En gång till om det som inte finns

Någon sa att jag var otydlig i fråga om ateismen. Jag ska försöka vara tydlig. Jag uppfattar frågan om ateism som en metodfråga.

Om Gud finns eller inte är en fråga som är omöjlig att besvara med förnuftet. Själva frågan ”finns Gud?” är meningslös, eftersom det inte finns något sätt att ta reda på svaret. Det är ungefär som att försöka svara på frågan: hur många universum finns det? Hur många oändligheter finns det?

Men vi KAN diskutera vilken roll Gud spelar i tillvaron, och det var liksom det jag avsåg när jag tog upp det här med Påvens paja bil: om påvens bil får motorstopp, förlitar han sig hellre på startkablar och mekaniker, än på vigvatten och exorcister. När bilen ska lagas är det meningslöst att förvänta sig gudomliga ingripanden. Eller när soporna ska bäras ut. Hur het din tro än är på Jesus, lär du få bära ut soporna själv.

Ju längre vår vetenskap utvecklas, desto större blir det utrymme som vi kan hantera med vårt förnuft. En kirurg har antagligen större framgång i kampen mot cancern, än en aldrig så inspirerad helbrägdagörare. Med förnuftet och vetenskapen tränger vi djupare och djupare in i materien och längre och längre ut i kosmos. Och i de här vetenskaperna är metoden strikt ateistisk, på samma sätt som påven och hans startkablar.

Jag hade ett rätt långt snack med en kompis om skapelseberättelsen och evolutionen. Han ansåg att evolutionen var precis lika omöjlig att bevisa som skapelseberättelsen, och att Bibelns berättelse därmed var precis lika relevant som Darwins. Men haken är att det är två olika saker. Biologerna försöker aldrig påstå nåt om skapelsen, eftersom den ligger utanför deras räckvidd. Det går inte att, med vetenskapliga metoder, förklara vad som fanns före den första urcellen, före big bang, före det som fanns innan det som skapade förutsättningarna till det som ledde till big bang. Alltså stoppar biologerna där, vid urcellen. Att deras berättelse börjar där, behöver inte betyda att det inte fanns något tidigare. Det enda det betyder är att den vetenskapliga, ateistiska, metoden inte kan tillämpas. Att det mänskliga förnuftet inte har möjlighet att hantera frågan.

Men där har tron andra möjligheter. Bibelns berättelser är ett sätt att försöka förklara det som är omöjligt att förklara. Att göra det obegripliga begripligt. Det enda vi kan förklara med vetenskapens hjälp är ju en massa processer, DNA, mutationer och allt sånt, men det förklara ju inte ett smack om vad som gör oss till människor. Ett foster utvecklas från en urcell till en människa och vetenskapen vet exakt vad som händer i varenda skede, men inte ett dugg om vad det är som får två könsceller att bli till en tänkande människa, massmördare eller helgon.

Där, nånstans, ligger underverket. Det finns ingen motsättning mellan tro och vetenskap: det är olika metoder. Ateismen är nödvändig som vetenskaplig metod, men meningslös där vetenskapen inte når.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.