dricka kaffe. Låt oss säga: jag kan fördra kaffe, men jag tycker absolut inte om det. Sockerdricka gillar jag inte heller, faktiskt. Och våfflor. Men ett av privilegierna med att vara vuxen, är att man slipper äta våfflor och eclairer. Konstaterar alltså: det är bättre nu. Avstår därmed från att fira Marie bebådelsedag.

Nu är det så här att jag har en halvgammal mobiltelefon. Den funkar perfekt. Det enda felet med den är att den är just halvgammal. Jag är lite sugen på att skaffa en ny och fin och ny. En platt och blank och frän.

Så jag gick till en mobiltelefonaffär, lade upp den halvgamla och bad om lite förslag.

– Då har jag precis vad du söker!, säger herrn i butiken och går in i en skrubb. Efter en stund kommer han fram med en liten låda och en liten trind telefon.

– Det här är en kompakt och enkel telefon, och det bästa är att du inte kommer att behöva lära dig en massa nya kommandon och menyer.

Telefonen såg omodernare ut än den jag har. Det riktigt ångade gubbstil över den. Hade volvo gjort mobiltelefoner på 70-talet, så hade de sett ut precis så där. Det var kort sagt EXAKT den telefon jag inte ville ha. Om jag hade fått definiera de egenskaper jag INTE ville ha på min nya telefon, så hade jag nog kommit fram till just den.

– Mjae, sa jag, – jag tror nog jag tittar vidare…

– Okej, sa herrn i butiken, – vad är det som får dig att tveka? Det här är en robust och pålitlig telefon, med tydliga och rediga menyer. En bra telefon för dig som använder telefonen för att ringa och kanske smsa.

– Jamen jag vill ha en LYXIG och frän telefon! En som är platt och och och fin och lite elegant. En som visar att jag har KOLL! Den telefon jag har funkar utmärkt, men den är inte NY och inte TJUSIG. Om jag behövde en bra och robust och pålitlig telefon skulle jag behålla den jag har! Jag vill köpa en livsstil! Jag vill köpa respekt från min omgivning! Jag vill köpa vällusten i att ställa in ringsignaler och hitta finesser att skryta över. GE MIG DEN FETASTE LUR NI HAR, OCH INGEN FARBRORSTELEFON!

Nej, så sa jag inte. Jag lommade iväg och kände mig gammal.

Fast å andra sidan är den halvgamla snart helgammal, och då kommer jag kunna odla min stofili genom att hala fram en mattblå gammal sprucken historia när alla andra har gått på marknadskrafternas försök att få oss att slänga bort fullt fungerande saker.

Det är egentligen inte konstigt att orden för explodera och töa är nästan desamma. För nu har det både smält och smällt. Våren har exploderat och snön har smält. Normalt brukar vårar här i södra Sverige vara lite mer försiktiga, men i år: pang, sa det, så var våren här.

För en vecka sen låg var snön fortfarande ganska djup, det var minusgrader och knarr under fötterna. Sedan blev snön hal, sedan lös, sedan slaskig, moddig och så plötsligt: borta!

Det är nästan torrt. Det börjar kännas oanständigt att köra med dubbdäck; lite pinsamt. I stugan hälsar glasverandan med värme. Detta fryskalla rum har på en vecka förvandlats till det trivsammaste, ljusaste och varmaste. Och hela skogen och hela världen luktar våt jord, och det är samma underverk varenda gång. Jag har varit med om flera dussin vårar, flera tjog rentav, men det är lika underligt varje gång: att det funkar. Att snön verkligen smälter, att vattnet verkligen rinner ner i marken, att knopparna sväller och att snödropparna tränger upp ur jorden. Kaffe på bron, solen gassar – samma underverk än en gång. Vår.

Nu har jag fått en grill i huvudet.

För drygt två år sen började jag träna lite. Det var rätt revolutionerande från min sida, eftersom jag i alla tider undvikit så gott som alla former av fysisk ansträngning. Men så för två år sen började jag springa. Jag befann mig i omständigheter, där alternativet till att springa var att jobba. Antingen jobbade man, eller så sov man. Eller så använde man en stund av arbetstiden till att springa. Alltså sprang jag, av ren lättja, för att slippa jobba.

Det var ursinnigt jobbigt. Jag hade inte sprungit sedan 1983. Det fanns bara en bana, på 1,3 km. Och jag orkade inte springa runt hela. Jag sprang kanske halva, gick halva. Efteråt hade jag hysterisk träningsvärk. Underligt nog gav jag mig ut dagen därpå. Sprang vidare. Efter ett par veckor orkade jag springa hela rundan, och efter ytterligare några veckor kunde jag springa två. Sen tre.

Lustigt nog lyckades jag fortsätta springa när jag återvände till normala förhållanden, och jag har ganska duktigt fortsatt att springa, fast jag tycker det är enormt tråkigt, otroligt jobbigt, och dessutom inte tappar massvis med vikt. Fast jag springer nästan en mil fyra gånger i veckan.

Men nu till grillen. Som jag fått i huvudet.

Jag tror jag ska försöka åka Vasaloppet!

Se där en grill som heter duga. Dels skulle det kännas ganska intressant att få ett fokus för träningen: det här ska jag klara av. Men framförallt lockas jag av det rent fantastiskt osannolika i att jag skulle åka Vasaloppet. Det är liksom som om Peter Harryson skulle ta sig igenom ett nålsöga, i stället för att, som förnuftigt folk, gå runt nålen.

Så nu får vi se hur det går. Det finns massor med åtskilligt bekvämare medel att ta sig fram nio mil, och det finns säkert massvis med former av träning som är nyttigare och mer givande och kanske roligare. Men har jag fått en grill i huvudet, så har jag.

Det senaste just nu verkar vara att hylla myndigheter. Det är bergis en konsekvens av elfte september. Nästan allt är en konsekvens av elfte september: till och med jakten på fildelning är en konsekvens av elfte september, eftersom man räknat ut att upphovsrättsfiffel är en av terrorismens finansieringsmetoder. Om vi stoppar folk från att fildela, så svälter terroristerna ihjäl.

Hur som helst: myndigheter är de nya hjältarna. För några år sen var det de ensamma vildhjärnorna: Dirty Harry, till exempel. En polis som går sina egna vägar, bryter mot mesiga regler och ser till att rättvisa skipas: en högre, rättare, rättvisa än den som står i lagboken och som advokater och mesproppiga bleeding heart liberals vränger ut och in på. I dag är hjälten en myndighet. I de vanliga svenska reklam-TV-kanalerna myllrar det plötsligt av amerikanska myndigheter: Dels fullt autentiska som NCIS, JAG, NYPD, LVPD, och så några påhittade, som CTU i 24. Medan sjuttiotalets amerikanska TV-serier nästan alltid handlade om hjältar som på ett eller annat sätt var i konflikt med systemet, så handlar dagens om systemet.

NCIS i trean till exempel. Ett litet team klipska utredare som löser mord med anknytning till marinkåren. JAG, som i Sverige kallas På heder och samvete: ett litet team klipska jurister som leder förundersökningar av brott inom marinen. Fullt autentiska statliga myndigheter inom USA:s försvarsmakt: www.ncis.navy.mil och www.jag.navy.mil . Alla CSI-varianterna: små, klipska team av kriminaltekniker som utreder brott. Brottskod: försvunnen: ett litet klipskt team av FBI-agenter som utreder försvinnander: Criminal Minds: ett litet klipskt team av FBI-agenter som utreder seriemördare. Lägg märke till att det ALLTID är frågan om sammansvetsade team. Det finns inget utrymme för ensamvargar i de här serierna: Dirty Harry skulle aldrig funka i CSI.

I samtliga fall ser vi att systemet fungerar. Brott blir lösta, banditer gripna. Allmänheten kan vara trygg: staten försvarar oss. Det här borde vara nåt lite nytt i amerikansk populärkultur. Normalt brukar ju myndigheter i USA skildras som skurkar: i mängder av filmer hör vi om statliga konspirationer – kolla bara Arkiv X! Och så plötsligt denna våg av hyllningar till den offentliga sektorn, och dess arbetande kollektiv.

Hyllningar till kollektivet, till staten och den offentliga sektorn: det är den nya amerikanska propagandan!

Hemma är det oftast jag som städar. Jag städar ganska grundligt en gång i veckan. Sen får man kanske torka av och sopa upp lite om det skulle behövas, men i princip: städa städa varje fräda. Fast jag städar sällan på just fredagar. Helst städar jag på torsdagar.

Och ganska ofta läser jag i tidningen att just städning är en av de vanligaste orsakerna till osämja i familjen. Och jag tycker det är lika fantastiskt underligt varje gång. Vad är grejen? Jag har en ganska stor lägenhet: en fyra på över 100 kvadrat. Två toaletter. Det tar mig sällan över två timmar att städa hela lägenheten, och då tar jag dessutom generösa raster. Jag ägnar mer tid i veckan åt att duscha.

Jag städar enligt ett ganska noggrant schema: först undanplockning: en verksamhet som blivit ganska marginell sedan ungarna flyttat hemifrån. Därefter dammtorkning. Med torr trasa. Tavelramar, dörrspeglar, prydnadskatter, dörrkarmar, lampskärmar – the lot. Det är ett ganska lätt jobb; känns snarast som en uppvärmning. Förresten! En förutsättning för en njutbar städsession är att alla andra i familjen är bortjagade. Nu kan man sätta på högljudd och konstig musik, och sjunga med om man har lust.

Dammsugningen är det jag tycker är tristast. Dammsugare är bullriga och otäcka och på nåt underligt vis felkonstruerade, eftersom de är skitsvåra att använda just där man behöver använda dem mest: under sängar och soffor och sånt. Dammsugningen är det fysiskt jobbigaste momentet och det jag helst skulle slippa. Dessutom hör man inte musiken så bra när man dammsuger.

Sen ska golven torkas. Det tycker jag å andra sidan är rätt skoj. Det är roligt att slafsa med vattnet, och med en bra svabb är det här gjort på ett kick. Här inträder en naturlig paus, eftersom man, när golven är våta naturligtvis inte kan klafsa omkring och lämna jättefula fotspår efter sig. Min mamma skulle kallat sådana fotspår ”fäler”. Man ska inte lämna fälor efter sig. Alltså tar man sig en välförtjänt paus och tycker att man är duktig

Nu är det toaletternas tur. Spegeln torkas av först av allt. Sedan häller man toalettrengöringsmedel i toaletten, och så får det stå och gegga medan man tvättar handfatet. Här ligger, precis som i frågan om spegeln, hela hemligheten i torkningen. Man kan ha all världens rengöringsmedel och dunderpulver: utan torr trasa efteråt är allt meningslöst. Den torra trasan är nu lite fuktig, och passar bra att torka av toalettstolen på utsidan med: glöm inte att ta loss sittringen. Sen skrubbar man ur toalettenstolen och spolar, sätter tillbaka sittringen och saken är klar. Badkaret kan vara lite slitigt, eftersom det är så stort, men det är samma sak där: medel, svamp, vatten, torr trasa. Hyllor och lister och sånt har man redan betat av under dammtorkningsfasen, alldeles i början.

Och så golven, schwipp, schwapp: rent. Nästa toalett: samma process.

Och få saker är så genuint trivsamma som nyputsade handfat i badrummet. Jag får alltid nästan lust att bita i handfatet: det är så vitt och kranen är så blank.

Köket tycker jag är lite motigt. Delvis för att det ligger sist i banan, men delvis också för att det är lite mer svårstädat. Ska det bli ordentligt gjort måste man ta fram en stjärnskruvmejsel och skruva loss silarna ur hoarna. Här är det omöjligt att få nåt vettigt resultat utan stålull. Men diskbänken blir ändå aldrig lika fin som handfaten i toaletterna. Spishällen är också lite motsträvig ibland (förresten glömde jag att nämna att det är tjänstefel att inte dra fram spisen när man dammsuger och torkar golven).

Sen är det klart. Mattorna ska tillbaka på golvet, stolarna ställas tillbaka på sina platser, soffkuddarna ska puffas till lite, så att de inte ser trista ut. Och man kan titta ut över sitt arbete och se att det är gott.

En kompis och jag lunchade häromdagen, och vi kom in på städning. Hon klagade på att hennes kille inte såg när det var stökigt hemma. Hon gillade känslan av nystädad lägenhet, men kände att det vore fel av henne att städa. Om hon skulle städa, så skulle det vara en könsrollskonservering som hon absolut inte ville gå med på. Där kände jag än en gång att jag som man har en fördel: om jag städar, så städar jag helt enkelt – det kan rentav tänkas att jag kan uppfattas som emanciperad och progressiv, när det enda jag vill uppnå är lite fint hemma. Om en tjej städar har hon placerat sig i en kvinnofälla. Orättvist, igen.

I gårdagens predikan gjorde jag ett försök att pulverisera ateismen som idé. Det kan då verka att jag hamnar någonstans där nästan alla andra brukar hamna: Den privatreligiösa trosbekännelsen: ”Nej, jag tror inte på Gud, men jag tror att det finns något högre andligt väsen.”

Det tycker jag är som att säga: nej, jag tror inte på Gud, men jag tror på Gud. Hallå: vad är Gud om inte ett högre andligt väsen? En sorts sko?

Fast jag kan ha en del förståelse för att många söker efter nåt mer gudomligt än Gud. Den Gud vi möter i Bibeln sitter i brinnande buskar och så där. Det är i och för sig en ganska far-out bild. 1. En buske, 2. busken brinner, 3. den brinnande busken PRATAR. Jag kan faktiskt förstå att en sån grej gör ett visst intryck på en trevlig ung man som Moses. JAG skulle bli lite tagen om en brinnande buske skulle tala till mig.

Nej, men kort sagt har kyrkorna gjort sitt yttersta för att göra Gud så liten som möjligt. Gud är gnällig och missnöjd hela tiden, petnoga med detaljer och småsaker: mat och regler och allt möjligt. Och på alla bilder är han gammal och skäggig och kan på sin höjd ha tio-femton år kvar att leva. Hela Gudsbilden är så grundligt tråkig, att det inte är konstigt att alla säger sig hellre tro på något större, andligare och meningsfullare. Än Gud.

Haken är ju att Gud har skildrats av människor, och eftersom människor är rätt så fantasilösa och begränsade, så har bilden av Gud blivit fantasilös och begränsad. Det finns nog ingen troende som tror på den Gud som de flesta tror att man ska tro på. De kristna kyrkorna har i alla tider utgått från att människor är idioter, och så har man försökt göra det gudomliga begripligt på ett idiotiskt vis.

Muslimerna och judarna har lyckats bättre, tycker jag, med Gudsbilden, just eftersom de så envist vägrar acceptera avbilder av det gudomliga. Jag tycker det är ett rimligt förhållningssätt. Om man försöker avbilda eller beskriva nåt som är större, äldre, djupare, bredare, högre, längre och lite större till än universum är det svårt att få tavlorna tillräckligt stora.

Den kristna kyrkan har en sån gudsbild också: den helige ande, men den delen av treenigheten är det ju ingen som bryr sig om, utom de ortodoxa.

Själva grejen, när man väl accepterat att det finns något större, måste vara att finna sig i att man som människa är liten och svag. Accepterar man det är det svårt att fortsätta genomföra folkmord, utföra övergrepp, skövla naturen, vara elak i största allmänhet. Bestämmer man sig å andra sidan – som ateisterna – att det inte finns något mer än jag, så behöver man inte ta ansvar för ett smack. Bestämmer man sig för att Gud är politiskt, socialt eller vad som helst för slags instrument, så har man missat hela poängen.

Jag har ofta försökt uppfatta mig själv som ateist, men förr eller senare pajar det. Jag klarar inte av att bestämma mig för att det inte finns något annat än det jag kan mäta och väga och kasta äppelskrott på. Ännu fånigare blir det ju när ateisterna i dag börjar kalla sig ”humanister”. Det tycker jag är lite grann av ett varumärkesintrång. Humanisterna, tycker jag, är de vetenskapsmän som under senrenässansen började intressera sig för humanvetenskaperna: språk och sånt. Erasmus av Rotterdam, och gänget.

Samtidigt är det ju inte särskilt rimligt att så att säga lägga hela sin tilltro till en gud. Visst kan man be Gud om högsta vinsten, men först bör man nog köpa en lott. När bilhlevetet inte starta på morgonen springer inte ens påven in i Peterskyrkan och hämtar vigvatten. Hellre förlitar han sig på startkablar, och att det åtminstone någon av kardinalerna som vet riktigt hur man ska koppla alla de där kablarna.

Fast jag har ofta känt, just i såna situationer, att chansen är större att situationen skulle lösas genom ett gudomligt ingripande, än att jag skulle få igång bileländet själv.

Det finns inte en troende i världen som förväntar sig att Gud ska byta kalsonger åt en när de blivit skitiga. Eller att Gud ska göra vägen till Sundsvall kortare eftersom det börjar bli ont om bensin. Som regel utgår nog även de allra hetast troende utifrån att man nog själv får fixa det mesta. Det här är praktisk ateism. Ska soporna bäras ut får man fixa det själv – att be till Gud om att han ska göra det känns inte riktigt rimligt, och att be till Gud om att nån annan ska göra det tycker jag känns närmast elakt. Plötsligt får man en ingivelse: oj, vad jag blev sugen på att bära ut soporna, och mangla lakanen också!

Allt sånt där är väl rätt självklart, och det är väl därför de flesta tror att de är ateister. Man går inte i kyrkan, och det känns inte rimligt att föreställa sig att Jesus kunde gå på vattnet och trolla så att vatten blev till vin. Vad är vitsen? Okej, Jesus verkar väl ha varit snäll i största allmänhet, och visst var det synd att han blev korsfäst och så, men vad betyder det för mig? Inte ett smack. Alltså är jag ateist.

Men jag tycker liksom inte det räcker med att säga att nä, det där med att väcka upp döda verkar ju orimligt. För att man ska kunna kalla sig ateist. Själva grunden för ateismen är ju en materialistisk världsåskådning. Man föreställer sig att det inte finns något annat än materia. Sten och ost och gräs och protoner och läppar och hår och tänder och kvarkar och en massa annat jox. Grejer som kan observeras, mätas, vägas och etiketteras. Men jag kör fast redan vid tankeverksamheten. Vad är tankar gjorda av? Jo, säger neuro-ditten-dattenspecialisterna: av elektriska impulser i synapserna. Okej, vi kan mäta hjärnaktiviteten och konstatera elektriska impulser i synapserna, men det förklarar ändå inte hur elektriska impulser kan förvandlas till, låt säga Dvärgen av Pär Lagerkvist. Hur kommer det sig att Pär Lagerkvist kan klura ut en sån bok om han i grova drag består av samma materia som jag, och jag nätt och jämt får ihop en 3000-teckens bakgrundsartikeln om Tjernobyl?

Jag tycker ateismen är MYCKET svårare att bevisa än … ja, att det finns en massa grejer som vi inte har en aning om hur det funkar och vad det är gjort av. Ateismen är helt enkelt intellektuellt alldeles för enfaldig för att någon människa ska kunna ta den på allvar.

Det här betyder naturligtvis inte att en eller annan tro eller Gud därmed är bevisad. Att det känns fånigt med ateism gör ju inte nattvardsundret lättare att acceptera. Eller att homosexuella inte skulle få gifta sig, om de vill. Att tro på skäggiga gubbar på moln är inte ett dugg mer rimligt, än att vara ateist.

För min del tror jag att jag skulle vilja kalla mig aateist. Jag tror inte på att det inte finns nån gud. Men jag måste acceptera att jag aldrig har minsta aning om hur en gud skulle se ut, agera, blanda sig i, skapa och förgöra.

För min del tycker jag det känns stärkande att föreställa sig att det finns något mer – jag har inte en aning om vad och var och hur, men nåt mer. Nåt större. Det finns något fruktansvärt skrämmande med ateismen, och det är det självförhärligande den medför, ett självförhärligande av oss människor: som om vi vore alltings härskare och furstar. I själva verket är vi så fruktansvärt ynkliga och små, och inte ens den skada vi orsakar på den här planeten är värre än att den i första hand bara skadar oss själva. Ateismen är en föreställning om att människan är universums härskare, och det tycker jag är en rätt rutten tanke.