Äntligen städdags

Hemma är det oftast jag som städar. Jag städar ganska grundligt en gång i veckan. Sen får man kanske torka av och sopa upp lite om det skulle behövas, men i princip: städa städa varje fräda. Fast jag städar sällan på just fredagar. Helst städar jag på torsdagar.

Och ganska ofta läser jag i tidningen att just städning är en av de vanligaste orsakerna till osämja i familjen. Och jag tycker det är lika fantastiskt underligt varje gång. Vad är grejen? Jag har en ganska stor lägenhet: en fyra på över 100 kvadrat. Två toaletter. Det tar mig sällan över två timmar att städa hela lägenheten, och då tar jag dessutom generösa raster. Jag ägnar mer tid i veckan åt att duscha.

Jag städar enligt ett ganska noggrant schema: först undanplockning: en verksamhet som blivit ganska marginell sedan ungarna flyttat hemifrån. Därefter dammtorkning. Med torr trasa. Tavelramar, dörrspeglar, prydnadskatter, dörrkarmar, lampskärmar – the lot. Det är ett ganska lätt jobb; känns snarast som en uppvärmning. Förresten! En förutsättning för en njutbar städsession är att alla andra i familjen är bortjagade. Nu kan man sätta på högljudd och konstig musik, och sjunga med om man har lust.

Dammsugningen är det jag tycker är tristast. Dammsugare är bullriga och otäcka och på nåt underligt vis felkonstruerade, eftersom de är skitsvåra att använda just där man behöver använda dem mest: under sängar och soffor och sånt. Dammsugningen är det fysiskt jobbigaste momentet och det jag helst skulle slippa. Dessutom hör man inte musiken så bra när man dammsuger.

Sen ska golven torkas. Det tycker jag å andra sidan är rätt skoj. Det är roligt att slafsa med vattnet, och med en bra svabb är det här gjort på ett kick. Här inträder en naturlig paus, eftersom man, när golven är våta naturligtvis inte kan klafsa omkring och lämna jättefula fotspår efter sig. Min mamma skulle kallat sådana fotspår ”fäler”. Man ska inte lämna fälor efter sig. Alltså tar man sig en välförtjänt paus och tycker att man är duktig

Nu är det toaletternas tur. Spegeln torkas av först av allt. Sedan häller man toalettrengöringsmedel i toaletten, och så får det stå och gegga medan man tvättar handfatet. Här ligger, precis som i frågan om spegeln, hela hemligheten i torkningen. Man kan ha all världens rengöringsmedel och dunderpulver: utan torr trasa efteråt är allt meningslöst. Den torra trasan är nu lite fuktig, och passar bra att torka av toalettstolen på utsidan med: glöm inte att ta loss sittringen. Sen skrubbar man ur toalettenstolen och spolar, sätter tillbaka sittringen och saken är klar. Badkaret kan vara lite slitigt, eftersom det är så stort, men det är samma sak där: medel, svamp, vatten, torr trasa. Hyllor och lister och sånt har man redan betat av under dammtorkningsfasen, alldeles i början.

Och så golven, schwipp, schwapp: rent. Nästa toalett: samma process.

Och få saker är så genuint trivsamma som nyputsade handfat i badrummet. Jag får alltid nästan lust att bita i handfatet: det är så vitt och kranen är så blank.

Köket tycker jag är lite motigt. Delvis för att det ligger sist i banan, men delvis också för att det är lite mer svårstädat. Ska det bli ordentligt gjort måste man ta fram en stjärnskruvmejsel och skruva loss silarna ur hoarna. Här är det omöjligt att få nåt vettigt resultat utan stålull. Men diskbänken blir ändå aldrig lika fin som handfaten i toaletterna. Spishällen är också lite motsträvig ibland (förresten glömde jag att nämna att det är tjänstefel att inte dra fram spisen när man dammsuger och torkar golven).

Sen är det klart. Mattorna ska tillbaka på golvet, stolarna ställas tillbaka på sina platser, soffkuddarna ska puffas till lite, så att de inte ser trista ut. Och man kan titta ut över sitt arbete och se att det är gott.

En kompis och jag lunchade häromdagen, och vi kom in på städning. Hon klagade på att hennes kille inte såg när det var stökigt hemma. Hon gillade känslan av nystädad lägenhet, men kände att det vore fel av henne att städa. Om hon skulle städa, så skulle det vara en könsrollskonservering som hon absolut inte ville gå med på. Där kände jag än en gång att jag som man har en fördel: om jag städar, så städar jag helt enkelt – det kan rentav tänkas att jag kan uppfattas som emanciperad och progressiv, när det enda jag vill uppnå är lite fint hemma. Om en tjej städar har hon placerat sig i en kvinnofälla. Orättvist, igen.

Steg två.

I gårdagens predikan gjorde jag ett försök att pulverisera ateismen som idé. Det kan då verka att jag hamnar någonstans där nästan alla andra brukar hamna: Den privatreligiösa trosbekännelsen: ”Nej, jag tror inte på Gud, men jag tror att det finns något högre andligt väsen.”

Det tycker jag är som att säga: nej, jag tror inte på Gud, men jag tror på Gud. Hallå: vad är Gud om inte ett högre andligt väsen? En sorts sko?

Fast jag kan ha en del förståelse för att många söker efter nåt mer gudomligt än Gud. Den Gud vi möter i Bibeln sitter i brinnande buskar och så där. Det är i och för sig en ganska far-out bild. 1. En buske, 2. busken brinner, 3. den brinnande busken PRATAR. Jag kan faktiskt förstå att en sån grej gör ett visst intryck på en trevlig ung man som Moses. JAG skulle bli lite tagen om en brinnande buske skulle tala till mig.

Nej, men kort sagt har kyrkorna gjort sitt yttersta för att göra Gud så liten som möjligt. Gud är gnällig och missnöjd hela tiden, petnoga med detaljer och småsaker: mat och regler och allt möjligt. Och på alla bilder är han gammal och skäggig och kan på sin höjd ha tio-femton år kvar att leva. Hela Gudsbilden är så grundligt tråkig, att det inte är konstigt att alla säger sig hellre tro på något större, andligare och meningsfullare. Än Gud.

Haken är ju att Gud har skildrats av människor, och eftersom människor är rätt så fantasilösa och begränsade, så har bilden av Gud blivit fantasilös och begränsad. Det finns nog ingen troende som tror på den Gud som de flesta tror att man ska tro på. De kristna kyrkorna har i alla tider utgått från att människor är idioter, och så har man försökt göra det gudomliga begripligt på ett idiotiskt vis.

Muslimerna och judarna har lyckats bättre, tycker jag, med Gudsbilden, just eftersom de så envist vägrar acceptera avbilder av det gudomliga. Jag tycker det är ett rimligt förhållningssätt. Om man försöker avbilda eller beskriva nåt som är större, äldre, djupare, bredare, högre, längre och lite större till än universum är det svårt att få tavlorna tillräckligt stora.

Den kristna kyrkan har en sån gudsbild också: den helige ande, men den delen av treenigheten är det ju ingen som bryr sig om, utom de ortodoxa.

Själva grejen, när man väl accepterat att det finns något större, måste vara att finna sig i att man som människa är liten och svag. Accepterar man det är det svårt att fortsätta genomföra folkmord, utföra övergrepp, skövla naturen, vara elak i största allmänhet. Bestämmer man sig å andra sidan – som ateisterna – att det inte finns något mer än jag, så behöver man inte ta ansvar för ett smack. Bestämmer man sig för att Gud är politiskt, socialt eller vad som helst för slags instrument, så har man missat hela poängen.

Det finns ingen ateism

Jag har ofta försökt uppfatta mig själv som ateist, men förr eller senare pajar det. Jag klarar inte av att bestämma mig för att det inte finns något annat än det jag kan mäta och väga och kasta äppelskrott på. Ännu fånigare blir det ju när ateisterna i dag börjar kalla sig ”humanister”. Det tycker jag är lite grann av ett varumärkesintrång. Humanisterna, tycker jag, är de vetenskapsmän som under senrenässansen började intressera sig för humanvetenskaperna: språk och sånt. Erasmus av Rotterdam, och gänget.

Samtidigt är det ju inte särskilt rimligt att så att säga lägga hela sin tilltro till en gud. Visst kan man be Gud om högsta vinsten, men först bör man nog köpa en lott. När bilhlevetet inte starta på morgonen springer inte ens påven in i Peterskyrkan och hämtar vigvatten. Hellre förlitar han sig på startkablar, och att det åtminstone någon av kardinalerna som vet riktigt hur man ska koppla alla de där kablarna.

Fast jag har ofta känt, just i såna situationer, att chansen är större att situationen skulle lösas genom ett gudomligt ingripande, än att jag skulle få igång bileländet själv.

Det finns inte en troende i världen som förväntar sig att Gud ska byta kalsonger åt en när de blivit skitiga. Eller att Gud ska göra vägen till Sundsvall kortare eftersom det börjar bli ont om bensin. Som regel utgår nog även de allra hetast troende utifrån att man nog själv får fixa det mesta. Det här är praktisk ateism. Ska soporna bäras ut får man fixa det själv – att be till Gud om att han ska göra det känns inte riktigt rimligt, och att be till Gud om att nån annan ska göra det tycker jag känns närmast elakt. Plötsligt får man en ingivelse: oj, vad jag blev sugen på att bära ut soporna, och mangla lakanen också!

Allt sånt där är väl rätt självklart, och det är väl därför de flesta tror att de är ateister. Man går inte i kyrkan, och det känns inte rimligt att föreställa sig att Jesus kunde gå på vattnet och trolla så att vatten blev till vin. Vad är vitsen? Okej, Jesus verkar väl ha varit snäll i största allmänhet, och visst var det synd att han blev korsfäst och så, men vad betyder det för mig? Inte ett smack. Alltså är jag ateist.

Men jag tycker liksom inte det räcker med att säga att nä, det där med att väcka upp döda verkar ju orimligt. För att man ska kunna kalla sig ateist. Själva grunden för ateismen är ju en materialistisk världsåskådning. Man föreställer sig att det inte finns något annat än materia. Sten och ost och gräs och protoner och läppar och hår och tänder och kvarkar och en massa annat jox. Grejer som kan observeras, mätas, vägas och etiketteras. Men jag kör fast redan vid tankeverksamheten. Vad är tankar gjorda av? Jo, säger neuro-ditten-dattenspecialisterna: av elektriska impulser i synapserna. Okej, vi kan mäta hjärnaktiviteten och konstatera elektriska impulser i synapserna, men det förklarar ändå inte hur elektriska impulser kan förvandlas till, låt säga Dvärgen av Pär Lagerkvist. Hur kommer det sig att Pär Lagerkvist kan klura ut en sån bok om han i grova drag består av samma materia som jag, och jag nätt och jämt får ihop en 3000-teckens bakgrundsartikeln om Tjernobyl?

Jag tycker ateismen är MYCKET svårare att bevisa än … ja, att det finns en massa grejer som vi inte har en aning om hur det funkar och vad det är gjort av. Ateismen är helt enkelt intellektuellt alldeles för enfaldig för att någon människa ska kunna ta den på allvar.

Det här betyder naturligtvis inte att en eller annan tro eller Gud därmed är bevisad. Att det känns fånigt med ateism gör ju inte nattvardsundret lättare att acceptera. Eller att homosexuella inte skulle få gifta sig, om de vill. Att tro på skäggiga gubbar på moln är inte ett dugg mer rimligt, än att vara ateist.

För min del tror jag att jag skulle vilja kalla mig aateist. Jag tror inte på att det inte finns nån gud. Men jag måste acceptera att jag aldrig har minsta aning om hur en gud skulle se ut, agera, blanda sig i, skapa och förgöra.

För min del tycker jag det känns stärkande att föreställa sig att det finns något mer – jag har inte en aning om vad och var och hur, men nåt mer. Nåt större. Det finns något fruktansvärt skrämmande med ateismen, och det är det självförhärligande den medför, ett självförhärligande av oss människor: som om vi vore alltings härskare och furstar. I själva verket är vi så fruktansvärt ynkliga och små, och inte ens den skada vi orsakar på den här planeten är värre än att den i första hand bara skadar oss själva. Ateismen är en föreställning om att människan är universums härskare, och det tycker jag är en rätt rutten tanke.

Söndag

Det har nu varit söndag ett par minuter, och det får en ju att tänka på hur det kommer sig att vi har veckor. Hur vet vi att en vecka har gått?

Adam och Eva borde rätt snabbt noterat att det finns dag och det finns natt. Efter ett par dagar har de insett något slags mönster: det verkar finnas en viss rytm i växlingarna mellan ljus och mörker. Adam och Eva bestämmer sig för att kalla det här för dagar och nätter.

Det är svårt att tro att de skulle missat månens faser om nätterna, om det nu inte var dammigt och eländigt efter det stressiga anläggningsarbetet: försök bygga en carport eller gäststuga på sex dagar utan att skräpa ner och damma. Men låt oss låtsas att Gud skapade världen utan att riva upp damm, ens när han gjorde öknarna. Adam och Eva märker att den där jättestora grejen på himlen ändrar sig hela tiden. Och efter en tid borde de rimligtvis även här noterat ett visst repetepetepetivt moment. De snackar om saken och kallar fenomenet för månad.

Rätt snart borde de börja notera årstidernas skiftningar: åfan, nu är det kallt igen. Efter en fyra – fem varv bör de nog börjat inse att det finns ett visst mönster och börja ge akt på punkter som på ett eller annat sätt visar att ett år har gått.

Det jag menar är att allt det här är sånt som vilken pappskalle som helst skulle kunna räkna ut. Dagar, månader, år – allt syns liksom. De bara ligger där och väntar på att bli definierade. Till och med tulpaner – de dummaste växter som finns – vet om att det där med årstider. Massor med blommor fattar det här med dygnsrytm.

Men försök hitta veckor ute i naturen! Försök hitta veckor genom att ge akt på solen och stjärnorna och månen.

I Bibeln talas det om att Gud skapade världen på en vecka, och sen vilade han. På kvällen den sjätte dagen tog Gud en dusch, eldade i bastun och tittade ut över sin skapelse och var skitnöjd med vad han hade gjort. Skapat fiskar och rävar och enar och johannesbrödträd och människor och gibbonapor och näbbmöss och dahlior, och så veckan dessutom. Och söndagsledigheten. Jag tror att jag vet ungefär hur han kände. Var och en som tapetserat om i ett rum vet nog ungefär hur Gud borde ha känt när han duschat och bastat i tittar in i skapelsen som fortfarande luktar tapetklister.

Sumererna var de första som började använda veckor. Egentligen var sumerererna de första som började göra praktiskt taget allt. De var de första som började använda siffor och bokstäver och tavlor och berättelser och de tittade på himlen och upptäckte skillnaden mellan planeter och stjärnor och bestämde sig för sjudagarsveckan. De kunde egentligen lika gärna ha fastnat för elvadagarsvecka. Hela konceptet med veckor är nåt så fruktansvärt abstrakt och listigt uttänkt att man inser att sumererna var nåt alldeles extra. Människan vandrade på jorden i hundratals tusen år utan att väsnas och lämna särskilt mycket spår efter sig. Grottmålningar och grejer. Men pang, så kommer sumererna och hittar på astronomi, kalendrar, bokföring, städer, ost och öl, melodifestivalen och monarkin. Timmarna hittade de också på, tror jag mig ha för mig. Och minuterna, och förmodligen också sekunderna. Bara så där liksom. Poff. Och sjudagarsveckan. Och söndag. Vilodagen. Och Gud blev så impad att han tog en sovmorgon eftersom det ändå var söndag.

Om det som är bra, och det som är dåligt

Jag känner nästan alltid att jag har större nöje av dåliga filmer än av bra. För min del funkar det så här: en film är ju alltid ett slags lögn.

I Tarkovskijs Offret, till exempel, LÅTSAS ju Erland Josephson livsångest och dödsångest. Samma i Stalker. De tre männen i filmen klampar omkring i en nedlagd kemisk fabrik i Estland nånstans och LÅTSAS befinna sig i en livsfarlig zon där naturlagarna inte riktigt funkar. I Det sjunde inseglet LÅTSAS ju Max von Sydow vara 1200-talsriddare som försöker lura döden. Som åskådare måste jag ju koppla bort hela förnuftsapparaten. Sluta tänka på att Max von Sydow inte riskerar att dö av digerdöden ett minsta dugg, hur det än går i schackspelet. Ignorera det faktum att efter ett par tagningar av ångestutbrott, så går Erland Josephson och käkar lunch med Allan Edwall.

Just Tarkovskij lyckas nog lite bättre än de flesta med det här. Stalker, till exempel, är en film som ändå lyckas nå igenom åtminstone mina skepsisfilter. Sen har ju alla skådespelarna dött i mystiska sjukdomar efter inspelningen också, så uppenbarligen ska man undvika att ligga allt för länge i blöt i nedlagda kemiska fabriker i Estland.

HUR SOM HELST. Ser man på dåliga filmer SLIPPER man låtsas tro på det skådespelarna låtsas känna. Man kan spana efter mikrofoner som skymtar eller skuggor av kameran, man kan söka dolda värden och ideal och spana efter dramaturgiska grepp. OCH samtidigt ha roligt åt själva filmen.

Gamla amerikanska monsterfilmer är roliga. Man kan försöka identifiera vilka hot filmskaparna egentligen skildrar. I Världsrymden anfaller tas människorna över av exakta kopior av sig själva, men de är helt utan känslor. Kopiemänniskorna skapar ett samhälle byggt på en extrem solidaritet, och en fullständigt bortraderad personlig ambition. Kort sagt, de är kommunister.

I andra filmer är det radioaktivt utsläpp som muterat myror och gjort dem stora som bussar. I Godzilla – både de gamla 50-talsversionerna och den nya – likaså. För en massa år sen gick det en brittisk deckare i TV, som gick ut på en regerings-cover up av ett utbrott av galna ko-sjukan. Vi borde kunna vänta oss klimatförändringskatastroffilmer rätt snart. Eller det kom ju förresten en sån häromåret, The Day after Tomorrow. Skitfilm, men avslöjande. Deep Impact och Armageddon – båda kom ungefär samtidigt som en komet slog in i Jupiter. Shumaker-Levy, tror jag kometen hette.

Fetmaepidemin har ännu inte explaterats tillräckligt i populärfilmerna. En genialisk forskare har upptäckt hur man stänger av fet-genen. Men bantningsindustrin (som ju domineras av skumma ryssar och araber) inleder en ursinnig jakt på vår forskare. I slutstriden besegras lyckligtvis de feta araberna, eftersom de är mycket lättare att träffa. Fetgenen kan stängas av, och vi kan fortsätta dricka tvåliters sockerdricka med extra socker och fri påfyllning. Mmmm, världen är räddad.

Läsning

Om man kan vara läsberoende, så är jag det. Jag blir oerhört illa till mods om jag saknar läsning. På en semesterresa hade jag med mig ett par böcker för lite: plötsligt satt jag på stranden utan något att läsa. Olust, gråhet, rastlöshet, lätt panik. Spelar nästan ingen roll vad det är för nåt, men bara jag har nåt att läsa. Dåliga böcker är inte sällan minst lika bra som bra. Att läsa dåliga böcker är inte det sämsta.

Just nu läser jag en ganska dålig, och dessutom såväl tjock som tråkig bok. Mannen från Nasaret av Schlomo Asch. Killen har totat ihop en bok där han berättar precis samma sak som i Nya testamentet. Huvudpersonen är en ung polsk jude som hjälper en antisemitisk polack med att översätta bibelhebreiska urkunder. Bland annat Judas Iskariots evangelium. Intressant nog står det exakt samma sak där som i alla andra evangelier.

Författarens vision var att försona kristendomen och judendomen. Boken kom ut 1941, när kristna just var som mest upptagna med att utrota judar. Boken betonar de judiska traditionerna i kristendomen: hur Jesus läror passar ihop med judiskt tankegods. Kristna skulle förstå hur pass judisk kristendomen är. Men effekten blev egentligen den motsatta. Asch fick fan för boken av de ledande judiska grupperna. Och folkmordet fortsatte.

Översättaren har verkligen ansträngt sig för att få språket att kännas precis så avigt och obegripligt som i 1917 års eländiga bibelöversättning. ”I veten icke vad I sägen!”

Det roliga med boken är avsnitten med bilder från Warszawa på 20-30-talet. Ett myller av judiskt liv, judisk kultur; på samma gång djupt ihopflätad som starkt avskild från det polska livet och kulturen. Det här är en värld som en gång var Europa: med städer som Vilnius, Warszawa, Chishinau; städer som sprakade och gnistrade och gnisslade av motsättningar, men också av tolerans och dynamik.

Och varför har Schlomo Asch hamnat på mitt nattygsbord? Ja, för att han fanns i bokhyllan. Jag har svårt att låta bli att köpa gamla konstiga böcker på loppisar och när biblioteken rensar ut sina bestånd. Förödande. Enda stället i lägenheten där det inte finns böcker är spisen.

Nånstans såg jag att det var lämpligt att rekommendera fem böcker. Det här tror jag mer har att göra med att man själv därmed får chansen att verka finurlig och beläst, så det måste jag ju absolut ställa upp på:

Fem böcker, som får dig att verka finurlig och beläst.

O’Brien, Flann; The Third Policeman

Nabokov, Vladimir; Låt höra av dig, minne!

Usch va svårt.

Ekman, Kerstin; Rövarna i Skuleskogen.

Lindgren, Torgny; Brokiga blads vatten

Gogol, Nikolaj; Kappan (Nej, Näsan! Nej, Kappan! Nej, Döda Själar!! Okejrå: Kappan.)

Jahapp. Dum lista. Var är Hans Nådes Tid av Eyvind Johnsson? Var är Nässlorna blomma och Vägen till Klockrike av Harry Martinsson? Och var är Ljudmila Ulitskaja? Och allt annat av Nabokov? Och allt annat av Torgny Lindgren? Usch.

Jag konstaterar emellanåt att jag inte kan läsa poesi. Det grämer mig rätt mycket, men jag får leva med det. En vacker dag lyckas jag lära mig läsa på rätt sätt. Långsamt, njutningsfullt. Rulla runt orden och rytmerna i munnen och riktigt känna hur de smakar. Låta eftersmaken ligga kvar en stund och ta en ny klunk. En dag ska jag lära mig läsa på riktigt.

Träna knäna

Jag nämnde träning. Nu har jag tränat och fått ont. Mina knän är fulla av ondska. Jag förknippar träning med det onda. Likväl ser fortsätter jag. Dels är det skönt att ha konkreta orsaker att gnälla över, och inte det vanliga om att skägget börjar bli grått och både vikt och ålder börjar bli tresiffriga. Har man ont har man ont. Ont är inte bra, alltså har jag nåt att gnälla över. Därmed, kamrater, har vi bevisat att ont är gott.

Det tror jag i och för sig redan Dostojevskij gjorde i Antecknar från ett källarhål, men han resonerade kring tandvärk. Värk är nåt helt annat än ont.

Alla som tränar talar om att kroppens eget knark löses ut när man springer, och nu undrar jag: när kommer knarket? Jag har sprungit nästan dagligen, ja, åtminstone en tre-fyra gånger i veckan i 25 månader, och jag har fortfarande inte noterat nåt knark. Fast det är rätt skönt att springa så här års: ett par minusgrader, inte halt alls, inte så blåsigt. Det är mysigt att springa när månen lyser upp spåret. Löpningen låter trevligare på vintern också. Fnaff-fnaff-fnaff mot hård snö.

Men ont gör det.

Premiär!

Bröder, systrar och övriga!

Ännu en blogg, ännu en plats för att tära på det snabbt sinande ordförrådet. I själva verket bara ett försök att börja skapa en användning för min egen lilla domän. Men varför inte omedelbart försöka säga nåt? Om jag nu skulle ha något att säga.

1. Det är bökigt att knåpa ihop sånt här. Alltså försöka göra hemsidor när man i själva verket varken behärskar utrustning eller har utbildning eller ens något djupare intresse för eländet. Det är nåt med att jag inte riktigt förstår instruktionerna. Jaja.

2. Träning. Alltså fysisk. Jag har i hela mitt liv undvikit fysisk träning, men för två år sen börjat jag träna, fysiskt. Springa runt runt i träningsoverall och bli svettig. Jag har nu sprungit ganska duktigt i två år och börjar undra: när börjar man känna sig stark och sund och duktig? Vitsen med att träna är att må bra. Jag mår MYCKET bättre om jag får sitta i soffan och äta chips.

3. Utbildning. Jag pluggar just nu. Men jag har kommit till en fas när jag känner att jag är fullärd. Det låter bättre än det är, eftersom det bara – i mitt fall – betyder att det inte ryms mer kunskap i min arma skalle, samtidigt som jag inte förmår lära mig allt jag måste. Tänk er situationen som att jag står under ett Niagarafall av undervisning och bara har tillgång till en liten, liten bytta för att fånga upp allt i. Och den byttan är full.

4. Vinter. Det är bra att det är vinter.

5. Te. Det finns egentligen bara ett slags te: darjeeling. Allt annat är förvrängningar av teets idé. Varför är alla elaka mot te? Ingen kommer på tanken att göra kaffe med ostronsmak eller hallon-banan. George Orwell har ju för länge sen förklarat att te ska vara indiskt, det ska serveras i en hög, smal mugg och man ska ha i mjölken sist. Varför är det ingen som lyssnar?