En del av vår stugtomt ska bli örtagård. Tomten är ganska stor, så det ryms en hel del persilja och lavendel på den. Haken är bara att tomten egentligen är en skog. Skog och örtagård är olika saker. Antingen växer det tall, eller så växer det lavendel. Vill jag ha lavendel, får tallarna växa någon annanstans.
Det är förresten inte tall som växer där örtagården ska bli till: där växer sju enar, två granar och en hassel och alla hasselns småbröder.
Motorsågen har redan givit upp. Jag och motorsågar – en obesvarad kärlekssaga. Jag ÄLSKAR motorsågar. för tio år sen, ungefär, köpte jag min första motorsåg – en eldriven. Det tog en säsong så var den paj. Med stugan följde en ny motorsåg – en bensindriven, men den är alltså nu också paj. Slut på bensin, kedjan har slaknat eller motorn brunnit – det är ju omöjligt att veta. Dock, var den en riktig machomotorsåg så länge den varade.
Det som är bra med motorsågar för bleka glasögontunnisar som jag, är att de i hög grad kompenserar ens fysiska svaghet.
Det är LÄTT att få omkull träd. Okej, det är inte fråga om några högväxta redwood, utan taniga små granar och enar, men ändå. Bzzt, så ligger trädet där, för mina fötter. Ha, jag vann, tänker jag. Mesiga djävla naturen har inte en chans.
Men motorsågen kan bara hjälpa dig få av själva trädet. Kvar finns naturens hämnd: den så kallade ”stubben”. Stubbar är också lätta att bli av med – om man har en traktor och en lyftkran, dynamit eller salpetersyra. Men har man, som jag, ingen traktor och ingen lyftkran och inte är betrodd med dynamit eller salpetersyra – då får man gräva loss skiten.
Jag börjar få upp tekniken nu. Det är ingen idé att använda en riktig spade.
Hittills har jag pillrat loss fem stubbar: tre enar, en hassel och en murken gammal granstubbe. Det är, som sagt, lätt. Det är bara att ta bort jorden runt stubben, och så lyfta bort den från den blivande örtagården. Ibland leker jag att jag är en arkeolog, som försiktigt frilägger en dyrbar etruskisk vas som legat gömd i marken i tusentals år, men för det mesta nöjer jag mig med att ursinnigt rycka och slita i alla sega djävla hasselrötter. Så småningom åker spettet fram, och jag citerar Arkimedes för mig själv (eller vem det nu var som sa det). Ge mig en fast punkt, så ska jag rubba månen. Jag blir lika rörd över min bildning varje gång. Här håller jag på att rycka trän ur marken, och under tiden citerar jag Arkimedes (eller vem det nu var). Sån är jag.
Hasselstubbar är inget jag någonsin tidigare reflekterat över. Hassel växer som spön ur backen, och när man knipsat av alla spöna har man kvar en liten bukett av små stumpar. Det finns ingen redig och manlig stubbe att sätta sig ner och äta piroger på, utan en trubbig igelkott av hasselstumpar. Men under ytan utbreder sig den eländiga växten som ett isberg av trä. Man har nästan känslan av att kämpa mot en hydra (se där, mer lärda antika referenser – vicken kille!).
Men till slut ger även hasseln med sig, knakande och gnisslande protesterar det kvardratmeterstora vidundret, men tvingas kapitulera. Händerna blöder, svetten dryper från mitt ansikte och min lyftteknik skulle få alla världens sjukgymnaster och ergonomer att skriva insändare om behovet av folkbildning i tunga lyft. Men hasseln åker ur backen, och med mina sista krafter puffar jag bort monstret till en hemlig plats, mycket nära, men ändå utanför min tomt. Jag har skapat en speciell stubbkompost där. Om bara en trettio-fyrtio år kommer den att vara prima matjord.
Återstår tre enstubbar (en baggis) och en ännu oomkullsågad gran. Det är tjusigt att skövla.
Jerusalem. Dagen svalnar och vinden blåser upp, som alltid om kvällarna här i Jerusalem. Solen håller på att gå ned, och den benvita stenen i fasaden och servitörernas skjortor färgas rosa. Vi ser Agatha Christie sitta, ensam med sitt anteckningsblock, i ett hörn med god uppsikt över hela baren. En herre i vulgära kortbyxor inser tack och lov att han inte är rätt klädd och retierar. Muhammed tar emot våra beställningar: ”anything else, gentlemen?”
