Ein-Gedi. Snart är det bingo. Om 25 minuter börjar bingon, och redan har de hängivnaste bingofansen kommit. Stolarna är uppställda, och ett speciellt bord har förberetts för bingoutroparen. Söndagkväll på kibbutzen. Vi är tre personer som sitter i ett hörn och nyttjar det trådlösa internettet.
Det finns en alldels egen filmkategori: de judiska barndomsskildringarna från USA, och precis så är det här. Att befinna sig här är som att vara med i en Woody Allen-film. Radio Days. Om man skulle ropa ”aunt Ruthie!” skulle åtminstone tjugo damer svara. Jag presenterades faktiskt så sent som i går för en aunt Ruthie. Här finns blåhåriga tanter med träningsskor och vresiga gubbar med byxorna högt upphissade över kulmagen. Och ständigt bryter det ut häftiga diskussioner på åtminstone nio olika språk och engagerade samtal om de kokta grönsakerna i matsalen. Jag stormtrivs. Det är nästan som i Ryssland.
Jag har insett att det faktiskt känns ganska tydligt att staterna Israel och Sovjetunionen hade ungefär samma upphovsmän. Östeuropeiska judiska intellektuella. Både Sovjet och Israel var (är) utopiska statsprojekt, och både Sovjet och Israel förutsatte att människorna skulle behöva förändras för att utopin skulle kunna förverkligas.
Det där är naturligtvis bara ett ytligt resonerande, och det är inte ens mina tankar. Reflexionen är Nathan Sharanskys, en rysk jude och dissident som satt i fängelse i Sovjet och senare blev minister i Israel.
Nej, den riktigt stora likheten är den fullständigt dödsföraktande konflikt-orädslan. Vi i Sverige försöker ju normalt undvika konflikter på alla nivåer, men i Ryssland, och, har jag förstått, i Israel är gräl och konflikter det salt som ger livet dess sälta. I Sverige tillåter vi oss inte skälla på andra än våra familjemedlemmer, och då helst bara inom hemmets hank och stör. Här och i Ryssland kan man bli utskälld av en vilt främmande människa mitt ute på stan. Det skapar en familjär och intim atmosfär, tycker jag. Det känns som om man är lite viktig för den där vilt främmande människan. Varför skulle han (hon) annars bry sig om att slösa en massa skäll på en?
En annan likhet mellan Israel och Ryssland är servicenivån. Här får man exakt samma sura och irriterade respons från kassörer och servitörer och hotellpersonal när man ber om hjälp. Tung suck, himlande med ögonen. What you want! Utropstecken, inte frågetecken. Det är också en fruktansvärd mängd papper som ska fyllas i på hotell och hyrbilsfirmor, och allt är på hebreiska (ryska i Ryssland, naturligtvis).
Men vresigheten kompenseras med en extrem sällskaplighet. Både ryssar och israeler är oerhört sällskapliga och pratsamma. Vi skulle göra en kort intervju med en arkeolog i eftermiddags, och satt och pratade forntida högkulturer, väder, fisk, rätt tid att resa till Döda havet och likheter mellan arabiska och hebreiska i flera timmar. Och så är det jämt: jag vet inte hur många gånger jag fastnat i långa och engagerande samtal i alla möjliga ämnen. Precis som i Ryssland.
Nej, nu börjar bingon!