Veckan efter påsk tillbringade jag med händerna djupt nere i jorden. Greps av jordlust, grävlust, växtlust. Jorden var varm och torr, och nånting i den talade till det minne som finns i mig av tusentals år av jordbruk. Det är oerhört lätt att känna lust till jord och odling. Och även om mitt jordbruk består av fyra kvadratmeter rödbetor och gräslök och knappast kommer att hålla familjen mätt i vinter, så ligger det något slags ursprungsnjutning i att förbereda sådd. Neil i ”Hemma värst” förklarade det bra: ”We sow the seed, right. Nature grows the seed, and then, we eat the seed. And then, after that, we sow the seed, nature grows the seed, and then, we eat the seed. And then, after that again, we sow the seed, nature grows the seed….”
Hur som helst känns det rätt på något underligt vis att gräva. Självklart skulle kanske en del av tjusningen försvinna om man hade fyra hektar potatisåker att vända före lunch, men nu slipper jag ju det. Fyra små örtesängar är ingen pina, och skulle frosten ta skörden slipper jag blanda bark i ruccolasalladen. Men det är nåt med perspektivet. Att vara så nära jorden, att mylla ner kompost, att komma närmare det kosmiska kretsloppet. Att vara en del av världen.