Prat

Jerusalem. Här invid kontoret finns ett par ganska trevliga smörgåsrestauranger. För ett par tior får man en finfin falafel eller en alldeles utmärkt bagettsandwich. Jag och Sergio går ut för att luncha och när jag sätter tänderna i min falafel stoppar polisen upp trafiken på Jaffagatan, precis här utanför. En polisbuss, en motorcykelpolis. Snart kommer en buss till. Både bilar och fotgängar hindras från att komma fram, och ett hundra meter långt avsnitt av vägen töms. Precis där vi sitter och tuggar i oss falafel.

Vi undrar vad som hänt. Ett misstänkt föremål utanför en port. Bombspecialister måste kolla. Jaha. Bomb. Och här sitter vi och äter falafel.

Det är en stark känsla av vardagslunk. Kön av bussar och taxibilar på den starkt trafikerade Jaffavägen blir snabbt lång, men ingen verkar stressa. Säger polisen att man kollar ett bombhot, så lyder man. Det är absolut ingen dramatik i det hela. Det enda spännande som händer är när en mopedist försöker åka förbi. Han blir omedelbart stoppad av polisen, som snabbt och elegant snor startnyckeln.

Jag hinner inte äta upp hela falafeln innan incidenten är över. Fritt fram, ingen bomb. NU utbryter däremot kaos, när alla taxibilar och bussar försöker komma före alla andra.

Jerusalem. Tillbaka i storstan. 30 grader känns rätt svalt efter ett par dagar med 45 vid Döda havet. Jag pratade med min dotter om det här med sorg och saknad. Hennes vänner som dog, hennes egen sorg, hennes pojkväns. Vi bestämde oss för att det kunde vara en vacker gest att tända ljus vid Heliga gravens kyrka här i Jerusalem: det är ändå bara en två-tre hundra meter bort.

Vare sig jag eller Anja är särskilt religiösa, men vi har båda två oerhört lätt att känna respekt för kyrkan som rum, för tron som andlig kraft. Vi har båda svårt att ta ateism på allvar, men vare sig hon eller jag skulle känna den riktiga övertygelsen om vi läste trosbekännelsen. Hur som helst – att tända ett ljus till minne av en vän är en vacker gest, och att kunna göra det i Heliga gravens kyrka i Jerusalem är storartat.

Alltså: till minne av Malin och Jesper, tände jag i eftermiddags två ljus invid Kristi grav.

Jag vet inte riktigt vad jag menade med att tända ljusen, men det kändes ganska skönt. Heliga gravens kyrka är en märklig plats. Den delas mellan alla tänkbara kyrkor, och varje kyrka har ansvaret för en egen scen i hela den hemska historien om Jesu död. En kyrka ansvarar för den plats där Jesus kläddes av, en anna för den plats där korset ställdes, en tredje för en plats där hans blod fläckade marken, och så vidare.

Överallt står folk på knä, överallt gör folk korstecknet, överallt finns heliga ord inskrivna i väggarna med grekiska, ryska, latinska, koptiska, armeniska bokstäver. Det känns att det är en plats dit människor sökt sig för att få tröst i två tusen år. Och när jag tänder de där två ljusen känns det att jag är en i ett två tusen år långt tåg av människor som sökt svar på frågor, tröst i sorg, lugn i oro på just den här platsen. Det behövs inte så mycket av själva Gudstron. Redan kunskapen om att det här en plats för eftertanke, respekt och stillhet är tillräcklig.

Kanske betyder det också nåt för Malins och Jespers vänner och familjer. Vetskapen om att det under några timmar brann ett par små ljus till deras minne, till deras ära, vid Kristi grav, långt hemifrån.

Ein-Gedi. Snart är det bingo. Om 25 minuter börjar bingon, och redan har de hängivnaste bingofansen kommit. Stolarna är uppställda, och ett speciellt bord har förberetts för bingoutroparen. Söndagkväll på kibbutzen. Vi är tre personer som sitter i ett hörn och nyttjar det trådlösa internettet.

Det finns en alldels egen filmkategori: de judiska barndomsskildringarna från USA, och precis så är det här. Att befinna sig här är som att vara med i en Woody Allen-film. Radio Days. Om man skulle ropa ”aunt Ruthie!” skulle åtminstone tjugo damer svara. Jag presenterades faktiskt så sent som i går för en aunt Ruthie. Här finns blåhåriga tanter med träningsskor och vresiga gubbar med byxorna högt upphissade över kulmagen. Och ständigt bryter det ut häftiga diskussioner på åtminstone nio olika språk och engagerade samtal om de kokta grönsakerna i matsalen. Jag stormtrivs. Det är nästan som i Ryssland.

Jag har insett att det faktiskt känns ganska tydligt att staterna Israel och Sovjetunionen hade ungefär samma upphovsmän. Östeuropeiska judiska intellektuella. Både Sovjet och Israel var (är) utopiska statsprojekt, och både Sovjet och Israel förutsatte att människorna skulle behöva förändras för att utopin skulle kunna förverkligas.

Det där är naturligtvis bara ett ytligt resonerande, och det är inte ens mina tankar. Reflexionen är Nathan Sharanskys, en rysk jude och dissident som satt i fängelse i Sovjet och senare blev minister i Israel.

Nej, den riktigt stora likheten är den fullständigt dödsföraktande konflikt-orädslan. Vi i Sverige försöker ju normalt undvika konflikter på alla nivåer, men i Ryssland, och, har jag förstått, i Israel är gräl och konflikter det salt som ger livet dess sälta. I Sverige tillåter vi oss inte skälla på andra än våra familjemedlemmer, och då helst bara inom hemmets hank och stör. Här och i Ryssland kan man bli utskälld av en vilt främmande människa mitt ute på stan. Det skapar en familjär och intim atmosfär, tycker jag. Det känns som om man är lite viktig för den där vilt främmande människan. Varför skulle han (hon) annars bry sig om att slösa en massa skäll på en?

En annan likhet mellan Israel och Ryssland är servicenivån. Här får man exakt samma sura och irriterade respons från kassörer och servitörer och hotellpersonal när man ber om hjälp. Tung suck, himlande med ögonen. What you want! Utropstecken, inte frågetecken. Det är också en fruktansvärd mängd papper som ska fyllas i på hotell och hyrbilsfirmor, och allt är på hebreiska (ryska i Ryssland, naturligtvis).

Men vresigheten kompenseras med en extrem sällskaplighet. Både ryssar och israeler är oerhört sällskapliga och pratsamma. Vi skulle göra en kort intervju med en arkeolog i eftermiddags, och satt och pratade forntida högkulturer, väder, fisk, rätt tid att resa till Döda havet och likheter mellan arabiska och hebreiska i flera timmar. Och så är det jämt: jag vet inte hur många gånger jag fastnat i långa och engagerande samtal i alla möjliga ämnen. Precis som i Ryssland.

Nej, nu börjar bingon!

I natt dog två unga människor i Stockholm. Vänner till mina barn. Jag kände dem nätt och jämt, men det känns fruktansvärt ändå. Samtidigt känner jag en enorm lättnad över att mina barn är i säkerhet – chockade, skrämda och sörjande, men oskadda.

Samtidigt känner jag en konstig skam över att jag i går kväll satt och vitsade om adjektivet död, och jag känner frustration över att alltid befinna mig så långt bort när jag skulle vilja vara med mina ungar.

En-Gedi. Först och främst: tillåt mig hisna än en gång över att befinna mig på ett coolt ställe. En-Gedi! Det var här som David skar en flik av Sauls mantel, i stället för att hugga ihjäl honom. Incidenten gjorde rätt starkt intryck på mig i skolan – jag vet faktiskt inte varför, men David har alltid varit en av mina favvosar i Bibeln. Jag tror att jag gillade att han på samma gång var supermacho och samtidigt skrev låtar och lirade psaltare. De homoerotiska undertonerna i hans relation med Jonathan gick mig förbi. Vi hade inte någon riktigt utvecklad känsla för såna på Vegaskolan i Vännäs, och fru Ahlbom gjorde inte sitt yttersta för att fästa vår uppmärksamhet vid de här detaljerna.

Men grejen: En-Gedi och grottorna är en del av min barndoms landskap. Vi läste om alla de här historierna, och så ritade vid dem – Susanna Svensson ritade bäst – och sen sjöng vi en psalm med fru Ahlbom på tramporgel, och sen hade vi Hej, matematik.

Jag verkar hela tiden komma från ämnet: En-Gedi. Barndomsminnen. Och nu är jag här. Jag sitter i detta ögonblick på en kibbutz i En-Gedi, omgiven av semestrande israeler. Ett slags musiker håller på att riggar upp sin elorgel. En dam sitter och sover med munnen öppen – skulle det börja regna skulle hon drunkna. En liten flicka sitter och säger öööhääh. Det är en familjeidyll vid stranden av Döda havet.

Och nu kommer jag till saken: Döda havet är döende! I det här torra landet tas för mycket dricksvatten ut ur Jordanfloden, Döda havets enda stora tillflöde. På något årtionde har havsytan sjunkit med tiotals meter. Stora delar av södra Döda havet har torkat ut! Jag funderade på att åka dit, mest för att kunna göra en ståuppa med dateline SODOM. Tänk, va?

Man skulle kanske kunna tänka sig att det inte spelar så himla stor roll att ett hav där inte ens mikoorganismer överlever håller åp att försvinna. Vare sig fiskar eller fiskare är hotade. Men problemet är, att när havsytan sjunker, så sjunker även grundvattnet. Runt havet finns oaser, och brunnar med dricksvatten, urgamla vattenhål – ordet ”Ein” betyder brunn på både hebreiska och arabiska. Sötvattnet i brunnarna sugs ut i havet när havsnivån sjunker, och snabbt förvandlas oaserna till öknar.

Vi bryr oss nog inte om Sodom, utan stannar här i En Gedi, i Killingens källa. Här, där David skonade livet på Saul. Här, där semestrande israeler sitter och drönar i väntan på musiken. Här, vid stranden av det döende Döda havet, och där vi kan konstatera att det faktiskt går att komparera adjektivet död. Snart är Döda havet ännu dödare!

Jerusalem. Planerar inför en resa till Jordanien. Hittar lite info:

Till southen alltifrån Amman utefter de 5.000 yearsna-old konung somhighwayen finnas att tillfalla, finnas ettan av de mest mycket tänkvärda resorna i den heliga jorden, vilkna passerandar genom ett snöre av ancientstomter. Den först staden som du kommer finnas upon, Madaba, ”staden av Mosaics”.
Madabas chief attraktion – i den contemporany grekiska ortodoxa kyrkan av St. George- finnas en wonderfully livfull, sjätte-sekel Byzantine mosaickarta som visar Jerusalem och andra heliga tomter. Tio som protokollet till väster finnas det mest mycket, revered tomten i Jordan: Montering Nebo, minnesvården av Moses, den presumed tomten av profetdöden och burialplatsen. En liten fyrkantig kyrka finnas byggt på fläcken vid tidiga Byzantine Christians och mer sen utbyggt in i ett vast komplex.

Hela texten, och det blir bara värre:
http://www.mediterrant.com/jordan/jo_regmn.htm

På nåt sätt fascineras jag lite av det där wonderfulla sättet att wrighta svenska. Ignore alla svårigheter, bara skriva vidare och hoppas att det är understandable. ”Passerandar genom ett snöre av acientstomter”… ”finnas det mest mycket”…

Det är inget fel i att ha svårt att formulera sig korrekt på ett främmande språk. Det är skitsvårt att lära sig alla nyanser och småord. Skrivfel, språkfel är mänskliga. Men den här texten är ju ingen människa som har översatt, så det uppstår ju misstag som är närmast omöjliga att göra. Läs bara!

Den mest låga punkten på ytan av mullen som är vilken att befinna sig hos det nordliga slutet av de Great Riftdallögnerna Jordandalen. Hos det döda havet den finnas mer mycket än 400 mätare nedan havet – nivå. Dalen finnas typisk Mediterranean, med milda vintrar och heta somrar. Dalen har dessutom profund som betyder för religiösa resenärer. Jordanfloden finnas kännt såsom platsen Jesus finnas döpt, och nära var John som baptisten bodde.

400 mätare under havet! 400 meters under the sea. Det är great fun att sitta och läsande den här typen av texts. Men är det inte en risk att vi en dag vill se språket transformera intill något i den här typen? Eller blir datorer smartare? Vi stackars människor lär i varje fall bli dummare om vi läser sån här writing. Sure thang.

Eilat. Det hade kunnat bli ett bra knäck. Sinai. Tomma stränder trots högsäsong. Desperata egyptiska hotellägare som står utan bokningar, eftersom de israeliska turisterna inte längre törs åka till Egypten för att semestra. I åratal har stränderna i Sinai varit en av de sällsynta platser där judar och araber kunnat mötas fredligt och på gott humör. Det hade blivit vackra bilder av vida stränder, palmer, kristallklart vatten, fullmånen över havet… Och ändå ganska angeläget. Men vi hade inte räknat med inshallah-faktorn.

Inshallah – om man ska vara noga: in sha’ allahu – betyder ”om Gud skulle vilja”. Närhelst man företar sig något, planerar något, bestämmer sig för något, säger man gärna i arabvärlden ”inshallah”, för att markera att det alltid kan uppstå problem som omöjliggör det man planerar. Visst kan man bestämma sig för att åka klockan åtta i morgon bitti, men om det är Guds vilja att väckarklockan inte ska fungera… Ja, då blir man för sen. Det var inte Guds vilja att jag skulle komma i tid.

Vi reser, helt enligt uppgjord tidtabell, klockan nio från Jerusalem, och reser, helt utan problem, förbi Döda havet, och kommer, precis som tänkt, till Eilat. Käkar lunch, åker till gränskontrollen, lastar ur och knatar in i Egypten.

Men det visar sig att Gud valt egyptiska tullen för att utföra Hans vilja. Vårt bagage lyses igenom och öppnas och en liten armé av egyptiska tullare samlas kring oss. Vi är uppenbarligen deras enda kunder/klienter/gäster i dag. De har stiliga vita uniformer med röda rektanglar på axelklaffarna, och samlas runt vår stackars kamera. Pekar på antennerna till mikrofonen, frågar om märket – Panasonic??? De ser nästan besvikna ut, hade hoppats på Sony. Ytterligare ett par tullare kommer, med tre rektanglar på axelklaffarna. Ansluter sig till samtalsgruppen. Panasonic???

Ännu en tullare, med tre rektanglar med guldkant. Chefen. Big Shot Supertullaren. Och så kommer en ytterligt fet herre, som är så till den grad chef att han inte ens bär uniform. Förklarar: kameran är för stor. Så här stora kameror får inte införas till Islamiska republiken Egypten.

Vi ber att få tala med en överordnad. Det finns alltid en överordnad.

Den överordnade är en synnerligen småväxt man. Spenslig och med glasögon. Den fete törs inte ens sitta i hans närvaro. Den spenslige förklarar att det enligt internationell lag är förbjudet att resa kors och tvärs över gränserna med gigantiska kameror. Om man inte har tillstånd från Islamiska Republiken Egyptens Nationella Jättekameratillståndsbyrå, naturligtvis. Det tar bara tio dagar att få.

Jag försöker lite försiktigt erbjuda mutor: Vi förstår att det krävs tillstånd, och det vore oss främmande att ifrågasätta egyptiska regler och internationell lag, men vi är beredda att betala de avgifter som skulle krävas för en expresshantering av tillstånden. Hur mycket skulle…?

Näpp. Går inte. Titta här – han visar upp en tjock pärm där alla riktiga TV-bolag skickat sina ansökningar om att få resa med kamera in i Egypten. BBC, CNN…

Vi plockar ihop vår utrustning och tar farväl i hierarkisk ordning. Först den spenslige, sen den fete. Därefter guldkantschefen och sen säger vi hejdå – ma salama – till alla de andra tullarna i hop, och vandrar tillbaka till Israel. Fyrtio minuter tog vår vandring genom Sinai. Snabbare än det tog för Moses.

Det var alltså inte Guds vilja att vi skulle göra det här knäcket. Det visade sig att det var Guds vilja att vi skulle stanna i Eilat och bada lite. Funkar för mig också. Någon annan får berätta om de tomma stränderna och den försvunna mötesplatsen. På stranden irriterar jag mig över att dundrande eurodisco överröstar min ipod och min omsorgsfullt sammansatta spellista med arabisk konstmusik. Men det är väl också Guds vilja. Eller så är det bara ännu ett i-landsproblem.

Här och där på stan här i Jerusalem står det spraymålat med schablon ”Die Lucky Bush!”. Det är, har man sagt, en hebreisk ordlek och ska tolkas ”Daila kibush!”, vilket i sin tur ska betyda ”Ned med ockupationen”. Slagordet är den israeliska fredsrörelsens. Det är påfallande många unga israeler som deltar i olika manifestationer och operationer mot bosättare och israeliska trupper. Fredsrörelsen är stark men splittrad på många olika grupper.

Vad jag hittills inte sett är motsvarande palestinska engagemang, där unga palestinier kräver stopp för palestinska självmordsbombare och planlös beskjutning av städer.