Prat

Ja, efter mitt långa långa uppehåll rantar jag nu på ganska rejält: för tredje dagen i rad springer jag rundan i Öregrund, behängd med elektronik som en intensivvårdspatient: iphone, pulsklocka, pulsklockeband runt min manliga bringa. I dag skrämde jag en rospigg på Kavaröbrovägen. Annars spred jag inte så mycket fasa omkring mig.

Pulsklockan är rent groteskt komplicerad. Den har massvis med funktioner som jag inte har en aning om hur man hanterar. Men jag har i alla fall lärt mig hur man tar tid med klockan, och pulsen verkar den ju registrera. I dag har jag en genomsnittspuls pöå 168, vilket är det lägsta hittills. Å andra sidan blev min kilometertid den snabbaste sedan uppehållet.

Och Ipodens bland-funktion försåg mig med följande musikaliskt högstående alster:

uslimgauze – Gujarati Translator

Ascii Disko – Dirty! Filthy!

Break 3000 – Emolition

Playgroup – Make it Happen

Кино – Песня без слов

The Rapture – I Need Your Love

Shellac – Shoe Song

Norrbottens Järn – Diskoplast och Hippievadd

Le Tigre – Deceptacon (DFA Mix)

Front 242 – Welcome to Paradise

Запрещенные Барабанщики – Таблетка

Ride – Twisterella

Mediahora – Pitch för realityshow

Pitch: Tolv journaliststudenter, sistaårselever – fyra från JMK i Stockholm, fyra från JMG i Göteborg och fyra från MKV i Sundsvall tävlar om en fast tjänst på lagom gul tidning. De tolv sitter i en studio och snurrar flaska – det kan naturligtvis lösas lite tjusigt, men i princip är det fråga om att snurra flaska. Den som blir utpekad blir veckans offer, och alla de andra ska utföra ett drev mot henne. Eller honom, men det är ju nästan inga killar på journalistutbildningarna nuförtiden. Drevet ska gräva fram detaljer om offret, formulera klatschiga rubriker och genomföra avslöjande intervjuer. En tittarjury röstar sedan om vem som lyckats bäst.

En intressant spin är att sanningen balanseras mot tittarjuryns gunst. Lögnaktiga uppgifter innebär minuspoäng, men minuspoängen kan balanseras mot höga tittarsiffror. Det gäller alltså att ljuga med viss måtta. Den som vunnit omröstningen är immun inför nästa veckas snurra flaskan; den som får sämsta tittarsifforna åker ut och får vikariat på Eskilstuna-Kuriren.

Jag hade träningsvärk och det var redan mörkt och slasket stod som spön i backen. Men jag gav mig ändå heroiskt ut på en ny runda. Strax bortom Öregrunds skola skrämde jag upp ett rådjur, och på Västergatan, ner mot hamnen, skrämde jag två damer på aftonpromenad till döds, nästan.

Min sluttid blev sämre än förra gången, men jag är ändå ganska glad över att jag inte hoppade över rundan. Hade dessutom köpt nya skor som var lite bättre anpassade vinterväglag, och de kändes jättefina. Skönt att vara torr om fötterna i slasket.

Ondskan i kroppen var inte förfärligt knäckande, men nu, så här en timme senare, känns det rätt eländigt. Men det går över. Man vänjer sig, som det heter i visan.

I lurn i dag:

U96 – Das Boot

Stone Roses – Made of Stone

Orchre Oak – Camel Dreams (Smile Reprise)

Cocteau Twins – Iceblink Luck

Кино – В наших глазах

Anthony Rother – Back Home

Sage Francis – Kill Ya Momz

1999 – Looking Good

m-ziq – Scrape

Jurassic 5 – Break

Oingo Boingo – Nothing to Fear

Daft Punk – Make Love

Age of Chance – From Now on, This Will Be Your God

Junior Jack – Stupidisco Extended Original

Sonic Youth – Or

Pitch för realityshow.

Top Nobel.

12 forskare inom naturvetenskap och medicin kämpar om the Top Nobel Prize. Prissumman är den samma som i riktiga Nobelpriset, och vinnaren får även resa till Stockolm för att delta i Nobelfesten. Forskarna utsätts för olika prövningar inom sina discipliner, men även för de för Nobelpristagarna nödvändiga sociala kvaliteterna. Hur man uppträder i frack. Hur man dansar Wienervals på Nobelfesten. Hur man håller sig utan att gå på toaletten under den långa sittningen i Stadshuset.

Varje avsnitt avslutas med att en jury från Vetenskapsakademien och Karolinska institutet utvärderar deltagarnas prestationer och väljer bort en av deltagarna, som måste lämna tillbaka sin labbrock.

Efter en liten paus på tre månader är jag nu tillbaka i löpspåret. En ny runda, i Öregrund, ca 7,5 km. Behaglig novembersvalka, och snödrivor i vägkanterna. Nytt för dagen – en pulsmätare som jag fick i augusti i födelsedagspresent av min storebror: tack, Jan. Av den kan jag läsa att jag sprungit i 52 minuter och 48 sekunder, med en genomsnittspuls på 173.

Jag har kanske inte klurat ut alla finurliga finesser på pulsklockan (Beurer PM80), men det hinner jag kanske med.

Det kändes ganska okej att springa, fast jag gjort ett så långt uppehåll. Två minuter efter start var jag enormt trött, och jag kunde notera att pulsen steg ganska raskt (roliga nya grejer man kan göra när man springer – kolla pulsen…). Mot slutet toksprang jag och var uppe nästan 200.

Nu gäller det bara för mig att lyckas fortsätta. Eftersom jag generellt tycker det är rätt trist att springa, har jag lätt att hitta undanflykter.

Och, för er som undrat: här är vad som fanns i lurarna:

Adam Ant – Dog Eat Dog

Shellac – House Full of Garbage

Stone Roses – Waterfall

Front 242 – Work 01

Juergen Paape – How Great Though Art

Alice Deejay – Back in My Life

Кино – Когда твоя девушка больна

Muslimgauze – Rent a Hookah

Underworld – Luetin

Muslimqauze – Gopi Juggle

Ozgur Can – Mind Your Step

”Arga diktaren” – pitch för en realityserie.

PITCH: Vem har inte suttit frustrerad med ett hjärta fullt av starka känslor och het vilja och ett poesihäfte fullt av banaliteter och dålig dikt? I Arga diktaren får vanliga skrivklåpare besök av ett vältrimmat team av litteraturkritiker, metriker, prosodiker, lyriker och rimsmeder för att få pekoralen att lyfta till Stor Diktning.

PILOT: Hemma hos Henrik och Maggan är stämningen på botten. Henrik sitter uppe sent på kvällarna och försöker dikta, men verserna stämmer inte, parabler och metaforer faller platt och Henriks smärta lyckas inte rimma ens på hjärta. Samlivet blir lidande, eftersom Henrik envisas med att skriva sonetter på troké, och dessutom hela tiden blandar ihop sonetter med terziner. I sin förtvivlan kallar Maggan på Arga diktaren.

Arga diktaren och hans team gör rent hus med Henriks pekoral – visar exakt vad det är som saknas i hans dikter och hjälper honom att finna ett tilltal som känns äkta och relevant. Kanske är det drottkvätt eller ljodahattr som passar, kanske alexandrin eller hexameter, poetry slam, rubayyat eller blankvers. Arga diktarens team hittar en stil som stämmer, och tittaren får se sann poesi växa fram, samtidigt som ett äktenskap räddas och Henriks första diktsamling publiceras av ett prestigefyllt förlag. Varje avsnitt avslutas dessutom med att deltagaren får en present: det kan vara en alldeles egen gåspenna, ett monument i sin hemstad eller en diktläsning i radio. Tårarna rinner och en känslig själ slipper våndas.

Anstalten – pitch för realityshow

Programidén går ut på att samla in fd dokusåpedeltagare för att återanpassa dem till ett liv som nyttiga och produktiva samhällsmedborgare.

PILOT: Anstaltspersonalen griper deltagarna i deras naturliga miljö – Stureplan, Tylösand, Båstad. Deltagarna handfängslas och förs bryskt ut i svarta bilar för visitation, förhör och avgiftning.

Förhören med deltagarna fungerar som presentation. Namn!? Ålder?! Sysselsättning?!

Deltagarna tilldelas därefter illasittande grå eller gröna overaller och skickas till STORSIEN, där baracker förberetts. De två lagen – Lag Grå och Lag Grön – beordras ställa upp i alfabetisk ordning. Det lag som förlorar, dvs, det som visar sig inte ens kunna alfabetet, får lov att hugga ved för uppvärmningen av baracken.
Vi möter här för första gången FANJUNKAR FREDRIKSSON. Den råe, men hjärtlige barackchefen. Senare kommer det att visa sig att Fanjunkar Fredriksson själv har ett förflutet som Baren-Hubert i en såpa från 1998.
I ögonvrån kommer vi ofta att skymta De Vita. Dvs själva den personal som har till uppgift att korrigera deltagarna.

Pilotavsnittet slutar med att deltagarna, dödströtta efter vedhuggning och hård excersis, äntligen får lägga sig. När tystnaden och mörkret har lagt sig över barackerna i Jämtland, endast myggsurr och storlom hörs, ser vi fanjunkar Fredriksson komma gående mot baracken i den blonda sommarnatten: han för en reveljtrumpet mot munnen, hämtar andan, och avsnittet är slut.

Varje avsnitt innehåller kampen för en eftertraktad individuell trofé: avslutad grundskola, traktorkörkort, antagningsbesked till folkhögskola, KY-kurs eller något liknande. Samtidigt innehåller avsnitten en gruppkamp, där de båda lagen dels ska lära sig samarbeta, och dels ska skaffa sig en fördel jämfört med det andra laget. Lagen kan inför fanjunkar Fredriksson skaffa sig fördelar genom att utföra kollektiva uppgifter enligt en fastlagd skala, och, naturligtvis, tilldelas straffpoäng för ej utförda uppgifter.

De vita genomför emellanåt egendomliga tester på deltagarna. Det kan vara fråga om kunskapsprov eller psykologiska tester, gärna av en dramatisk och/eller förnedrande natur.

Segraren erbjuds en fast anställning på Willys i Eskilstuna, samt lånelöfte för ett radhus på bekvämt avstånd från arbetsplatsen. Övriga deltagare får som tröstpris vara studiopublik i Så ska det låta.

Det är naturligtvis en slump, men plötsligt drabbar våldet många runt mig. Jag skrev om min vän som är på flykt – hon är i säkerhet. Mer arg än rädd. Arg på en man som utsatt henne för ett helvete; arg på ett samhälle som inte tar våld mot kvinnor på riktigt allvar. Hon får höra av åklagaren att hon nog inte blivit tillräckligt utsatt för våld för att det ska kunna väckas åtal.

En annan kvinna i min omgivning har utsatts för ett helt annat slags våld. Eller precis samma slags, det beror lite på hur man räknar. En man anser sig ha rätt att forma henne till vad han tycker passar sig, utan att bry sig om vad hon vill. Här finns inte minsta fysiska övergrepp, men åratal av förminskning, förlöjligande. Ordvåld. Och även här… samhället accepterar våldet, eftersom det är så vanligt.

Ytterligare en ung kvinna utsätter sig själv för våld. Mekanismerna här är svårförklarliga, men det gör inte saken mindre sorglig. Barn borde inte behöva ha så ont att de gör sig själva illa.

I går talade jag men en vän som berättade att han känner en av de soldater som sårats i Afghanistan. Och jag kan bara förundras över att så mycket våld drabbar min omgivning just den här veckan, de här dagarna. Är det stjärnorna? Är det slumpen? Eller är det bara frågan om att jag haft tur alla andra dagar; att våldet är vanligare än glädjen och leendena.