Prat

Jerusalem. Dagen svalnar och vinden blåser upp, som alltid om kvällarna här i Jerusalem. Solen håller på att gå ned, och den benvita stenen i fasaden och servitörernas skjortor färgas rosa. Vi ser Agatha Christie sitta, ensam med sitt anteckningsblock, i ett hörn med god uppsikt över hela baren. En herre i vulgära kortbyxor inser tack och lov att han inte är rätt klädd och retierar. Muhammed tar emot våra beställningar: ”anything else, gentlemen?”

CIA:s station agent misslyckas som vanligt med att smälta in i mängden. Han är den enda i mörk kavaj, och den enda som har bruna skor. Bruna skor på kvällen… Det är uppenbart att han väntar på en kontakt – det är nästan bara nejlikan i knapphålet som saknas för att han skulle se ut som en gestalt i spionroman.

Pastor Davies hälsar hjärtligt på några nyanlända landsmän, ännu inte solbrända, ännu inte härdade av Jerusalems myller och mångfald. De tittar förvirrat åt alla håll när muezzinens ”Allahu akbar!” ljuder. Pastor Davies ler: ja, Jerusalem är en helig stad även för muslimer.

En röd katt smyger fram till springbrunnen vid olivträdet, hoppar upp på kanten och tittar fascinerat på guldfiskarna och silverslantarna nere i det porlande vattnet. Katten viftar frustrerat på svansen: för långt ner.

CIA:s station agent står där han stod. Isadora Duncan sveper förbi honom, utan att röra golvet och utan att ägna honom den minsta uppmärksamhet. Hon är klädd i praktiskt taget ingenting, men ändå fullständigt anständigt och värdigt. Hon rör sig med en självklar lätthet, och är precis så oberörd av allas uppmärksamhet och blickar, som bara den som vet att precis alla tittar kan vara. Hon har redan börjat bli gammal, och aningen för kraftig, men är, naturligtvis, rasande grann. CIA:s station agent har svårt att låta bli att se på henne.

Hovmästaren kommer, knäpper sina händer framför sitt bröst och ber om ursäkt för att vår mat dröjer. ”Just a minute, gentlemen. Maybe I could bring you a drink? On the house?”

En ung kvinna kommer ut genom en dörr. Efter någon stund kommer en medelålders man ut genom samma dörr. Hela restaurangen konstaterar att de valt ett ovanligt olämpligt rum för ett diskret möte. Efter ytterligare en stund kommer ännu en ung kvinna ut genom dörren, och hela restaurangen tittar diskret ned i sina tallrikar för att gömma sina tankar, fantasier och avundsjuka undan de andra restauranggästerna.

Det är nu uppenbart att CIA:s station agent misslyckats med sitt möte. Hans kontakt är avslöjad, han själv är avslöjad, och nästa steg i hans karriär lär bli Thule Air Base på Grönland eller ett Forward Command i Irak. Han kastar cigarretten och går sin iväg för att hitta på en bortförklaring.

Muhammed kommer, med ena kinden röd, med vår mat och the drinks are on the house, of course.

En stjärna tänds över olivträdet. Maten är perfekt tillredd, och kaffet efteråt doftar av kardemumma.

Pastor Davies sällskap har också kommit igenom sin måltid, och ber om kaffet. En kraftigt byggd herre i basebollhatt frågar om de har decaf. Ett mycket brittiskt leende syns i Agatha Christies mungipa och hon råkar bryta av pennspetsen.

På vägen ut från restaurangen vid The American Colony Hotel passerar vi omärkligt genom tidsmaskinen tillbaka till nutiden och blir nästan påkörda av bussen till Ramallah.

Jerusalem. Det är sabbat och en stark känsla av neutronbomb råder över västra Jerusalem. Från solnedgången på fredagen till mörkrets inbrott på lördagen är staden fullständigt död. Det finns inte en butik öppen, inte ett kafé, inte en restaurang. I västra Jerusalem, naturligtvis. I östra är det business as usual, och precis lika myllrigt som när som helst annars.

Det handlar om Guds bud om att helga vilodagen. Det tredje budet lyder, som alla vet, ”tänk på vilodagen, så att du helgar den.” Okej, här i västra Jerusalem tänker man förvisso på vilodagen. Jag får snarare känslan av koma än vila. Det är en märklig känsla att se en storstad så fullständigt nedsövd, bortdomnad, katatonisk. Inga bussar, inga bilar. Enstaka fotgängare vandrar i skuggan. Ben Jehudamarknaden är full av tomhet och tystnad. På sina håll i stan är gatorna till och med avstängda, så att inga ateister eller araber skulle komma på tanken att köra in och vanhelga vilodagen.

Vilodagen verkar vara ett hårt slit för dem som tar det här på allvar. Inga maskiner får användas, vilket innebär att luftkonditioneringsanläggningar ska vara avstängda. Frågan om huruvida metalldetektorer får användas på sabbaten har varit diskuterats: vid Klagomuren står anslag om att det inte innebär ett sabbatsbrott att passera en metalldetektor. Kaffeautomaterna på hotellen är avstängda, övertäckta.

Jag kan imponeras av det här. Vilodagen är en Guds gåva till människan. En av de saker som verkligen bevisar Guds speciella relation till människan i skapelsen. Han skänkte ingen vilodag åt ekorrarna eller ålarna. Ingen sabbat åt katterna eller äpplena. Men människorna fick ledigt. Ledigt bara för ledighetens skull.

Men jag kan också känna mig provocerad av det blodiga allvaret i det här med vilodagen. Lärda män som på fullt allvar diskuterar om huruvida det vore ett sabbatsbrott att passera en metalldetektor. Det känns mer som om vilodagen vore ett fängelse än en befrielse. Vad är det i så fall för gåva?

Jag löser personligen problemet med att promenera över till östra Jerusalem, där vilodagen redan passerat. Sätter mig på verandan och skriver ett par rader, och här funkar minsann kaffemaskinen.

Jerusalem. Det här blir tredje försöket att skriva en lite lätt ironiskt, svalt giftig text om Trädgårdsgraven. Först glömde jag spara. Sedan glömde jag logga in. Så: Friends, welcome to the tomb of Jesus Christ.

Jesus grav finns i Heliga gravens kyrka. Jesus Christ begravdes i Trädgårdsgraven.

Det är en vacker plats, Trädgårdsgraven. En lummig och skuggig trädgård, med parkbänkar och vackert textade bibelord. Man möts av en äkta brittisk lady, en sådan där geniunt aristokratisk brittisk kvinna, men självklar känsla för stil, humor och hövlighet: ”would you please close the gates behind you”?

Hon delar ut en enkel broschyr. Här är det ingen som påstår något tvärsäkert: tvärtom är broschyren full av reservationer: ”Många tror att…”, ”vi vet ingenting med säkerhet, men…”, ”inte alla arkeologer är överens, men…”. Det är oerhört övertygande. I stället för att övertyga med självsäkerhet, övertygar man med reservationer. Good sportsmanship.

Och stil och stillsamhet är det typiska för Trädgårdsgraven. Den upptäcktes av den brittiska generalen Charles George Gordon, Companion of The Most Honourable Order of the Bath, vid slutet av 1800-talet. Han tillbringade åren 1882 – 1883 i Palestina, och tyckte inte alls att den Heliga gravens kyrka motsvarade beskrivningen av Kristi grav i Bibeln. Så han gav sig ut för att leta upp en bättre grav.

Först hittade han Huvudskalleplatsen. En klippa med ett par fördjupningar som möjligen kan påminna om ett par ögon. Sen hittade han en trädgård som kunde ha tillhört Josef av Arimatea, som enligt Bibeln tog hand om Jesus kropp. Ja, och så hittade han en grav, och därmed var saken biff. En brittisk general, fri från all rökelseosande vidskeplighet, var just det som behövdes för att hitta den grav som en massa greker och araber och Gud vet vad hade slarvat bort.

Det är oerhört protestantiskt. Hela vår religion går ut på att rensa bort alla dessa århundraden av traditioner fram till Luther. Tanken med protestantismen är att dessa 15 århundraden av traditioner är meningslösa. Bort med dom! Vad vet italienare och greker om kristendomen? Protestantismen är förnuftsgrundad och intellektuell. Ingen plats för sentimentala traditioner och sånt svammel.

Trädgårdsgraven är precis som en engelsman, eller en svensk eller en tysk skulle vilja ha Kristi grav. Ingen mörk och osande håla, full av stinkande vaxljus och koptiska och armeniska krumelurer. Inga svarta munkar eller sotiga ikoner. Det är ljust och vackert, stillsamt, välkammat och väldammat.

General Gordon var en av de engelsmän som bar The White Man’s Burden på sina axlar. Vi européer hade en skyldighet att bringa förnuftet och ljuset till de arma och vidskepliga infödingarna. Det var fullständigt självklart för män som han att den förnuftiga och europeiska kristendomen inte kunde vara en rökelsedoftande främreorientalisk halvarabisk kult. Det behövdes en ny grav. Och, som det står i Matt 7:8 – den som söker han finner.

Hit kommer mest britter och amerikaner. Här slipper de trängseln och kaoset bland ryska och italienska och armeniska pilgrimer och den skarpa doften av vaxljus och rökelse. Här slipper de vulgära araber som säljer bric-a-brac och koraner i Gamla stan. Museishopen säljer vackra böcker på engelska.

Graven här är naturligtvis tom. Här finns ingenting. Här finns ingenting alls.

Jerusalem. Dagen har ägnats åt lögn. Det är lite olämpligt, eftersom journalistik går ut på att ljuga så lite som möjligt, men i dag har jag ljugit, fräckt och skamlöst, rakt i ansiktet på en präst. Två präster, faktiskt. Munkar rentav. Och alltihop av snöd egennytta.

Jag ville nämligen gärna besöka klostret Mar Saba. Ett grekiskt-ortodoxt kloster en dryg mil öster om Jerusalem. Där öknen börjar. Vid Kidronbäcken. Klostret är en doldis bland det heliga landets alla sevärdheter, och det är väldigt krångligt att hitta dit, där det ligger i djup dal i Judéens öken, på sluttningarna ner mot Döda havet. Det ligger så väl dolt, att det är lätt att missa, även om man är bara några hundra meter bort.

Men det är en av de två äldsta kyrkorna i det heliga landet. Vi talar om 400-500-talet. Det är ett av del äldsta kristna klostren i världen, och det är ju absolut nåt man gärna vill besöka. S:t Saba var en munk som sökte enskildheten och tystnaden i öknen. Han var en oerhört välbärgad man och lät bygga en liten kyrka som han helgade till S:t Nikolaus. Så småningom samlades andra munkar runt honom: längs hela Kidronbäckens dalgång finns små eremitgrottor. Under klostrets storhetstid fanns det flera tusen munkar här. När Saba dog begravdes han, men fjorton år senare upptäckte munkarna att hans kropp inte förmultnat, och de förstod att han var en helig man. De byggde en ny kyrka där man än i dag kan se S:t Sabas mumifierade kropp.

Men nu är det så här, att munkarna inte gärna tar emot besökare. Klostrets dörrar är stängda, när man knackar på får man frågan vem man är. Och då bör man – om man vill in – svara att man är ortodox. Så jag och min fotograf var alltså ryssar från Moskva. Vi släpptes in, men fick lämna våra kameror hos väktarmunken. Sen kom det en högrest munk och tog emot oss hjärtligt: det är alltid trevligt att få ryska gäster (Ähum).

Vi vandrade runt. Jag tände ljus. Munken vägrade låta mig ta betalt för ljusen. Man tar inte betalt av gäster! Munken berättade om hur klostret överlevde persernas invasion på sexhundratalet, men inte ”barbarerna” på elvahundratalet. Det slår mig att han kanske menar korsfararna. De katolska korsfararna hade måttlig respekt för ortodoxa kloster. I ett särskilt kapell ligger skallarna efter de munkar som barbarerna dödade.

Munken erbjuder sig att be förbön för min familj. Ert namn? Pjotr? Er fru är också döpt och ortodox? (Just vid den här punkten slapp jag, slava Bogu, ljuga.) Och era barn?

Jamen inte kan jag väl missuna mina ungar en helig mans förbön, och min lögn är min synd och inte deras, så ja, min döttrar är också döpta och ortodoxa. Anna Petrovna och Maria Petrovna. Munken skriver upp allt på en lapp och för in oss i ett angränsande rum: där står iskallt vatten, ett glas juice och – ouzo. Vi försöker nästan desperat be om att få ge pengar: nej, inga pengar!

När vi går får vi vigt vatten och helig olja. Som tack för att vi ljugit.

På vägen hem tröstar mig vår chaufför: Ingen fara. Det här är det heliga landet – här ljuger alla!

Jerusalem. Överallt står de. Stadens tysta väktare med sina uppspärrade ögon. När solen går ner över restaurangerna i västra Jerusalem står de där, och när böneutroparen kallar till bön vid moskéerna i östra. De är som en orörlig urbefolkning, de finns i stadens båda halvor och på båda sidor av murarna och barriärerna. De är brandposter, gula och röda. Med sina tårar släcker de stadens bränder: det må vara elfel eller slarvigt bortkastade fimpar, mordbrand, terrorbomber eller vedergällningsaktioner.

Någon har givit dem ett gathörn att bevaka, och de viker inte med blicken. De provoceras inte av lustigkurrar som sätter muggar på dem som hattar. De struntar i om vi är turister, terrorister, judar, araber, kristna, ateister. De vet något. Deras orörliga blickar ser något vi inte kan se. De är brandposter.

Jerusalem. Det går en tjock polsk pilgrim genom Gamla stan. Han bär ett kors. Ett alldeles riktigt kors av trä. Inte särskilt stort: dryg en meter långt, kanske en och en halv. Han är svettig och har en blå kortärmad skjorta. Bakom honom går en präst och ser, faktiskt, lite illa berörd ut. Pilgrimen andas genom munnen och har en tom blick: den svåra biten av Via Dolorosa är kvar, den jobbiga uppförsbacken. Gatstenen är hal och trängseln är svår och pilgrimens blick är tom och lite stressad. Jag får känslan av att han inte känner riktigt den andakt han hoppats känna. Kanske känner han bara att han just passerar Ali Babas Internetcafé med ett ganska lätt kors, och kanske far det genom hans huvud att han ändå inte riktigt lider riktigt lika mycket som Frälsaren. Om det nu någonsin var tanken.

Just vid Ali Babas internetcafe är det ett gathörn och när han svänger, puffar han omkull en plastkalasjnikov med sitt låtsaskors. En hälsning från ett tortyrinstrument till ett mordvapen. Försäljaren ropar nåt argt efter pilgrimen, prästen fräser nåt irriterat till försäljaren. Pilgrimen fortsätter sin Golgatavandring.

Jerusalem. Här invid kontoret finns ett par ganska trevliga smörgåsrestauranger. För ett par tior får man en finfin falafel eller en alldeles utmärkt bagettsandwich. Jag och Sergio går ut för att luncha och när jag sätter tänderna i min falafel stoppar polisen upp trafiken på Jaffagatan, precis här utanför. En polisbuss, en motorcykelpolis. Snart kommer en buss till. Både bilar och fotgängar hindras från att komma fram, och ett hundra meter långt avsnitt av vägen töms. Precis där vi sitter och tuggar i oss falafel.

Vi undrar vad som hänt. Ett misstänkt föremål utanför en port. Bombspecialister måste kolla. Jaha. Bomb. Och här sitter vi och äter falafel.

Det är en stark känsla av vardagslunk. Kön av bussar och taxibilar på den starkt trafikerade Jaffavägen blir snabbt lång, men ingen verkar stressa. Säger polisen att man kollar ett bombhot, så lyder man. Det är absolut ingen dramatik i det hela. Det enda spännande som händer är när en mopedist försöker åka förbi. Han blir omedelbart stoppad av polisen, som snabbt och elegant snor startnyckeln.

Jag hinner inte äta upp hela falafeln innan incidenten är över. Fritt fram, ingen bomb. NU utbryter däremot kaos, när alla taxibilar och bussar försöker komma före alla andra.

Jerusalem. Tillbaka i storstan. 30 grader känns rätt svalt efter ett par dagar med 45 vid Döda havet. Jag pratade med min dotter om det här med sorg och saknad. Hennes vänner som dog, hennes egen sorg, hennes pojkväns. Vi bestämde oss för att det kunde vara en vacker gest att tända ljus vid Heliga gravens kyrka här i Jerusalem: det är ändå bara en två-tre hundra meter bort.

Vare sig jag eller Anja är särskilt religiösa, men vi har båda två oerhört lätt att känna respekt för kyrkan som rum, för tron som andlig kraft. Vi har båda svårt att ta ateism på allvar, men vare sig hon eller jag skulle känna den riktiga övertygelsen om vi läste trosbekännelsen. Hur som helst – att tända ett ljus till minne av en vän är en vacker gest, och att kunna göra det i Heliga gravens kyrka i Jerusalem är storartat.

Alltså: till minne av Malin och Jesper, tände jag i eftermiddags två ljus invid Kristi grav.

Jag vet inte riktigt vad jag menade med att tända ljusen, men det kändes ganska skönt. Heliga gravens kyrka är en märklig plats. Den delas mellan alla tänkbara kyrkor, och varje kyrka har ansvaret för en egen scen i hela den hemska historien om Jesu död. En kyrka ansvarar för den plats där Jesus kläddes av, en anna för den plats där korset ställdes, en tredje för en plats där hans blod fläckade marken, och så vidare.

Överallt står folk på knä, överallt gör folk korstecknet, överallt finns heliga ord inskrivna i väggarna med grekiska, ryska, latinska, koptiska, armeniska bokstäver. Det känns att det är en plats dit människor sökt sig för att få tröst i två tusen år. Och när jag tänder de där två ljusen känns det att jag är en i ett två tusen år långt tåg av människor som sökt svar på frågor, tröst i sorg, lugn i oro på just den här platsen. Det behövs inte så mycket av själva Gudstron. Redan kunskapen om att det här en plats för eftertanke, respekt och stillhet är tillräcklig.

Kanske betyder det också nåt för Malins och Jespers vänner och familjer. Vetskapen om att det under några timmar brann ett par små ljus till deras minne, till deras ära, vid Kristi grav, långt hemifrån.