Steg två.

I gårdagens predikan gjorde jag ett försök att pulverisera ateismen som idé. Det kan då verka att jag hamnar någonstans där nästan alla andra brukar hamna: Den privatreligiösa trosbekännelsen: ”Nej, jag tror inte på Gud, men jag tror att det finns något högre andligt väsen.”

Det tycker jag är som att säga: nej, jag tror inte på Gud, men jag tror på Gud. Hallå: vad är Gud om inte ett högre andligt väsen? En sorts sko?

Fast jag kan ha en del förståelse för att många söker efter nåt mer gudomligt än Gud. Den Gud vi möter i Bibeln sitter i brinnande buskar och så där. Det är i och för sig en ganska far-out bild. 1. En buske, 2. busken brinner, 3. den brinnande busken PRATAR. Jag kan faktiskt förstå att en sån grej gör ett visst intryck på en trevlig ung man som Moses. JAG skulle bli lite tagen om en brinnande buske skulle tala till mig.

Nej, men kort sagt har kyrkorna gjort sitt yttersta för att göra Gud så liten som möjligt. Gud är gnällig och missnöjd hela tiden, petnoga med detaljer och småsaker: mat och regler och allt möjligt. Och på alla bilder är han gammal och skäggig och kan på sin höjd ha tio-femton år kvar att leva. Hela Gudsbilden är så grundligt tråkig, att det inte är konstigt att alla säger sig hellre tro på något större, andligare och meningsfullare. Än Gud.

Haken är ju att Gud har skildrats av människor, och eftersom människor är rätt så fantasilösa och begränsade, så har bilden av Gud blivit fantasilös och begränsad. Det finns nog ingen troende som tror på den Gud som de flesta tror att man ska tro på. De kristna kyrkorna har i alla tider utgått från att människor är idioter, och så har man försökt göra det gudomliga begripligt på ett idiotiskt vis.

Muslimerna och judarna har lyckats bättre, tycker jag, med Gudsbilden, just eftersom de så envist vägrar acceptera avbilder av det gudomliga. Jag tycker det är ett rimligt förhållningssätt. Om man försöker avbilda eller beskriva nåt som är större, äldre, djupare, bredare, högre, längre och lite större till än universum är det svårt att få tavlorna tillräckligt stora.

Den kristna kyrkan har en sån gudsbild också: den helige ande, men den delen av treenigheten är det ju ingen som bryr sig om, utom de ortodoxa.

Själva grejen, när man väl accepterat att det finns något större, måste vara att finna sig i att man som människa är liten och svag. Accepterar man det är det svårt att fortsätta genomföra folkmord, utföra övergrepp, skövla naturen, vara elak i största allmänhet. Bestämmer man sig å andra sidan – som ateisterna – att det inte finns något mer än jag, så behöver man inte ta ansvar för ett smack. Bestämmer man sig för att Gud är politiskt, socialt eller vad som helst för slags instrument, så har man missat hela poängen.

2 reaktioner till “Steg två.”

  1. Jag tror jag fattar vad du menar: bilden i sig blir en bild av hur begränsat vårt förnuft är. Det är en bra, och rätt avancerad, tanke. 

  2. jag håller med, fast i och för sig; man skulle kunna försvara sig som avbildare genom att mena att man redan är så liten och svag att man accepterar sig som idiot för att avilda det gudomliga. som att det är en del i konsten; meningen är inte att avbilda den gudomliga, det sträcker sig längre, den speglar människans idiotism. de blir avbildade som oss som ett slags hån mot oss själva när vi ses bilderna som i en spegelbild. ett f u från Yagh.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.