Ideology and Dissent in Russia

Nedanstående text skrev jag i mars i fjol för rita en politisk karta över Ryssland inför parlamentsvalet i september 2021. Det är en omtolkning av Sovjetdissidenten Andrej Amalriks legendariska ideologihjul från 70-talet. Jag tycker att hjulet rätt väl beskriver dynamiken i rysk politik – och kanske inte bara i rysk. Modellen har två dimensioner: hjulet beskriver relationen mellan stat, individ och identitet och x/y-axeln relationen till de rådande makthavarna och till synen på väst.

In exactly six months, Russia will hold parliamentary elections. A model, outlined in the 1970s, for mapping the ideology of the Soviet Union can be used to describe modern Russia’s political landscape and how the political forces relate to each other.

In his 1976 book Ideologies in the Soviet Society, Soviet dissident Andrei Amalrik designed a model for describing the ideological setting of Soviet Russia. The Model holds the shape of a wheel, and demonstrates how various groups within the Soviet public discourse related to each other. Amalrik used three over-arching ideologies: Marxism, Liberalism and Nationalism as a starting-point, identifying the three from the perspective of the relationship between the individual and the collective.

Collective and Individual

Marxism, argues Amalrik, prioritises class before individual. Nationalism – nation before individual and Liberalism supports the priority of the individual before the collective, be that class or nation. All the three should be viewed as continua, where elements of Nationalism blurs into Marxism and Liberalism.

One can discuss to what level “Marxism” ever was a fundament in Soviet ideology. The founder of the Soviet state, Vladimir Lenin, emphasised submission to the party hierarchy, rather than to a set of ideological concepts. The Soviet system exploited Marxist terminology as decorative elements, but not as a canon for its actions. Rather than Marxist thinking, loyalty to the Politburo was paramount. The Soviet leadership was not fighting for the rights of the oppressed classes, neither domestically, nor internationally.

Serbian dissident Svetozar Stojanović has, in his work Kritik und Zukunft des Sozialismus (1970), suggested the term “Etatism”, of the French word for state – État – for the type of society established in Soviet Russia: The primacy of state authority before the individual citizen.

Changing the label “Marxism” to “Etatism” in Amalrik’s wheel allows us to keep the concept of the relation between individual citizens and the collective, and it provides us with an illustration, allowing us to demonstrate the continuity of Russian ideology and dissent.

The current Russian leadership frequently refers to itself as “conservative”, and thus, at least on the surface, cardinally different from the Soviet leaders. But using the term “Etatism” shows the similarity between the current leadership and the Soviet one. It helps understand the priority for concepts, based on “greatness”, was fundamental in both the USSR and the Russian Federation.

“Etatism” is, just as it was in Soviet Russia, the dominating Kremlin ideology. All concepts on domestic and foreign policy boil down to the protection of the State, its leadership and bureaucracy. The followers of this ideology consider themselves matter-of-fact, pragmatic and realist. Criticism towards an individual, holding office, is perceived, not as political dissent, but as an attack on the fundaments of the State, probably even as a mental deviation. The Etatist segment of the ideology wheel ranges from officials within the trade and economy sectors, voicing demands for reforms in legislation on economy and advocates of the Rule of Law, to military hard-liners, praetorians, demanding resources for defence and internal security.

“Nationalism” in this context differs from Etatism in the ethnical regard, in this case the role of Russia and the Russian people. Both Soviet and current Russian Etatists emphasise the State’s multi-ethnic composition. The Nationalist segment ranges from a sentiment of strong support of the current Kremlin leadership, to perceptions of Kremlin “being soft” on the West, migrants, insufficiently supportive towards Russians abroad etc. The Nationalist segment is, arguable, the most diverse part of the ideology wheel. Within this segment, there are strong supporters of the Kremlin, just as vocal voices of staunch dissent.

The “Liberal” segment of the wheel contains sentiments, ranging from classic, Western Liberalism, advocates for personal integrity, individual rights, feminism, LBGT etc, to vague Anti-Etatist sentiments. Parts of the Liberal segment can join forces with certain elements of the Nationalist segment, viewing the Kremlin leadership as a common enemy; while other parts seek alliances with reformist members of the Etatist segment against chauvinist tendencies among Etatist hard-liners and pro-Kremlin Nationalists.

Loyalist and Dissent

The modified Amalrik wheel can be divided along an X/Y diagram; vertically along the traditional Russian “Zapadnik” / “Slavophile” lines, and horizontally along a “Loyalist” / “Dissent” divide. This explains, for instance, the alliance between disparate figures like Nationalist Eduard Limonov and Liberal Garri Kasparov in the Other Russia campaign 2006 – 2010. All could join in under an “Anti-Etatist” ballot.

Alexei Navalny has attempted to cater both to a Liberal segment of the circle and to the Nationalist. Currently he campaigns under the concept of Smart Voting, for supporting any political candidate or movement that can challenge the power monopoly of the Kremlin party. This approach has met serious criticism from parts of the Liberal segment, focusing on reform, rather than regime change.

The Amalrik Wheel is mirrored in the disinformation ecosystem: Kremlin-controlled, state-funded media outlets – RT, Sputnik, RIA Novosti etc function usually as loyal mouthpieces for State information efforts. Occasionally, representatives of the state media drift out of bounds, as recently Margarita Simonyan, RT/Sputnik’s editor-in-chief, calling for a Russian annexation of Ukrainian Donbas. Ms. Simonyan was immediately reprimanded by representatives of the Russian state. The Nationalist segment of the disinformation ecosystem is less impeded by the Kremlin ties, as long as they don’t drift below the “Protest” line on our schedule.

It is, of course, important to note that the Wheel does not represent a quantitative distribution of outlets in the Russian political discourse. The “Loyalist” half-circle of the Wheel is dominating the media market almost entirely. Deviation from a loyalist perspective is not acceptable; the Kremlin equals protest with either mental disorder or foreign-funded schemes against order and decency.

Reformists and hard-liners

The modified wheel shows a certain continuity in Soviet and Russian disinformation efforts. The state was, and remains, entirely identified with the Kremlin leadership and bureaucracy. In the domestic public discourse, a certain pluralism exists. The Etatist “party” have room for reform-minded economists like Alexei Kudrin and German Gref; and at the same time, fire-breathers like Dmitry Rogozin and Aleksandr Bastrykin. The former measure Russia’s success in economic growth, budgetary balance and long-term trade perspectives; the latter – in the level of deterrence and geopolitical achievements. The Kremlin leans strongly towards the hard-liners. None of the twelve permanent members of the powerful Security Council belongs to the “reform-party”.

The Etatist concept is not limited to Russian politics. The term can be applied to various movements with a strong focus on charismatic leaders, promising to “clean up the mess”, “drain the swamp” etc. The Etatist credo allows leaders to utter the words of Louis XIV of France: “L’Etat – c’est moi” – I myself am the State.

With six months to Russia’s parliamentary elections, we can expect a mobilisation of primarily the Loyalist-Slavophile-Etatist-Nationalist upper-right quadrant of the Ideology Wheel: Nationalist-inclined Etatists and Etatist-inclined Nationalists. All the parties in the current parliament can be found in this part of the wheel, and it is unlikely that much will change in this regard. The distribution between the different Nationalist/Etatist parties in the Duma will change, but it is unlikely that any voice of dissent will enter the parliament.

Kräver Jesus att vi ska vända andra sidan till vid våldtäkt?

Bland det jag gillar mest med kristendomen är att den är alldeles omänsklig. Skalar man av prästerliga förklaringar och utläggningar och går till själva bibeln finns det knappast någon tröst att finna där i en situation där vi måste ta ställning till våldet.

Jesus utgår från en privilegierad tillvaro i ett land med en fungerande ordningsmakt och tar avstånd från nationellt självbestämmande och ger entydigt stöd till ockupationsmakten.

När vi utsätts för våld, ska vi låta våldsmannen vara ifred. Vi ska inte göra motstånd, utan vända andra kinden till. Och hoppas att Gud ska straffa honom så småningom. Jesus utvecklar inte tanken vidare, men man får kanske utgå från att det här gäller rent generellt, och inte bara om vi får en örfil på kinden, utan även grövre våld. Jag bör alltså förstå det här som att om jag blir våldtagen bör jag, när våldtäktsmannen är klar med mitt rövhål, ”vända andra sidan till” .

Jag undrar om det här inte är det gudsbevis som teologerna sökt i tusentals år. Ingen, med någon som helst koppling till mänskligt liv och erfarenhet, skulle uppfatta det här som rimligt. Ändå är det en grundsats i kristendomen.

Det finns rätt mycket kick-ass i Gamla testamentet, men hela vitsen med kristendomen är att vi nu fått nya instruktioner. Visserligen säger Jesus att inte ett jota av den gamla lagen ska försvinna; han skärper den till och med. Om jag ser med lust på någon har jag redan begått äktenskapsbrott. Och bör, enligt Jesus, riva ur mig ögonen.

Hur många kristna följer just det budet? Luther tolkar det som att det visar att mänskligheten är oförmögen till att leva enligt Jesus, men det är alltså Luther som säger så, inte Jesus. Ingen som någonsin varit människa kan följa de här instruktionerna.

Hela kristendomen är så underbart främmande för allt mänskligt att det helt enkelt MÅSTE vara Guds egna ord. Eller mänskligt! Till och med en metmask gör motstånd när man trär upp den på en krok. Kristendomen är främmande inför skapelsen.

Aposteln Paulus är tydlig när han säger att de som härskar över oss, gör det på Guds uppdrag. Just det här stället, i Romarbrevet, skrivet långt efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd, motiverar allt kristet våldsutövande. Den som fått ett svärd i sina händer har fått svärdet av Gud. Blir vi utsatta för en våldtäkt, så är det Guds vilja.

Jag skulle gärna vilja komma till en avrundning där jag föreslår något bibelställe till tröst, men jag känner inte till något sånt. Det går nog att hitta platser som går att tolka som att vi inte ska vara passiva när vi ses någon annan bli angripen, men nu talar vi uteslutande om självförsvar. Och här finns inga andra instruktioner än att vända andra sidan till och lita till ordningsmakten.

Vi är så vana vid att kristendomen beskrivs som en fridens religion, och vi är vana vid att uppfatta Jesus som hemskt snäll. Men hur snällt är det här? Är inte Jesus rentav grymmare än den gammaltestamentliga Gud som kräver offer och dödade fienders avskurna förhudar? Kristendomen är fullständigt gudomligt omänsklig, människofientlig och motsträvig. Uppenbarligen ett verk av Gud, och inte något som människor suttit och hittat på för att trösta varandra.

Svaret på frågan i rubriken: ”Kräver Jesus att vi ska vända andra sidan till vid en våldtäkt” måste bli ”ja”. Han kräver det av oss.

Vänsterpatriotismen och Nato

Först: jag brukar alltid uppfatta mig själv som ”vänster”, vad det nu är. Jag tror på minskade klyftor, fördelningspolitik och samhällsinsatser. Jag har en bakgrund i den ”vänster” som är rotad i folkrörelsen, där ”vänster” kanske snarare var en fråga om identitet än politiska val. Den ”vänster” jag väckte upp i hade personliga erfarenheter av svältens och fattigdomens tid och såg villan i stationssamhället och den gröna lilla folkvagnen som progress. Min bror var den första i släkten som gått gymnasiet.

Det var en vänster som var ganska oreflekterad i sakfrågor, men med en stark samhörighet med det socialdemokratiska parti som vuxit samman med makten. Det fanns en grundläggande lojalitet med det system som på en eller två generationer fört familjen från svält till färg-TV. En del av detta system var föreställningen om Sveriges neutralitet.

Neutralitetspolitiken var bra, helt enkelt för att det var den politik som fördes av dem som man var lojal mot. Det var inte ett ställningstagande i Kalla kriget, utan helt enkelt lojalitet mot systemet. Rysshatet var solitt i den här kretsen: när jag började läsa ryska var mamma orolig för att jag skulle bli spion – det yttersta sveket mot systemet. Morfar, partimedlem och kommunpolitiker i Timrå, var skeptisk. Kopplingen ryska—kommunism var tydlig, och kommunisterna var ”fosterlandsförrädare”.

Vi levde i en mytologi, där socialdemokratin skapat välståndet, demokratin, freden och nu, osjälviskt, stod beredd att sprida folkrörelsens evangelium till världen. Skulle bara alla göra som vi, så skulle det inte finnas krig. Att andra europeiska folk hade fått ungefär samma välstånd helt utan Per Albins—Erlanders—Palmes insatser var okänt eller irrelevant. Vi har skapat ett land utan klassmotsättningar och utan koloniala anspråk. Vi är allas vän.

Så ser vår nationella myt ut: det mogna landet som övergivit all snöd egoism: inhemsk fördelningspolitik och generös biståndspolitik. Vi har fullbordat drömmen om det goda samhället.

Jag läser Natomotståndet i ganska hög grad som en del av den här mytologin: att Sverige har något slags unik väg, unik ställning. Vi är inte som andra, vanliga länder. Göran Greider uttrycker det här i en tweet; att Sveriges utveckling till en ”mainstream-nation” fullbordas.

Ett Natomedlemskap skulle göra oss omärkvärdiga.

Greiders patriotism är färgad av den här föreställningen om att Sverige är lite bättre än andra länder. Olika Belgienar och Grekländer är med i Nato för att de fegt vill försvara sig, medan Sverige faktiskt reser sig över sådana egoistiska perspektiv. Finland hade säkert gått med i Nato för länge sedan om de fått för Ryssland. Men vi, ja, vi vågar avstå från vår säkerhet för att göra andra säkra. Vi ska vara medlare. Fredens röst. Vi är märkvärdiga och har en Mission. Vi är inget vanligt land.

Det här är den tankevärld som dominerar Natomotståndet, och jag känner djupt inom mig att den resonerar med mig själv. Jag vill inte bo i ett vanligt land; jag vill bo i det där landet i vår egen myt. Och Natomotståndet formuleras runt ett par centrala angrepp på vår myt om vår utvalda roll i världen. Med ett Natomedlemskap skulle vi få utländska atombombsmilitärbaser i landet. Vi skulle bli allierade med Trump och Erdogan och tvingas föra deras krig. Vi skulle inte längre kunna vara den sansade rösten mellan öst och väst, nord och syd.

Sakligt sett är de här påståendena inte sanna: vare sig Danmark eller Norge har utländska militärbaser eller atomvapen på sina territorier. Som EU-land är vi redan med i ett militärsamarbete med kärnvapenländer Frankrike. Trump och Erdogan (eller Le Pen!) skulle inte bestämma över vart vår militär skulle sättas in: USA kunde inte ens få med Nato 2003 när Irak angreps. Och Natolandet Norge har haft ett stort inflytande i förhandlingsprocessen i Mellanöstern.

Jag är inte självklart för ett Natomedlemskap. Jag har svårt att bara släppa den här myten, fast jag vet att det är en myt. Vi har aldrig någonsin haft framgångar som medlare i någon konflikt. Aldrig. Vårt välstånd är inte bättre än andra länders, och våra sociala klyftor är till och med högre – och har varit sedan trettiotalet: Sverige har varit sinnebilden för en oligarkisk ekonomi under större delen av 1900-talet. Men vår myt om oss själva är så stark att jag behöver den. Jag behöver tro att vi är lite annorlunda än de vanliga länderna. Vi ska ha kronor i stället för trista euro, inte för att det är bra för oss, utan för att det är VÅRA kronor. Vi ska stå utanför Nato, inte för att det är bra för oss, utan för att VI vill låtsas att vi kan vara säkra ändå.

Natomotståndet cirkulerar kring orden i vår nationalsång: ”Du tronar på minnen av fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden”

Göran Greider – och andra patriotiska Natomotståndare – har fångat upp den här längtan: vi vill att Sveriges namn ska flyga ärat över jorden. Och jag känner att jag vill också det. Patriotismen är ett starkt berusningsmedel.

Verklighet till döds

Jag älskar den här boken.

Harry Martinson skrev den om sina erfarenheter i Finlandsrörelsen, boken kom ut 1940. Han beskriver sina intryck från en resa 1934 till Sovjetunionen, tillsammans med sin dåvarande fru Moa Martinson. De båda var inbjudna till en internationell författarkongress. Moa var entusiastisk; Harry – beklämd.

Otaliga voro de delegationer som uppvaktade kongressen, men Stalin personligen infann sig inte. Han var för hög. Solen rullar inte in mitt bland sina dyrkare och tillbedjare. Det skulle dra ner måtten.

För Harry Martinson och Eyvind Johnsson var det självklart att ställa upp och ge sitt stöd när Finland angreps på hösten 1939, men det var inte självklart att den svenska frivilligrörelsen var en plats de trivdes i. Harry Martinson beskriver hur hans ”aktivism” kritiserades av dem som tyckte att han svikit sina pacifistiska principer.

Därför att när någon frågade honom varför han, trots sina åsikter om dessa ting, verkade för försvarskriget som om detta hade en mening, så brukade han svara: därför att jag aldrig kan tänka mig att på ett ärligt sätt kunna frambringa det fullkomliga ideologiska läte, så som en diktaturstat kräver det. I en demokratisk stat blir jag åtminstone inte arkebuserad för mina medfödda brister som mänska. De förlåtas mig en smula, därför att den demokratiska staten innerst vilar på en oskriven överenskommelse grundad på en uråldrig erfarenhet att det är så svårt att vara mänska. Den demokratiska principen är, att principer inte få mörda. Och att mänskan är förmer än principen, även om mänskan kan vara ofullkomligare.

Boken är notoriskt svårciterad. Harry Martinson skriver nästan medvetet otwitterskt, med långa, vindlande meningar, inskjutna satser och krusiga konstruktioner. Han resonerar. Han känner sig främmande inför militärorkestrarna som spelar Marcia Carolus Rex på Finlandsmöten och inför överstarna och deras kanoner. Inför vetskapen om skillnaden mellan de stora orden och den verklighetens istagg som stack allteftersom dagar och nätter förflöt utan att någon mer undsättning kom från Sverige.

Hela boken är en kamp, ett vittnesmål, en inre dialog. Författarens samtal med sig själv, med Sverige, med känslan av att vilja göra en insats, och känslan av att insatsen är otillräcklig. Och han talar om skogen och sjöarna och Norden.

Harry Martinson låter svåra frågor förbli svåra. Tvivlen får förbli tvivel. Han vet att det bland de Finlandsfrivilliga finns människor som han bara några månader tidigare skulle hatat och bekämpat. Men han vet att det i Finlands väpnade kamp mot maskindiktaturen finns en kamp för människans rätt att förbli människa. Martinson vittnar om hur ryskt flyg bombar urskiljningslöst:

De gjorde det gör att visa hur skickliga de var, hur nyppstigna i luften från steppens yta. De bombade med glädje och skicklighet, dessa nyförtjusta steppandes. De var den nya störtdykaradeln som genomskar alla klasser.

Jag älskar den här boken.

En preventiv dolkstötslegend

Ryska medier har inlett en kampanj mot freden. Som bekant pågår resultatlösa förhandlingar, där en rysk delegation, representerad av deltagare helt utan mandat och inflytande, ger vaga uttalanden om att skydda civila och finna en politisk lösning. Delegationen leds av tidigare kulturministern Medinskij, känd för att ha mist sin doktorstitel sedan det visat sig att hans avhandling var ett plagiat.

Själva tanken på förhandlingar och samtal väcker kanske hopp hos dem som ännu inbillar sig att den ryska delegationen har myndighet att fatta några beslut, men de ryska medierna är angelägna om att inskärpa hos läsarna att varje form av överenskommelse med Ukraina är förräderi. Nationalistiska Zavtra skriver:

En fred i Mariupol, de ryska regementenas tillbakadragande från Charkiv, de ryska fartygens från Odessas redd – allt detta medför en ny, fascistisk mänsklighet. Detta förräderi, om det inte stoppas av Putin; om det inte förblir begränsat till Medinskijs militärhistoriska förbund, kommer att innebära ett förräderi mot hela den ryska historien, mot mänsklighetens historia. Den djupa ryska drömmen, den djupa ryska segern, den djupa ryska messianismen befinner sig under ett fruktansvärt hot.

Anti-fredskampanjen riktar sig mot flera ämbetsmän i Putins omgivning. Vladimir Medinskij angrips ursinnigt av nationalistmedierna; och även Putins pressekreterare Dmitrij Peskov misstänkliggörs:

Dmitrij Peskov sa till TV-kanalen Sky News att Rysslands förluster är betydande och antydde att förhandlingarna med Ukraina i förlängningen kan leda till en fredsöverenskommelse. Här kan noteras att han framträdde i en blå skjorta och gul slips. Ett sammanträffande eller en vink? Vad är det som pågår med presidentens officielle pressekreterare? Varför kallar han den TV-stjärnan Ivan Urgant som flytt utomlands för ”en stor patriot”? Varför säger han att attacken på bränsledepån i Belgorod ”inte gynnar förhandlingarna”? Hur kan Peskov ha mage att försvara Serbien och Ungern, som röstat mot Ryssland i FN?

Mycket faller på plats när man ser på hans fru: tidigare konståkningsstjärnan Tatiana Navka är dödd i Ukraina och har bott 15 år i USA.

Både Medinskij och Peskov är ärelösa lögnare; ofarliga som måltavlor. Det intressanta är inte angreppen på dem personligen, utan föreställningen om att det enda acceptabla slutet på den ”militära specialoperationen” är Ukrainas ovillkorliga och fullständiga kapitulation. Och då befinner vi oss i det läge som statliga nyhetsbyrån RIA Novosti, till exempel, beskriver. En flera årtionden lång kampanj för att utplåna allt ukrainskt. Inte ens namnet kan få leva kvar.

Vi har sett ryska kyrkan hylla kriget, våldet och folkmordet, och vi ser Kremlpropagandan blåneka inför alla dokument, vittnesmål och bevis för ryska övergrepp. I takt med att det ryska militära fiaskot blir allt mer uppenbart har nationalistmedierna börjat lista de skyldiga:

Ämbetsmännen: Det har blivit fullständigt tydligt att majoriteten av ämbetsmännen bland makthavarna antingen inte förstår eller i tysthet saboterar det nödvändiga arbete som motsvarar det otroliga andliga lyft vårt samhälle kräver av dem.

Eliten: Alla dessa fega patrioter, ”skrämda” av specialoperationen, liksom den ”elit” som stödjer dem i vårt land och alla dem som hoppas på en ”skändlig fred”; alla dem rekommenderar vi att, i stället för att resa till Israel eller Europa eller sitta i möten i sina rymliga kontor, resa till Donetsk och se vanliga invånare i ögonen. Och sedan besöka fältsjukhusen vid fronten. Sedan kan de dra slutsatser om vad som i själva verket är skrämmande.

Affärsmännen: När man bevittnar våra butikskedjors agerande i dag, minns man ofrivilligt liknande uppföranden under Stora Fosterländska kriget och Leningrads belägring, då vissa ”företagsamma” bytte svältande medborgares antikviteter och värdesaker mot livsmedel och gjorde sig på så sätt förmögna.

Grundligt förbereds dolkstötslegenden. Ett ryskt militärt fiasko kan inte bero på Putins dåliga omdöme, undermålig underrättelsetjänst, generalernas inkompetens, utrustningens dåliga kvalitet eller soldaternas brist på utbildning och disciplin, nej, Rysslands fega och svekfulla fiender har gött förrädare inom landet.

Kreml har utplånat de sista resterna av samhällsdebatt i Ryssland. Det finns inte längre några medier som kritiskt bevakar kriget. Det enda som återstår är röster som kritiserar kretsarna kring Putin för att inte vara tillräckligt mycket Putin.

Vägen till 24 februari

24 februari 2022 är ett sånt där datum som kommer att bli en symbol för en vändpunkt i historien. Dagen då hoten blev krig; lögnen blev våld. 24 februari manifesterades våldet, men våldsmännen hade förberett sig under en lång tid. Och det vore intressant att försöka fastställa när beslutet om våldet togs.

Det finns några punkter som visade att kriget var på gång. Den militära uppladdningen inleddes i fjol höst. Sedan augusti-september 2021 började krigsmateriel och rysk trupp placeras vid Ukrainas gränser. Sannolikt fanns det vid den punkten redan ett beslut om att anfalla Ukraina.

I början av februari 2022 skrev Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov ett brev där han krävde ett stopp för Natoutvidgningen. Brevet var formulerat på ett sådant sätt att det var omöjligt att göra annat än avvisa innehållet. Ryssland krävde att suveräna länder inte själva skulle få fatta beslut om sina säkerhetspolitiska val. Det här var, naturligtvis, fullt medvetet. Lavrov och ryska UD vet hur texter ska skrivas och formuleras, och visste fuller väl att svaret skulle bli helt avvisande.

Under hela 2021 gjorde Ryssland stenhårda markeringar av samma slag. Ryssland krävde underkastelse. Att Ryssland sökte en konfrontation med Väst blev alldeles särskilt tydligt i februari 2021, när EU:s utrikeschef Josep Borrell reste till Moskva för att inbjuda till en ärlig dialog. Svaret blev öppen förnedring. Utrikesminister Lavrov ansträngde sig till det yttersta för att förlöjliga Borrell. Mitt under Borrells och Lavrovs presskonferens meddelade ryska medier att tre EU-diplomater – bland dem en svensk – förklarats icke-önskvärda i Ryssland. Det var alltså redan i början av 2021 tydligt att Ryssland beslutat sig för att inte längre ens låtsas vara intresserat av dialog.

Kreml ville driva relationerna med Väst till en öppen konflikt. Beslutet om kriget var fattat, skulle jag vilja påstå, redan i början av 2021. Under hela året hårdnade repressionen i Ryssland: året inleddes med skoningslöst polisvåld mot demonstranter. Massgripanden. Kanske ska vi se detta som startpunkten på kriget?

Eller började kriget 20 augusti 2020, när Aleksej Navalnyj förgiftades. Navalnyj lyckades formulera ett motstånd mot Putins regim, ett motstånd som skulle ha kunnat bli en systematisk och fungerande opposition. Det kunde Kreml inte acceptera.

Våren 2014 är kanske ett annat datum då kriget börjar, med erövringen av Krim och Donbas. Eller augusti 2008 då Georgien angreps och delades?

När börjar ett krig? 24 februari 2022 är det ögonblick då planerna förverkligades, då Ryssland valde att ignorera folkrätt, mänskliga rättigheter och all anständighet. Men beslutet om våldet fattades långt tidigare. Idén om att den starkare alltid har rätt har varit en ledande drivkraft i Kreml i årtionden.

Krig och äppelträd

Rysslands utrikespolitiska myt finns sammanfattad i 2 Thessalonikierbrevet 2:7:

Laglösheten är redan verksam, som en hemlighet; det som återstår är att han som ännu hindrar röjs ur vägen. 

I en predikan i går, på Marie bebådelsedag, i den ryska kyrkan uppmärksammad enligt den julianska kalendern 7 april, hänvisade Kirill till just det här bibelstället:

Varför har yttre makter rest sig mot den ryska jorden? Varför försöker de krossa den, dela den, ställa broder mot broder? I skriften finns en plats där en kraft omnämns som hindrar Antikrist att ta makten över världen. Aposteln nämner inte vilken den här kraft det är, och många har trott att det handlar om det romerska riket som, trots att det var hedniskt upprätthöll ett slags ordning. Andra har ansett att det handlar om kyrkan, att det är just hon som är denna hindrande makt. Och det är sant – kyrkan har skyddat människorna från att gå vilse i livet. Men den här kraften är också det välsignade folket i all tid och bland alla folk, den ortodoxa tro som lever och verkar i den ortodoxa kyrkan. Det är den kraft som håller tillbaka och det är inte en slump att denna kraft utsätts för de förgiftade pilar som försöker skada kyrkan, kompromettera kyrkan, skilja kyrkan från dess folk.

Här refererar Kirill just till 2 Thess 2:7. Bibelns grekiska originaltext använder ordet ”katechon”, och bibelstället talar om en kraft som står emot antikrist, den laglöse; den som sprider villfarelse och gör att människor inte vågar ta emot kärleken. Den tyske filosofen Carl Schmitt, som haft ett enormt inflytande i det nuvarande Ryssland, uppfattar katechon som essensen av den kristna tron: Den som står emot antikrist. I rysk-ortodox tradition har denna kraft kopplats till ryska staten.

En av de viktigaste ideologerna i Ryssland heter Aleksandr Dugin, och han driver en tankesmedja, kallad just Katechon. Dugin har sina rötter i de fascistgrupper som uppstod i Ryssland efter Sovjets fall, men är nu en av dem som utformar en ideologi för Ryssland, och här är det just Rysslands roll som katechon mot västs antikrist som står i centrum. I slutet av mars skrev Dugin en kommentar till kriget mot Ukraina:

Russia in mortal combat with Anti-Russia stands as a civilization of Light. This is our interests and values. We bring once more the Light to the world, silent, but unquenchable quiet Russian Light.

Dugin manar fram en bild av en kamp mellan mörker och ljus, där Ryssland står för ljuset. Dugin beskriver Ryssland som arvtagare till de fredliga fastlandscivilisationer som sedan tidernas begynnelse befunnit sig i krig mot de människooffrande havscivilisationerna: Karthago, Athen och Anglosaxarna representerar mörkret, snöd vinning och svekfullhet; Rom, Sparta och Ryssland står för ljuset, heroismen och kärleken. Det här bildspråket slår igenom i Kremls marknadsföring av kriget. Ryssland strider för ljusets och kärleken. Och vi kan notera att Putin personligen gärna refererar till Bibeln: senast i det massmöte för kriget som hölls i Moskva i mitten av mars. Vid det tillfället citerade Putin Johannesevangeliet 15:13

Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.

Putin refererar här till hur ryska soldater skyddar varandra med sina kroppar i kampen för Ukrainas befrielse. Citatet antyder offervilja och oegennytta, och, kanske, ett slags messiansk uppfattning om Rysslands roll i världen: Ryssland har gått in i krig för att hålla emot Antikrist, redo att ge sitt liv för Europa, världen…

I en stor artikel i den statliga nyhetsbyrån RIA Novosti identifierar en kolumnist det som kännetecknar den ryska civilisationen: människokärleken:

Av Sovjetunionen ärvde vi och utvecklade de fredliga, vänskapliga förhållandet till varandra. Kärleken till människan låter naivt, lite löjligt, och begreppet saknas i den moderna borgarens ordbok. Där finns mest bara leasing och börskurser. Men det är denna kärlek som är hemligheten med vår civilisation – den ryska, sovjetiska… kalla den vad ni vill.

Allt sammantaget är det tydligt att den ryska attacken på Ukraina inte längre – om den någonsin haft – konkreta mål av typen: kontroll över naturresurser eller handelsvägar. Nej, kriget formuleras nu som den kosmiska kampen mot gott och ont. Här finns bara det godas seger. Kriget är Rysslands kamp mot Antikrist; ljusets kamp mot mörkret; det godas kamp mot ondskan. Ryska nationalistmedier mobiliserar nu attacker mot de fredsförhandlingar som pågår och säger öppet att varje försök att uppnå fred är en skam, ett svek, ett förräderi. Hur kan det goda hitta en överenskommelse med ondskan? Vad slags kompromiss kan ljuset göra med mörkret? Livet med döden?

Vi tillåter inte att segern stjäls genom att vi skriver under en föraktlig fred med dem som svikit sina förfäder, som förrått den månghundraåriga folkvänskapen och som i dag kryper inför västs perversioner och har glömt sin tro och förfädernas traditioner. Segern blir vår.

Jag tror att vi i bästa fall kan förvänta oss ett ohyggligt långt krig, eller ett krig som kommer att föras med ohyggliga vapen. Det enda vi kan göra är att trotsa hopplösheten. Det finns ett snärtigt citat av Martin Luther:

Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd i dag.

Medlöperi, motstånd, ansvar

Ingen vet hur populärt kriget mot Ukraina är i Ryssland. Ingen vet hur populär Putin är i Ryssland heller. Putin har aldrig ställt upp i ett val mot en seriös motkandidat. Det är över 22 år sedan han tillträdde som president, men han har aldrig deltagit i en valdebatt; aldrig utfrågats eller ifrågasatts. Han får fina siffror i alla opinionsundersökningar, men vi vet ju inte ett smack om hur de tillfrågade reagerar när någon ringer och säger ”Hej, tycker du att Putin är en bra president?

Många ryssar anstränger sig hårt för att hålla stat och samhälle på så långt avstånd som möjligt. En allt för aktiv och synlig position riskerar att dra till sig uppmärksamhet; bättre att knyta näven i fickan, odla sin trädgård och hålla låg profil. Ibland tolkas det här som ”passivitet”, men det är i själva verket ett aktivt, medvetet val: man vill hålla sig undan.

Det här har blivit svårare och svårare med tiden, och Kreml gör nu allt mer anspråk på ett synligt deltagande. Aleksej Venediktov, tidigare chefredaktör på den oberoende radiostationen Echo Moskvy, skrev för någon vecka sedan att Ryssland nu fullbordat processen mot totalitarism. Det auktoritära systemet accepterar folks tystnat; det totalitära kräver ett uttalat stöd, entusiasm och enighet från folket. I det här sammanhanget blir Putins popularitetssiffror och folkets stöd till kriget i opinionsundersökningar en fråga om att demonstrera enighet, och inte ett sätt att undersöka opinionen.

Ryssarna har tillgång till all information, om inte mer än vi, om kriget. Och visst finns det ett stöd; visst finns det profitörer och karriärister som ser rövslickeri som en säker väg till trygghet och stora pengar. Visst finns det tystnad i hopp om att allt obehagligt ska försvinna av sig själv. Visst finns det vanföreställningar och skyddsmekanismer, och visst finns det tystnad utifrån genuin rädsla, för sitt liv, frihet, studieplats… Men det finns även motstånd. De som vägrar tiga. De som säger nej.

Det är sant att vi inte ser en massiv antikrigsrörelse i Ryssland. Hundra år av repression har skapat ett folk som tänker sig för innan det reser sig för att protestera. Men motståndet finns där. Allt ifrån alla dem som väljer inte delta i en manifestation till stöd för kriget, till dem som ställer sig framför polishuset och uttrycker en protest. Över 15.000 människor i Ryssland har frihetsberövats – vissa kortvarigt, andra har dömts till hårda straff – sedan kriget bröt ut, 24 februari 2022. Människor väljer själva i vilket format de känner att de kan uttrycka sin protest. Kan en småbarnspappa förväntas ta med sig sitt lilla barn på en demonstration? Eller riskera att bli gripen, bortförd, svårt skadad, kanske arbetsoförmögen efter polisvåld? Att sitta bekvämt i trygghet och banna ryska folket för att inte protestera tillräckligt är rätt magstarkt.

En grupp som försöker erbjuda format för att protestera är Феминистское антивоенное сопротивление. Feministiska motståndsrörelsen mot kriget. FAS, enligt det ryska namnets initialer. FAS tipsar om metoder för att uttrycka motstånd till minsta möjliga risker: utrymmet blir mindre och mindre. Ett tag kunde man uttrycka protest genom att bära svarta kläder och hålla en vit blomma. Nu kan man gripas och straffas för detta. Nu har FAS organiserat kampanjen @Mariupol5000 där människor uppmanas att göra små minnesmärken i sina hemstäder för att påminna folket om det våld som ryska armén utövar.

Det här kommer inte att leda till att kriget stoppas. Det här kommer inte att leda till att Putin störtas, men motstånd kan inte uteslutande mätas i hur framgångsrikt det är. De som ställer sig ensamma och visar sin protest kommer inte att tysta lögnen. Motståndet räknas inte uteslutande i hur högröstat det är.

De ryska myndigheterna är noga med att markera det ryska folkets enighet bakom Putin och ”den militära specialoperationen”. Det här är helt i linje med det agerande som vi kanske normalt förknippar med kriminella gäng: alla måste delta i våldet, förnedringen. Alla måste stå och håna offret. Att inte delta i våldet är, enligt det kriminella gäng som ryska staten utgör, ett tecken på illojalitet, förräderi, svek. Vi ser ryska medier nästan andfått hylla våldet och kriget och kalla det kärlek och befrielse.

Och så ser vi motståndet. De där som ställer upp ett kors i en park i en rysk stad som ett minnesmärke över övergreppens offer. De där som söker uttryck för att uttala sin avsky över sin stat, sin armé och den ryska flaggan som doppas allt djupare i blod. De är få och de kommer inte att störta Putin eller tystna de ryska vapnen, men de vägrar tiga, och redan vägran att tiga är en seger.