Hålla på.

Det är svårt att tycka om att springa, och därför är det viktigt att se till att man maximerar det rutinmässiga i löprundan. När jag började sprang jag alltid vid fyratiden. Det blev en del av en rutin. Jag tillät mig inte vänta på att känna mig sugen på att träna – för det skulle jag ju aldrig bli. Fyra: då var det spring-time.
Ett tag sprang jag före frukost. Nu springer jag som regel vid sextiden på kvällen. Jag klarar bara av att göra fruktansvärt tråkiga uppgifter – som löpträning – om jag reducerar dem till trista rutiner. Som att borsta tänderna: hur kul är det att borsta tänderna? Men det hör till morgonrutinerna, och det blir gjort. Och det är behagligt att ha rena tänder.
Jag tycker att träningen fungerar som ett slags övergång från en verksamhet till en annan. Man markerar att arbetsdagen är slut – tränar – och så kan man sitta och slöa i soffan. Eller att natten är över – man tränar – och så käkar man frukost och går till jobbet.
Det viktiga är att man kommer ut. Ja, nu ska jag bara träna, sen kan jag sitta och titta på TV. Kanske, för att motivera sig, kan man fundera ut någon belöning åt sig själv. Kanske inte en stor gräddtårta eller en familjepåse chips, men något annat.
Något man tycker om och trivs med. Kanske kan man ta en liten avkopplande paus efter rundan: lyssna på musik en stund medan man svalnar.