Jag skulle hellre sitta i soffan och äta chips, men…

Kamrater soffpotatisar och slöfockar! Fel människor skriver träningsböcker. Alla som skriver träningsböcker är slanka och snygga hurtbullar som hela tiden lallar på om det lustfyllda i löpning. Men, bröder och systrar, de ljuger! Det är mycket skönare att sitta och slöa än att springa. Att springa är jobbigt och man blir svettig, och man får inte sällan ont i fötterna.

BEVIS NUMMER 1. OM det nu skulle vara så satans lustfyllt att springa, varför är det i så fall så himla svårt att få ut folk i spåret? Utom hurtbullarna som skriver träningsböcker. Eller de där slanka tjusiga typerna i snäva overaller. OM det nu vore så att det utsöndras vissa substanser vid fysisk ansträning, då skulle vi ju allihop bra gärna ge oss ut för att njuta av kroppens eget knark. Det gör vi inte.

Jag har sprungit i fyra år och hela tiden väntat på knarket. Jag börjar inse att det inte blir något knark för min del. Kroppens egen langare strejkar. Ändå springer jag ganska duktigt – omkring fyra mil i veckan, och jag hatar varenda centimeter.

Myten om löparknarket är förmodligen påhittad för att få ut folk i löpspåret. En morot för att få upp oss ur sofforna. Men problemet är ju att alla de som då ger sig ut under hurtbullarnas glada tillrop ganska snart inser att, nej, det var ju inte så värst lustfyllt det här. Och så slutar man. Drar slutsatsen att, nej, jag är nog för gammal/tjock/kort/lång/mager för att springa.

Jag säger så här: vi behöver springa, men vi behöver ju inte absolut tycka att det är njutbart. Kroppen behöver rörelse. Vi blir sjuka av att sitta stilla. Jag är övertygad om att vi kan springa utan att hurtbullar ska vifta med morötter. Vi, soffpotatisar och slöfockar, kan läsa böcker och se på TV och förstår nyttan med löpning. Svårigheten ligger i att komma igång, och med en träningslitteratur som ofelbart siktar på att göra oss till maratonlöpare så är det inte konstigt att vi känner oss osugna. Maraton – fyra mil!!! Är dom kloka? Nej, löpning är nog inget för mig.

Det geniala med löpträningen är att den inte kräver ett minsta dugg och kan utformas precis som man själv vill. Jag gillar att springa ensam – alltså springer jag ensam. Den som gillar att springa med en kompis springer med en kompis. Den som vill springa så snabbt som möjligt tränar mot det målet. Den som vill springa långt tränar mot det. Man behöver inga medlemsavgifter i snofsiga gym där alla sitter och mäter varandras BMI med blickarna, och ingen groteskt dyr utrustning.

Jag ska försöka beskriva hur jag själv började springa, hur jag lyckades komma igång, fortsätta och fortsätta fortsätta. Och jag kan inte springa särskilt fort (drygt sex minuter på en kilometer), så ni behöver inte vara rädda för att inte hinna med, och jag kommer inte att bli ett dugg besviken om ni sätter fart och försvinner bortom horisonten.