Häromdagen frikändes en person som greps i november i fjol, misstänkt för spioneri. Mannen och hans fru greps under ganska dramatiska former i en gryningsräd med helikoptrar och allt. Inget konstigt med det – det fanns fog för att göra gripandet snabbt och inte ge möjlighet att förstöra bevis.
Och tingsrätten konstaterar att allt som framkommit i förundersökningen stämmer: mannen har använt falska identiteter och hjälpt ryska företag och myndigheter att få tag på information och teknologi som Ryssland inte ska ha tillgång till under sanktionsregimen. Mannen har samarbetat med Rysslands militära underrättelsetjänst; det fastslås i utredningen. Ändå frias han. Eftersom det han gjort inte är spioneri. Han har inte utfört det brott han åtalats för, konstaterar domstolen.
Om jag kör för fort och åtalas för svartbygge kan jag inte fällas för det. Om jag stulit en bil och åtalas för skattebrott kan jag inte fällas för det. Jag kan vara skyldig till alla möjliga brott och förbrytelser, men en domstol kan bara fälla mig för det som åtalet gäller. Det är liksom kärnan i rättsstaten.
Att den här mannen frikänns betyder inte nödvändigt att han är oskyldig, det betyder bara att rättsväsendet har fungerat som det ska. Att åklagaren varit dålig på att formulera ett åtal som passar ihop med det som utredningen faktiskt bevisat. Vi kan ha alla tänkbara åsikter om det olämpliga i en enskild på olika sätt försöker hjälpa Ryssland att få tillgång till information och teknologi, precis som vi ska granska pursvenska, patriotiska företags plötsliga exportframgångar i Kazakstan etc.
Och är lagarna illa skrivna, så måste vi gå igenom hur de kan skärpas.
Jag tycker att det är underbart att den här mannen frikänns. Inte för att jag sympatiserar med vad han gjort (och kanske gör), utan för att det visar att vårt rättssystem fungerar som det ska. Rättvisan är blind och ska vara blind. En misstänkt ska dömas (eller frikännas) för brott på bevisning, och inte på grund av våra sympatier (eller antipatier). Vi ska inte ha ett rättssystem där domstolarna anpassar åtalspunkterna efter politiska konjunkturer.
Och åklagarsidan kan mycket väl överklaga, vässa åtalet, leta upp ytterligare bevis. Det är rättsstatens metoder. Frikännandet är inte en manifestation av ”svensk naivitet”, utan av vår tilltro till rättsstatens principer.