Kategori: Ett och annat

Jerusalem. Dagen har ägnats åt lögn. Det är lite olämpligt, eftersom journalistik går ut på att ljuga så lite som möjligt, men i dag har jag ljugit, fräckt och skamlöst, rakt i ansiktet på en präst. Två präster, faktiskt. Munkar rentav. Och alltihop av snöd egennytta.

Jag ville nämligen gärna besöka klostret Mar Saba. Ett grekiskt-ortodoxt kloster en dryg mil öster om Jerusalem. Där öknen börjar. Vid Kidronbäcken. Klostret är en doldis bland det heliga landets alla sevärdheter, och det är väldigt krångligt att hitta dit, där det ligger i djup dal i Judéens öken, på sluttningarna ner mot Döda havet. Det ligger så väl dolt, att det är lätt att missa, även om man är bara några hundra meter bort.

Men det är en av de två äldsta kyrkorna i det heliga landet. Vi talar om 400-500-talet. Det är ett av del äldsta kristna klostren i världen, och det är ju absolut nåt man gärna vill besöka. S:t Saba var en munk som sökte enskildheten och tystnaden i öknen. Han var en oerhört välbärgad man och lät bygga en liten kyrka som han helgade till S:t Nikolaus. Så småningom samlades andra munkar runt honom: längs hela Kidronbäckens dalgång finns små eremitgrottor. Under klostrets storhetstid fanns det flera tusen munkar här. När Saba dog begravdes han, men fjorton år senare upptäckte munkarna att hans kropp inte förmultnat, och de förstod att han var en helig man. De byggde en ny kyrka där man än i dag kan se S:t Sabas mumifierade kropp.

Men nu är det så här, att munkarna inte gärna tar emot besökare. Klostrets dörrar är stängda, när man knackar på får man frågan vem man är. Och då bör man – om man vill in – svara att man är ortodox. Så jag och min fotograf var alltså ryssar från Moskva. Vi släpptes in, men fick lämna våra kameror hos väktarmunken. Sen kom det en högrest munk och tog emot oss hjärtligt: det är alltid trevligt att få ryska gäster (Ähum).

Vi vandrade runt. Jag tände ljus. Munken vägrade låta mig ta betalt för ljusen. Man tar inte betalt av gäster! Munken berättade om hur klostret överlevde persernas invasion på sexhundratalet, men inte ”barbarerna” på elvahundratalet. Det slår mig att han kanske menar korsfararna. De katolska korsfararna hade måttlig respekt för ortodoxa kloster. I ett särskilt kapell ligger skallarna efter de munkar som barbarerna dödade.

Munken erbjuder sig att be förbön för min familj. Ert namn? Pjotr? Er fru är också döpt och ortodox? (Just vid den här punkten slapp jag, slava Bogu, ljuga.) Och era barn?

Jamen inte kan jag väl missuna mina ungar en helig mans förbön, och min lögn är min synd och inte deras, så ja, min döttrar är också döpta och ortodoxa. Anna Petrovna och Maria Petrovna. Munken skriver upp allt på en lapp och för in oss i ett angränsande rum: där står iskallt vatten, ett glas juice och – ouzo. Vi försöker nästan desperat be om att få ge pengar: nej, inga pengar!

När vi går får vi vigt vatten och helig olja. Som tack för att vi ljugit.

På vägen hem tröstar mig vår chaufför: Ingen fara. Det här är det heliga landet – här ljuger alla!

Jerusalem. Överallt står de. Stadens tysta väktare med sina uppspärrade ögon. När solen går ner över restaurangerna i västra Jerusalem står de där, och när böneutroparen kallar till bön vid moskéerna i östra. De är som en orörlig urbefolkning, de finns i stadens båda halvor och på båda sidor av murarna och barriärerna. De är brandposter, gula och röda. Med sina tårar släcker de stadens bränder: det må vara elfel eller slarvigt bortkastade fimpar, mordbrand, terrorbomber eller vedergällningsaktioner.

Någon har givit dem ett gathörn att bevaka, och de viker inte med blicken. De provoceras inte av lustigkurrar som sätter muggar på dem som hattar. De struntar i om vi är turister, terrorister, judar, araber, kristna, ateister. De vet något. Deras orörliga blickar ser något vi inte kan se. De är brandposter.

Jerusalem. Det går en tjock polsk pilgrim genom Gamla stan. Han bär ett kors. Ett alldeles riktigt kors av trä. Inte särskilt stort: dryg en meter långt, kanske en och en halv. Han är svettig och har en blå kortärmad skjorta. Bakom honom går en präst och ser, faktiskt, lite illa berörd ut. Pilgrimen andas genom munnen och har en tom blick: den svåra biten av Via Dolorosa är kvar, den jobbiga uppförsbacken. Gatstenen är hal och trängseln är svår och pilgrimens blick är tom och lite stressad. Jag får känslan av att han inte känner riktigt den andakt han hoppats känna. Kanske känner han bara att han just passerar Ali Babas Internetcafé med ett ganska lätt kors, och kanske far det genom hans huvud att han ändå inte riktigt lider riktigt lika mycket som Frälsaren. Om det nu någonsin var tanken.

Just vid Ali Babas internetcafe är det ett gathörn och när han svänger, puffar han omkull en plastkalasjnikov med sitt låtsaskors. En hälsning från ett tortyrinstrument till ett mordvapen. Försäljaren ropar nåt argt efter pilgrimen, prästen fräser nåt irriterat till försäljaren. Pilgrimen fortsätter sin Golgatavandring.

Jerusalem. Här invid kontoret finns ett par ganska trevliga smörgåsrestauranger. För ett par tior får man en finfin falafel eller en alldeles utmärkt bagettsandwich. Jag och Sergio går ut för att luncha och när jag sätter tänderna i min falafel stoppar polisen upp trafiken på Jaffagatan, precis här utanför. En polisbuss, en motorcykelpolis. Snart kommer en buss till. Både bilar och fotgängar hindras från att komma fram, och ett hundra meter långt avsnitt av vägen töms. Precis där vi sitter och tuggar i oss falafel.

Vi undrar vad som hänt. Ett misstänkt föremål utanför en port. Bombspecialister måste kolla. Jaha. Bomb. Och här sitter vi och äter falafel.

Det är en stark känsla av vardagslunk. Kön av bussar och taxibilar på den starkt trafikerade Jaffavägen blir snabbt lång, men ingen verkar stressa. Säger polisen att man kollar ett bombhot, så lyder man. Det är absolut ingen dramatik i det hela. Det enda spännande som händer är när en mopedist försöker åka förbi. Han blir omedelbart stoppad av polisen, som snabbt och elegant snor startnyckeln.

Jag hinner inte äta upp hela falafeln innan incidenten är över. Fritt fram, ingen bomb. NU utbryter däremot kaos, när alla taxibilar och bussar försöker komma före alla andra.

Jerusalem. Tillbaka i storstan. 30 grader känns rätt svalt efter ett par dagar med 45 vid Döda havet. Jag pratade med min dotter om det här med sorg och saknad. Hennes vänner som dog, hennes egen sorg, hennes pojkväns. Vi bestämde oss för att det kunde vara en vacker gest att tända ljus vid Heliga gravens kyrka här i Jerusalem: det är ändå bara en två-tre hundra meter bort.

Vare sig jag eller Anja är särskilt religiösa, men vi har båda två oerhört lätt att känna respekt för kyrkan som rum, för tron som andlig kraft. Vi har båda svårt att ta ateism på allvar, men vare sig hon eller jag skulle känna den riktiga övertygelsen om vi läste trosbekännelsen. Hur som helst – att tända ett ljus till minne av en vän är en vacker gest, och att kunna göra det i Heliga gravens kyrka i Jerusalem är storartat.

Alltså: till minne av Malin och Jesper, tände jag i eftermiddags två ljus invid Kristi grav.

Jag vet inte riktigt vad jag menade med att tända ljusen, men det kändes ganska skönt. Heliga gravens kyrka är en märklig plats. Den delas mellan alla tänkbara kyrkor, och varje kyrka har ansvaret för en egen scen i hela den hemska historien om Jesu död. En kyrka ansvarar för den plats där Jesus kläddes av, en anna för den plats där korset ställdes, en tredje för en plats där hans blod fläckade marken, och så vidare.

Överallt står folk på knä, överallt gör folk korstecknet, överallt finns heliga ord inskrivna i väggarna med grekiska, ryska, latinska, koptiska, armeniska bokstäver. Det känns att det är en plats dit människor sökt sig för att få tröst i två tusen år. Och när jag tänder de där två ljusen känns det att jag är en i ett två tusen år långt tåg av människor som sökt svar på frågor, tröst i sorg, lugn i oro på just den här platsen. Det behövs inte så mycket av själva Gudstron. Redan kunskapen om att det här en plats för eftertanke, respekt och stillhet är tillräcklig.

Kanske betyder det också nåt för Malins och Jespers vänner och familjer. Vetskapen om att det under några timmar brann ett par små ljus till deras minne, till deras ära, vid Kristi grav, långt hemifrån.

Ein-Gedi. Snart är det bingo. Om 25 minuter börjar bingon, och redan har de hängivnaste bingofansen kommit. Stolarna är uppställda, och ett speciellt bord har förberetts för bingoutroparen. Söndagkväll på kibbutzen. Vi är tre personer som sitter i ett hörn och nyttjar det trådlösa internettet.

Det finns en alldels egen filmkategori: de judiska barndomsskildringarna från USA, och precis så är det här. Att befinna sig här är som att vara med i en Woody Allen-film. Radio Days. Om man skulle ropa ”aunt Ruthie!” skulle åtminstone tjugo damer svara. Jag presenterades faktiskt så sent som i går för en aunt Ruthie. Här finns blåhåriga tanter med träningsskor och vresiga gubbar med byxorna högt upphissade över kulmagen. Och ständigt bryter det ut häftiga diskussioner på åtminstone nio olika språk och engagerade samtal om de kokta grönsakerna i matsalen. Jag stormtrivs. Det är nästan som i Ryssland.

Jag har insett att det faktiskt känns ganska tydligt att staterna Israel och Sovjetunionen hade ungefär samma upphovsmän. Östeuropeiska judiska intellektuella. Både Sovjet och Israel var (är) utopiska statsprojekt, och både Sovjet och Israel förutsatte att människorna skulle behöva förändras för att utopin skulle kunna förverkligas.

Det där är naturligtvis bara ett ytligt resonerande, och det är inte ens mina tankar. Reflexionen är Nathan Sharanskys, en rysk jude och dissident som satt i fängelse i Sovjet och senare blev minister i Israel.

Nej, den riktigt stora likheten är den fullständigt dödsföraktande konflikt-orädslan. Vi i Sverige försöker ju normalt undvika konflikter på alla nivåer, men i Ryssland, och, har jag förstått, i Israel är gräl och konflikter det salt som ger livet dess sälta. I Sverige tillåter vi oss inte skälla på andra än våra familjemedlemmer, och då helst bara inom hemmets hank och stör. Här och i Ryssland kan man bli utskälld av en vilt främmande människa mitt ute på stan. Det skapar en familjär och intim atmosfär, tycker jag. Det känns som om man är lite viktig för den där vilt främmande människan. Varför skulle han (hon) annars bry sig om att slösa en massa skäll på en?

En annan likhet mellan Israel och Ryssland är servicenivån. Här får man exakt samma sura och irriterade respons från kassörer och servitörer och hotellpersonal när man ber om hjälp. Tung suck, himlande med ögonen. What you want! Utropstecken, inte frågetecken. Det är också en fruktansvärd mängd papper som ska fyllas i på hotell och hyrbilsfirmor, och allt är på hebreiska (ryska i Ryssland, naturligtvis).

Men vresigheten kompenseras med en extrem sällskaplighet. Både ryssar och israeler är oerhört sällskapliga och pratsamma. Vi skulle göra en kort intervju med en arkeolog i eftermiddags, och satt och pratade forntida högkulturer, väder, fisk, rätt tid att resa till Döda havet och likheter mellan arabiska och hebreiska i flera timmar. Och så är det jämt: jag vet inte hur många gånger jag fastnat i långa och engagerande samtal i alla möjliga ämnen. Precis som i Ryssland.

Nej, nu börjar bingon!

I natt dog två unga människor i Stockholm. Vänner till mina barn. Jag kände dem nätt och jämt, men det känns fruktansvärt ändå. Samtidigt känner jag en enorm lättnad över att mina barn är i säkerhet – chockade, skrämda och sörjande, men oskadda.

Samtidigt känner jag en konstig skam över att jag i går kväll satt och vitsade om adjektivet död, och jag känner frustration över att alltid befinna mig så långt bort när jag skulle vilja vara med mina ungar.

En-Gedi. Först och främst: tillåt mig hisna än en gång över att befinna mig på ett coolt ställe. En-Gedi! Det var här som David skar en flik av Sauls mantel, i stället för att hugga ihjäl honom. Incidenten gjorde rätt starkt intryck på mig i skolan – jag vet faktiskt inte varför, men David har alltid varit en av mina favvosar i Bibeln. Jag tror att jag gillade att han på samma gång var supermacho och samtidigt skrev låtar och lirade psaltare. De homoerotiska undertonerna i hans relation med Jonathan gick mig förbi. Vi hade inte någon riktigt utvecklad känsla för såna på Vegaskolan i Vännäs, och fru Ahlbom gjorde inte sitt yttersta för att fästa vår uppmärksamhet vid de här detaljerna.

Men grejen: En-Gedi och grottorna är en del av min barndoms landskap. Vi läste om alla de här historierna, och så ritade vid dem – Susanna Svensson ritade bäst – och sen sjöng vi en psalm med fru Ahlbom på tramporgel, och sen hade vi Hej, matematik.

Jag verkar hela tiden komma från ämnet: En-Gedi. Barndomsminnen. Och nu är jag här. Jag sitter i detta ögonblick på en kibbutz i En-Gedi, omgiven av semestrande israeler. Ett slags musiker håller på att riggar upp sin elorgel. En dam sitter och sover med munnen öppen – skulle det börja regna skulle hon drunkna. En liten flicka sitter och säger öööhääh. Det är en familjeidyll vid stranden av Döda havet.

Och nu kommer jag till saken: Döda havet är döende! I det här torra landet tas för mycket dricksvatten ut ur Jordanfloden, Döda havets enda stora tillflöde. På något årtionde har havsytan sjunkit med tiotals meter. Stora delar av södra Döda havet har torkat ut! Jag funderade på att åka dit, mest för att kunna göra en ståuppa med dateline SODOM. Tänk, va?

Man skulle kanske kunna tänka sig att det inte spelar så himla stor roll att ett hav där inte ens mikoorganismer överlever håller åp att försvinna. Vare sig fiskar eller fiskare är hotade. Men problemet är, att när havsytan sjunker, så sjunker även grundvattnet. Runt havet finns oaser, och brunnar med dricksvatten, urgamla vattenhål – ordet ”Ein” betyder brunn på både hebreiska och arabiska. Sötvattnet i brunnarna sugs ut i havet när havsnivån sjunker, och snabbt förvandlas oaserna till öknar.

Vi bryr oss nog inte om Sodom, utan stannar här i En Gedi, i Killingens källa. Här, där David skonade livet på Saul. Här, där semestrande israeler sitter och drönar i väntan på musiken. Här, vid stranden av det döende Döda havet, och där vi kan konstatera att det faktiskt går att komparera adjektivet död. Snart är Döda havet ännu dödare!