Först: jag brukar alltid uppfatta mig själv som ”vänster”, vad det nu är. Jag tror på minskade klyftor, fördelningspolitik och samhällsinsatser. Jag har en bakgrund i den ”vänster” som är rotad i folkrörelsen, där ”vänster” kanske snarare var en fråga om identitet än politiska val. Den ”vänster” jag väckte upp i hade personliga erfarenheter av svältens och fattigdomens tid och såg villan i stationssamhället och den gröna lilla folkvagnen som progress. Min bror var den första i släkten som gått gymnasiet.
Det var en vänster som var ganska oreflekterad i sakfrågor, men med en stark samhörighet med det socialdemokratiska parti som vuxit samman med makten. Det fanns en grundläggande lojalitet med det system som på en eller två generationer fört familjen från svält till färg-TV. En del av detta system var föreställningen om Sveriges neutralitet.
Neutralitetspolitiken var bra, helt enkelt för att det var den politik som fördes av dem som man var lojal mot. Det var inte ett ställningstagande i Kalla kriget, utan helt enkelt lojalitet mot systemet. Rysshatet var solitt i den här kretsen: när jag började läsa ryska var mamma orolig för att jag skulle bli spion – det yttersta sveket mot systemet. Morfar, partimedlem och kommunpolitiker i Timrå, var skeptisk. Kopplingen ryska—kommunism var tydlig, och kommunisterna var ”fosterlandsförrädare”.
Vi levde i en mytologi, där socialdemokratin skapat välståndet, demokratin, freden och nu, osjälviskt, stod beredd att sprida folkrörelsens evangelium till världen. Skulle bara alla göra som vi, så skulle det inte finnas krig. Att andra europeiska folk hade fått ungefär samma välstånd helt utan Per Albins—Erlanders—Palmes insatser var okänt eller irrelevant. Vi har skapat ett land utan klassmotsättningar och utan koloniala anspråk. Vi är allas vän.
Så ser vår nationella myt ut: det mogna landet som övergivit all snöd egoism: inhemsk fördelningspolitik och generös biståndspolitik. Vi har fullbordat drömmen om det goda samhället.
Jag läser Natomotståndet i ganska hög grad som en del av den här mytologin: att Sverige har något slags unik väg, unik ställning. Vi är inte som andra, vanliga länder. Göran Greider uttrycker det här i en tweet; att Sveriges utveckling till en ”mainstream-nation” fullbordas.
Ett Natomedlemskap skulle göra oss omärkvärdiga.
Greiders patriotism är färgad av den här föreställningen om att Sverige är lite bättre än andra länder. Olika Belgienar och Grekländer är med i Nato för att de fegt vill försvara sig, medan Sverige faktiskt reser sig över sådana egoistiska perspektiv. Finland hade säkert gått med i Nato för länge sedan om de fått för Ryssland. Men vi, ja, vi vågar avstå från vår säkerhet för att göra andra säkra. Vi ska vara medlare. Fredens röst. Vi är märkvärdiga och har en Mission. Vi är inget vanligt land.
Det här är den tankevärld som dominerar Natomotståndet, och jag känner djupt inom mig att den resonerar med mig själv. Jag vill inte bo i ett vanligt land; jag vill bo i det där landet i vår egen myt. Och Natomotståndet formuleras runt ett par centrala angrepp på vår myt om vår utvalda roll i världen. Med ett Natomedlemskap skulle vi få utländska atombombsmilitärbaser i landet. Vi skulle bli allierade med Trump och Erdogan och tvingas föra deras krig. Vi skulle inte längre kunna vara den sansade rösten mellan öst och väst, nord och syd.
Sakligt sett är de här påståendena inte sanna: vare sig Danmark eller Norge har utländska militärbaser eller atomvapen på sina territorier. Som EU-land är vi redan med i ett militärsamarbete med kärnvapenländer Frankrike. Trump och Erdogan (eller Le Pen!) skulle inte bestämma över vart vår militär skulle sättas in: USA kunde inte ens få med Nato 2003 när Irak angreps. Och Natolandet Norge har haft ett stort inflytande i förhandlingsprocessen i Mellanöstern.
Jag är inte självklart för ett Natomedlemskap. Jag har svårt att bara släppa den här myten, fast jag vet att det är en myt. Vi har aldrig någonsin haft framgångar som medlare i någon konflikt. Aldrig. Vårt välstånd är inte bättre än andra länders, och våra sociala klyftor är till och med högre – och har varit sedan trettiotalet: Sverige har varit sinnebilden för en oligarkisk ekonomi under större delen av 1900-talet. Men vår myt om oss själva är så stark att jag behöver den. Jag behöver tro att vi är lite annorlunda än de vanliga länderna. Vi ska ha kronor i stället för trista euro, inte för att det är bra för oss, utan för att det är VÅRA kronor. Vi ska stå utanför Nato, inte för att det är bra för oss, utan för att VI vill låtsas att vi kan vara säkra ändå.
Natomotståndet cirkulerar kring orden i vår nationalsång: ”Du tronar på minnen av fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden”
Göran Greider – och andra patriotiska Natomotståndare – har fångat upp den här längtan: vi vill att Sveriges namn ska flyga ärat över jorden. Och jag känner att jag vill också det. Patriotismen är ett starkt berusningsmedel.