Våld.

Det är naturligtvis en slump, men plötsligt drabbar våldet många runt mig. Jag skrev om min vän som är på flykt – hon är i säkerhet. Mer arg än rädd. Arg på en man som utsatt henne för ett helvete; arg på ett samhälle som inte tar våld mot kvinnor på riktigt allvar. Hon får höra av åklagaren att hon nog inte blivit tillräckligt utsatt för våld för att det ska kunna väckas åtal.

En annan kvinna i min omgivning har utsatts för ett helt annat slags våld. Eller precis samma slags, det beror lite på hur man räknar. En man anser sig ha rätt att forma henne till vad han tycker passar sig, utan att bry sig om vad hon vill. Här finns inte minsta fysiska övergrepp, men åratal av förminskning, förlöjligande. Ordvåld. Och även här… samhället accepterar våldet, eftersom det är så vanligt.

Ytterligare en ung kvinna utsätter sig själv för våld. Mekanismerna här är svårförklarliga, men det gör inte saken mindre sorglig. Barn borde inte behöva ha så ont att de gör sig själva illa.

I går talade jag men en vän som berättade att han känner en av de soldater som sårats i Afghanistan. Och jag kan bara förundras över att så mycket våld drabbar min omgivning just den här veckan, de här dagarna. Är det stjärnorna? Är det slumpen? Eller är det bara frågan om att jag haft tur alla andra dagar; att våldet är vanligare än glädjen och leendena.