Det är egentligen inte konstigt att orden för explodera och töa är nästan desamma. För nu har det både smält och smällt. Våren har exploderat och snön har smält. Normalt brukar vårar här i södra Sverige vara lite mer försiktiga, men i år: pang, sa det, så var våren här.
För en vecka sen låg var snön fortfarande ganska djup, det var minusgrader och knarr under fötterna. Sedan blev snön hal, sedan lös, sedan slaskig, moddig och så plötsligt: borta!
Det är nästan torrt. Det börjar kännas oanständigt att köra med dubbdäck; lite pinsamt. I stugan hälsar glasverandan med värme. Detta fryskalla rum har på en vecka förvandlats till det trivsammaste, ljusaste och varmaste. Och hela skogen och hela världen luktar våt jord, och det är samma underverk varenda gång. Jag har varit med om flera dussin vårar, flera tjog rentav, men det är lika underligt varje gång: att det funkar. Att snön verkligen smälter, att vattnet verkligen rinner ner i marken, att knopparna sväller och att snödropparna tränger upp ur jorden. Kaffe på bron, solen gassar – samma underverk än en gång. Vår.