Hej, jag heter Per och saknar varje form av insyn och insikter i beslutsfattandet i Kreml. Jag har inga källor eller informatörer. Inte heller har jag tillgång till några underrättelserapporter, satellitfoton eller flygspaning som gör att jag vet hur det står till på slagfältet. Och för att göra saken ännu värre: jag har inte varit i Ryssland på nästan fem år och inte i Ukraina sedan 2016.
Jag är en usel källa till insikter om rysk politik och ännu uslare till kunskap om stridsläget i Ukraina.
Men eftersom jag är man och saknar de spärrar som hindrar normala människor från att uttala sig om saker de inte begriper sig på, så envisas jag att pladdra på om både rysk politik och kriget. Den tekniska termen är ”killgissande”. Ha, jag bör tillägga att jag som regel har fel! Här, till exempel.
Undeterred, fortsätter jag killgissa. Nedan dagens skörd av ogrundade och ytliga tankar:
Protester i Ryssland. Talet om det massiva stödet för kriget bland det slags folk som brukar kallas ”vanliga ryssar”, vilka de nu är, är falskt. Men det finns en djup tradition av hyckleri som överlevnadsstrategi i Ryssland. Och generellt i ex-Sovjet. Den ryska statens repressioner mot oliktänkande är brutal, och att gå ut i en protestaktion är ett enormt risktagande. Att hyckla stöd är ett sätt att säkra sin personliga trygghet från repressionen.
Ändå ser vi protester och motstånd. De kommer inte att förändra det politiska landskapet, men de gör intryck. Ett litet träkors med texten ”Butja” i en park. En tonåring med en tom skylt utanför ett köpcentrum. En dekal på en buss. Så störtar man ingen diktator, men så bygger man en medborgarkänsla.
Konflikter mellan olika säkerhetsorganisationer. Det har skrivits en hel del om att FSB och GRU befinner sig i konflikt sedan vilken av dem det nu var misslyckats med vad det nu var. Det råder nog ingen tvekan om att det existerar en kåranda i varje kår, oavsett land och läge. FSB-are tycker att de är häftigare än GRU eller SVR eller FSO eller IOGT etc. Fallskärmstrupperna tycker att de är riktiga soldater, jämfört med flottisterna i marininfanteriet (som objektivt sett har snyggare uniformer, och kedjor på kängorna för att väcka en sovande fiende när de kommer marscherande eftersom det är mycket mer ärofullt att strida mot en vaken och stridsberedd motståndare än bara gå och sticka ihjäl sött sovande fiender med bajonetterna). MEN konflikten i de ryska beslutsfattande kretsarna går inte längs organisatoriska linjer: det som dominerar är en tes om att ryska armén går allt för försiktigt fram i Ukraina. Ryssland, hävdas det, är allt för hämmat av sin humanistiska tradition och benägenhet att på ett kristet vis förlåta en fiende. Dmitrij Rogozin är chef för den ryska rymdflygstyrelsen, men även tidigare vice premiärminister, en av hökarna i den ryska statsledningen och programledare i statliga Sputnik. Han konstaterar att Rysslands problem är just denna förlåtande attityd gentemot fienderna:
Hade Ryssland för bråttom när de förlät det tyska folket angreppet på Sovjetunionen 1941, förlät deras massförbrytelser under Stora fosterländska krigets år? Kanske är det tid att påminna dem om vad de gjorde? Hur kommer det säg att dagens Tyskland än en gång uppför sig aggressivt i relationerna till Ryssland.
Killgissningen i det här fallet: jag tror inte ett dugg på snacket om att säkerhetstjänst A triumferar på säkerhetstjänst B:s bekostnad, eller att säkerhetstjänst B konspirerar mot säkerhetstjänst A för att ta makten. Det finns bara en lojalitet i den ryska statsapparaten, och den är till Putin. Och Putin är notoriskt noggrann med att inte ge instruktioner och direktiv; hans underhuggare ska känna sina roller och funktioner utan att han säger vad de ska göra.
Långt krig/kort krig. Det blir ett långt, utmattande och förödande krig. Det finns inget som kan avsluta det. Man kan tänka sig att Ukraina jagar bort alla ryska trupper från allt ukrainskt territorium, men det löser inte den grundläggande konflikten: Rysslands anspråk på makt över sina grannländer. Det här anspråket sitter inte i personen Putin, utan har odlats i århundraden. Putin fortsätter helt enkelt tsarernas, Lenins och Jeltsins visioner om Ryssland som en världsmakt. Om Putin halkar på en tvål i badet kommer Rysslands nästa ledare med all sannolikhet att vara minst lika förgiftad av detta imperialistiska tänkesätt.
Avslutningsvis: det här är bara mina ytliga fantasier, byggda på intryck från 38 år av arbete med och i Ryssland/Sovjetunionen och flera av Rysslands grannländer. Men jag VET inget!