Kategori: Ett och annat

Jerusalem. Planerar inför en resa till Jordanien. Hittar lite info:

Till southen alltifrån Amman utefter de 5.000 yearsna-old konung somhighwayen finnas att tillfalla, finnas ettan av de mest mycket tänkvärda resorna i den heliga jorden, vilkna passerandar genom ett snöre av ancientstomter. Den först staden som du kommer finnas upon, Madaba, ”staden av Mosaics”.
Madabas chief attraktion – i den contemporany grekiska ortodoxa kyrkan av St. George- finnas en wonderfully livfull, sjätte-sekel Byzantine mosaickarta som visar Jerusalem och andra heliga tomter. Tio som protokollet till väster finnas det mest mycket, revered tomten i Jordan: Montering Nebo, minnesvården av Moses, den presumed tomten av profetdöden och burialplatsen. En liten fyrkantig kyrka finnas byggt på fläcken vid tidiga Byzantine Christians och mer sen utbyggt in i ett vast komplex.

Hela texten, och det blir bara värre:
http://www.mediterrant.com/jordan/jo_regmn.htm

På nåt sätt fascineras jag lite av det där wonderfulla sättet att wrighta svenska. Ignore alla svårigheter, bara skriva vidare och hoppas att det är understandable. ”Passerandar genom ett snöre av acientstomter”… ”finnas det mest mycket”…

Det är inget fel i att ha svårt att formulera sig korrekt på ett främmande språk. Det är skitsvårt att lära sig alla nyanser och småord. Skrivfel, språkfel är mänskliga. Men den här texten är ju ingen människa som har översatt, så det uppstår ju misstag som är närmast omöjliga att göra. Läs bara!

Den mest låga punkten på ytan av mullen som är vilken att befinna sig hos det nordliga slutet av de Great Riftdallögnerna Jordandalen. Hos det döda havet den finnas mer mycket än 400 mätare nedan havet – nivå. Dalen finnas typisk Mediterranean, med milda vintrar och heta somrar. Dalen har dessutom profund som betyder för religiösa resenärer. Jordanfloden finnas kännt såsom platsen Jesus finnas döpt, och nära var John som baptisten bodde.

400 mätare under havet! 400 meters under the sea. Det är great fun att sitta och läsande den här typen av texts. Men är det inte en risk att vi en dag vill se språket transformera intill något i den här typen? Eller blir datorer smartare? Vi stackars människor lär i varje fall bli dummare om vi läser sån här writing. Sure thang.

Eilat. Det hade kunnat bli ett bra knäck. Sinai. Tomma stränder trots högsäsong. Desperata egyptiska hotellägare som står utan bokningar, eftersom de israeliska turisterna inte längre törs åka till Egypten för att semestra. I åratal har stränderna i Sinai varit en av de sällsynta platser där judar och araber kunnat mötas fredligt och på gott humör. Det hade blivit vackra bilder av vida stränder, palmer, kristallklart vatten, fullmånen över havet… Och ändå ganska angeläget. Men vi hade inte räknat med inshallah-faktorn.

Inshallah – om man ska vara noga: in sha’ allahu – betyder ”om Gud skulle vilja”. Närhelst man företar sig något, planerar något, bestämmer sig för något, säger man gärna i arabvärlden ”inshallah”, för att markera att det alltid kan uppstå problem som omöjliggör det man planerar. Visst kan man bestämma sig för att åka klockan åtta i morgon bitti, men om det är Guds vilja att väckarklockan inte ska fungera… Ja, då blir man för sen. Det var inte Guds vilja att jag skulle komma i tid.

Vi reser, helt enligt uppgjord tidtabell, klockan nio från Jerusalem, och reser, helt utan problem, förbi Döda havet, och kommer, precis som tänkt, till Eilat. Käkar lunch, åker till gränskontrollen, lastar ur och knatar in i Egypten.

Men det visar sig att Gud valt egyptiska tullen för att utföra Hans vilja. Vårt bagage lyses igenom och öppnas och en liten armé av egyptiska tullare samlas kring oss. Vi är uppenbarligen deras enda kunder/klienter/gäster i dag. De har stiliga vita uniformer med röda rektanglar på axelklaffarna, och samlas runt vår stackars kamera. Pekar på antennerna till mikrofonen, frågar om märket – Panasonic??? De ser nästan besvikna ut, hade hoppats på Sony. Ytterligare ett par tullare kommer, med tre rektanglar på axelklaffarna. Ansluter sig till samtalsgruppen. Panasonic???

Ännu en tullare, med tre rektanglar med guldkant. Chefen. Big Shot Supertullaren. Och så kommer en ytterligt fet herre, som är så till den grad chef att han inte ens bär uniform. Förklarar: kameran är för stor. Så här stora kameror får inte införas till Islamiska republiken Egypten.

Vi ber att få tala med en överordnad. Det finns alltid en överordnad.

Den överordnade är en synnerligen småväxt man. Spenslig och med glasögon. Den fete törs inte ens sitta i hans närvaro. Den spenslige förklarar att det enligt internationell lag är förbjudet att resa kors och tvärs över gränserna med gigantiska kameror. Om man inte har tillstånd från Islamiska Republiken Egyptens Nationella Jättekameratillståndsbyrå, naturligtvis. Det tar bara tio dagar att få.

Jag försöker lite försiktigt erbjuda mutor: Vi förstår att det krävs tillstånd, och det vore oss främmande att ifrågasätta egyptiska regler och internationell lag, men vi är beredda att betala de avgifter som skulle krävas för en expresshantering av tillstånden. Hur mycket skulle…?

Näpp. Går inte. Titta här – han visar upp en tjock pärm där alla riktiga TV-bolag skickat sina ansökningar om att få resa med kamera in i Egypten. BBC, CNN…

Vi plockar ihop vår utrustning och tar farväl i hierarkisk ordning. Först den spenslige, sen den fete. Därefter guldkantschefen och sen säger vi hejdå – ma salama – till alla de andra tullarna i hop, och vandrar tillbaka till Israel. Fyrtio minuter tog vår vandring genom Sinai. Snabbare än det tog för Moses.

Det var alltså inte Guds vilja att vi skulle göra det här knäcket. Det visade sig att det var Guds vilja att vi skulle stanna i Eilat och bada lite. Funkar för mig också. Någon annan får berätta om de tomma stränderna och den försvunna mötesplatsen. På stranden irriterar jag mig över att dundrande eurodisco överröstar min ipod och min omsorgsfullt sammansatta spellista med arabisk konstmusik. Men det är väl också Guds vilja. Eller så är det bara ännu ett i-landsproblem.

Här och där på stan här i Jerusalem står det spraymålat med schablon ”Die Lucky Bush!”. Det är, har man sagt, en hebreisk ordlek och ska tolkas ”Daila kibush!”, vilket i sin tur ska betyda ”Ned med ockupationen”. Slagordet är den israeliska fredsrörelsens. Det är påfallande många unga israeler som deltar i olika manifestationer och operationer mot bosättare och israeliska trupper. Fredsrörelsen är stark men splittrad på många olika grupper.

Vad jag hittills inte sett är motsvarande palestinska engagemang, där unga palestinier kräver stopp för palestinska självmordsbombare och planlös beskjutning av städer.

Jerusalem. Toalettpappret här på SVT-kontoret i Jerusalem är av märket ”Kimberly-Clark Professional”. Får en att fundera på vilka tröttsamma yrken det finns.

Jerusalem. Tro nu inte att jag bara sitter och hänger i östra Jerusalem. Icke. Vårt kontor ligger i det allra västraste av det västra, mellan Jaffagatan och Profetgatan, där de ortodoxa judarna håller till. Rätt när Ben Yehuda-marknaden, där en självmordsbombare slog till häromåret. Ben Yehuda-marknaden är ett otroligt trevligt ställe, och, om ni ursäktar uttrycket, oväntat orientaliskt.

Det är ju faktiskt ganska djupt fördomsfullt att föreställa sig Jerusalem som uppdelad i en orientalisk-arabisk-ursprunglig del och en europeisk-judisk-modern. Ingen ifrågasätter ju att det bott judar i Jerusalem i alla tider. Det är ju faktiskt inte så att de kom hit 1948 allihop. Judarna är en lika självklar del av Mellanöstern som araberna. Frågorna om gränsdragningar och säkerhetszoner är politiska konflikter, egentligen inte etniska.

Hur som helst: även om det bott judar här alltid, så är det ju faktiskt så att de allra flesta har kommit hit rätt nyss, och de allra flesta har kommit från Europa. Men föreställningen om det arabiska Jerusalem som mer ursprungligt är nog mest en romantisk illusion. Och föreställningen om det västra Jerusalem som modernt och europeiskt är, har jag förstått, en vanföreställning.

Ben Yehudamarknaden är en precis lika stimmig marknad som var som annan marknad som helst i Mellanöstern. Det säljs allt från melonstora avocados till pincetter för att dra ut hår ur näsan. Det typiska bazar-ljudet: handlare som ropar lockpriser åt oss kunder, skramlande kärror med väldiga laster av tunga kartonger och knöliga bylten. Den typiska bazar-doften: en hisnande blandning av kryddor, fisk och malmedel. Det är precis på varenda punkt olikt ett europeiskt snabbköp.

I kvarteren runtomkring finns massor med hantverkare och småbutiker. Påfallande många ryska butiker – här är det inga problem att hitta rysk vodka och fläskkorv. Västra Jerusalem är kort sagt samma slags brokiga myller som östra. Mosaiken består av andra bitar helt enkelt.

Men en ganska trist besvikelse blev judiska kvarteret i Gamla stan. Staden innanför murarna består av fyra bitar: en kristen, en muslimsk, en armenisk (som om inte armenerna vore kristna…) och en judisk. Det finns judiska hus här och var överallt, men området hitom klagomuren är det judiska kvarteret. Man känner igen det på att all handel plötsligt försvinner och allt blir renfejat och luftkonditionerat. Det känns som ett hotell på något sätt, ni vet, som ett sånt där otroligt fint och exklusivt hotell med ”genuina” restauranger i bottenplanet. Det känns torftigt på något sätt. En trappa upp till vänster: till Västra muren – den som vi brukar kalla Klagomuren. En stenhård säkerhetskontroll – metalldetektorerna reagerade på glasögonbågarna!

Klagomuren gör ett starkt intryck av högtidlighet och andlighet. Så pass att jag inte vågar gå fram av respekt för platsen. Det är inte min plats. Jag har inte rätt att gå fram till muren och gapa. Känns det som. Jag har en stark känsla av att det vore att bryta platsens integritet att närma sig den bara för att det är ett coolt ställe som jag har sett på bild. Jag stannar en bit bort och läser om VARFÖR muren är så helig.

Här ligger nämligen grundstenen för hela kosmos. När Gud skapade världen, så började han här. På den här platsen. Det är kort sagt här Skaparen och Skapelsen möts. Det är rätt stort.

Jerusalem. Ja, antagligen blev jag väl lurad. Men kuddfodralen var fina och lättpackade, så jag är nöjd ändå. Och teet var gratis, liksom den utförliga beskrivningen av det palestinska folkets problem.

– Det palestinska folkets problem, sa Muhammed, som jag köpte kuddfodralen av, är inte israelerna, utan palestinierna. 1994, när vi fick Jeriko och Västbanken, trodde vi att allt skulle bli bra. Arafat och alla de andra i PLO flyttade in. De var hjältar, det fanns ingenting som PLO inte skulle kunna. Vi hade segrat. Men vi visste inte att de var tjuvar!

Muhammed har suttit i fängelse, två gånger, under första intifadan. Det betyder att han aldrig någonsin kommer att kunna få jobb i Israel, fast han är barnfödd i Jerusalem, och aldrig velat bo någon annanstans. Det betyder också att han inte får visum till USA, där halva släkten bor, eller till Europa.

– Jag kan åka till Syrien och Egypten och Jordanien, men jag kan inte åka runt i Israel ens. Jag kan aldrig åka till Eilat och bada.

Men vi återkommer till palestiniernas problem med palestinierna. Landet är splittrat mellan de två dominerande partierna Fatah och Hamas. Just nu kontrollerar Fatah Västbanken och Hamas Gazaremsan.

– Hamas har styrt Gaza i fyrtiofem dagar. På fyrtiofem dagar har det inte förekommit ett enda mord i Gaza. Ingen stjäl. Bilarna stannar för rött ljus! Hamas är det enda palestinska parti som inte bara är till för att göda partiledningen. Har du sett de palestinska ledarnas hus på Västbanken? Du är svensk journalist – du tjänar kanske en tre-fyra-femtusen dollar i månaden. De där drar in tjugo-trettiotusen i månaden, och så låter de den palestinska myndigheten betala för att bygga husen. Jag är inte någon Hamasanhängare, det svär jag vid Gud, men de är de enda som skulle kunna ta oss ur eländet.

Hamas har vägrat erkänna staten Israels existens, och därför har EU och USA vägrat samarbeta med den regering som i ett erkänt demokratiskt val kom till makten.

– De kan ju inte sätta sig ner vid förhandlingsbordet utan att veta vilket israelisk stat de erkänner. Jag tror att Hamas vill se en tvåstatslösning, men inte med vilka gränser som helst. Vi har ju sett att israelerna hela tiden river upp överenskommelser om de inte passar dem. Det fanns en överenskommelse om att inte anlägga fler bosättningar – de fortsätter att bygga bosättningar!

Muhammeds bror kommer med ett glas te till.

– Och turisterna! De enda som reser hit nu, är amerikanska judar. Väldigt många kommer hit, men de har israeliska guider med automatvapen och de går till vissa affärer där guiderna för trettio procent på det som säljs. Jag har inte sålt nåt på tre dagar. Jag är beredd att sälja de här tre kuddfodralen till dig, eftersom du är en hederlig människa, för femhundra shekel! De ska egentligen kosta 1500, men…

Det är uppenbart att Muhammed är en lika slipad försäljare som jag är en usel prutare. Min insats i prutningsprocessen ligger mest i mina halvhjärtade försök att komma förbi Muhammed och ut på gatan. Han blockerar mig som en fotbollsspelare. Jag har inte en chans. Jag betalar och går. Nu måste jag hitta en bankomat, eftersom jag köpt kuddfodral och en politisk analys för alla mina pengar.

Jerusalem. Den här stan lider av helg-schizofreni. Västra Jerusalem domnar bort framåt eftermiddagen. Östra Jerusalem piggnar till på fredagkvällen. På lördagkvällen vaknar västra Jerusalem, och ungefär då börjar de kristna kyrkorna ringa till helgmålsbön. Söndag är vanlig vardag, utom för de kristna, som får försöka helga vilodagen på sitt eget lilla vis.
Med lite listighet kan man alltså hävda tre dagars weekend. Eller, om man är av den mer asketiska typen, tre måndagar i veckan. Härligt för workoholics.

Efter gårdagens grillning i Ramallah njuter jag en ledig dag, och har ännu inte lämnat frukostbordet här på verandan. Först frukost i timmar. Sen kaffepaus, med senaste numret av al-Quds och mitt stackars snart utbrända ex av The Hans Wehr Dictionary of Modern Written Arabic. Nu är det faktiskt snart lunchdags, och sen tror jag faktiskt att jag ska ta en vilopaus.

När jag dör vill jag komma till verandan på hotell Jerusalem. Det här är nog den trevligaste plats jag någonsin upplevt. Här sitter man i skuggan och ser solen vandra över himlen. Böneutroparen vittnar om att det inte finns någon gud utom Gud, och strax efteråt kommer en grupp judar sjungande längs Nablusvägen. På andra sidan vägen ligger en av Jesu gravar. Ja, det finns tydligen två. Det här är en speciell Kristi grav för protestanter. Här finns en busstation med linjetrafik till Ramallah och Betlehem och en tidningskiosk. Inga hebreiska tidningar. Dock finns Jerusalem Post, som väl får anses representera de israeliska intressena.

Här tar palestinska familjer en lördagsfika. Kristna skandinaver möts för att berätta om hur de vandrat längs Via Dolorosa, en fyrahundra meter härifrån. Journalister från olika länder sitter med sina datorer och kollar Facebook och de senaste nyheterna. Vi läppjar på mintte eller tjockt kaffe med kardemumma och tänker oss att det här är ändå ett rätt okej ställe att helga en vilodag på, vilken vilodag man nu än väljer att helga. Kanske lika bra att helga alla, för att vara på den säkra sidan.

Jerusalem. Jag tänkte tala om hetta i dag, men jag är trött på hetta. Jag har stått på ett plåtflak i Ramallah större delen av dagen och känt gummit i skosulorna och benen i fötterna smälta, och köttet i benen förvandlas till soppa. Piporna på soldaternas gevär slokar i solskenet. Petflaskorna med vatten deformeras i solen. Men det var en rätt bra kameraposition. Högt och utan hinder. Vi hade perfekt utsikt över den plats där bussarna skulle komma in, vilken timme som helst.

Kanske skulle jag hellre tala om glädje? Men kan jag förstå den glädje en mor känner för att få se sitt barn som suttit i åratal i fängelse? Eller det barn som ser sin mamma komma ut ur fängelset? Kanske. Men hur skriver man om glädje?

Jag tror det är lika bra att hålla käft ibland. Ett par ord bara om lemonad. Vi talar inte om något slags kolsyrat blask här, utan om ett gudsbevis. Det måste finnas en god skapare nånstans, om människor förmår skapa en så fantastisk dryck som denna lemonad. 12 shekel kostar den på hotell Jerusalem. Det är en simmig och iskall dryck av citron och mynta och krossad is. I konsistensen mer i stil med nästan smält glass än vanlig dryck. Fullständigt oslagbar, i synnerhet efter ett par timmars smältande på ett lastbilsflak.

Bör också nämna mina fortsatta problem med arabiskan. I dag lyckades jag formulera frasen: ”li man tantazarina?” Vem väntar frun på? Och damen i fråga fattade naturligtvis inte ett smack. Tolken grep snabbt in och sa nåt annat, och tanten berättade, vackert och obegripligt, om hur hon väntat i åratal på sin son och nu tackade Gud och presidenten för att hon får återse honom. Tolken sa att gumman knappast var tillräckligt bildad för att förstå min klassiska arabiska. Jag talade kort sagt FÖR BRA arabiska för att hon skulle fatta… Det vore som att försöka prata latin med torgmadammer i Marseille. Senare formulerade jag en fråga åt en frisläppt fånge, och han var bildad och vältalig så till den grad att han aldrig slutade prata. Jag tror fanimig att jag ska be att få lämna tillbaka mina fyrtio poäng i arabiska.