Pären.

Det är potatisens år i år, har det visat sig. FN har förklarat att detta år ska ägnas potatisen – http://www.potato2008.org.

Grattis, säger jag! Välförtjänt. Denna kokkonstens grå eminens är värd att stå i rampljuset en liten liten stund – dock får man vara försiktig så inte potatisen blir skadad. Potatisen är egentligen blyg och ljusskygg – vi vet alla hur det gick för Potatisen som ville till påven i Rom.

Potatis är inte vad det var. När jag var liten var potatisen liksom huvudmålet. Man förutsattes plugga i sig en tre fyra knölar, och de var ju alltid oskalade, utom i skolan där de å andra sidan inte var ätliga. Själva maten var något av ett tillbehör till potatisen. När jag fyllde år, och fick önska precis vad jag ville, så ville jag alltid äta ris. Ris var exotiskt och spännande och det märktes att mamma tyckte att mitt menyönskemål var slitsamt. Ris skulle kokas i evigheter. Inte alls lika bekvämt och enkelt som potatisen. När vi åkte Finlandsfärja och åt smörgåsbord, så var potatisen det enda jag åt. Allt annat: syltor och skinkor och sillar, tyckte jag var äckligt.

Vi hade ett litet potatisland; inget märkvärdigt, men jag minns att potatisen från landet räckte bra länge. De låg i en pärlår i källaren. Allt det här låter rena 1800-talet, men det var faktiskt nästan nutid. Medan ABBA var på väg upp på hitlistorna hade vi potatis i en pärlår i källaren. Och potatisen kokades i en plåtkastrull med rött lock och bakelithandtag. Men jag kan än i dag förundras över hur mycket potatis vi fick av ett land på kanske femton kvadratmeter. Så pass att en familj om fyra kunde ha mat på bordet i månader i ett subarktiskt klimat.

Och det är ju här som potatisens styrka ligger. Den ger en enorm avkastning. Den är lätt att odla, lätt att förvara, extremt näringsrik och passar enastående till sill.

I dag är potatis, oskalad, kokt potatis, en sällsynt gäst på min tallrik. Potatis ska koka i evigheter, inte alls lika bekvämt och snabbt som ris. Potatis är exotiskt och lite märkvärdigt. Det finns konstiga sorter: blå och röda potatisar.

Så jag unnar verkligen potatisen all uppmärksamhet. En potatisrenässans skulle inte sitta fel. Fast det finns kanske inte plåtkastruller med rött lock och bakelithandtag. Potatisen blir inte riktigt potatis utan sådana.