Författare: per.enerud@gmail.com

1992, när jag gick sista året på journalistutbildningen vid Stockholms universitet kunde man välja att antingen göra något slags examensarbete av journalistiskt slag, eller att skriva en C-uppsats. Jag valde C-uppsatsen, och skrev, inspirerad av en artikel från 1990 av Artiom Troitskij, en uppsats om den sovjetiska rockens funktion som forum för ett offentligt samtal. I artikeln argumenterar Troitskij för att rocken i Sovjet nästan omedelbart blev starkt textorientera och ett sätt att formulera en protest mot det rådande samhället:

På 80-talet, när de flesta dissidentkretsar krossats, och Galitj och Vysotskij vad döda fick vår ”underjordiska” rock en sant monumental roll som en oppositionellt sociokulturell rörelse. Rocken i Väst hade aldrig, kanske inte ens under åren 1967 – 1968, en så viktig funktion i civilsamhället. Här i Ryssland blev rocken inte bara en symbol för oberoendet hos den unga generationen och dem som stödde vissa nya värderingar, utan också det enda tillgängliga sättet att utanför köket säga och höra sanningen.

Vi hade nyss läst Habermas och jag var angelägen om att briljera med min tillgång till rysk litteratur (och musik). Jag letade fram ett skrälligt kassettband med Boris Grebensjtjikov och hans band Akvarium, Deti dekabrja från 1986, och satte igång en ambitiös textanalys för att beskriva den sovjetiska rockens funktion som just offentligt samtal, helt enligt Habermas modell. Det var rätt marigt att kunna tolka all text utifrån vad som hördes på det slitna bandet, men samtidigt – det var ju just så som musiken spreds. Folk kopierade varandras band; varje generation av kopior blev lite sämre än den förra, men musiken spreds.

Den sovjetiska rocken var benhårt allvarsam och hade en mörk grundton. Hopplöshet, längtan och frustration dominerade ofta. Det var sällan frågan om gladlynt livsglädje; det här var en ganska grabbig kultur av noggrant lyssnande och gymnasial djupsinnighet. Sovjetisk rock var ingen dansmusik. Man skulle sitta andäktigt tyst och lyssna på texterna. Om inte annat för att inte störa inspelningen av bandet man lånat.

Troitskij skriver i sin artikel från 1990 att rocken inom en tjugo år eller så förmodligen återvänt till sina rötter:

Jag är övertygad om att tekniken kommer att utvecklas med åren, musikerna börjar spela gladare och vår rock kommer, efter sin svåra och vindlande väg genom skuggorna, om en tjugo år att ha återvänt till den västliga formeln: Take it Easy; Let’s Dance!

Och visst har den ryska rocken utvecklats tekniskt och tematiskt – och kommersialiserats, men det är ändå tydligt att den bevarat en samhällskritisk ådra. Ovan nämnde Boris Grebensjtjikov är fortfarande aktiv; gav konsert i Stockholm i början av juni. Flera av stjärnorna från hans generation har tydligt uttalat sitt krigsmotstånd och många har lämnat Ryssland. En yngre generation som länge envisats med att beskriva sig själva som ”opolitiska” har tagit ställning mot Rysslands angreppskrig, som Little Big. Singern-Songwritern Zemfira, som hör till mellangenerationen, mellan den sovjetiska rocken och Rysslands kommersiella, nutida rock, har också antagit en oppositionell position. Ett par av Rysslands taggigaste band har i flera år formulerat en protest, och fortsätter: IceP3ak och ShortParis är tydliga med sitt krigsmotstånd.

Putins första stora lagstiftning som ny president var ”informationssäkerhetsdoktrinen” från september 2000. Doktrinen blev praktisk politik när de stora medieföretagen togs över av Kremllojala ägare. Under 20 år har Kreml systematiskt tystat alla röster som uttryckt opposition. I dag finns ingen opposition längre. Det finns oliktänkande, men ingen opposition. Kreml kräver lydnad, underordning och deltagande i terrorn. Men så har vi rocken som fortfarande väsnas. Och är emot. Och krånglar. Världens bästa ord för det ryska motståndet mot makten formulerades av gruppen Grazjdanskaja Oborona och dess frontman Jegor Letov.

Vi är isen under majorens stövlar.

Letov dog 2004 och hans politiska åsikter var, för att uttala det milt, komplicerade. Han var en av grundarna av det ultranationalistiska partiet Nationalbolsjevikerna, men bröt med partiet 1999 och förklarade att han i själ och hjärtat alltid varit anarkist.

I dag har rocken i Ryssland än en gång fått den funktion Troitskij beskriver: ”det enda tillgängliga sättet att utanför köket säga och höra sanningen”. Rocken fortsätter att trotsa. Rocken fortsätter att vara isen under majorens stövlar.

Jag har skrivit om boken oftare än vad som kanske är rimligt, men Verklighet till döds av Harry Martinson är en läsa-om-och-om-igen-bok för mig. Ytligt handlar den om hans och Eyvind Johnsons engagemang i Finlandsfrågan under vinterkriget 1939 – 1940, men Martinson resonerar om människans roll i moderniteten, vår relation till effektiviteten och de höga idealen. 1940 är demokratin inte självklar. Den är ineffektiv, tycker många. Rasen, klassen, tekniken kan inte utvecklas rätt om vi håller på att pladdrar med demokrati. Ture Nerman hade skrivit tjugo år tidigare med förakt om ”tant-kongresser” i motsatt till det revolutionära proletariatets förmåga till beslutsamhet och handling.

Harry Martinson ber nästan om ursäkt för sitt stöd till demokratin, ändå är stödet entydigt. Demokratin accepterar oss ofullkomliga, felbara människor. Ideal och principer är alltid fulländade och vackra, medan vi människor sällan är det.

Därför att när någon frågade honom varför han, trots sina åsikter om dessa ting, verkade för försvarskriget som om detta hade en mening, så brukade han svara: därför att jag aldrig kan tänka mig att på ett ärligt sätt kunna frambringa det fullkomliga ideologiska läte, så som en diktaturstat kräver det. I en demokratisk stat blir jag åtminstone inte arkebuserad för mina medfödda brister som mänska. De förlåtas mig en smula, därför att den demokratiska staten innerst vilar på en oskriven överenskommelse grundad på en uråldrig erfarenhet att det är så svårt att vara mänska. Den demokratiska principen är, att principer inte få mörda. Och att mänskan är förmer än principen, även om mänskan kan vara ofullkomligare.

Jag tänker ofta på den här formuleringen när vi i dag så ofta tvingas vara fullkomliga. Vi fördöms för felsägningar och misslyckade skämt, just för att vi bryter mot principer.

Jag tänker ibland att vi är alla så förfärligt angelägna om att vara den som kastar första stenen för att ge eftertryck åt att vi är utan synd.

Vi får inte vara osäkra, rädda och prövande. Våra åsikter ska vara monolitiska och inte inrymma tvivel och frågor. Vi byter hänsyn mot principer.

Termen ”ondska” är jobbig att använda i modernt språkbruk. Vi kan diskutera sociala problem – brottslighet, våld etc på alla möjliga sätt, men vi undviker att använda ”ondska” som förklaringsmodell. Brottslighet är en konsekvens av sociala, politiska, kulturella och/eller ekonomiska förhållanden, men inte gärna av ondska. Vi använder en temperaturskala i mänskliga förhållanden med en absolut nollpunkt. Ondskan är samhällets minusgrader, och vår termometer går bara till noll.

Vi tänker oss att ondska har ett slags moralisk dimension i första hand. ”Ondska” är lika med ”synd”, och ”synd” uppfattas som ett slags godtyckligt system av tråkiga restriktioner. Att ”synda” är att äta en till bit tårta. Att ”leva i synd” är att leva i en kärleksfull relation, men avstå från att inträda i ett formellt äktenskap. Och så vidare. Att synda är helt enkelt att göra något trevligt. Ja, fast kanske då utan ondska.

Kanske ryggar vi för ordet ondska, för att det på något sätt ger associationer till djävulskhet, systematisk förstörelse för förstörelsens egen skull. Att en ond gärning måste ha som uppsåt att förstöra för någon annan. Jag tror att det är fel. Jag tror att ondska är den yttersta manifestationen av egoism. Närhelst jag eller vi gör anspråk på något, och medvetet ignorerar andras behov och rättigheter.

Ondskan är sällan elak. Nästan allt ont som sker, sker med hänvisning till förnuft och uträkningar. Vansinne och galenskap bleknar som orsak till ondskan, jämfört med det sunda förnuftet.

I förrgår, 30 maj, medan syrenerna blommar i Kreml, skrev Vladimir Putin på ett dokument som kompletterar den befintliga lagen om förenklade processer för ryskt medborgarskap. Framförallt gör den det möjligt att tilldela ryskt medborgarskap åt utländska, föräldralösa barn på ryskt territorium. Det här handlar just nu om tusentals barn som flytt eller skickats bort från krigszonerna i Ukraina. Först mördas föräldrarna, sedan kidnappas barnen.

Att det här är ett folkrättsbrott råder inga tvivel om, men från Putins perspektiv är det här ett förnuftig sätt att åtminstone delvis lösa den akuta befolkningskrisen i Ryssland. Ryska mammor föder för få barn: okej, då får vi stjäla andras.

Det blir liksom meningslöst att försöka spekulera i orsakerna till Rysslands angrepp på Ukraina. Är det resurser landet är ute efter? Gasfyndigheter i Donbass? Eller söker Putin och hans krets krigisk ära och respekt?

Det finns till slut egentligen bara en förklaring, och det är ondskan. Den kyliga, beräknande egoismen. Föraktet för andras behov och rättigheter. Excelarksondskan, sifferondskan, förnuftsondskan. De intelligentas ondska. Våldtäktsondskan: jag har rätten till dig, eftersom jag har våldet. Dina barn hör till mig, eftersom jag har för få egna barn. Den ondska, som drivs av avsaknaden av värme. Minusgrader.

Ondska.

Det bästa med demokratin är att den inte är visionär. Den bara är. Demokratin är ett rum för samtal; ett sätt att samtala. Den syftar ingenstans. Demokratin är inte för eller mot och pekar inte mot en utopi. Den bara är.

Vi som deltar i samtalet kan ha visioner, drömmar och peka mot utopier, men demokratin är bara den plats där vi står och agiterar för vår framtida lycka eller gnäller på våra ledare. Demokratin tiger; det är vi som pratar.

Demokratin saknar passioner, visioner, missioner. Den är ett torg, tidigt på morgonen, innan vi samlats. Så småningom kommer vi ut på torget med våra drömmar, ideal och fördomar, och alltid finns det någon som säger emot, argumenterar, överbevisar. Demokratin är inte för höjda skatter och kräver inte skattesänkningar. Den kräver inte att jag ska vara nationalekonom för att få ställa frågor om ekonomin. Den låter oss alla vara den lille pojken i Kejsarens nya kläder, som kommenterar kejsarens klädsel, trots att han inte är expert på mode eller textilindustri.

Demokratin låter oss ha fel. Den gör oss större än visionerna och missionerna. Harry Martinson skriver att demokratins princip är att principer inte får döda, och att människan är förmer än principen, även om mänskan kan vara ofullkomligare.

Vi trampar dagligen på demokratin; vi har gjort det i tusentals år. Demokratins torg uppstår där människor möts. Visioner och ideal kan vara fullkomliga, men människan är det aldrig, och aldrig håller vi med varandra. Demokratin låter oss gnälla och hylla och klaga och kräva, men accepterar aldrig att vi röjer undan torget för att ställa oss ensamma där för att bygga idealens slott.

Demokratin bara är.

Det är fel att kalla de ryska soldaterna i Ukraina för monster, zombies, orcher etc. Inte för att jag har några sympatier med de monstruösa gärningarna, utan för att den sortens terminologi gör att förövarna inte bär något ansvar för vad de gör. De är ju bara monster, och gör vad som förväntas av dem.

Det är självklart att en som utsätts för övergrepp uppfattar gärningsmannen som ett förkroppsligande av ondskan. På det sättet har jag inga problem när jag läser ukrainska tweets om just orcher och zombies. Utsätts man för ondska är förövaren ond. Som ett monster.

Men det hemska är inte att soldaterna är monster, utan att de är människor. De har gjort ett val. De kanske har tvingats till valet; av rädsla för repressalier, av grupptryck, av intryck från propaganda… Likväl har de gjort ett val: att döda obeväpnade, att våldta, stjäla, skända, förnedra. Ett monster – om man tänker sig ett monster som ett slags vilddjur – väljer inte våldet. En människa gör det valet.

De ryska soldaterna är utbildade, utformade, utvalda för att begå övergrepp. Våldet är en del av disciplinen, av soldatuppfostran. Det finns en tanke i att låta, tvinga, soldaterna begå övergrepp. Jag skrev om det för några veckor sedan.

Föreställer vi oss att soldaterna är monster, frikänner vi dem från deras personliga ansvar. Man kan inte resonera med varulvar och orcher, lika lite som man kan sätta sig vid förhandlingsbordet med coronavirus eller pestbakterier. Vi kan bara utrota dem eller isolera dem. Och visst kan man höra den sortens resonemang ibland: att ”ryssen är sådan”. Okej, då har vi bestämt oss för att ryssar inte är människor.

En grupp ryska oppositionella har förresten föreslagit att införa ett slags medborgarskap för ”goda ryssar”. En idé som är så dum att jag tycker att det är rent sorgligt.

Enligt politikern och tidigare ledamoten av Statsduman, Dmitrij Gudkov, finns en idé om att skapa ett virtuellt sällskap som skulle förenas av att medlemmarna deklarerar sig som ”goda ryssar” och tilldelas ett id-kort eller alternativt pass: ”Vi måste göra en högteknologisk produkt som är anpassad till olika servicefunktioner, som Airbnb. När en person skrivit under deklarationen och bevisat sin identitet får vederbörande ett id-nummer som bevisar att han är ’god’ och kan få tillgång till olika tjänster.”

Антивоенная конференция: о фиаско Путина в Украине и ”хороших русских” – LRT

Tanken på att förena ett medborgarskap med moraliska egenskaper är fullständigt fel. Ryssar har rätt att vara idioter och brottslingar, och bär samma ansvar för sina idiotiska och/eller brottsliga handlingar.

Jag har resonerat på liknande sätt kring frågan om huruvida Ryssland är fascistiskt. Ryssland uppfyller alla Umberto Ecos kriterier för fascism, men det är inte fascismen som är den drivande kraften i rysk politik, lika lite som det tidigare var kommunismen. Den ryska våldspolitiken är inte underordnad det ena eller det andra ideologiska systemet. Allt handlar om lojaliteter, rövslickeri och rädsla, på olika sätt manifesterade på olika platser i hierarkierna.

Ryssland befriades inte i och med att kommunismen havererade, och inget skulle ändras bara för att ryska TV-propagandister slutar hylla fascismen. Inte heller hänger systemet på Putin personligen. Och ingen kan någonsin säga att de ”bara lydde order”. Det är inget försvar. Ryssland blir fritt först om, när, gärningsmännen ställs till ansvar för sina gärningar. På alla nivåer. De som beordrar våldet, de som utför våldet, de som vinner på våldet – alla bär ett personlig ansvar för sin delaktighet.

Jag har försökt nå fram till vad det är som gör att jag alltid känt mig illa berörd av pacifism, och jag tror att jag nått fram, tack vare ett inlägg på Telegram av den belarusiska teologen Natallja Vasilevitj. Vasilevitj konstaterar att det är självklart – och kanske nödvändigt – att drömma om pacifismen, men att den strängt taget är den privilegierades ideologi. De privilegierade, vars länder inte befinner sig under angrepp; de privilegierade vars identitet aldrig ifrågasätts. De, som sitter mätta och trygga har alltid råd att vara pacifister, och förutsätta att andra, mindre privilegierade, också ska vara det.

Pacifism är en utmärkt idé och vi får inte sluta drömma om dess seger. Det finns inga heliga krig; det finns inga rättfärdiga krig. Men ingen har rätt att ifrågasätta det moraliskt riktiga i självförsvar när ens liv är hotat, eller när försvarslösa medborgare, barn, hotas; när bomberna faller över städer; när folkmord utförs, som i Butja.

Att vara ”mot krig” är en lyx vi i den rika världen kan kosta på oss. Vasiljevitj skriver att det pacifistiska ställningstagandet mot Vietnamkriget bland amerikaner var moraliskt rimligt, men att pacifismen, när den projekteras på den ryska aggressionen, blir till ett kolonialt instrument. Ännu en den vita mannens börda; ännu en uppgift för de rika ländernas mission.

Det är bara vi som är trygga, rika och mätta som kan vara pacifister. Ingen ifrågasätter vår livsstil, vårt språk, vår identitet. Vår egendom. Det finns en falsk dikotomi: pacifism/våld. Vi i den rika, trygga världen, inbillar oss att man har att välja mellan pacifism eller våld; att man antingen vägrar vapen, eller går man runt och mördar ohämmat. Vasiljevitj konstaterar att självförsvaret, försvaret mot aggression, har begränsningar; både i folkrätt, nationell lag och mänskligt agerande.

Den rika världens pacifister är kluvna inför den här motsättningen: hur ska man reagera på Rysslands aggression mot det ukrainska folket. Men det här är en inbillad motsättning. Om man byter skalan i våldet till de tre elementen ”offer, gärningsman och vittne” blir situationen ganska enkelt att analysera. Vi har en plikt att hjälpa offret att försvara sig mot gärningsmannen.

Och befinner vi oss inte här någonstans i Natofrågan? Nato är en internationell förbindelse om att inte passivt stå vid sidan och titta på, när någon blir angripen.

Är det så viktigt för oss i Sverige att bevara vårt privilegium att stå och titta på när aggressiva makter angriper våra grannländer?

Det gör naturligtvis lite ont att erkänna, men Sverige är ett litet, litet land i utkanten av världen. Vi har inga storartade resurser och inget särskilt viktigt strategiskt läge. Att vi inte haft krig på över 200 år beror inte så mycket på vår skicklighet i diplomati och säkerhetspolitik, som på att vi är ett perifert och lite onödigt land. För andra.

Ja, vi har lite järn. Det är bra att ha när man krigar, men vi är inte det enda land som har järn. Och skog har vi också, vilket är bra för en krigförande part som vill trycka flygblad. Men på det stora hela finns det knappast något som någon annan behöver i Sverige.

Det är inte neutralitetspolitiken som hållit oss utanför krig. Belgien, Nederländerna, Polen, Norge, Danmark, Finland, Estland, Lettland, Litauen – alla var neutrala länder inför andra världskriget. Det hjälpte inte dem. Vår neutralitetspolitik var inte bättre än deras; de stod bara mer i vägen för de aggressiva stormakterna. Inte heller hjälpte det att försöka förhandla med stormakterna: balterna försökte. Det räddade dem inte.

Sverige slapp kriget för att stormakterna inte hade någon riktig anledning att erövra oss. Inte för att vi skickligt balanserade eller var briljanta förhandlare. Inte för att vi krökte rygg och slickade röv heller. Visst balanserade vi och förhandlade, och visst slickade vi röv och krökte rygg – vi gjorde motstånd också. Men vi slapp kriget inte på grund av vårt agerande, utan på grund av att stormakterna hade bättre saker för sig. Det fanns inget att vinna på att erövra Sverige.

Ingen sköld har varit oss starkare än denna vår onödighet. Jo, kanske, under äldre tider, vår fattigdom. Det har varit svårt att försörja en armé i Sverige. Vårt fattiga, djupfrysta land, är helt enkelt inte förmöget att ge bröd och soldater och furage åt hästar. Vi har, som sagt, järn i våra berg, men svärd utan soldater är bara skrot. Vår fattigdom har fått angripare att tveka att anfalla oss, och vi själva har sett till att hålla vår armé i bördiga, rika länder – i Tyskland, Polen och Ukraina. De fientliga arméer som varit i Sverige – Ryssland 1719 och 1809 – har så snabbt som möjligt lämnat landet för att inte svälta ihjäl.

Även under Kalla kriget kunde Sverige framgångsrikt driva onödighetspolitik genom att eftertryckligt hålla fram att ingen kunde ha något att vinna på att erövra oss. Vi upprättade hemliga allianser med väst och låtsades stödja öst i nyckelfrågor – Samlingsregeringen erkände de jure Sovjets annektering av de baltiska staterna 1944. 1946 fick Sovjet ett gigantiskt och gynnsamt lån (i dagens penningsvärde – över 22 miljarder kronor) av svenska staten. Sovjet fick pengar och erkänsla av oss; USA fick använda våra flygbaser. Kanske ska vi hellre kalla detta för ”aktiv onödighetspolitik”?

För mig personligen är det svårt att tänka sig ett bättre land än Sverige. Vår skog, vår himmel, våra ängder gröna. Låg kvällssol över en tallmo. Tornseglare som svisslar utanför balkongen i Gottsunda. En filtgrå novembereftermiddag på riksväg 76 mot Gävle. Det finns inget stort här, men det är vårt. Onödigt, men mitt. Och onödigheten har tjänat oss väl.

Vi är lite svältfödda i Sverige på Kremls desinformation. Vårt land är i stort sett ointressant som måltavla och vårt språk – perifert. Inget av de vanliga statliga eller oligarkägda medierna riktar sig mot en svensk publik. Om vi ser Kremls narrativ förmedlas på svenska – som till exempel här, här eller här – så är det oftast material, hämtat från Kremlkontrollerade sajter av entusiaster som helt enkelt tycker att Putin är grabben med choklad i. Ryska staten har, utöver Rysslands ambassads Facebooksida, inga egna kanaler i Sverige. De måste lita på opålitliga, nyckfulla entusiaster.

Entusiasterna är knappast avlönade av Kreml, utan har helt andra drivkrafter. Vilka är meningslöst att spekulera i. Jag är rätt säker på att de är genuina idealister som faktiskt anser att det finns värre problem i världen än den ryska aggressionen mot Ukraina. Flera har faktiskt ”fördömt” Rysslands inmarsch: Ryssland orkade inte stå emot USA-imperialismens provokationer och gav, tyvärr, efter. Men det är fortfarande USA:s fel.

Ryska staten har sedan flera år byggt upp ett nätverk, ett ekosystem, av desinformationssajter. Det är viktigt att notera att det här inte är frågan om en disciplinerad hierarki, där det sitter en propagandageneral någonstans i Kreml och drar i spakar. Systemet bygger på en dialog: Kreml lyssnar in, anpassar sina budskap och gör dem aptitliga för åhörarna. Det viktiga är inte själva ljuget, utan att upprätta en relation till en publik. När förtroendet är upprättat, då kan man kanalisera ett budskap som man faktiskt vill få ut. Men i första steget ljuger man om det publiken vill bli beljugen om. Vaccinet och Pandemin. Storfinansen. Soros. Judarna. Kapitalisterna. USA-imperialismen. Bögarna. Feministerna. En god lögnare måste vara en god lyssnare.

I tre år jobbade jag i Bryssel med att följa Kremls desinformation. Jag drällde runt på nätet och sökte sajter. Jag kunde snubbla över den här, till exempel New Eastern Outlook, som ges ut av den ryska vetenskapsakademins avdelning för orientalistik. Och sajten erbjuder en länksamling till partners och sympatisörer – de flesta as American as apple-pie.

Desinformationsnätverkets uppgift är alltså i första hand inte om att sprida propaganda. Målet är att skapa relationer. Till en publik, men också till skribenter. Ett exempel är Peter König, en pensionerad schweizisk ekonom. König skriver och kommenterar för en hel rad ryska sajter och kanaler: RT, Sputnik och flera andra, och ett återkommande tema är hur en global elit bakom kulisserna på olika sätt försöker utrota eller ta kontrollen över vanligt folk. De ryska kanalerna ger honom ett plattform och König – som sannolikt struntar fullständigt i själva Rysslands intressen – tar tacksamt tillfället att nå en publik. 13 mars 2020, innan pandemin ens blivit en pandemi, lät ryska sajten Southfront honom beskriva hotet – Coronaviruset är eliternas försök att ta kontrollen över mänskligheten:

We may indeed be just at the beginning of the implementation of ID2020 – which includes, forced vaccination, population reduction and total digital control of everybody – on the way to One World Order – and global financial hegemony – Full Spectrum Dominance, as the PNAC (Plan for a New American Century) likes to call it.

The Coronavirus COVID-19 Pandemic: The Real Danger is “Agenda ID2020” South Front

Ja, kontroll över mänskligheten. Men König har örat mot marken och 25 mars, mindre än två veckor senare, återkommer han med samma skräckvision, men med nya detaljer:

This may be the last opportunity for the elite, the 0.1%, to shuffle social capital and worker funded assets from the bottom to the top, before we enter an era of total control through electromagnetic fields (EMF), managed by the minions of the 0.1% and with 5G / 6G technology, where we, the remaining humans may have become mere tele-guided robots.

COVID-19 – The Fight for a Cure: One Gigantic Western Pharma Rip-Off South Front

König och Southfront har noterat existensen av en oro kring 5G-utbyggnaden och slänger snabbt in det här i samma soppa. Där det finns oro, där finns det en publik, och snabbt ser man till att lägga till just det här elementet. Den ryska plattformen skapar en relation till en publik som är orolig för vaccin, smittspridning, konstig teknologi och sociala orättvisor. Och till Peter König personligen, som får sälja in sina knäck. För en frilansjournalist finns inget vackrare ljud än ljudet av en betalningsavisering i inkorgen. Och snabbt copy-pastas Königs artikel ut i desinformationsnätverket. Gör vi en sökning på första raden i artikeln ser vi spridningen: här, här, här, här och här om vi låter oss nöja med de fem i topp.

Vill man hitta ryskt ljug på engelska är Southfront förmodligen störst. Sajten gör stora ansträngningar för att inte verka rysk, men är rysk. Ytterligare ett par exempel på sajter av det här slaget är Strategic Culture Foundation, New Eastern Outlook och Oriental Review. Alla dessa har dokumenterade kopplingar till den ryska statsapparaten, men är utformade för att ge intryck av att vara internationella debattsajter. De flesta av författarna som skriver för sajterna är européer eller amerikaner. Ett märkvärdigt fall är en sajt som drivs av en schweizisk ex-militär med ryska rötter, bosatt i USA: The Saker. Författaren beskriver Ryssland som det enda land som ännu står emot det ”Anglo-Sionistiska imperiets” försök att ta kontrollen över världen.

Det här är en föreställning som för oss till en grupp ryska sajter som ägs av en nationalistisk medieoligark vid namn Konstantin Malofejev. The Saker har en hel del kopplingar till Malofejevs mediegrupp, framförallt förekommer en del skribenter på båda platserna. Här kan vi nämna katehon.com och geopolitica.ru som båda har starka band till en europeisk höger och som båda kommer ut på flera västeuropeiska språk. Malofejev samarbetar med mediegruppen Patriot Media, som ägs av ”Putins kock” – Jevgenij Prigozjin.

Det här är naturligtvis bara ett par exempel på desinformationsnätverket, men det kanske ger en bild av hur den dialogiska desinformationen fungerar. Kreml lyssnar, noterar, tar till sig och formulerar ett budskap som den tilltänkta publiken kan uppskatta. För att nå en publik till höger kan man driva med ”woke” eller ”Social Justice Warriors” och förtala Greta Thunberg. En publik med vänsterideal gillar artiklar om ”neokolonialism” och ”nyliberalism”.

Kreml har under flera år tålmodigt arbetat på att bygga upp de här relationerna, men det verkar som att angreppet på Ukraina raserat mycket av det som uppnåtts. Många av dem som för några månader sedan hyllade Putin försöker nu positionera sig som konsekventa Rysslandsmotståndare. De ryska TV-kanalernas tillgång till en publik i Europa har begränsats och propagandan har helt enkelt svårare att nå fram. Mycket tyder på att Ryssland också valt att sluta försöka slösa resurser på en publik i Europa. Kraften läggs på den inhemska publiken, och på en publik i tredje världen.