Författare: Per Enerud

Det är svårt att tycka om att springa, och därför är det viktigt att se till att man maximerar det rutinmässiga i löprundan. När jag började sprang jag alltid vid fyratiden. Det blev en del av en rutin. Jag tillät mig inte vänta på att känna mig sugen på att träna – för det skulle jag ju aldrig bli. Fyra: då var det spring-time.
Ett tag sprang jag före frukost. Nu springer jag som regel vid sextiden på kvällen. Jag klarar bara av att göra fruktansvärt tråkiga uppgifter – som löpträning – om jag reducerar dem till trista rutiner. Som att borsta tänderna: hur kul är det att borsta tänderna? Men det hör till morgonrutinerna, och det blir gjort. Och det är behagligt att ha rena tänder.
Jag tycker att träningen fungerar som ett slags övergång från en verksamhet till en annan. Man markerar att arbetsdagen är slut – tränar – och så kan man sitta och slöa i soffan. Eller att natten är över – man tränar – och så käkar man frukost och går till jobbet.
Det viktiga är att man kommer ut. Ja, nu ska jag bara träna, sen kan jag sitta och titta på TV. Kanske, för att motivera sig, kan man fundera ut någon belöning åt sig själv. Kanske inte en stor gräddtårta eller en familjepåse chips, men något annat.
Något man tycker om och trivs med. Kanske kan man ta en liten avkopplande paus efter rundan: lyssna på musik en stund medan man svalnar.

Okej. Skorna är inköpta, liksom bekväma träningskläder. Hälsan är kollad, och du har hittat en bra runda. Du har klart för dig att det inte kommer att vara njutbart där ute, men du förstår att det är bra för dig. Nu är det bara att springa.

Jag rekommenderar en ganska kort bana. Är du oträndad lär du få svårt att orka springa flera kilometer helt utan alla förberedelser. Den första runda jag sprang var på 1,3 kilometer: inne på den svenska basen Camp Victoria utanför Pristina i Kosovo. Jag gjorde två rundor. Ett par avsnitt gick jag, eftersom jag inte orkade springa så långt.

Det är absolut inget fel med att gå en stund, men försök gärna hålla ett visst tempo på gången. Det kan vara bra att du börjar rundan med att gå, men försök i så fall att gå raskt, så att du börjar svettas och pulsen kommer igång. När du känner att du är varm: sätt igång och spring. Spring så länge du orkar. Försök inte rusa som en galning, utan försök hitta ett bra löptempo. Lagom fort. Du känner nog rätt väl själv hur fort du tycker det är skönt att springa.

Du kommer antagligen att börja flämta och spotta ganska snart, och varenda cell i kroppen kommer att banka i väggarna och ropa ”HALLÅ!!! Sluta!!! Vad fan håller du på med???” Var inte rädd. Visa de mesiga muskelcellerna att det är du som bestämmer!

Jag bestämde mig redan under första rundan att inte gå i uppförsbackarna. Nerför – okej, på platt mark – okej. Men uppför skulle jag fan springa. Det kändes viktigt – för mig – att markera att jag orkade. Och när jag sedan, efter två–tre veckor, ville testa om jag orkade springa hela sträckan så visste jag ju att jag klarade de jobbiga bitarna. Steget från att gå delar av rundan till att springa hela blev inte så långt.

Första dagarna hade jag en hysterisk träningsvärk. Den smög sig fram efter ett par timmar, och jag fick liksom tippa mig ut ur sängen på morgonen. Jag kände mig som om en ko hade tuggat på mig hela natten. Och det var en träningsvärk orsakad av mindre än tre kilometers måttlig löpning. Jag gick ungefär som Frankensteins monster.

Underligt nog övertygade jag mig om att jag skulle ut i spåret igen. Kanske förstod jag instinktivt att jag, om jag skulle ge upp nu, aldrig skulle fortsätta springa. Och det underliga var, att efter ungefär en tio steg så släppte träningsvärken. Efter det gjorde det inte ett dugg ont. Förrän senare samma kväll. Ahhgh.

Men jag gav mig ut igen, den tredje dagen. Samma effekt. Inget ont när jag sprang, skitont efteråt. Jag sprang (och gick) fem dagar i sträck – 2,6 km varje dag. En enformig slinga innanför murarna på campen. Jag låtsades att jag var en fånge i ett fängelse, dömd oskyldigt för ett skändligt brott, och nu var jag tvungen att hålla mig i form för att kunna fly, hämnas och få upprättelse.

Lördag–söndag sprang jag inte.

På måndagen märkte jag att jag inte gick som Frankensteins monster längre. Och på kvällen fick jag känna efter för att märka träningsvärken. Jag hade vunnit över de sura muskelcellerna. Ha!

Alltså: du kommer att ha mycket lite njutning av dina första veckor i spåret, men du kommer förbluffande snabbt att slippa värken. Du kommer att vara svettig och trött och kanske kommer du att få skavsår och det kan mycket väl tänkas att du kommer att känna av knän och rygg. Men försök envisas. Det kommer inget knark, men du behöver det här.

Det fiffiga med löpträning är att man kan sätta igång utan större förberedelser. Men lite bör man nog ändå ha gjort.

1. Hälsokoll. Är man totalt otränad kan det vara idé att göra en hälsokoll, i synnerhet om man är rejält överviktig eller äldre än 45-50. Eller både och. Har man vanskött sin kropp i decennier finns det risk att man drar på sig skador om man plötsligt kastar sig ut i hård, fysisk träning.

2. Reka ett spår. Man behöver inte absolut springa i ett officiellt löpspår om man inte, som jag, har ett tvåhundra meter från porten. Det går bra att springa precis var som helst. Det är väl egentligen i första hand trafiken som begränsar möjligheterna. Det är obekvämt att springa bland bilar och även bland en massa folk. Gågatan första lördagen efter lön är ingen bra löpmiljö. Jag tycker att en ganska kort slinga är bra att börja med. Löpspåret där jag bor är 1,9 km långt – det är en ganska bra nybörjardistans. Spåret är upplyst och ganska hyfsat bekvämt. Men jag tycker att det är bra att börja med att gå spåret till att börja med, så att man blir säker på hur rundan ser ut. Det är inget roligt om man ger sig ut på sin första runda, och så tar man fel väg någonstans och hamnar på ett 12-kilometersspår.
Vill man springa i stan gäller ju samma sak: vet man var man ska svänga blir allt enklare.

3. Köpa utrustning. Skor. Den enda utrustning man inte kan vara utan är skorna. Egentligen kan man springa i jeans och skjorta om man har lust – det blir tungt och obevämt och ser dumt ut, men det går och är knappast skadligt. Men dåliga skor kan orsaka riktiga skador. Redan ganska bra skor kan orsaka skador. Skorna ska vara mycket bra. Väl utprovade för just dina fötter och ditt sätt att springa. Det är absolut inte värt att snåla på skorna. Gå till en löparbutik – det finns ett par olika kedjor. Även om butikspersonalen kan vara plågsamt lika hurtbullar – slanka och vältränade och iklädda träningskläder – så är de nästan alltid ödmjuka och duktiga.
I sådana butiker får man ofta provspringa på ett löpband. Då ser personalen hur man sätter ner fötterna, och kan avgöra om man behöver speciellt stöd. De mäter och kontrollerar foten och ser hur den är formad. Sedan får man prova skor. Och här är det ju omöjligt för personalen att avgöra om skon känns bra för dig. Kläm och känn, gå runt, provspring lite till på bandet. Konstra och fråga. Ta tid på dig. Kan du, undvik att gå till butiken på en lördag. Det är så väldigt mycket värt att ha god tid på sig när man köper skorna. Jag har personligen väldigt olika storlek på höger och vänster fot, och när jag köpt mina första träningsskor upptäckte jag under första löprundan att högerfoten var trång. Så pass att jag fick ont i tårna. Butiken hjälpte till med att tänja ut skon lite, så det blev bättre, men helt bra blev det inte.

Annan utrustning. Jag har två par kortbyxor som jag växlar emellan och ett bra träningsställ. En tröja som transporterar bort svetten och en varm tröja när jag springen på vintern. En fjompig liten mössa och handskar. Allt det här är inte alls lika viktigt som skorna, men vill man springa på vintern måste man tänka en del på hur man kläder sig. Att springa i en vanlig t-shirt går bra, men bomull är fuktabsorberande. Svetten sugs upp och stannar kvar i tröjan. Den blir dels tung, och dels kall. På sommaren spelar det inte så stor roll, men på vintern.

Nåja. Är man frisk, har man skaffat ett par skor och hittat en lämplig runda – då är det bara att börja springa.

Allt utgår från att det är nyttigt och viktigt att röra på sig. Det finns massor med sätt att träna, och löprträning är en ganska enformig och jobbig sorts träning. Jag har hört folk säga att det är ingen mening att försöka börja springa om man inte har sprungit hela livet. Ändå skulle jag nog vilja säga att löpträning är idealisk för alla som haft svårt att komma igång.

1. Det behövs absolut inga förberedelser. Vem som helst kan börja springa när som helst. Det är bara att sätta igång. Man behöver inte lära sig något, och det krävs nästan ingen utrustning.

2. Det är en ganska mångsidig träningsform. Många olika delar av kroppen utsätts.

3. Det är en ganska skonsam träningsform. Kroppen är designad för att springa, och löpsteget är ett naturligt sätt att röra sig. Belastningen på en otränad kropp blir ganska rimlig.

4. Det finns ställen att springa på precis överallt: antingen i riktiga löpspår eller runt på stan eller på löpband på gym.

5. Det är lätt att hitta sin egen typ av löpning: uthållighet eller snabbhet. Ofta eller länge.

6. Man kan välja hur man vill träna – ensam eller i grupp.

7. Det är lätt att märka framstegen i början.

8. Det sätter fart på tänkandet. Det finns kopplingar mellan löpning och kreativitet. Det är båda verksamheter som styrs av höger hjärnhalva. Att det är enformigt att springa sätter fart på hjärnverksamheten.

Det finns vidare massor med fysiologiska och nyttiga skäl till löpning, men det jag tycker är viktigast vid det här laget är tillgängligheten och mångsidigheten. Det är lätt att börja att springa, och det är lätt att variera träningen. Så – därför löpning!

Det är inget snack om att det här var en parodi på ett val, men å andra sidan: Ryssland har inte upplevt något annat än parodier på val. Det är liksom en del av den politiska verkligheten. Möjligen var valet 1990 rätt origgat, då Jeltsin vann. Men det är få ryssar som uppfattar valet som deras sätt att påverka sitt lands öde. Ryssar är nationalcyniker. Staten är, anser de allra flesta ryssar, en förtryckarorganisation. Val är ännu ett sätt att lura folket.

Den politiska sfären uppfattas som smutsig och skadlig. Att kvinnor, till exempel, har en representation i parlamentet på en 15 proc brukar ryska kvinnor inte uppfatta som ett problem, utan snarare som ett sundhetstecken: kvinnor vägrar delta i den smutsiga politiken. Jag tror att en förklaring till Putins popularitet ligger i att han ganska tydligt försöker markera den politiska sfären: duman, skatter, utrikespolitik, medier… Däremot lämnar han en massa andra fält i fred: företagande, utlandsresor, Internet.

När vi talar om diktatoriska tendenser hos Putin måste vi komma ihåg att den ryska staten har mycket mindre räckvidd i landet än vad, till exempel, den svenska har. Ryssland har inget nationellt system för personövervakning – som vi. Det finns inga personnummer, inte ens ett nationellt bilregister. Skattetrycket är lågt, statens skyddsnät glest. Inte ens värnplikten är särskilt allmän. Skolsystemet är mycket mindre centraliserat än det svenska. Det finns inga rikstäckande dagstidningar. De stora TV-kanalerna har pinsamt låga tittarsiffror. Även om Kreml kontrollerar vad tidnignarna säger, så kan de inte kontrollera att medborgarna läser dem.

Här ligger det som gör att vi stackars Rysslandsnördar ändå har ganska svårt att se läget så hopplöst svart. De flesta ryssar verkar inte bry sig om pamparna i Kreml. Kreml är en lekstuga för makthungriga småpojkar; själva folket har viktigare saker för sig.

Kamrater soffpotatisar och slöfockar! Fel människor skriver träningsböcker. Alla som skriver träningsböcker är slanka och snygga hurtbullar som hela tiden lallar på om det lustfyllda i löpning. Men, bröder och systrar, de ljuger! Det är mycket skönare att sitta och slöa än att springa. Att springa är jobbigt och man blir svettig, och man får inte sällan ont i fötterna.

BEVIS NUMMER 1. OM det nu skulle vara så satans lustfyllt att springa, varför är det i så fall så himla svårt att få ut folk i spåret? Utom hurtbullarna som skriver träningsböcker. Eller de där slanka tjusiga typerna i snäva overaller. OM det nu vore så att det utsöndras vissa substanser vid fysisk ansträning, då skulle vi ju allihop bra gärna ge oss ut för att njuta av kroppens eget knark. Det gör vi inte.

Jag har sprungit i fyra år och hela tiden väntat på knarket. Jag börjar inse att det inte blir något knark för min del. Kroppens egen langare strejkar. Ändå springer jag ganska duktigt – omkring fyra mil i veckan, och jag hatar varenda centimeter.

Myten om löparknarket är förmodligen påhittad för att få ut folk i löpspåret. En morot för att få upp oss ur sofforna. Men problemet är ju att alla de som då ger sig ut under hurtbullarnas glada tillrop ganska snart inser att, nej, det var ju inte så värst lustfyllt det här. Och så slutar man. Drar slutsatsen att, nej, jag är nog för gammal/tjock/kort/lång/mager för att springa.

Jag säger så här: vi behöver springa, men vi behöver ju inte absolut tycka att det är njutbart. Kroppen behöver rörelse. Vi blir sjuka av att sitta stilla. Jag är övertygad om att vi kan springa utan att hurtbullar ska vifta med morötter. Vi, soffpotatisar och slöfockar, kan läsa böcker och se på TV och förstår nyttan med löpning. Svårigheten ligger i att komma igång, och med en träningslitteratur som ofelbart siktar på att göra oss till maratonlöpare så är det inte konstigt att vi känner oss osugna. Maraton – fyra mil!!! Är dom kloka? Nej, löpning är nog inget för mig.

Det geniala med löpträningen är att den inte kräver ett minsta dugg och kan utformas precis som man själv vill. Jag gillar att springa ensam – alltså springer jag ensam. Den som gillar att springa med en kompis springer med en kompis. Den som vill springa så snabbt som möjligt tränar mot det målet. Den som vill springa långt tränar mot det. Man behöver inga medlemsavgifter i snofsiga gym där alla sitter och mäter varandras BMI med blickarna, och ingen groteskt dyr utrustning.

Jag ska försöka beskriva hur jag själv började springa, hur jag lyckades komma igång, fortsätta och fortsätta fortsätta. Och jag kan inte springa särskilt fort (drygt sex minuter på en kilometer), så ni behöver inte vara rädda för att inte hinna med, och jag kommer inte att bli ett dugg besviken om ni sätter fart och försvinner bortom horisonten.

Det är potatisens år i år, har det visat sig. FN har förklarat att detta år ska ägnas potatisen – http://www.potato2008.org.

Grattis, säger jag! Välförtjänt. Denna kokkonstens grå eminens är värd att stå i rampljuset en liten liten stund – dock får man vara försiktig så inte potatisen blir skadad. Potatisen är egentligen blyg och ljusskygg – vi vet alla hur det gick för Potatisen som ville till påven i Rom.

Potatis är inte vad det var. När jag var liten var potatisen liksom huvudmålet. Man förutsattes plugga i sig en tre fyra knölar, och de var ju alltid oskalade, utom i skolan där de å andra sidan inte var ätliga. Själva maten var något av ett tillbehör till potatisen. När jag fyllde år, och fick önska precis vad jag ville, så ville jag alltid äta ris. Ris var exotiskt och spännande och det märktes att mamma tyckte att mitt menyönskemål var slitsamt. Ris skulle kokas i evigheter. Inte alls lika bekvämt och enkelt som potatisen. När vi åkte Finlandsfärja och åt smörgåsbord, så var potatisen det enda jag åt. Allt annat: syltor och skinkor och sillar, tyckte jag var äckligt.

Vi hade ett litet potatisland; inget märkvärdigt, men jag minns att potatisen från landet räckte bra länge. De låg i en pärlår i källaren. Allt det här låter rena 1800-talet, men det var faktiskt nästan nutid. Medan ABBA var på väg upp på hitlistorna hade vi potatis i en pärlår i källaren. Och potatisen kokades i en plåtkastrull med rött lock och bakelithandtag. Men jag kan än i dag förundras över hur mycket potatis vi fick av ett land på kanske femton kvadratmeter. Så pass att en familj om fyra kunde ha mat på bordet i månader i ett subarktiskt klimat.

Och det är ju här som potatisens styrka ligger. Den ger en enorm avkastning. Den är lätt att odla, lätt att förvara, extremt näringsrik och passar enastående till sill.

I dag är potatis, oskalad, kokt potatis, en sällsynt gäst på min tallrik. Potatis ska koka i evigheter, inte alls lika bekvämt och snabbt som ris. Potatis är exotiskt och lite märkvärdigt. Det finns konstiga sorter: blå och röda potatisar.

Så jag unnar verkligen potatisen all uppmärksamhet. En potatisrenässans skulle inte sitta fel. Fast det finns kanske inte plåtkastruller med rött lock och bakelithandtag. Potatisen blir inte riktigt potatis utan sådana.

Jag är uppe i hisnande tio besökare i snitt dagligen, och har börjat förstå hur statistiksystemen fungerar för min webbplats. Jag ser rätt tydligt hur många som besöker sidan och hur länge de stannar för att njuta min visdom – i snitt 10 till 20 sekunder. Det bevisar min enastående förmåga att koncentrerat och pedagogiskt få fram mitt budskap. På tio sekunder har jag förklarat världen. Mina läsare är klokare än vad de var för tio sekunder sedan. Och allt tack vare mig. Bugar ödmjukt.

Speciellt roligt är att läsa statistiken över HUR folk hittat hit. Vilka sökord som använts för att google ska peka på just min lilla bit av det nebulösa Internet. De flesta verkar söka på korrespondent eller Jerusalem eller Per Enerud. Någon sökte på ”gamla munkar”, någon annan på ”när kom granar till norden”. Men någon stackare hittade till mig genom att söka på Titthålskirurgi Historia.

Jag kan inte tänka mig NÅGON webbplats som ger så LITE information om titthålskirurgi som min. Jag kunde inte ens minnas att jag ens talat om titthålskirurgi – tills det visade sig att jag använde ordet i mitt Harry Potter-inlägg.

Någonstans därute sitter en djupt besviken Internetsökare och grämer sig över att ha slösat tio-tjugo sekunder av sitt sökande efter titthålskirurgins historia. På mig! Och det roliga är ju att nu har jag nämnt titthålskirurgi fem gånger till, och allt fler titthålskirurger kommer därmed att hamna hos mig. Hos mig! När de söker efter sitt hantverks historia.
Det känns som om jag skapar oreda i Internet! Yes!!!