Äntligen städdags

Hemma är det oftast jag som städar. Jag städar ganska grundligt en gång i veckan. Sen får man kanske torka av och sopa upp lite om det skulle behövas, men i princip: städa städa varje fräda. Fast jag städar sällan på just fredagar. Helst städar jag på torsdagar.

Och ganska ofta läser jag i tidningen att just städning är en av de vanligaste orsakerna till osämja i familjen. Och jag tycker det är lika fantastiskt underligt varje gång. Vad är grejen? Jag har en ganska stor lägenhet: en fyra på över 100 kvadrat. Två toaletter. Det tar mig sällan över två timmar att städa hela lägenheten, och då tar jag dessutom generösa raster. Jag ägnar mer tid i veckan åt att duscha.

Jag städar enligt ett ganska noggrant schema: först undanplockning: en verksamhet som blivit ganska marginell sedan ungarna flyttat hemifrån. Därefter dammtorkning. Med torr trasa. Tavelramar, dörrspeglar, prydnadskatter, dörrkarmar, lampskärmar – the lot. Det är ett ganska lätt jobb; känns snarast som en uppvärmning. Förresten! En förutsättning för en njutbar städsession är att alla andra i familjen är bortjagade. Nu kan man sätta på högljudd och konstig musik, och sjunga med om man har lust.

Dammsugningen är det jag tycker är tristast. Dammsugare är bullriga och otäcka och på nåt underligt vis felkonstruerade, eftersom de är skitsvåra att använda just där man behöver använda dem mest: under sängar och soffor och sånt. Dammsugningen är det fysiskt jobbigaste momentet och det jag helst skulle slippa. Dessutom hör man inte musiken så bra när man dammsuger.

Sen ska golven torkas. Det tycker jag å andra sidan är rätt skoj. Det är roligt att slafsa med vattnet, och med en bra svabb är det här gjort på ett kick. Här inträder en naturlig paus, eftersom man, när golven är våta naturligtvis inte kan klafsa omkring och lämna jättefula fotspår efter sig. Min mamma skulle kallat sådana fotspår ”fäler”. Man ska inte lämna fälor efter sig. Alltså tar man sig en välförtjänt paus och tycker att man är duktig

Nu är det toaletternas tur. Spegeln torkas av först av allt. Sedan häller man toalettrengöringsmedel i toaletten, och så får det stå och gegga medan man tvättar handfatet. Här ligger, precis som i frågan om spegeln, hela hemligheten i torkningen. Man kan ha all världens rengöringsmedel och dunderpulver: utan torr trasa efteråt är allt meningslöst. Den torra trasan är nu lite fuktig, och passar bra att torka av toalettstolen på utsidan med: glöm inte att ta loss sittringen. Sen skrubbar man ur toalettenstolen och spolar, sätter tillbaka sittringen och saken är klar. Badkaret kan vara lite slitigt, eftersom det är så stort, men det är samma sak där: medel, svamp, vatten, torr trasa. Hyllor och lister och sånt har man redan betat av under dammtorkningsfasen, alldeles i början.

Och så golven, schwipp, schwapp: rent. Nästa toalett: samma process.

Och få saker är så genuint trivsamma som nyputsade handfat i badrummet. Jag får alltid nästan lust att bita i handfatet: det är så vitt och kranen är så blank.

Köket tycker jag är lite motigt. Delvis för att det ligger sist i banan, men delvis också för att det är lite mer svårstädat. Ska det bli ordentligt gjort måste man ta fram en stjärnskruvmejsel och skruva loss silarna ur hoarna. Här är det omöjligt att få nåt vettigt resultat utan stålull. Men diskbänken blir ändå aldrig lika fin som handfaten i toaletterna. Spishällen är också lite motsträvig ibland (förresten glömde jag att nämna att det är tjänstefel att inte dra fram spisen när man dammsuger och torkar golven).

Sen är det klart. Mattorna ska tillbaka på golvet, stolarna ställas tillbaka på sina platser, soffkuddarna ska puffas till lite, så att de inte ser trista ut. Och man kan titta ut över sitt arbete och se att det är gott.

En kompis och jag lunchade häromdagen, och vi kom in på städning. Hon klagade på att hennes kille inte såg när det var stökigt hemma. Hon gillade känslan av nystädad lägenhet, men kände att det vore fel av henne att städa. Om hon skulle städa, så skulle det vara en könsrollskonservering som hon absolut inte ville gå med på. Där kände jag än en gång att jag som man har en fördel: om jag städar, så städar jag helt enkelt – det kan rentav tänkas att jag kan uppfattas som emanciperad och progressiv, när det enda jag vill uppnå är lite fint hemma. Om en tjej städar har hon placerat sig i en kvinnofälla. Orättvist, igen.