Författare: per.enerud@gmail.com

Jag har försökt nå fram till vad det är som gör att jag alltid känt mig illa berörd av pacifism, och jag tror att jag nått fram, tack vare ett inlägg på Telegram av den belarusiska teologen Natallja Vasilevitj. Vasilevitj konstaterar att det är självklart – och kanske nödvändigt – att drömma om pacifismen, men att den strängt taget är den privilegierades ideologi. De privilegierade, vars länder inte befinner sig under angrepp; de privilegierade vars identitet aldrig ifrågasätts. De, som sitter mätta och trygga har alltid råd att vara pacifister, och förutsätta att andra, mindre privilegierade, också ska vara det.

Pacifism är en utmärkt idé och vi får inte sluta drömma om dess seger. Det finns inga heliga krig; det finns inga rättfärdiga krig. Men ingen har rätt att ifrågasätta det moraliskt riktiga i självförsvar när ens liv är hotat, eller när försvarslösa medborgare, barn, hotas; när bomberna faller över städer; när folkmord utförs, som i Butja.

Att vara ”mot krig” är en lyx vi i den rika världen kan kosta på oss. Vasiljevitj skriver att det pacifistiska ställningstagandet mot Vietnamkriget bland amerikaner var moraliskt rimligt, men att pacifismen, när den projekteras på den ryska aggressionen, blir till ett kolonialt instrument. Ännu en den vita mannens börda; ännu en uppgift för de rika ländernas mission.

Det är bara vi som är trygga, rika och mätta som kan vara pacifister. Ingen ifrågasätter vår livsstil, vårt språk, vår identitet. Vår egendom. Det finns en falsk dikotomi: pacifism/våld. Vi i den rika, trygga världen, inbillar oss att man har att välja mellan pacifism eller våld; att man antingen vägrar vapen, eller går man runt och mördar ohämmat. Vasiljevitj konstaterar att självförsvaret, försvaret mot aggression, har begränsningar; både i folkrätt, nationell lag och mänskligt agerande.

Den rika världens pacifister är kluvna inför den här motsättningen: hur ska man reagera på Rysslands aggression mot det ukrainska folket. Men det här är en inbillad motsättning. Om man byter skalan i våldet till de tre elementen ”offer, gärningsman och vittne” blir situationen ganska enkelt att analysera. Vi har en plikt att hjälpa offret att försvara sig mot gärningsmannen.

Och befinner vi oss inte här någonstans i Natofrågan? Nato är en internationell förbindelse om att inte passivt stå vid sidan och titta på, när någon blir angripen.

Är det så viktigt för oss i Sverige att bevara vårt privilegium att stå och titta på när aggressiva makter angriper våra grannländer?

Det gör naturligtvis lite ont att erkänna, men Sverige är ett litet, litet land i utkanten av världen. Vi har inga storartade resurser och inget särskilt viktigt strategiskt läge. Att vi inte haft krig på över 200 år beror inte så mycket på vår skicklighet i diplomati och säkerhetspolitik, som på att vi är ett perifert och lite onödigt land. För andra.

Ja, vi har lite järn. Det är bra att ha när man krigar, men vi är inte det enda land som har järn. Och skog har vi också, vilket är bra för en krigförande part som vill trycka flygblad. Men på det stora hela finns det knappast något som någon annan behöver i Sverige.

Det är inte neutralitetspolitiken som hållit oss utanför krig. Belgien, Nederländerna, Polen, Norge, Danmark, Finland, Estland, Lettland, Litauen – alla var neutrala länder inför andra världskriget. Det hjälpte inte dem. Vår neutralitetspolitik var inte bättre än deras; de stod bara mer i vägen för de aggressiva stormakterna. Inte heller hjälpte det att försöka förhandla med stormakterna: balterna försökte. Det räddade dem inte.

Sverige slapp kriget för att stormakterna inte hade någon riktig anledning att erövra oss. Inte för att vi skickligt balanserade eller var briljanta förhandlare. Inte för att vi krökte rygg och slickade röv heller. Visst balanserade vi och förhandlade, och visst slickade vi röv och krökte rygg – vi gjorde motstånd också. Men vi slapp kriget inte på grund av vårt agerande, utan på grund av att stormakterna hade bättre saker för sig. Det fanns inget att vinna på att erövra Sverige.

Ingen sköld har varit oss starkare än denna vår onödighet. Jo, kanske, under äldre tider, vår fattigdom. Det har varit svårt att försörja en armé i Sverige. Vårt fattiga, djupfrysta land, är helt enkelt inte förmöget att ge bröd och soldater och furage åt hästar. Vi har, som sagt, järn i våra berg, men svärd utan soldater är bara skrot. Vår fattigdom har fått angripare att tveka att anfalla oss, och vi själva har sett till att hålla vår armé i bördiga, rika länder – i Tyskland, Polen och Ukraina. De fientliga arméer som varit i Sverige – Ryssland 1719 och 1809 – har så snabbt som möjligt lämnat landet för att inte svälta ihjäl.

Även under Kalla kriget kunde Sverige framgångsrikt driva onödighetspolitik genom att eftertryckligt hålla fram att ingen kunde ha något att vinna på att erövra oss. Vi upprättade hemliga allianser med väst och låtsades stödja öst i nyckelfrågor – Samlingsregeringen erkände de jure Sovjets annektering av de baltiska staterna 1944. 1946 fick Sovjet ett gigantiskt och gynnsamt lån (i dagens penningsvärde – över 22 miljarder kronor) av svenska staten. Sovjet fick pengar och erkänsla av oss; USA fick använda våra flygbaser. Kanske ska vi hellre kalla detta för ”aktiv onödighetspolitik”?

För mig personligen är det svårt att tänka sig ett bättre land än Sverige. Vår skog, vår himmel, våra ängder gröna. Låg kvällssol över en tallmo. Tornseglare som svisslar utanför balkongen i Gottsunda. En filtgrå novembereftermiddag på riksväg 76 mot Gävle. Det finns inget stort här, men det är vårt. Onödigt, men mitt. Och onödigheten har tjänat oss väl.

Vi är lite svältfödda i Sverige på Kremls desinformation. Vårt land är i stort sett ointressant som måltavla och vårt språk – perifert. Inget av de vanliga statliga eller oligarkägda medierna riktar sig mot en svensk publik. Om vi ser Kremls narrativ förmedlas på svenska – som till exempel här, här eller här – så är det oftast material, hämtat från Kremlkontrollerade sajter av entusiaster som helt enkelt tycker att Putin är grabben med choklad i. Ryska staten har, utöver Rysslands ambassads Facebooksida, inga egna kanaler i Sverige. De måste lita på opålitliga, nyckfulla entusiaster.

Entusiasterna är knappast avlönade av Kreml, utan har helt andra drivkrafter. Vilka är meningslöst att spekulera i. Jag är rätt säker på att de är genuina idealister som faktiskt anser att det finns värre problem i världen än den ryska aggressionen mot Ukraina. Flera har faktiskt ”fördömt” Rysslands inmarsch: Ryssland orkade inte stå emot USA-imperialismens provokationer och gav, tyvärr, efter. Men det är fortfarande USA:s fel.

Ryska staten har sedan flera år byggt upp ett nätverk, ett ekosystem, av desinformationssajter. Det är viktigt att notera att det här inte är frågan om en disciplinerad hierarki, där det sitter en propagandageneral någonstans i Kreml och drar i spakar. Systemet bygger på en dialog: Kreml lyssnar in, anpassar sina budskap och gör dem aptitliga för åhörarna. Det viktiga är inte själva ljuget, utan att upprätta en relation till en publik. När förtroendet är upprättat, då kan man kanalisera ett budskap som man faktiskt vill få ut. Men i första steget ljuger man om det publiken vill bli beljugen om. Vaccinet och Pandemin. Storfinansen. Soros. Judarna. Kapitalisterna. USA-imperialismen. Bögarna. Feministerna. En god lögnare måste vara en god lyssnare.

I tre år jobbade jag i Bryssel med att följa Kremls desinformation. Jag drällde runt på nätet och sökte sajter. Jag kunde snubbla över den här, till exempel New Eastern Outlook, som ges ut av den ryska vetenskapsakademins avdelning för orientalistik. Och sajten erbjuder en länksamling till partners och sympatisörer – de flesta as American as apple-pie.

Desinformationsnätverkets uppgift är alltså i första hand inte om att sprida propaganda. Målet är att skapa relationer. Till en publik, men också till skribenter. Ett exempel är Peter König, en pensionerad schweizisk ekonom. König skriver och kommenterar för en hel rad ryska sajter och kanaler: RT, Sputnik och flera andra, och ett återkommande tema är hur en global elit bakom kulisserna på olika sätt försöker utrota eller ta kontrollen över vanligt folk. De ryska kanalerna ger honom ett plattform och König – som sannolikt struntar fullständigt i själva Rysslands intressen – tar tacksamt tillfället att nå en publik. 13 mars 2020, innan pandemin ens blivit en pandemi, lät ryska sajten Southfront honom beskriva hotet – Coronaviruset är eliternas försök att ta kontrollen över mänskligheten:

We may indeed be just at the beginning of the implementation of ID2020 – which includes, forced vaccination, population reduction and total digital control of everybody – on the way to One World Order – and global financial hegemony – Full Spectrum Dominance, as the PNAC (Plan for a New American Century) likes to call it.

The Coronavirus COVID-19 Pandemic: The Real Danger is “Agenda ID2020” South Front

Ja, kontroll över mänskligheten. Men König har örat mot marken och 25 mars, mindre än två veckor senare, återkommer han med samma skräckvision, men med nya detaljer:

This may be the last opportunity for the elite, the 0.1%, to shuffle social capital and worker funded assets from the bottom to the top, before we enter an era of total control through electromagnetic fields (EMF), managed by the minions of the 0.1% and with 5G / 6G technology, where we, the remaining humans may have become mere tele-guided robots.

COVID-19 – The Fight for a Cure: One Gigantic Western Pharma Rip-Off South Front

König och Southfront har noterat existensen av en oro kring 5G-utbyggnaden och slänger snabbt in det här i samma soppa. Där det finns oro, där finns det en publik, och snabbt ser man till att lägga till just det här elementet. Den ryska plattformen skapar en relation till en publik som är orolig för vaccin, smittspridning, konstig teknologi och sociala orättvisor. Och till Peter König personligen, som får sälja in sina knäck. För en frilansjournalist finns inget vackrare ljud än ljudet av en betalningsavisering i inkorgen. Och snabbt copy-pastas Königs artikel ut i desinformationsnätverket. Gör vi en sökning på första raden i artikeln ser vi spridningen: här, här, här, här och här om vi låter oss nöja med de fem i topp.

Vill man hitta ryskt ljug på engelska är Southfront förmodligen störst. Sajten gör stora ansträngningar för att inte verka rysk, men är rysk. Ytterligare ett par exempel på sajter av det här slaget är Strategic Culture Foundation, New Eastern Outlook och Oriental Review. Alla dessa har dokumenterade kopplingar till den ryska statsapparaten, men är utformade för att ge intryck av att vara internationella debattsajter. De flesta av författarna som skriver för sajterna är européer eller amerikaner. Ett märkvärdigt fall är en sajt som drivs av en schweizisk ex-militär med ryska rötter, bosatt i USA: The Saker. Författaren beskriver Ryssland som det enda land som ännu står emot det ”Anglo-Sionistiska imperiets” försök att ta kontrollen över världen.

Det här är en föreställning som för oss till en grupp ryska sajter som ägs av en nationalistisk medieoligark vid namn Konstantin Malofejev. The Saker har en hel del kopplingar till Malofejevs mediegrupp, framförallt förekommer en del skribenter på båda platserna. Här kan vi nämna katehon.com och geopolitica.ru som båda har starka band till en europeisk höger och som båda kommer ut på flera västeuropeiska språk. Malofejev samarbetar med mediegruppen Patriot Media, som ägs av ”Putins kock” – Jevgenij Prigozjin.

Det här är naturligtvis bara ett par exempel på desinformationsnätverket, men det kanske ger en bild av hur den dialogiska desinformationen fungerar. Kreml lyssnar, noterar, tar till sig och formulerar ett budskap som den tilltänkta publiken kan uppskatta. För att nå en publik till höger kan man driva med ”woke” eller ”Social Justice Warriors” och förtala Greta Thunberg. En publik med vänsterideal gillar artiklar om ”neokolonialism” och ”nyliberalism”.

Kreml har under flera år tålmodigt arbetat på att bygga upp de här relationerna, men det verkar som att angreppet på Ukraina raserat mycket av det som uppnåtts. Många av dem som för några månader sedan hyllade Putin försöker nu positionera sig som konsekventa Rysslandsmotståndare. De ryska TV-kanalernas tillgång till en publik i Europa har begränsats och propagandan har helt enkelt svårare att nå fram. Mycket tyder på att Ryssland också valt att sluta försöka slösa resurser på en publik i Europa. Kraften läggs på den inhemska publiken, och på en publik i tredje världen.

Ryska staten motiverar angreppet på Ukraina med att Ryssland måste försvara sig – och världen – mot den nazism som rotat sig i Ukraina. Därför, förklarade Vladimir Putin när stridsvagnarna vällde in över Ukrainas gränser, hade en ”militär specialoperation” inletts för att avnazifiera och avväpna Ukraina. Putin har hela tiden varit noga med att Ryssland agerar osjälviskt, för att rädda världen mot den bruna faran.

Men ingen har trott honom. Det finns förvisso nazister i Ukraina; förmodligen nästan lika många som i Sverige. Men alla högerradikala partier i Ukraina har misslyckats i alla val sedan revolutionen 2014. Och argumentet om att Ukraina styrs av nazister blir lite svagt när Ukrainas president är jude. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov argumenterade för att de värsta antisemiterna faktiskt är judar. Vilket väckte en hel del irritation i Israel. Putin fick till och med be om ursäkt, vilket är extremt oputinskt.

Ingen tror på Putins lögner, och det vore kanske inte så stort problem om själva kriget gick bra. Men nu befinner sig Putin i en situation där kriget kört fast, och ingen tror honom.

Nationalistfilosofen Aleksandr Dugin erbjuder en lösning: omdefiniera ordet ”nazism”! I en artikel tidigare i dag argumenterar han för att identifiera ”russofobi” som nazismens essens, och därvid noggrant behålla problemformuleringsprivilegiet i egna händer. Om Kreml bestämmer att nazism betyder russofobi, och även bestämmer vad russofobi är, då blir det klart spår för kriget. Både i Ukraina och hemmavid:

Genom att förklara krig mot russofobin behöver vi inte konstruera krångliga förklaringar för vad vi gör vid Charkiv, på Ormön eller i Cherson. Vi utrotar russofobin och går framåt i frågan ända till slutet, det vill säga till Lviv och Ukrainas västra gränser om nu inte regimen i Kiev frivilligt överger russofobin. Men regimen bygger helt och hållet på russofobi, och Putin har helt rätt när han beskriver Ukraina som ett anti-Ryssland. Alltså måste den fientliga regimen katipultera. Ryssland kan inte acceptera ett anti-Ryssland.

Vad hindrar oss från att använda det här greppet och i ett slag befria oss från all tvetydighet kring den militära specialoperationen i Ukraina? På det här sättet skulle allt falla på plats. Jag antar att det även i Ryssland finns en inflytelserik russofobisk lobby; att vi har ett anti-Ryssland även bland oss själva. Genom att anta en deklaration om russofobi berövar vi fotfästet för ett helt segment inom eliten i Ryssland. Inte bara de som redan flytt och russofobar sig från ett säkert avstånd, utan även de som ännu är kvar och väntar på att vi ska stanna upp, förvirra oss och börja vackla bakåt.

Här finns en logisk formel: vi kan endast besegra det yttre anti-Ryssland om vi besegrar vårt inre anti-Ryssland.

Dugins förslag resonerar ganska väl med situationen på slagfältet. Ryssland har misslyckats fullständigt med att få något som helst stöd från omvärlden för aggressionen mot Ukraina. Nazigreppet fungerar inte alls. Och genom att definiera ”russofobi” som ”alla åsikter som strider mot vad Putin tycker” kan man elegant bortidentifera alla ryssar som vägrar hylla den lilla rädda mannen i Kreml och hans krets. Och Dugins grepp gör det även möjligt att förklara varför det ryska våldet nästan uteslutande drabbat det rysktalande Ukraina: de är inte riktiga ryssar.

Hela Dugins artikel är ett vittnesmål om den ryska nationalismens kollaps. Själva begreppet ”ryss” reduceras till kryperi inför överheten. Det råder inget tvivel om att Dugin mästerligt uppfyller kraven.

Hej, jag heter Per och saknar varje form av insyn och insikter i beslutsfattandet i Kreml. Jag har inga källor eller informatörer. Inte heller har jag tillgång till några underrättelserapporter, satellitfoton eller flygspaning som gör att jag vet hur det står till på slagfältet. Och för att göra saken ännu värre: jag har inte varit i Ryssland på nästan fem år och inte i Ukraina sedan 2016.

Jag är en usel källa till insikter om rysk politik och ännu uslare till kunskap om stridsläget i Ukraina.

Men eftersom jag är man och saknar de spärrar som hindrar normala människor från att uttala sig om saker de inte begriper sig på, så envisas jag att pladdra på om både rysk politik och kriget. Den tekniska termen är ”killgissande”. Ha, jag bör tillägga att jag som regel har fel! Här, till exempel.

Undeterred, fortsätter jag killgissa. Nedan dagens skörd av ogrundade och ytliga tankar:

Protester i Ryssland. Talet om det massiva stödet för kriget bland det slags folk som brukar kallas ”vanliga ryssar”, vilka de nu är, är falskt. Men det finns en djup tradition av hyckleri som överlevnadsstrategi i Ryssland. Och generellt i ex-Sovjet. Den ryska statens repressioner mot oliktänkande är brutal, och att gå ut i en protestaktion är ett enormt risktagande. Att hyckla stöd är ett sätt att säkra sin personliga trygghet från repressionen.
Ändå ser vi protester och motstånd. De kommer inte att förändra det politiska landskapet, men de gör intryck. Ett litet träkors med texten ”Butja” i en park. En tonåring med en tom skylt utanför ett köpcentrum. En dekal på en buss. Så störtar man ingen diktator, men så bygger man en medborgarkänsla.

Konflikter mellan olika säkerhetsorganisationer. Det har skrivits en hel del om att FSB och GRU befinner sig i konflikt sedan vilken av dem det nu var misslyckats med vad det nu var. Det råder nog ingen tvekan om att det existerar en kåranda i varje kår, oavsett land och läge. FSB-are tycker att de är häftigare än GRU eller SVR eller FSO eller IOGT etc. Fallskärmstrupperna tycker att de är riktiga soldater, jämfört med flottisterna i marininfanteriet (som objektivt sett har snyggare uniformer, och kedjor på kängorna för att väcka en sovande fiende när de kommer marscherande eftersom det är mycket mer ärofullt att strida mot en vaken och stridsberedd motståndare än bara gå och sticka ihjäl sött sovande fiender med bajonetterna). MEN konflikten i de ryska beslutsfattande kretsarna går inte längs organisatoriska linjer: det som dominerar är en tes om att ryska armén går allt för försiktigt fram i Ukraina. Ryssland, hävdas det, är allt för hämmat av sin humanistiska tradition och benägenhet att på ett kristet vis förlåta en fiende. Dmitrij Rogozin är chef för den ryska rymdflygstyrelsen, men även tidigare vice premiärminister, en av hökarna i den ryska statsledningen och programledare i statliga Sputnik. Han konstaterar att Rysslands problem är just denna förlåtande attityd gentemot fienderna:

Hade Ryssland för bråttom när de förlät det tyska folket angreppet på Sovjetunionen 1941, förlät deras massförbrytelser under Stora fosterländska krigets år? Kanske är det tid att påminna dem om vad de gjorde? Hur kommer det säg att dagens Tyskland än en gång uppför sig aggressivt i relationerna till Ryssland.

Killgissningen i det här fallet: jag tror inte ett dugg på snacket om att säkerhetstjänst A triumferar på säkerhetstjänst B:s bekostnad, eller att säkerhetstjänst B konspirerar mot säkerhetstjänst A för att ta makten. Det finns bara en lojalitet i den ryska statsapparaten, och den är till Putin. Och Putin är notoriskt noggrann med att inte ge instruktioner och direktiv; hans underhuggare ska känna sina roller och funktioner utan att han säger vad de ska göra.

Långt krig/kort krig. Det blir ett långt, utmattande och förödande krig. Det finns inget som kan avsluta det. Man kan tänka sig att Ukraina jagar bort alla ryska trupper från allt ukrainskt territorium, men det löser inte den grundläggande konflikten: Rysslands anspråk på makt över sina grannländer. Det här anspråket sitter inte i personen Putin, utan har odlats i århundraden. Putin fortsätter helt enkelt tsarernas, Lenins och Jeltsins visioner om Ryssland som en världsmakt. Om Putin halkar på en tvål i badet kommer Rysslands nästa ledare med all sannolikhet att vara minst lika förgiftad av detta imperialistiska tänkesätt.

Avslutningsvis: det här är bara mina ytliga fantasier, byggda på intryck från 38 år av arbete med och i Ryssland/Sovjetunionen och flera av Rysslands grannländer. Men jag VET inget!

Det är intressant att jämföra Putins tal vid segerdagen 9 maj med Zelenskyjs. De uppmärksammar samma seger, men medan Putin fokuserar på det förflutna, är det nuet som dominerar i Zelenskyjs. Putins tal är ganska banalt; i princip upprepar han sina vanliga talepunkter från tidigare tal. ”Ryssland försvarar sig mot ett angrepp från Nato”:

Russia launched a pre-emptive strike at the aggression. It was a forced, timely and the only correct decision. A decision by a sovereign, strong and independent country.

Ingenstans i talet nämns ordet ”Ukraina”. Det här är inte särskilt underligt, eftersom Putin vid flera tillfällen tidigare framhållit att Ukraina inte existerar. Han hyllar de soldater ”som försvarar Moderlandet”:

I am addressing our Armed Forces and Donbass militia. You are fighting for our Motherland, its future, so that nobody forgets the lessons of World War II, so that there is no place in the world for torturers, death squads and Nazis.

Putins tal är ganska oengagerat. Det centrala är perspektivet att Nato förberett ett angrepp på Ryssland, precis som den aggressiva omvärlden i tusen år gång på gång angripit landet. Stora delar av talet är en uppräkning av fältherrar från historien – Putin hänvisar till och med till några Kievfurstar från tider långt innan det Moskovitiska riket.

Zelenskyjs tal, inspelat mitt på Kievs huvudgata Chresjtjatyk, har en helt annan energi. Zelenskyj lyfter fram just Ukrainas kamp mot Nazityskland, och hur angriparna jagades ut från ockuperade städer och regioner:

Millions of Ukrainians fought Nazism and went through a difficult and long journey. The Nazis were expelled from Luhansk, the Nazis were expelled from Donetsk, and Kherson, Melitopol and Berdyansk were liberated from the occupiers.

The Nazis were expelled from Yalta, Simferopol, Kerch and the entire Crimea. Mariupol was liberated from the Nazis. They expelled the Nazis from all over Ukraine, but the cities I named are especially inspiring us today. They give us faith that we will drive the occupiers out of our own land for sure.

Städerna i uppräkningen är noggrant utvalda: just de städer som befinner sig under rysk ockupation. Zelenskyj avslutar talet med ett angrepp på Putin personligen:

We will never forget what our ancestors did in World War II. Where more than eight million Ukrainians died. And every fifth Ukrainian didn’t return home. In total, the war claimed at least 50 million lives. We do not say ”we can repeat”. Because only a madman can wish to repeat the 2194 days of war. The one who is repeating the horrific crimes of Hitler’s regime today, following Nazi philosophy, copying everything they did. He is doomed. Because he was cursed by millions of ancestors when he began to imitate their killer. And therefore he will lose everything.

And very soon there will be two Victory Days in Ukraine. And someone will not have even one left.

We won then. We will win now, too!

Putins ganska trötta tal står i stark kontrast mot energin i Zelenskyjs. Ukrainas president förmedlar en vision och väg framåt, medan Putin upprepar slitna högtidsfraser.

Många vill – och med goda argument – beskriva Ryssland under Putin som en fascistisk stat. Och visst, Putinryssland testar positivt för alla Umberto Ecos 14 punkter över vad som kännetecknar fascismen. Ändå tvekar jag.

Min motvilja mot att klistra etiketten ”fascism” på vad det nu är för politik vi ser i Ryssland handlar uteslutande om att jag tror att vi missar poängen och inbillar oss att den ryska politiken drivs av en ideologisk vision. Det var inte sant under Sovjetunionen då många inbillade sig att ”kommunismen” var ett slags motiverande faktor i rysk politik. Och fascismen har inte den funktionen i dag. Den politik Putins krets för uppfyller utan tvivel mängder av kriterier för fascismen, men det är ändå irrelevant och begränsar våra möjligheter till analys av Ryssland.

Ryssland är en annan typ av stat än alla andra i Europa. Det viktigaste är att Ryssland gör anspråk på ett inflytande utanför det egna territoriet. I dag används begreppet ”Russkij mir” – den ryska världen – som en formulering som antyder en rysk civilisation, större än själva landet. Begreppet går utanför vad man skulle kunna uppfatta som ett slags konsulär omsorg om medborgare utomlands; det handlar om ett krav på erkännande av rysk kultur, ryskt språk, rysk historieskrivning, Rysslands rätt till företräde.

Föreställningen om att Ryssland har rätt till inflytande utanför landets gränser har definierats ideologiskt på olika sätt genom historien. I kejsartidens Ryssland har den centrerats kring lojaliteten gentemot fursten, kristen mission och kring ett kolonialt civilisatoriskt projekt. På Sovjettiden var kommunismen den faktor som motiverade Rysslands internationella anspråk – Sovjetunionen var alla kommunisters fosterland, oavsett deras medborgarskap. Under Putin formuleras anspråket kulturellt; det finns, menar Kreml, en internationell gemenskap där Ryssland står för anständighet, tradition och respekt. Oavsett ideologiska etiketter har den blinda lojaliteten gentemot tsarer, partiets generalsekreterare eller presidenter hela tiden varit den samma.

Just denna lojalitet är kärnan i den ryska statsbildningen. Ryssland är inte i första hand ett avgränsat territorium, utan en uppsättning lojaliteter, en rövslickarhierarki med, pun intended, ändpunkt i Kreml. Lenin satte rövslickarhierarkin i system genom att upprätta ett starkt centrerat parti, sammanhållet av lojaliteten gentemot partiledningen. Order uppifrån och ner och fjäsk nedifrån och upp var viktigare än respekten för ideologin. Lenins parti ignorerade fullständigt allt marxistiskt tankegods.

Putins Ryssland följer denna linje: inget brott straffas hårdare än illojalitet.

Tsarernas, bolsjevikernas eller Putins Ryssland skiljer sig endast i fråga om de dekorativa element som hängs på aggressionen. Putins Ryssland har tagit till sig alla de tidigare repressiva staternas emblem – kejsartidens dubbelörn, sovjettidens röda stjärna – och gjort dem till sina. Den ryska armén marscherar under imperiets trikolor, men till tonerna av Sovjethymnen.

Vill vi absolut sätta en etikett på Ryssland tror jag det helt enkelt vore enklare att kalla landet för något i stil med ”En hedersmotiverad maffiastat”. Att kalla Ryssland ”fascistiskt” är alltför välvilligt.