Verklighet till döds

Jag älskar den här boken.

Harry Martinson skrev den om sina erfarenheter i Finlandsrörelsen, boken kom ut 1940. Han beskriver sina intryck från en resa 1934 till Sovjetunionen, tillsammans med sin dåvarande fru Moa Martinson. De båda var inbjudna till en internationell författarkongress. Moa var entusiastisk; Harry – beklämd.

Otaliga voro de delegationer som uppvaktade kongressen, men Stalin personligen infann sig inte. Han var för hög. Solen rullar inte in mitt bland sina dyrkare och tillbedjare. Det skulle dra ner måtten.

För Harry Martinson och Eyvind Johnsson var det självklart att ställa upp och ge sitt stöd när Finland angreps på hösten 1939, men det var inte självklart att den svenska frivilligrörelsen var en plats de trivdes i. Harry Martinson beskriver hur hans ”aktivism” kritiserades av dem som tyckte att han svikit sina pacifistiska principer.

Därför att när någon frågade honom varför han, trots sina åsikter om dessa ting, verkade för försvarskriget som om detta hade en mening, så brukade han svara: därför att jag aldrig kan tänka mig att på ett ärligt sätt kunna frambringa det fullkomliga ideologiska läte, så som en diktaturstat kräver det. I en demokratisk stat blir jag åtminstone inte arkebuserad för mina medfödda brister som mänska. De förlåtas mig en smula, därför att den demokratiska staten innerst vilar på en oskriven överenskommelse grundad på en uråldrig erfarenhet att det är så svårt att vara mänska. Den demokratiska principen är, att principer inte få mörda. Och att mänskan är förmer än principen, även om mänskan kan vara ofullkomligare.

Boken är notoriskt svårciterad. Harry Martinson skriver nästan medvetet otwitterskt, med långa, vindlande meningar, inskjutna satser och krusiga konstruktioner. Han resonerar. Han känner sig främmande inför militärorkestrarna som spelar Marcia Carolus Rex på Finlandsmöten och inför överstarna och deras kanoner. Inför vetskapen om skillnaden mellan de stora orden och den verklighetens istagg som stack allteftersom dagar och nätter förflöt utan att någon mer undsättning kom från Sverige.

Hela boken är en kamp, ett vittnesmål, en inre dialog. Författarens samtal med sig själv, med Sverige, med känslan av att vilja göra en insats, och känslan av att insatsen är otillräcklig. Och han talar om skogen och sjöarna och Norden.

Harry Martinson låter svåra frågor förbli svåra. Tvivlen får förbli tvivel. Han vet att det bland de Finlandsfrivilliga finns människor som han bara några månader tidigare skulle hatat och bekämpat. Men han vet att det i Finlands väpnade kamp mot maskindiktaturen finns en kamp för människans rätt att förbli människa. Martinson vittnar om hur ryskt flyg bombar urskiljningslöst:

De gjorde det gör att visa hur skickliga de var, hur nyppstigna i luften från steppens yta. De bombade med glädje och skicklighet, dessa nyförtjusta steppandes. De var den nya störtdykaradeln som genomskar alla klasser.

Jag älskar den här boken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.