Kategori: Ett och annat

”Öst tar över Eurovisionsschlagerfestivalen”

Det spelar uppenbarligen ingen roll hur många Berlinmurar som rivs, och hur många västallianser som Ungern och Estland går med i: de är för alltid dömda att vara ”Öst”. Av de tio länder som i går kvalificerade sig för melodifestivalen är åtminstone hälften Natoländer, och samtliga utom Vitryssland och Serbien höggradigt intresserade av att komma med. De flesta är medlemmar, eller kandidater, till EU – utom då möjligen Vitryssland igen.

Det är kanske här som det riktigt intressanta med eurovisonsschlagerfestivalen ligger. Här avslöjas så oerhört tydligt Europas alla EGENTLIGA gränser. Här finns det självgoda Norden som alltid röstar på varandra. Här finns de oengagerade stormakterna Tyskland-Frankrike-Storbritannien som aldrig tar tävlingen på allvar. Har finns de löjliga ex-jugoslaviska eller ex-sovjetiska staterna och de löjliga småstaterna i söder – typ Malta och Cypern. Och, som sagt, spelar ingen roll hur många murar som rivs, när järnridån är en hjärnridå.

Jag stavar ganska bra. Framförallt tycker jag det är tröttsamt med stavfel. Det finns nog ett och annat stavfel och språkfel här, men jag ids sällan rätta dem. Men normalt irriterar jag mig oerhört på förargliga stavfel. Men lika mycket irriterar jag mig över beskäftiga rättstavningsprogram. Jag har nyss skrivit ett e-brev, och i e-postprogrammet finns en rättstavningstjänst. Felstavade, främmande ord, stryks under med rött. Två ord är just nu markerade, och det finns inget jag kan göra för att rätta stavningen:

Klimathot.

Provrökte.

Däremot hade programmet inga problem med

Pojkfotbollsfarsa.

Hälsofjompig.

Fullkornsfascister.

Vad är det för konstigt rättstavningsprogram som inte känner igen ordet ”klimathot”, men sväljer ”fullkornsfascister” utan att blinka? Är det ett budskap från våra egentliga härskare?

Det viktiga för makthavare är att se till att undersåtarna glömmer det förflutna. I Sovjet var makten över det förflutna avgörande för att partiet skulle kunna behålla makten över nutiden. Historien definierade nutiden. Hela Sovjet byggde på en föreställning om att det fanns absoluta historiska sanningar: revolutionen var ren, segern över nazisterna ädel. Det fanns inga gråskalor. Makthavarna såg noga till att det inte fanns några gråskalor.

Det fanns bara segrar. Segrar på väg mot den yttersta segern: kommunismen. Den paradisvision som var historiens slutpunkt. Vägen dit var kantad med de sovjetiska segrarna. Skulle dessa segrar ifrågasättas, så skulle hela visionen rasa.

Det sorgliga i det hela, är att Ryssland så till den grad vant sig vid myterna om de rena och ädla segrarna, att det än i dag är fullständigt omöjligt för landet att komma loss ur de här vanföreställningarna. Revolutionen har väl i och för sig tappat sin glans, men redan Jeltsin satsade stora resurser på segern över nazismen som ett sätt att skapa nationell samling. Inför 50-årsfirandet 1995 byggdes en fullständigt ofattbart stor minnespark alldeles utanför centrum. Enorma statyer som skildrar segern, hedrar offren, hyllar hjältarna. Jeltsin flyttade fokus på segerdagsfirandet. Under Sovjet var det kommunismen och partiet som stod i centrum. Jeltsins propagandister lät lyfta fram veteranerna. Segerdagen blev en dag för att hylla den nationella enighet som besegrade inkräktarna. Nationell enighet och de enskilda soldaternas hjältemod – det var Jeltsinerans förklaring till segern. Att tala om de ryska soldaternas övergrepp i Tyskland blir omöjligt – det skulle splittra nationen och förolämpa veteranerna. Att tala om icke-angreppspakten med Hitlertyskland är omöjligt. Att tala om angreppet på Finland, annekteringen av de baltiska länderna – allt det blir omöjligt, eftersom Ryssland så hårt har satsat på att skapa hjältar åt sitt land. Ryssland har gjort sig självt till slav under sina egna myter.

Brecht skriver i ett drama: ”Ve det land som har hjältar! Nej! Ve det land som behöver hjältar!”

Boris Jeltsin är död. Jag vet inte hur många gånger jag fick göra utryckningar i slutet av 90-talet för att det brutit ut rykten om att Jeltsin låg för döden. Säkert en gång i månaden. På den tiden hade SVT två korrespondenter i Moskva, och en var alltid tvungen att vara kvar i stan ifall Jeltsin skulle avlida. Nästan hela hans andra mandatperiod höll det på så här. Han var borta i månader. Då och då kom bilder (utan ljud) där en fritidsklädd Jeltsin satt tillsammans med sina medarbetare och familjemedlemmar.

Men nu är han död. I övermorgon ska han begravas.

Ett par ord, till minne av en märkvärdig härskare.

Jeltsin var aldrig någon demokrat, men han räddade demokratin i Ryssland. Men samtidigt skadade han demokratin i grunden, genom att göra sig själv personligen till den enda garanten för demokratin. Han var Ryssland demokrati. Hans oerhört ryckiga ekonomiska politik skapade fullständigt kaos. Hyperinflation, månader utan lön, utan pensionsutbetalningar. Livsbesparingar förvandlades till drickspengar över en natt.

När ryssar hör ordet demokrati associerar de till Jeltsin, hyperinflation och banditvälde. När de hör ordet demokrater så associerar de till alla de gamla partilakejer som hängt av sig kommunisthatten och blivit hängivna marknadsekonomer. Och i ungefär samma takt blivit ruskigt rika.

Det här gänget blev ganska uppbackade av väst. En liten klick rika killar var demokratin i Ryssland. För dem var allt tillåtet. När en akut politisk kris bröt ut hösten 93, så tyckte väst att det var helt okej för de här killarna satte in stridsvagnar mot de politiska motståndarna. Än i dag vet vi inte hur många som dog, men vi vet att västledarna hyllade Jeltsin för den beslutsamhet som löste krisen.

Den här perioden i Rysslands historia kan kallas demokraternas diktatur. Hur än folket röstade i valen så såg Jeltsin till att folkets val inte fick något genomslag. Jeltsin gjorde tre försök i tre val att skapa ett ”maktparti”, och först tredje gången funkade det – med Putin som vallokomotiv.

Jeltsin räddade demokratin, men han var aldrig någon demokrat.

Det påstås att svenskar försöker undvika att vara stolta över sitt land. Och så kommer man dragande med att vi inte firar oss vansinniga på svenska flaggans dag. Men alltihop är bara en ny form av patriotism. Ett slags hyperpatriotism. Jag skulle till och med vilja påstå, att det för de flesta svenskar skulle uppfattas som osvenskt att springa omkring och vifta med flaggan på nationaldagen.

Nu är, som bekant, begreppet ”osvenskt” lite mångtydigt, men mer om det nån annan gång. Nu ska jag komma dragande med gamla patriotiska minnen. När jag gick i skolan på sjuttiotalet var patriotismen rent hysterisk. Det fanns inte ett ämne där vi inte fick oss ipräntat att det inte kunde finnas en bättre plats på jorden än Sverige, och ingen del av Sverige var bättre än Norrland, och ingen del av Norrland var bättre än Västerbottens län. Här fanns VÄRLDENS LÄNGSTA LINBANA!!! Och MEST GULD I HELA SVERIGE. Norrbotten var också lite imponerande: där fanns VÄRLDENS STÖRSTA BIFURKATION. Tänk!

Jag minns att jag tänkte att de som bodde vid stranden av Tärendö älv måste ha svårt att låta bli att gråta av stolthet när de steg upp på morgonen och såg VÄRLDENS STÖRSTA BIFURKATION rinna förbi. De borstade tänder i vatten från VÄRLDENS STÖRSTA BIFURKATION. Jag tyckte nog faktiskt att det där med bifurkationen var lite vassare än världens längsta linbana. I mitt hjärta visste jag nog att det skulle vara en baggis för lömska människor någon annanstans på planeten att bygga en lite längre linbana, bara för att djävlas med oss västerbottningar. Men bifurkationer är inget man anlägger bara så där.

Patriotismen genomsyrade allt. Sverige hade räddat hela Egyptens kulturskatter genom att flytta på vad det nu var. Sverige gjorde världens bästa kameror och kulspetspennor. Vi var de enda som hade bokstaven Å. Och utöver Sovjet och Japan fanns det inget land i världen som byggde mer båtar än vi. Vi hade världens bästa religion, för vi fick äta vad vi ville. Och så hade vi Ingemar Stenmark. Och han var dessutom från Västerbotten. Och vi hade världens äldsta berg.

Histora och sånt var inte i någon större utsträckning en källa till patriotism när jag gick i skolan, utan allt handlade om hur Sverige hade erövrat världen nu. Det fanns ett radioprogram, där barn skickade in frågor om allt möjligt, och så var det en panel experter som svarade. En gång var det en som frågade ”När var Sverige som mäktigast?”. Och panelens historiker svarade att Sverige på 1600-talet i och för sig var en militär stormakt, men fattigt och outvecklat. I dag, däremot, var Sverige världsledande inom industri och forskning, och aktivt inom fredsarbete i hela världen. Så svaret var ”NU!”

Och så är det nog, med den svenska patriotismen. Jag är rätt säker på att de flesta som fnyser åt gamla kungar och regentlängder betraktar just den formen av patriotism – alltså den sortens flaggviftar- och nationalsångs-patriotism man möter i Norge och USA – som primitiv och gammaldags. Här i Sverige, däremot, har vi blivit mycket mer sofistikerade än så. Bara vi svenskar har nått en sån nivå av utveckling och förnuft att vi inte längre behöver alla fjompiga gamla ritualer.

Och så har vi världens största bifurkation. Någon dag ska jag åka till Tärendö älv och dricka ett glas vatten ur nationalpatriotismens källsprång.

Veckan efter påsk tillbringade jag med händerna djupt nere i jorden. Greps av jordlust, grävlust, växtlust. Jorden var varm och torr, och nånting i den talade till det minne som finns i mig av tusentals år av jordbruk. Det är oerhört lätt att känna lust till jord och odling. Och även om mitt jordbruk består av fyra kvadratmeter rödbetor och gräslök och knappast kommer att hålla familjen mätt i vinter, så ligger det något slags ursprungsnjutning i att förbereda sådd. Neil i ”Hemma värst” förklarade det bra: ”We sow the seed, right. Nature grows the seed, and then, we eat the seed. And then, after that, we sow the seed, nature grows the seed, and then, we eat the seed. And then, after that again, we sow the seed, nature grows the seed….”

Hur som helst känns det rätt på något underligt vis att gräva. Självklart skulle kanske en del av tjusningen försvinna om man hade fyra hektar potatisåker att vända före lunch, men nu slipper jag ju det. Fyra små örtesängar är ingen pina, och skulle frosten ta skörden slipper jag blanda bark i ruccolasalladen. Men det är nåt med perspektivet. Att vara så nära jorden, att mylla ner kompost, att komma närmare det kosmiska kretsloppet. Att vara en del av världen.

I dag insåg jag att ingen längre sjunger. Okej, folk sjunger i kör, och det finns ingen tonåring i hela landet som inte är med i band, och snapsvisorna verkar ju ha överlevt sångdöden, men annars är det ingen som sjunger längre. Jag har utsett mig själv till den sista sjungande generationen. Jag hann gå i skolan innan JP Nyström-orglarna skrotats.

Jag hann gå i skolan precis i brytpunkten mellan Alice Tegnér och Hej Matematik. Jag hann utsättas för såväl psalmverser utantill som mängdläran. Fortfarande är ju psalmer oerhört starkt årstidsbetingande: vissa psalmer skapar känsla av kallt och frost och mörker, andra frammanar vårgrönska.

Jag växte upp i vad vi kan kalla en folkrörelsemiljö. Jag hängde med mina föräldrar på länskonferenser och riksmöten, och överallt sjöng man. Unisont. Flera gånger om dagen. En normal konferensdag innehöll bergis fyra olika förbundssånger, samt en mängd mer eller mindre informella sångprestationer om aftnarna. Jösses vad man sjöng. När jag tänker på de umgängesformer jag minns från mitt föräldrahem, känns det som att vi mycket oftare var på olika föreningsfester med doftande blå stencilerade sånghäften (den enda form av sprit som serverades på de här festerna) än vi hade gäster hemma. Sånghäften, sånghäften.

Jag har fortsatt att sjunga av bara farten. Än i dag kan jag massor med skumma låtar utantill: psalmer, nykterhetshymner, fnissiga SSU-visor (We’ll make Gunnar Hedlund skjuta bönder med pistol), tårdrypande skillingtryck, Povel Ramel-låtar, FNL:s nationalsång, Joe Hill-låtar, väckelsevisor, progglåtar, We Shall Overcome, Scoutsången, Bellmansvisor, Hasse-och-Tage-sånger, lägerbålsvisor, ryska soldatsånger och allt annat slags konstig visskatt.

Men i dag är det ingen som sjunger längre. De gamla folkrörelserna är kanske inte döda, men de luktar inte riktigt lika fräscht som förr. Och inte tror jag att det är riktigt lika vanligt med unisona föreningssånger längre. Och inte sånghäften på samkvämen efteråt.

Till och med tolkskolan, där jag gjorde lumpen, hade ett sånghäfte! Det var ett trevligt partytrick när man träffade andra tolkar på fest: att plötsligt utantill börja sjunga Poljusjka pole eller Katjusja inför en häpen, avundsjuk och allteftersom allt mer hänförd och beundrande publik. Men nu är det ingen som sjunger längre.

Påsken har gått. Ingen sjunger ”Vad ljus över griften” med den där enastående häftiga känslan, den släpiga melodin, den nästan John-Lennonskt horisontala melodin. Snart är det sommar, och ingen sjunger mer än några ynka verser ur Den blomstertid nu kommer, och framförallt inte den där roliga versen om av himlen drype fetma…

Jag saknar den där gamla unisona sången, där man inte absolut behövde kunna sjunga så där värst bra. De där gamla folkrörelsegubbarna var ju inte särskilt sångkvittriga av sig, men nog fan sjöng de med i ”Fram kamrater” eller ”Arbetets söner”. Kraxigt, tondövt och eländigt, men unisont. Tillsammans, så gott man kunde.

Någon sa att jag var otydlig i fråga om ateismen. Jag ska försöka vara tydlig. Jag uppfattar frågan om ateism som en metodfråga.

Om Gud finns eller inte är en fråga som är omöjlig att besvara med förnuftet. Själva frågan ”finns Gud?” är meningslös, eftersom det inte finns något sätt att ta reda på svaret. Det är ungefär som att försöka svara på frågan: hur många universum finns det? Hur många oändligheter finns det?

Men vi KAN diskutera vilken roll Gud spelar i tillvaron, och det var liksom det jag avsåg när jag tog upp det här med Påvens paja bil: om påvens bil får motorstopp, förlitar han sig hellre på startkablar och mekaniker, än på vigvatten och exorcister. När bilen ska lagas är det meningslöst att förvänta sig gudomliga ingripanden. Eller när soporna ska bäras ut. Hur het din tro än är på Jesus, lär du få bära ut soporna själv.

Ju längre vår vetenskap utvecklas, desto större blir det utrymme som vi kan hantera med vårt förnuft. En kirurg har antagligen större framgång i kampen mot cancern, än en aldrig så inspirerad helbrägdagörare. Med förnuftet och vetenskapen tränger vi djupare och djupare in i materien och längre och längre ut i kosmos. Och i de här vetenskaperna är metoden strikt ateistisk, på samma sätt som påven och hans startkablar.

Jag hade ett rätt långt snack med en kompis om skapelseberättelsen och evolutionen. Han ansåg att evolutionen var precis lika omöjlig att bevisa som skapelseberättelsen, och att Bibelns berättelse därmed var precis lika relevant som Darwins. Men haken är att det är två olika saker. Biologerna försöker aldrig påstå nåt om skapelsen, eftersom den ligger utanför deras räckvidd. Det går inte att, med vetenskapliga metoder, förklara vad som fanns före den första urcellen, före big bang, före det som fanns innan det som skapade förutsättningarna till det som ledde till big bang. Alltså stoppar biologerna där, vid urcellen. Att deras berättelse börjar där, behöver inte betyda att det inte fanns något tidigare. Det enda det betyder är att den vetenskapliga, ateistiska, metoden inte kan tillämpas. Att det mänskliga förnuftet inte har möjlighet att hantera frågan.

Men där har tron andra möjligheter. Bibelns berättelser är ett sätt att försöka förklara det som är omöjligt att förklara. Att göra det obegripliga begripligt. Det enda vi kan förklara med vetenskapens hjälp är ju en massa processer, DNA, mutationer och allt sånt, men det förklara ju inte ett smack om vad som gör oss till människor. Ett foster utvecklas från en urcell till en människa och vetenskapen vet exakt vad som händer i varenda skede, men inte ett dugg om vad det är som får två könsceller att bli till en tänkande människa, massmördare eller helgon.

Där, nånstans, ligger underverket. Det finns ingen motsättning mellan tro och vetenskap: det är olika metoder. Ateismen är nödvändig som vetenskaplig metod, men meningslös där vetenskapen inte når.