Prat

Det finns tre missuppfattningar i synen på nästan alla konflikter:

1. Ljusets riddare kämpar mot mörkrets marodörer
2. Alla är lika goda kålsupare
3. Det krävs en tredje ståndpunkt

Den första teorin föreställer sig att den sida jag sympatiserar med aldrig kan göra något fel, medan motståndaren aldrig kan ha något mänskligt drag. Vi kan se, till exempel, hur ryska soldater kallas ”orcher” och israeliska attacker mot Gaza beskrivs som ”folkmord”. Vi kan vända på brädet och se hur de ukrainska soldaterna beskrivs som ”nazister” och varje form av stöd till det palestinska folket uppfattas som ett stöd till ”terroristerna”. Här finns ett ”vi” som står mot ett ”dem”, och var och en som inte är omedelbart inblandad i konflikten, men som ändå vill följa den, tenderar att göra allt för att komma på vi-sidan.

Den andra teorin bygger på att alla är skyldiga, och därmed blir ingen skyldig. Konflikten är i sig meningslös, gubbar som bråkar, enfaldiga utlänningar som inte förstår sitt eget bästa. Här sorteras alla parter in i de-facket.

Kålsuparteorin brukar som regel leda till just tanken på en ”tredje ståndpunkt”. En föreställning med en stark vi-känsla – vi, som förstår bättre än alla andra. Vi svenskar, till exempel, som inte drivs av fånig patriotism eller missriktad idealism; vi, som kan se igenom propagandan. Vi som är smartare än både palestinier och israeler, ryssar och ukrainare. Och framförallt amerikanerna.

Alla dessa perspektiv är fel. I Ukraina finns det en angripare och en försvarare. Ryssland har inlett ett brottsligt angreppskrig mot Ukraina, en neutral stat som har rätt att försvara sig, söka allianser och bör få ta emot allt tänkbart stöd, ekonomiskt, politiskt, militärt. Befriar det här Ukraina från ansvar för misstag som görs under krigsinsatsen? Gör det ryska angreppet ryska folket till själlösa odjur – orcher – som inget annat vill än mörda och stjäla toalettstolar? Nej och nej.

Är Israel en – för att citera en svensk politiker – en terrorstat, för att den använder militärt våld mot en terrorgrupp? Lider civilbefolkningen i Gaza mindre av fasorna under beskjutning, eftersom det är en demokratisk stat som skjuter? Nej och nej.

Det som fått mig, i båda de här konflikterna, att tydligt ställa mig på Ukrainas och Israels sida, är att båda länderna representerar politiska system där den enskildes trygghet, säkerhet och rättigheter står i centrum, och både Ukraina och Israel angrips av en angripare med helt andra politiska motiv. I Rysslands fall – en sjuklig föreställning om ”storhet”, i Israels – en lika sjuklig föreställning om en andlig, religiös överlägsenhet. Israel och Ukraina strider för människans rätt att vara den hon vill; Hamas och Kreml strider för äran. För Hamas och Kreml är döden idealet, martyriet. För Ukraina och Israel – livet.

I de här båda konflikterna är det Ryssland respektive Hamas som är angriparen. Båda angreppen möts med militärt våld från Ukraina, respektive Israel. Både Ryssland och Hamas har under hela konflikten noggrant valt att angripa civila mål, medan vi vet att Israel och Ukraina sparar kulorna för att angripa de militära målen. Kreml och Hamas bejakar våldet, hyllar våldet; vi ser inget sånt från Ukrainas eller Israels sida.

Hamas och Kreml håller Palestinas respektive Rysslands folk som gisslan. De accepterar inte opposition, de vill inte folkens välfärd. Ukraina och Israel ska granskas, ifrågasättas och kritiseras, men vi måste stödja deras rätt att försvara sig. När vi väljer sida får vi inte tystna.

Tanken på att upprätta en palestinsk stat i Mellanöstern bygger i någon mån på en föreställning om att alla folk har rätt att ha en stat. Att ett folk endast kan förverkliga sig själva när de kan samlas till en [etniskt homogen] nationalstat. Och att det här är något som en folkmajoritet helst vill. Svenskar kan bara vara svenskar på riktigt om vi har ett eget land, med ett eget flygbolag, berömt ölmärke och framgångar i fotboll, och andra nationalstatsregalier.

Eftersom ”vi” i det vita väst har nationalstater, utgår vi i det vita väst att alla människor först och främst vill ha nationalstater, precis som vi. Vi grundar föreställningen på våra egna fördomar. Vi trivs bra med att bo i Sverige, Frankrike och Spanien, och utgår från att ”de” vill ha en stat, och bli som vi. Vi kan liksom inte tänka på ett annat sätt.

Men ingen har någonsin frågat det palestinska folket om det vill ha en stat. En egen stat, en nationalstat. Varför har vi nöjt oss med att acceptera utsagor från olika elitgrupper som sagt sig företräda folkviljan? Kanske för att det varit bekvämt: en bildad elit som talar ”vårt” språk och förklarar vad infödingarna tycker.

I princip har endast ett demokratiskt val genomförts i Palestina, och då talar vi om de områden som fick ett långtgående självstyre inom den israeliska ockupationen genom Osloavtalet. Det här valet hölls 2006, och blev en chock för det parti som förhandlat fram självstyret: Fatah, PLO:s politiska gren. Fatah fick 41 procent av rösterna, mot 44 för Hamas. Och Hamas var inte ens intresserat av en palestinsk stat – deras mål är ett globalt muslimskt kalifat.

Fatah valde att strunta i valresultatet och behålla makten. Det här ledde till ett palestinskt inbördeskrig där Fatah helt tog kontrollen över Gaza, och Fatah i stort sett kunde behålla kontrollen över Västbanken. Och det roliga är att ”vi i väst” tyckte det var ganska bra att demokratin ignorerades, eftersom det var de snälla som ignorerade demokratin.

Ungefär som drygt tio år tidigare, 1993, när demokraten Jeltsin med våld behöll makten genom att skjuta ett oppositionellt parlament i brand. Ukraina genomlevde ungefär samma politiska kris ungefär samtidigt, men den ukrainske presidenten Kravtjuk valde att avgå i stället för att hävda demokratin med våld.

När vi inbillar oss att det palestinska folkets högsta önskan är en egen stat, då faller vi i samma fälla som när vi inbillar oss att Putin har ett brett, folkligt stöd i Ryssland. Putin har aldrig deltagit i ett val där det funnits en opposition. Det ryska folket har aldrig fått uttala sig om Rysslands politik.

Det palestinska folket har aldrig fått uttala sig om palestinsk politik. De har representerats av en privilegierad elit, bosatt utomlands. En elit som ständigt sökt alliera sig med lämpliga stormakter för att uppnå sina mål: de allierade sig med britterna under mandatet. Storbritannien förde öppet krig mot judiska bosättare omedelbart efter andra världskriget. Koncentrationslägerfångar stred mot brittiska soldater. De allierade sig med Sovjetunionen under kalla kriget. Nu har de palestinska eliterna sökt sig till Iran och Ryssland för stöd. Och fortsätter att skita i vad palestinierna vill.

Och ”vi” i väst projicerar vår västliga fosterländskhet på det palestinska folket och inbillar oss att vi vet vad det vill.

Jag tycker det är viktigt att minnas att demokratin inte är ett statsskick, utan ett sätt vi människor förhåller oss till varandra. Demokratin är inte, i första hand, rösträtt och deltagande i beslutsprocesser etc, utan en relation mellan människor. Vi är du och jag med varandra. Det finns inget ”de” i demokratin.

Det är också viktigt att minnas att varenda rättighet vi har i vårt land, är en rättighet som vi fått efter att ha kämpat för den. Vi fick inte allmän och lika rösträtt för hundratvå år sedan; vi tog den, efter kamp och efter hårt motstånd från staten, från makthavarna, från politikerna.

Ingen har givit oss pensionsrätt eller barnbidrag; det är något vi kämpat oss till.

När demokratin hotas, så är det vår plikt att kämpa emot. Det är inget som staten eller beslutsfattarna eller Myndigheten för psykologiskt försvar ska göra. Skyddet av våra rättigheter, vem som än hotar dem, är vår plikt.

Demokratin är alltid i opposition. Demokratins själva essens är kritisk, ifrågasättande, men aldrig avståndstagande. Den gömmer sig aldrig bakom auktoriteter eller profeter eller ”saken”, aldrig bakom majoriteter och aldrig bakom fördomar och ”sunt förnuft”. Den tillåter mig ha en annan åsikt, ha fel, missförstå och ger mig rätten att korrigera mina misstag. Den går aldrig i takt och pekar aldrig finger. Den är en utsträckt hand, men aldrig en knuten näve. Den är min respekt för dig, och din respekt för mig. Föraktet, förlöjligandet och förminskningen är demokratins fiender.

Demokratin vägrar tystna. När demokratins fiender verkar segra, fortsätter den att viska tills viskningarna hörs över hela världen.

Demokratin dör när vi börjar kalla medmänniskor för ”de”. Och då är det vi som dödar den. Demokratin är vår, och det är vi som kan döda den.

För mig som är demokratisk socialist är det svårt att förstå den entusiasm för en tvåstatslösning i Palestina, som vissa representanter för vänstern uppvisar. Hela konceptet med en tvåstatslösning, ända sedan det presenterades i FN:s delningsplan 1947, bygger just på etnisk rensning. Judar här; palestinier där. Den här tanken var politisk mainstream under första halvan av 1900-talet, och ett nyckelelement i kolonialismen.

De vita, europeiska folken skulle lösa etniska motsättningar genom att hålla bråkande infödingar isär. Britterna försökte skilja Indiens hinduer från muslimerna genom att skicka muslimerna öster och väster – till det som senare blev Pakistan och Bangladesh, medan hinduerna blev kvar i mitten. Efter första världskriget tvångsflyttades de pontiska grekerna med Nationernas förbunds godkännande bort från den nya staten Turkiet. Efter det palestinska upproret 1936 flyttades den judiska befolkningen i Palestina bort ifrån arabiska städer som Hebron och Nablus. Fördrivningen av palestinierna 1948, ”nakba”, sammanfaller i tid med tvångsfördrivning av hela folk från Karelen och östra Tyskland, för att nämna ett par exempel.

Den palestinska befrielsekampen formuleras ofta som en kamp mot kolonialismen. Israel är, i den här logiken, ett instrument för en västlig kolonialism där palestinierna är offer. Lösningen är avkolonialisering och upprättande av nya nationalstater, ett koncept som i socialismens historia alltid uppfattats som en repressiv funktion.

Kolonialismens brott är väl dokumenterade, men avkolonialiseringen har ganska sällan lett till välstånd och trygghet för de folk som befriats från utländska imperialiststaters förtryck. Frigörelsen från de utländska härskarna har antingen lett till upprättandet av inhemska förtryckarregimer eller till nya utländska imperialiststaters förtryck. Med få undantag har självständigheten endast inneburit nytt våld åt folkflertalet i de nya, självständiga staterna. Det här är en av imperialismens konsekvenser.

Den vänstersocialistiske borgmästaren i Stockholm, Carl Lindhagen, formulerade ett slagord som ofta citeras: ”Alla folks frihet; hela världens fred”. Lindhagen var övertygad internationalist, föraktade fosterländskhet och nationalism. Folkens frihet låg inte i etniska nationalstater, utan i medborgerliga rättigheter.

Det är kanske tid att börja tala om en post-avkolonialisering? Folkens frihet ligger inte i olika fosterländska nationalstatsprojekt, oavsett om vi talar om Sverige eller Palestina. Utan om vår rätt att vara vilka vi vill, oavsett var på jorden vi bor. Palestinier ska ha alla mänskliga rättigheter, oavsett om de bor i Gaza City eller Vasastan.

Föreställningen om etniskt enhetliga nationalstater är en fosterländsk fantasi. Endast människor har rättigheter, och dessa rättigheter ska garanteras för alla överallt. Detta borde vara en självklarhet för varje demokratisk socialist.

Att göra motstånd mot en förtryckare är en rättighet, men det finns inget som berättigar det våld vi bevittnar från Hamas. Om jag utsätts för våld, har jag rätt att slå tillbaka; om jag bevittnar ett övergrepp, så har jag rätt, kanske till och med skyldighet, att ingripa. Men det våld vi ser, det våld som dokumenterats, är inte motstånd. Kidnappning är inte motstånd. Våld mot barn är inte motstånd. Hamas har noggrant undvikit att angripa israelisk militär eller polis, utan väljer att angripa dem som inte kan försvara sig. Detta är inte motstånd. Det är våld.

Och det ska inte heller kallas för ”terrorism”. Den ena sidans terrorister är den andra sidans frihetskämpar. Våldet från Hamas är bara våld. Brottslighet. Det finns inget som helst element av motståndskamp i det här våldet. De är vanliga brottslingar; Hamas är vanliga, möjligen ovanligt välbeväpnade, gängbrottslingar. Det demokratiska samhället kan bekämpa brottsligheten med polis och rättsväsende för att garantera säkerhet och rättigheter åt alla. Alla.

Jag har vid några tillfällen refererat till en svensk diplomat, Stellan Bohm (1913 – 1984), som under större delen av sin karriär var svenska UD:s expert på Sovjetunionen. Bohm var nationalekonom, och värvades till UD efter att ha skrivit en bok om Sovjets ekonomi 1945. I boken försöker han reda ut hur det kommer sig att Ryssland kunde öka sin industriproduktion under andra världskriget, trots att de stora industriområdena i landet bombats sönder eller befann sig på ockuperad mark. Alla experter i väst (och Tyskland) hade utgått från att den ryska industrin var ineffektiv och inte skulle klara kriget. Ändå gjorde den det. Sovjet fick ett enormt bistånd från de andra allierade, men det var den egna produktionskapaciteten som var avgörande.

Bohm efterlämnade ett manus till en bok som aldrig givits ut: ”Cold War Diaries”. Hans anteckningar från möten med ryska och internationella ledare, sovjetexperter från hela världen och svenska politiker. Anteckningarna täcker tiden från 1947 till 1979, när Bohm gick i pension. Manuset håller på att bearbetas vid historiska fakulteten på Stockholms universitet i serien Sverige under kalla kriget.

Ett stående tema i boken, nästan från första sidan, är problemet med vad Bohm kallar ”katastrofteorin”. Föreställningen om att Sovjet/Ryssland står på randen av en katastrof och att ”vi” bara behöver vänta lite så kollapsar landet av sig själv. Den här tanken fick stort genomslag under åren omedelbart efter andra världskriget, då varje Rysslandsbesökare kunde bevittna bottenlös misär, grasserande gatubrottslighet och totalt kaos på alla nivåer. Industrin var sönderskjuten efter ett långt krig. Samtidigt var Sovjet diplomatiskt oerhört aggressivt, vägrade avbryta mobiliseringen av soldater utomlands och organiserade statskupper i grannländerna. Västdiplomater i Moskva manade till tålamod: Ryssland kollapsar snart. Det här är essensen av det berömda ”långa telegrammet” av den amerikanske diplomaten George Kennan från 1946. Kennan är i telegrammet övertygad om att det ryska folket inte kommer att acceptera förtryck och fattigdom, och att Sovjetsystemet kommer att kollapsa av egen tyngd.

Föreställningen om denna snart förestående kollaps hängde med rätt länge. USA var lugnt övertygade om sitt teknologiska och militära övertag – det skulle ta årtionden innan Ryssland hade ett fungerande atomvapen, men redan 1949 genomförde Sovjetunionen en första provsprängning. 1953 hade man sprungit förbi USA och utvecklat en vätebomb. 1957 sände Sovjet upp en fungerande satellit. Ryssland hade lyckats utveckla jetplan för flygvapnet långt tidigare än alla bedömare väntat sig. Ändå kunde varenda besökare i Moskva se misären och svälten, förfallet och ineffektiviteten med egna ögon.

Katastrofteorin fanns hela tiden närvarande i rapporteringen om Sovjetunionen under Kalla kriget. När Stalin dog 1953 var det närmast en självklarhet att ett inbördeskrig skulle bryta ut, och så skulle problemet med det aggressiva Ryssland vara löst.

Parallellt med katastrofteorin löpte tanken på ”dominoteorin” – att det sovjetiska systemet skulle vara överlägset diplomatiskt och politiskt och kunna fälla västvänliga regeringar som dominobrickor. Bakom dominoteorin går en tanke om att Ryssland är överlägset. Beslutsamt, visionärt, långsiktigt agerande och med möjlighet att satsa enorma resurser på fokuserade projekt.

Det uppstod ett slags dynamik mellan de här båda tankarna: Ryssland är primitivt, efterblivet och på randen av en kollaps, men samtidigt disciplinerat, listigt och kraftfullt. Rysk teknologi kunde verka primitiv på ytan, men vittnade om en slughet som Väst aldrig kunde nå upp till. 1976 flydde en sovjetisk pilot till Japan med dåtidens snabbaste och mest avancerade jaktplan: MiG-25. När tekniker gick igenom planet visade det sig att planet hade rörelektronik som i en gammaldags radio, medan resten av världen för länge sedan gått över till transistorer och mikrochip. Men – sades det – elektronrör kunde fungera efter en elektromagnetisk chock, dvs efter ett kärnvapenanfall. Den urgamla teknologin var egentligen hyperavancerad; ryssarna hade tänkt ett steg längre.

Vi ser ungefär samma dynamik i dag i analysen av Ryssland. Å ena sidan en föreställning om att Ryssland står inför en kollaps; å andra sidan – att Ryssland har enorma resurser, förmåga till mobilisering och så vidare. Det finns en längtan efter det stora folkliga upproret mot regimen, föreställningen om ”frihet” som en drivkraft hos alla människor – inklusive ryssar. Och det finns en föreställning om att det ryska ledarskapet har en mästerlig, långsiktig plan, medan de demokratiska staterna är obeslutsamma och lättdistraherade.

I rapporteringen om kriget mot Ukraina kan vi å enda sidan notera de ryska militärernas inkompetens, soldaternas enfald och dåliga utrustning, men å andra sidan – den ryska propagandans makt över människorna, ryssarnas uppslutning bakom kriget, deras nedärvda hat mot friheten.

Vi som ibland kommenterar Ryssland tävlar nästan om att vara den som tydligast spår en snar kollaps för Ryssland, eller motsatt, att verkligen lyfta fram Rysslands destruktiva styrka, långsiktiga planering och hotfullhet.

Åter till Bohm. Stellan Bohm var fullt på det klara med att planekonomin var ineffektiv och att den ryska teknologin var föråldrad och ofta illa kopierad efter västliga förebilder. Men att den var ineffektiv betydde inte att den inte fungerade. Han var fullt på det klara med att det politiska beslutsfattandet byggde på kryperi och lögn. Han förstod att det politiska ledarskapet inte hade minsta intresse av att tillgodose medborgarnas behov, och han förstod att medborgarna inte heller förväntade sig att staten skulle garantera deras välstånd och frihet. Han var fullt på det klara med att Sovjetledarna uteslutande prioriterade statens egoistiska intressen och inte hade det minsta till övers för internationella avtal och folkrättsliga spelregler. På försommaren 1962 frågade han Henry Kissinger om vad USA skulle ta sig för om Sovjet skulle placera medeldistansrobotar på Kuba. En absurd fråga, tyckte Kissinger. I oktober 1962 fanns robotarna redan på plats och Kubakrisen bröt ut.

Det blev lite långt det här. Vad jag egentligen vill fråga mig: varför är det så svårt att upprätthålla kyla i analysen? Vi tenderar att analysera Ryssland efter fantasier, både som hot och som möjlighet. När minsta chans att tro på ett ”annat Ryssland” uppstår, så kommer vi sannolikt att samlas kring just denna tro: allt blir bra, bara Gorbatjov får fortsätta sina reformer. Allt blir bra, bara Jeltsin får göra sitt. Allt blir bra; det förstår vi ju att Putin måste hantera det kaos som Gorbatjov och Jeltsin orsakade.

Vi har städat ur stugan. Tömt, slängt, sålt. Efter 17 år lämnar jag stugan i Askön i Östhammar, och det känns mindre melankoliskt än jag väntade mig. Det känns som att det var tid att stänga stugkapitlet i livet.

Det har varit en fin stuga. En liten, enkel historia i skogarna söder om Östhammar. Tillgänglig med buss. En av de finaste svampskogar jag upplevt bara utanför dörren. Bra år kunde jag plocka en korg full med karljohan bara ett par tiotal meter utanför fönstret.

I januari 2021 tog stormen halva skogen. Andra halvan avverkade markägaren. Jag hade ett plockepinn av vindfällen över tomten. Alla idéer om att plantera och göra fint fick revideras. Det gällde att hugga upp träden, bränna riset. Hela våren gick åt att få ordning. Inga potatisar blev satta; inga frön sådda.

I vintras kom vildsvinen. Hela tomten bökades upp och såg ut som Finland efter kriget.

Ingen skog. Ingen tomt. Stugan hade förlorat sin mojo.

Jag har sedan 2009 flackat ganska mycket, men stugan har varit en fast punkt. Dit har jag tagit allt som jag inte flyttat med till Tbilisi, Hebron, Chisinau, Kiev eller Moskva. ”Jag tar itu med det här senare”, har jag tänkt.

Ett helt skjul fullt av böcker och gamla broschyrer. Arvegods.

Vi har slängt och slängt. Tre vändor till Östhammars återvinningscentral. Kurslitteratur från journalistutbildningen i början av 90-talet värmer nu vattenledningsvattnet i norra Roslagen. Ryska läroböcker i persiska som jag köpt med tanken ”bra att ha”. Det blev aldrig så. Litauisk-ryska ordböcker. Norsk-ryska. Bråte. Slängt.

Vi gjorde sista städningen nu. I morgon, måndag, lämnar jag nycklarna till nya ägaren. Och jag känner att jag kommit loss från något tyngande. Jag inser att jag hela tiden i stugan känt mig otillräcklig. ”Taket måste lagas!”. När taket är lagat ska hängrännorna fixas. Och när hängrännorna har fästs upp ser jag att rosorna borde beskäras. Och klematisen. Och all ved som inte är kapad och kluven. I år heller. Och stenen där mitt i pärlanne – när ska jag få bort den. Och jag har ju lovat att bygga en trädkoja, men först måste jag då få bort den stora hasseln som växer mellan de tre träd som är en perfekt bas för en trädkoja. Men först måste jag tömma latrinen. Och var kan jag hitta en ny slang till kisstunnan till separetten? Och gräsklipparen ska hämtas från verkstaden.

Stugan har varit en krävande familjemedlem. Jag är glad över att jag har haft stugan. De varma furutiljorna i glasverandan. Smaken på kaffet, kokt på det järnrika vattnet från brunnen. Pionerna.

Men nu är det över. Hejdå stugan.

Jag har skrivit tidigare om att kollapsen är något av den ryska statens överlevnadsmekanism. Ryssland är en statsbildning som existerat längre än de flesta andra europeiska stater, kanske just genom att emellanåt kollapsa och uppstå som något helt nytt, men ändå med många grundläggande element bevarade. Bara under 1900-talet genomgick Ryssland den här sortens kollapser vid flera tillfällen: revolutionstidens statskollapser 1917; bolsjevikernas skifte från världsrevolution till nationalpatriotism; tövädret under 50 – 60-talet. Perestrojkan, kupperna mot Gorbatjov 1991 och Jeltsin 1993 – också, kanske, Putins smygande revolution från 1999.

Revolutionen 1917 kom överraskande, men hade väntats i årtionden. Anarkister, socialister och nationalister hade kämpat mot tsardömet – ibland som allierade, ibland som fiender, men alltid överens om vari roten till det onda låg – i själva kejsarmakten. Blev Ryssland bara av med monarkin skulle allt hamna rätt av sig själv. Vi vet att det var inte så. Det tog inte många månader efter revolutionen för vänstern att resa sig mot bolsjevikerna, när det stod klart att Lenin och Stalin drev en rysk-nationalistisk och reaktionär politik.

Sovjets fall kom även det överraskande, även om alla var överens om vad som var fel: blev Ryssland bara av med kommunismen skulle allt hamna rätt av sig själv. Världen gav allt stöd till Gorbatjovs vision av att reformera Sovjetunionen. Det internationella stödet till de nationella självständighetsrörelserna var ganska svalt. Utan kommunism var ju inte Sovjet något problem. Vi vet nu att det var så.

Ryssland befinner sig just nu i en revolutionär fas. Putin har ställt Ryssland där genom att identifiera varje form av maktskifte som just ett hot mot statens fortbestånd. I det ögonblick en statschef förklarar att ”staten, det är jag” uppstår den här revolutionära fasen. Vi vet att det kommer en revolution i Ryssland, men vi vet inte när.

Men det som är lite intressant nu, är skillnaden mot läget under kejsartiden och sovjettiden. Det är inte längre självklart vad som måste bort för att allt ska lösa sig. Det är ju ingen som på allvar föreställer sig att Ryssland förvandlas till en modern och fungerande demokrati, bara Putin försvinner.

Och kanske är det här som det sant revolutionära i Ryssland just nu. Det finns en växande insikt bland Rysslands oliktänkande, att den nödvändiga förändringen måste ske bland ryssarna själva. Det räcker inte att peka på att Putin/kommunismen/monarkin måste bort, eller att allt är byråkraternas/judarnas/kapitalisternas fel. Ryssland blir inte ett nytt Ryssland, bara för att vi byter Putin mot Smutin.

De här tankarna kan utforskas i den nya, ryska litteratur som uppstår just nu. En ganska lågmäld, men envis ton av oliktänkande som kan vara svår att höra. Vi i väst vill se protester, molotovcocktails och massmöten. Folkmassor med hötjugor och facklor som stormar Kreml. Barrikader som i Kiev 2014. Så förväntar vi oss det ryska motståndet. Och kanske kommer vi till en sådan punkt någon gång, men det är inte där som de nya tankarna just nu revolutionerar Ryssland.

Poeten och aktivisten Darja Serenko kallar sitt konto på Twitter för ”Tihiipiket” – Tichij piket, tyst demonstration. Hon är ansiktet utåt för aktivistgruppen FAS – feministiskt antikrigsmotstånd. Inte ledare, men just ansiktet utåt. Medlemmarna är anonyma, tysta, ensamma aktivister som går ut just ensamma och ställer sig att protestera i en tyst demonstration. De understryker att det Ryssland som måste byggas efter kollapsen kommer att behöva genomgå en lång och svår process, men att den processen ändå redan nu har inletts, med ryssar som förstår sitt ansvar för den ryska kolonialismen och herrefolksidén.

Det finns ett mardrömsscenario här. Putin har, likt Shakespeares Julius Caesar, låtit omge sig med feta människor vars enda ambition är att få vara mätta och leva i komfort. Putin är omgiven av viljesvaga nollor, men det kan komma en punkt när de känner att deras privilegier försvaras bäst genom att svika sin mästare. En punkt när nollorna runt Putin kohandlar med stormakterna – ”ni får Putin, men oss rör ni inte”. Och det kanske låter lockande. Putin till Haag. Vapenstillestånd. Gasleveranser och återöppnade Mercedes- och Volvosalonger i Ryssland. Så, i princip, slutade Koreakriget, som ännu, 70 år efter Stalins död, står på samma plats som då.

Så fryses kriget; rysk trupp fortsätter att besätta stora delar av Ukraina och så bevaras Putins makt, även om den fysiska Putin kanske, likt Milošević, hinner dö i sin cell i Haag innan han ställs inför rätta. Men affärerna med Ryssland drar igång, och vi kan låtsas att det är okej att äta Marabou och köpa Volvo igen.

Jag vet inget, precis som alla andra, om vad som faktiskt hände i helgen i Ryssland. Jevgenij Prigozjin marscherade à la Mussolini mot Moskva, bara för att vända 20 mil från stan efter att ha fått löften av Lukasjenka. Putin, som ett par timmar tidigare lovat att ge hårda straff åt dem som bär ansvaret för myteriet, lovade nu fri lejd och straffrihet.

Prigozjin, som å sin sida, ett par timmar tidigare lovat en ny president i Ryssland, tackade för kaffet och avvecklade hela projektet. Pyspunka på revolutionen.

Vad Prigozjin har fått för löften vet jag inte, men i princip kommer varje politiskt beslut i Ryssland hädanefter uppfattas som en del av överenskommelsen med Prigozjin. ”Jaha, Sjojgu avskedas – det är alltså en del av Prigozjins deal!”; ”Jaha, ryska trupper överger Melitopol – det är alltså en del av Prigozjins deal!”; ”Jaha, Putin har på sig en blå kavaj – det måste vara en hemlig signal till Prigozjin!”; ”Jaha, Putin avskaffar restaurangmomsen för att behaga Prigozjin!”

Prigozjin äger nu Putin. Varje beslut Putin tar är, eller kommer att uppfattas som, Prigozjins vilja.

Men det finns ett element i hela uppgörelsen som egentligen är en större grej än att Putin nu är Prigozjins parasja. Han har upphävt sitt eget existensberättigande.

Hela Putins raison d’etre som president är kampen mot kaoskrafterna. Putin stod för en skoningslös och kompromisslös kamp mot organiserad brottslighet, terrorism, extremism, kaos i ekonomin, rövarkapitalism. När terrorn slog till i Moskva eller Beslan fanns endast ett mål: slå ut terroristerna. Inga förhandlingar, inga fingrar emellan. Civila offer krävs ibland, men dem kan vi kalla hjältar efteråt. Linjen var densamma i Tjetjenien: uppnå seger till varje pris. Förhandlingar kan aldrig komma i fråga.

Det här är ju även linjen i Ukraina: Putin framförde sina krav på Ukraina och väst inför invasionen. Det var aldrig fråga om att förhandla; det var alltid fråga om att få det han ville ha.

Under helgen som gick tog alltså en representant för den organiserade brottsligheten till vapen mot Putin personligen. Mot Ryssland, eftersom enligt Kreml är Putin och Ryssland samma sak. Minst tio ryska regeringssoldater dödades; flera helikoptrar och ett transportflygplan sköts ner; inga kända offer på Wagnersidan. Och det förlåter nu Putin. Ingen ska straffas för att ha dödat ryska soldater.

Var och en med lite vapen vet nu att det är okej att skramla med dem inför Vladimir Putin och få vad man vill ha. Putin förhandlar ju med terrorister.