”Hårda tag” är ett slagord lata människor använder för att låtsas beslutsamhet och ledarskap. Hårda tag mot brottsligheten – och saken är löst. Hårda tag mot Hamas – och problemet är ur vägen. Allt kan, säger de lata, lösas med hårda tag.
Så vad är ”hårda tag”. Mer poliser, tyngre vapen, längre straff är kanske de vanligaste kraven. Men inget, vare sig i forskning eller konkret erfarenhet, styrker testen om att hårdare straff minskar brottsligheten. Till ”hårda tag” kan man ju också höra generaliseringar gentemot sociala grupper: förbjud ungdomar från att vara utomhus utanför skoltid. Släpp inte in svarthåriga i landet. Förbjud islam. Sådana ”hårda tag”.
Kanske ska vi också lägga till de ”hårda tag” som Israel tar till för att bekämpa terrororganisationen Hamas. Västbanken och Gaza har befunnit sig under israelisk militär ockupation sedan 1967 och, det måste nog sägas, utsatts för ganska många slags hårda tag sedan dess. MEN också – sociala insatser. Israel har under hela ockupationen till exempel drivit skolor för palestinierna, vilket fått till följd att läskunnigheten på de ockuperade områdena är högre än i de flesta arabstater. Fram till den första intifadan 1987 arbetade huvuddelen av palestinierna i Israel utanför de ockuperade områdena. De vägspärrar och murar som är en skrämmande syn i dagens Israel/Palestina fanns inte. Allt detta är en del av de ”hårda tag” som vidtogs för att få stopp på det palestinska motståndet.
Jag vill påstå att ”hårda tag” är åtgärder för att slippa vidta åtgärder. ”Hårda tag” är en illusion av verksamhet.
Israel kontrollerar slagfältet totalt i kriget mot Hamas i Gaza. Det finns inget som begränsar den israeliska militärens rörelsefrihet. Inte i dag, inte i går. Israel kontrollerade slagfältet totalt även i kriget mot Hizbullah i Libanon 2006.
Men grejen är att vare sig Hizbullah eller Hamas bryr sig om det här. Deras mål är inte seger. Deras mål är martyrium. Deras ideal är att ge sitt liv för motståndet. Hamas kontrollerar redan Gaza. Man kan hävda att Gaza befinner sig under blockad, men Gaza har gräns mot Egypten och skulle kunna förhandla fram leveranser av exakt vad som helst med den egyptiska regeringen. Ändå förutsätts Israel leverera energi, livsmedel, vatten till Gaza. Området befinner sig tekniskt sett fortfarande under israelisk ockupation; den palestinska myndigheten har givits vissa administrativa funktioner inom ramarna för ockupationen, ungefär som en lokal polismakt kan få tjänstgöra som ordningspolis under en utländsk ockupation. De facto är Gazaremsan en självständig stat under Hamas kontroll.
Målet för Hamas attack 7 oktober var uppenbarligen aldrig att besegra Israel. Inte att ta kontrollen över något strategiskt objekt eller någon viktig resurs. Målet var att döda civila och att provocera fram ett israeliskt svar. Ju hårdare svar, desto bättre. Israel agerar precis som förväntats, helt enligt den dramaturgiska modell Hamas eftersträvat. Och Hamas försöker inte ens försvara sitt territorium. Själva vitsen med Hamas krigföring är att få så stora egna förluster som möjligt. Maximera martyriet.
Israelerna hatar inte palestinier, men är rädda för dem. Palestinierna är inte rädda för israeler, men hatar dem. Israelerna tenderar att uppfatta palestinierna som ett slags smitta som man genom sanitära medel kan undvika. Palestinierna reducerar israelerna till en mytologisk fiende som berövat dem på något de aldrig haft.
Rädslan präglar Israels politik; hatet – palestiniernas. Israel bygger högre murar, försvårar vardagslivet i det ockuperade området, minskar människornas rörelsefrihet. En palestinier kan stå vid Nablus på berget Gerisim och se havet skyskraporna i Tel Aviv, men aldrig få resa dit. Israel representeras av närvarande soldater och ett ofattbart välstånd som är inom synhåll men för alltid utom räckhåll.
Rädslan och hatet skapar identitet. De rädda israelernas ”hårda tag” skapar en illusion av trygghet; de hatfulla palestiniernas – en illusion av motstånd. Det här passar alla. Ingen behöver ta ansvar för vad som händer sedan. När kan Israel säga att Hamas besegrats? När kan palestinierna säga att de befriats?
Kampen måste vara en annan: kampen för den enskilda människans trygghet, värdighet och rättigheter. Det här är ett svårare mål att uppnå än seger över ett beväpnat terrorgäng eller rätten till en egen stat. Då är det lättare att ta till ”hårda tag” och veta att kampen är evig.