Okej. Skorna är inköpta, liksom bekväma träningskläder. Hälsan är kollad, och du har hittat en bra runda. Du har klart för dig att det inte kommer att vara njutbart där ute, men du förstår att det är bra för dig. Nu är det bara att springa.
Jag rekommenderar en ganska kort bana. Är du oträndad lär du få svårt att orka springa flera kilometer helt utan alla förberedelser. Den första runda jag sprang var på 1,3 kilometer: inne på den svenska basen Camp Victoria utanför Pristina i Kosovo. Jag gjorde två rundor. Ett par avsnitt gick jag, eftersom jag inte orkade springa så långt.
Det är absolut inget fel med att gå en stund, men försök gärna hålla ett visst tempo på gången. Det kan vara bra att du börjar rundan med att gå, men försök i så fall att gå raskt, så att du börjar svettas och pulsen kommer igång. När du känner att du är varm: sätt igång och spring. Spring så länge du orkar. Försök inte rusa som en galning, utan försök hitta ett bra löptempo. Lagom fort. Du känner nog rätt väl själv hur fort du tycker det är skönt att springa.
Du kommer antagligen att börja flämta och spotta ganska snart, och varenda cell i kroppen kommer att banka i väggarna och ropa ”HALLÅ!!! Sluta!!! Vad fan håller du på med???” Var inte rädd. Visa de mesiga muskelcellerna att det är du som bestämmer!
Jag bestämde mig redan under första rundan att inte gå i uppförsbackarna. Nerför – okej, på platt mark – okej. Men uppför skulle jag fan springa. Det kändes viktigt – för mig – att markera att jag orkade. Och när jag sedan, efter två–tre veckor, ville testa om jag orkade springa hela sträckan så visste jag ju att jag klarade de jobbiga bitarna. Steget från att gå delar av rundan till att springa hela blev inte så långt.
Första dagarna hade jag en hysterisk träningsvärk. Den smög sig fram efter ett par timmar, och jag fick liksom tippa mig ut ur sängen på morgonen. Jag kände mig som om en ko hade tuggat på mig hela natten. Och det var en träningsvärk orsakad av mindre än tre kilometers måttlig löpning. Jag gick ungefär som Frankensteins monster.
Underligt nog övertygade jag mig om att jag skulle ut i spåret igen. Kanske förstod jag instinktivt att jag, om jag skulle ge upp nu, aldrig skulle fortsätta springa. Och det underliga var, att efter ungefär en tio steg så släppte träningsvärken. Efter det gjorde det inte ett dugg ont. Förrän senare samma kväll. Ahhgh.
Men jag gav mig ut igen, den tredje dagen. Samma effekt. Inget ont när jag sprang, skitont efteråt. Jag sprang (och gick) fem dagar i sträck – 2,6 km varje dag. En enformig slinga innanför murarna på campen. Jag låtsades att jag var en fånge i ett fängelse, dömd oskyldigt för ett skändligt brott, och nu var jag tvungen att hålla mig i form för att kunna fly, hämnas och få upprättelse.
Lördag–söndag sprang jag inte.
På måndagen märkte jag att jag inte gick som Frankensteins monster längre. Och på kvällen fick jag känna efter för att märka träningsvärken. Jag hade vunnit över de sura muskelcellerna. Ha!
Alltså: du kommer att ha mycket lite njutning av dina första veckor i spåret, men du kommer förbluffande snabbt att slippa värken. Du kommer att vara svettig och trött och kanske kommer du att få skavsår och det kan mycket väl tänkas att du kommer att känna av knän och rygg. Men försök envisas. Det kommer inget knark, men du behöver det här.