Guds vilja och journalistiken

Eilat. Det hade kunnat bli ett bra knäck. Sinai. Tomma stränder trots högsäsong. Desperata egyptiska hotellägare som står utan bokningar, eftersom de israeliska turisterna inte längre törs åka till Egypten för att semestra. I åratal har stränderna i Sinai varit en av de sällsynta platser där judar och araber kunnat mötas fredligt och på gott humör. Det hade blivit vackra bilder av vida stränder, palmer, kristallklart vatten, fullmånen över havet… Och ändå ganska angeläget. Men vi hade inte räknat med inshallah-faktorn.

Inshallah – om man ska vara noga: in sha’ allahu – betyder ”om Gud skulle vilja”. Närhelst man företar sig något, planerar något, bestämmer sig för något, säger man gärna i arabvärlden ”inshallah”, för att markera att det alltid kan uppstå problem som omöjliggör det man planerar. Visst kan man bestämma sig för att åka klockan åtta i morgon bitti, men om det är Guds vilja att väckarklockan inte ska fungera… Ja, då blir man för sen. Det var inte Guds vilja att jag skulle komma i tid.

Vi reser, helt enligt uppgjord tidtabell, klockan nio från Jerusalem, och reser, helt utan problem, förbi Döda havet, och kommer, precis som tänkt, till Eilat. Käkar lunch, åker till gränskontrollen, lastar ur och knatar in i Egypten.

Men det visar sig att Gud valt egyptiska tullen för att utföra Hans vilja. Vårt bagage lyses igenom och öppnas och en liten armé av egyptiska tullare samlas kring oss. Vi är uppenbarligen deras enda kunder/klienter/gäster i dag. De har stiliga vita uniformer med röda rektanglar på axelklaffarna, och samlas runt vår stackars kamera. Pekar på antennerna till mikrofonen, frågar om märket – Panasonic??? De ser nästan besvikna ut, hade hoppats på Sony. Ytterligare ett par tullare kommer, med tre rektanglar på axelklaffarna. Ansluter sig till samtalsgruppen. Panasonic???

Ännu en tullare, med tre rektanglar med guldkant. Chefen. Big Shot Supertullaren. Och så kommer en ytterligt fet herre, som är så till den grad chef att han inte ens bär uniform. Förklarar: kameran är för stor. Så här stora kameror får inte införas till Islamiska republiken Egypten.

Vi ber att få tala med en överordnad. Det finns alltid en överordnad.

Den överordnade är en synnerligen småväxt man. Spenslig och med glasögon. Den fete törs inte ens sitta i hans närvaro. Den spenslige förklarar att det enligt internationell lag är förbjudet att resa kors och tvärs över gränserna med gigantiska kameror. Om man inte har tillstånd från Islamiska Republiken Egyptens Nationella Jättekameratillståndsbyrå, naturligtvis. Det tar bara tio dagar att få.

Jag försöker lite försiktigt erbjuda mutor: Vi förstår att det krävs tillstånd, och det vore oss främmande att ifrågasätta egyptiska regler och internationell lag, men vi är beredda att betala de avgifter som skulle krävas för en expresshantering av tillstånden. Hur mycket skulle…?

Näpp. Går inte. Titta här – han visar upp en tjock pärm där alla riktiga TV-bolag skickat sina ansökningar om att få resa med kamera in i Egypten. BBC, CNN…

Vi plockar ihop vår utrustning och tar farväl i hierarkisk ordning. Först den spenslige, sen den fete. Därefter guldkantschefen och sen säger vi hejdå – ma salama – till alla de andra tullarna i hop, och vandrar tillbaka till Israel. Fyrtio minuter tog vår vandring genom Sinai. Snabbare än det tog för Moses.

Det var alltså inte Guds vilja att vi skulle göra det här knäcket. Det visade sig att det var Guds vilja att vi skulle stanna i Eilat och bada lite. Funkar för mig också. Någon annan får berätta om de tomma stränderna och den försvunna mötesplatsen. På stranden irriterar jag mig över att dundrande eurodisco överröstar min ipod och min omsorgsfullt sammansatta spellista med arabisk konstmusik. Men det är väl också Guds vilja. Eller så är det bara ännu ett i-landsproblem.

2 reaktioner till “Guds vilja och journalistiken”

  1. Tack, kära du. Och faktum var att det egentligen var The Residents mest i ipoden, men det blev bättre att skriva arabisk konstmusik. Och ibland var det ju det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.