Prat

Jerusalem. Ja, antagligen blev jag väl lurad. Men kuddfodralen var fina och lättpackade, så jag är nöjd ändå. Och teet var gratis, liksom den utförliga beskrivningen av det palestinska folkets problem.

– Det palestinska folkets problem, sa Muhammed, som jag köpte kuddfodralen av, är inte israelerna, utan palestinierna. 1994, när vi fick Jeriko och Västbanken, trodde vi att allt skulle bli bra. Arafat och alla de andra i PLO flyttade in. De var hjältar, det fanns ingenting som PLO inte skulle kunna. Vi hade segrat. Men vi visste inte att de var tjuvar!

Muhammed har suttit i fängelse, två gånger, under första intifadan. Det betyder att han aldrig någonsin kommer att kunna få jobb i Israel, fast han är barnfödd i Jerusalem, och aldrig velat bo någon annanstans. Det betyder också att han inte får visum till USA, där halva släkten bor, eller till Europa.

– Jag kan åka till Syrien och Egypten och Jordanien, men jag kan inte åka runt i Israel ens. Jag kan aldrig åka till Eilat och bada.

Men vi återkommer till palestiniernas problem med palestinierna. Landet är splittrat mellan de två dominerande partierna Fatah och Hamas. Just nu kontrollerar Fatah Västbanken och Hamas Gazaremsan.

– Hamas har styrt Gaza i fyrtiofem dagar. På fyrtiofem dagar har det inte förekommit ett enda mord i Gaza. Ingen stjäl. Bilarna stannar för rött ljus! Hamas är det enda palestinska parti som inte bara är till för att göda partiledningen. Har du sett de palestinska ledarnas hus på Västbanken? Du är svensk journalist – du tjänar kanske en tre-fyra-femtusen dollar i månaden. De där drar in tjugo-trettiotusen i månaden, och så låter de den palestinska myndigheten betala för att bygga husen. Jag är inte någon Hamasanhängare, det svär jag vid Gud, men de är de enda som skulle kunna ta oss ur eländet.

Hamas har vägrat erkänna staten Israels existens, och därför har EU och USA vägrat samarbeta med den regering som i ett erkänt demokratiskt val kom till makten.

– De kan ju inte sätta sig ner vid förhandlingsbordet utan att veta vilket israelisk stat de erkänner. Jag tror att Hamas vill se en tvåstatslösning, men inte med vilka gränser som helst. Vi har ju sett att israelerna hela tiden river upp överenskommelser om de inte passar dem. Det fanns en överenskommelse om att inte anlägga fler bosättningar – de fortsätter att bygga bosättningar!

Muhammeds bror kommer med ett glas te till.

– Och turisterna! De enda som reser hit nu, är amerikanska judar. Väldigt många kommer hit, men de har israeliska guider med automatvapen och de går till vissa affärer där guiderna för trettio procent på det som säljs. Jag har inte sålt nåt på tre dagar. Jag är beredd att sälja de här tre kuddfodralen till dig, eftersom du är en hederlig människa, för femhundra shekel! De ska egentligen kosta 1500, men…

Det är uppenbart att Muhammed är en lika slipad försäljare som jag är en usel prutare. Min insats i prutningsprocessen ligger mest i mina halvhjärtade försök att komma förbi Muhammed och ut på gatan. Han blockerar mig som en fotbollsspelare. Jag har inte en chans. Jag betalar och går. Nu måste jag hitta en bankomat, eftersom jag köpt kuddfodral och en politisk analys för alla mina pengar.

Jerusalem. Den här stan lider av helg-schizofreni. Västra Jerusalem domnar bort framåt eftermiddagen. Östra Jerusalem piggnar till på fredagkvällen. På lördagkvällen vaknar västra Jerusalem, och ungefär då börjar de kristna kyrkorna ringa till helgmålsbön. Söndag är vanlig vardag, utom för de kristna, som får försöka helga vilodagen på sitt eget lilla vis.
Med lite listighet kan man alltså hävda tre dagars weekend. Eller, om man är av den mer asketiska typen, tre måndagar i veckan. Härligt för workoholics.

Efter gårdagens grillning i Ramallah njuter jag en ledig dag, och har ännu inte lämnat frukostbordet här på verandan. Först frukost i timmar. Sen kaffepaus, med senaste numret av al-Quds och mitt stackars snart utbrända ex av The Hans Wehr Dictionary of Modern Written Arabic. Nu är det faktiskt snart lunchdags, och sen tror jag faktiskt att jag ska ta en vilopaus.

När jag dör vill jag komma till verandan på hotell Jerusalem. Det här är nog den trevligaste plats jag någonsin upplevt. Här sitter man i skuggan och ser solen vandra över himlen. Böneutroparen vittnar om att det inte finns någon gud utom Gud, och strax efteråt kommer en grupp judar sjungande längs Nablusvägen. På andra sidan vägen ligger en av Jesu gravar. Ja, det finns tydligen två. Det här är en speciell Kristi grav för protestanter. Här finns en busstation med linjetrafik till Ramallah och Betlehem och en tidningskiosk. Inga hebreiska tidningar. Dock finns Jerusalem Post, som väl får anses representera de israeliska intressena.

Här tar palestinska familjer en lördagsfika. Kristna skandinaver möts för att berätta om hur de vandrat längs Via Dolorosa, en fyrahundra meter härifrån. Journalister från olika länder sitter med sina datorer och kollar Facebook och de senaste nyheterna. Vi läppjar på mintte eller tjockt kaffe med kardemumma och tänker oss att det här är ändå ett rätt okej ställe att helga en vilodag på, vilken vilodag man nu än väljer att helga. Kanske lika bra att helga alla, för att vara på den säkra sidan.

Jerusalem. Jag tänkte tala om hetta i dag, men jag är trött på hetta. Jag har stått på ett plåtflak i Ramallah större delen av dagen och känt gummit i skosulorna och benen i fötterna smälta, och köttet i benen förvandlas till soppa. Piporna på soldaternas gevär slokar i solskenet. Petflaskorna med vatten deformeras i solen. Men det var en rätt bra kameraposition. Högt och utan hinder. Vi hade perfekt utsikt över den plats där bussarna skulle komma in, vilken timme som helst.

Kanske skulle jag hellre tala om glädje? Men kan jag förstå den glädje en mor känner för att få se sitt barn som suttit i åratal i fängelse? Eller det barn som ser sin mamma komma ut ur fängelset? Kanske. Men hur skriver man om glädje?

Jag tror det är lika bra att hålla käft ibland. Ett par ord bara om lemonad. Vi talar inte om något slags kolsyrat blask här, utan om ett gudsbevis. Det måste finnas en god skapare nånstans, om människor förmår skapa en så fantastisk dryck som denna lemonad. 12 shekel kostar den på hotell Jerusalem. Det är en simmig och iskall dryck av citron och mynta och krossad is. I konsistensen mer i stil med nästan smält glass än vanlig dryck. Fullständigt oslagbar, i synnerhet efter ett par timmars smältande på ett lastbilsflak.

Bör också nämna mina fortsatta problem med arabiskan. I dag lyckades jag formulera frasen: ”li man tantazarina?” Vem väntar frun på? Och damen i fråga fattade naturligtvis inte ett smack. Tolken grep snabbt in och sa nåt annat, och tanten berättade, vackert och obegripligt, om hur hon väntat i åratal på sin son och nu tackade Gud och presidenten för att hon får återse honom. Tolken sa att gumman knappast var tillräckligt bildad för att förstå min klassiska arabiska. Jag talade kort sagt FÖR BRA arabiska för att hon skulle fatta… Det vore som att försöka prata latin med torgmadammer i Marseille. Senare formulerade jag en fråga åt en frisläppt fånge, och han var bildad och vältalig så till den grad att han aldrig slutade prata. Jag tror fanimig att jag ska be att få lämna tillbaka mina fyrtio poäng i arabiska.

Jerusalem. Damaskusporten. Ned mot porten leder en halvcirkelformad trappa, som en amfiteater, där alla som har lust kan gratis avnjuta skådespelet ”Jerusalem, Gamla staden”. Det är inte ett myller längre, eftersom vi går dit när klockan närmar sig åtta på kvällen då försäljarna drar för järnjalusierna för sina butiker. Det vore fånigt att jämföra scenen med något slags medeltida Jerusalem. För det första för att alla gör det. För det andra för att jag inte har en aning om hur förhållandena var i det medeltida Jerusalem, och för det tredje för att klockaffären Big Bin och elektronikbutiken Al-alm Toshiba – Toshibas värld – inte hade öppnat på medeltiden.

Men Jerusalem är som en stor organism eller ett korallrev eller ett fågelberg, där en enorm mängd fåglar och djur och sälar och plankton lever. Fågelberget står där i årtusenden och planktonen dör och fåglarna och sälarna och eskimåerna. Berget vet knappt om att det är ett fågelberg. Människorna här förändras, men deras roller i Jerusalem är hela tiden de samma. Handelsmän, präster, storögt gapande besökare, småbarn, magra katter, uttråkade soldater. Här finns de sluga och de glada och de hatfyllda och de avundsjuka, här finns de som längtar efter fred och frid och de som längtar efter renhet och fromhet. Jerusalem är som ett fågelberg av mänskliga känslor.

Vi går in i stan och blir genast oerhört populära bland alla försäljarna, som genast överväger att hålla sina butiker öppna en liten stund till, för vår skull. Mister! Best leather bags in the world! Good price for you, mister. You’re from Sweden? My friend lives in Danmark.

Gränden blir bredare. En stor kyrka. En kristen präst med håret i knut i nacken samtalar på arabiska med en elegant klädd dam. Prästen har en hög svart hatt och skägg nog för ett par jultomtar.

Skägg är nog annars också ett ganska starkt intryck av Jerusalem. Detta måste vara ett Mecka för ansiktshårsstudier. Här finns de nämnda prästaskäggen. Gamla rabbiners dramatiska Marxskägg och de unga arabernas kortklippta svartskugga. De gamla palestiniernas bleka, trötta skägg, och de unga ortodoxa judarnas ojämna, fläckiga skägg, mer längtan efter ålder och visdom än skägg i själva verket. Sen bör jag ju nämna mitt eget välansade rödgråsprängda. Skägg.

På hotellet pågår en filminspelning. En dramadokumentär om Yassir Arafats sista dagar. Utanför mitt hotellrum sitter Yassir Arafat och skriver på ett dokument. Ja, jösses. Jerusalem.

Jerusalem. Det har varit en hel del första gången i sommar. Under de två senaste veckorna har jag varit för första gången i Bryssel och för första gången i Paris och just nu är jag för första gången i Jerusalem. I morgon kommer jag för första gången att åka till Ramallah.

Det är ingen idé att börja rada upp första intryck. Jag kom i går kväll, och intrycken hittills är mest bara huvudvärk på hotellet – ett helt enastående trevligt hotell. Trådlöst internet i en lummig uteservering där världshistoriens godaste limonad serveras. Citron, mynta. Så där sur att nackhåret krullar sig, vilket är svårt, eftersom jag klippt mig oerhört kort. Finns inte mycket plats för nackhåret att krulla sig på.

Men bara själva grejen att sitta i en lummig servering vid Damaskusporten är märkvärdig. Mitt i världens mest omstridda, älskade, fruktade stad. Och så utanför, på gatan, finns Jerusalem. På riktigt. Ett märkligt intryck är den stenhårda uppdelningen av stan. Den gamla gränslinjen går inte långt härifrån. Väster om gränsen är alla plakat, reklamskyltar och butiksnamn på hebreiska. Några på ryska eller engelska. Så fort man kommer öster om gränsen är allt på arabiska. Vägarna har gropar och det är ostädat, stökigt, kaotiskt. Kommunen lär lägga ner en sjättedel på vägunderhållet i östra Jerusalem, jämfört med i västra.

Vi bor alltså i en arabisk stadsdel. I arabiska Jerusalem. Jag har under det senaste året ägnat oerhört mycket tid åt att lära mig arabiska. Men inte fan kan jag nån arabiska! I dag försökte jag beställa kaffe, och efter en längre tids planering formulerade jag min beställning. ”Sorry, Sir?” sa servitören. Det är rätt jobbigt att upptäckta att araberna inte fattar att jag talar arabiska när jag talar arabiska. Jag är i och för sig en överdängare i att böja svaga verb, men hittills har jag inte träffat någon som bett mig böja ”qala”. Jaja. Det kommer väl, inshallah.

Moskva. ”Ryssland är allt! Resten är inget! Ryssland är allt! Resten är inget!” Jag är på möte med oppositionsrörelsen Ett annat Ryssland och får illusioner skingrade. Mötet domineras av en grupp som kallas Nationalbolsjevikerna. Att de hör till den breda koalitionen mot Putin är ingen nyhet, men jag har inte tidigare fattat hur pass dominerande de är. Det är Nationalbolsjevikernas talkörer som dominerar, med extremnationalistiska slagord: Ryssland är allt, resten är inget. Det är Nationalbolsjevikernas argument som genomsyrar hela mötet: Putin och hans anhang säljer ut Ryssland åt väst. Ja, just det. Putinkritiken kommer så att säga från fel håll: de kritiserar honom för att vara för undfallande gentemot väst. ”Där sitter han i Tyskland och ger bort folkets egendom åt det utländska kapitalet”.

Det här är andra gången rörelsen demonstrerar i Moskva. Förra gången blev det kravaller. Ledarna greps, deltagarna misshandlades. Det är enorma mängder poliser på plats, men allt går fullständigt fredligt till. Polisen har stängt av stora delar av stan för att hindra folk från att komma till mötet. Vi är kanske tre-fyrahundra som tagit oss fram, och en femtio-hundra journalister i gula västar. Och så en miljon poliser med batonger. Metalldetektorer. Alla som vill till mötet visiteras.

Den enda bil som får komma fram, är en lastbil med högtalare som spelar upp hysteriska skratt. Bilen kör runt, runt torget där vi står. Tanken är väl, från dem som organiserat den här motmanifestationen, att skratten ska understryka det löjliga i att kritisera Putin, men högtalarbilen blir ett genomgående tema hos alla talarna: ja, där hör ni hur våra motståndare låter, och de beskyller OSS för att vara galna…

Det är en lång talarlista. Garri Kasparov, schackvärldsmästaren som uppfattas som rörelsens ledare, är på intet sätt huvudperson. Han talar som nummer tre, och håller ett ganska kort tal; får artiga applåder. Eduard Limonov, nationalbolsjevikernas ledare, möts av högljudda ovationer från sina unga anhängare som viftar med svarta flaggor med hammaren och skäran. Hans röst är hes och gäll, sönderskrikt eller sönderrökt. Han är författare och poet, och talar engagerat om hur byråkraterna blir feta av folkets olja, som de säljer för struntsummor till utlandet. ”Vårt namn är Eduard Limonov”, ropar hans anhängare. Några har hans symbol – en handgranat – intatuerade på sina armar.

Av talarna är det endast ett par som skulle kunna beskrivas som demokrater. Kasparov ser besvärad ut och deltar ganska halvhjärtat i ropen om att Ryssland är allt, resten är inget. De allra flesta representerar militanta organisationer på – ja, vete fan om det är höger- eller vänsterkanten, det är svårt att veta i Ryssland. De har ofta vänsteraktiga symboler, men hävdar ett extremt nationalistiskt program.

Ett par av talarna representerar de ”normala” demokratiska partierna, Högerunionen och Jabloko. Sansade, bildade människor. Vare sig Högerunionen eller Jabloko är medlemmar i den här yviga koalitionen, men de ger demonstrationen sitt stöd. Jag står mitt bland skinheadsen i nationalbolsjevikskocken och känner mig beklämd. En talare ropar från Kasparovs sida att vi kämpar för ett socialistiskt Ryssland, ett starkt Ryssland.

Nästan alla möten med Ett annat Ryssland har slagits ner med våld. I Moskva och S:t Petersburg i april, i Samara och Voronezj i våras. Häromdagen kunde mötet genomföras helt utan bråk i S:t Petersburg, och lika lugnt gick det till i går här i Mosksva. Någon i Kreml verkar ha lärt sig begreppet ”repressiv tolerans”. Genom att tillåta oppositionens möten blir de ointressanta. Genom att bekämpa mötena med våld skapas dynamik och martyrer. Mycket riktigt blir det ointressant för oss journalister att bevaka fredliga, tråkiga demonstrationer, och oppositionen kommer snart att börja bita huvudet av varandra och Putin och tystnadens Ryssland kommer att segra.

Moskva. Jag slinker in på en av Moskvas nattöppna bokaffärer. Jag tjusas alltid över att man här i Moskva nästan när som helst på dygnet kan köpa böcker, musik, DVD, pälsar, tandvård och korv. Man sitter hemma, och det är tråkigt på TV och man blir sugen på att läsa Agatha Christie eller Catullus eller Gorbatjovs funderingar om socialdemokratin som Rysslands framtid. Och klockan är över midnatt, man stoppar en bil och åker till Tverskaja och slinker in på bokhandeln Moskva. Och sen är det bara att shoppa loss. Umar Khayyam eller Pablo Coelho. Anna Politkovskaja eller Putins samlade verk. Det är ett utbud av en dundrande mångfald: billiga deckare, antikens poeter, azerbajdzjanska receptsamlingar, Karlsson på taket, Pettson och Findus, lyxinbundna biblar. Samhällskritik, konspirationsteorier, böcker om andra världskriget, böcker om tredje världskriget. Solzjenitsyn om judarna i Ryssland.

Det roliga är att det finns helt andra böcker om man går till en annan bokhandel. Ryssland saknar centralt bokdistributionssystem, så varje enskild bokhandel beställer själv in de böcker man vill ha.

Man kan gå till klubb Pirogi. Egentligen en klubb med pub och musik och stim och öl och dans, men i ett hörn av klubben säljs böcker, Putinkarikatyrer, gaytidskrifter, samlingar med Tomas Tranströmers dikter.

Eller till skivaffären Transylvania, också på Tverskaja, inne på en gård. Också en upplevelse av ett hisnande utbud av musik och video. Bergmans samlade verk. Italiens neorealism. Sufiska hymner och hårdrock, ryska schlagrar och filmmusiken ur Borta med vinden. Michael Jackson. Konsertvideor med Frank Zappa, japanska mangafilmer och hårdrocksmagasin. Och nattöppet. Att vandra hem i den heta Moskvanatten med en ljuv börda av Tatiana Tolstaja, Hot Fuzz, Boris Akunin och salta kringlor… Sannerligen är detta världens vidunderligaste stad.

Moskva. Hela världen vet att Ryssland går mot diktatur och förtryck. Tidningar stängs och oliktänkande mördas. Putin skramlar med kärnvapnen.

Ändå är det svårt att riktigt känna av förtrycket när man är här i Ryssland. I synnerhet om man minns hur det var på Sovjettiden, då människorna, till exempel, undvek att ha kontakt med utlänningar, av rädsla för att få problem med myndigheterna. Just rädslan är, i mitt tycke, det centrala i förtrycket. Ett förtryck som ingen fruktar är inget förtryck.

Det betyder inte att allt är lugn och gott här i Ryssland: det finns tvärtom ganska lite att glädja sig över, och utvecklingen går inte mot öppenhet och tolerans.

Det otäckaste är egentligen inte de beslut Putin och hans krets fattar. Putin har varit noga med att inte rota i grundlagen, och han har inte på något sätt instiftat lagar som minskar yttrandefriheten, rörelsefriheten, mötesfriheten. Men det finns en djup tradition i Ryssland av att vilja göra sig duktig inför överheten, och här uppstår det mesta av det otäcka. En demonstration i en provinshuvudstad, 200 deltagare med plakat som kritiserar Putin. Jag tror ärligt talat att Putin personligen skiter fullständigt i en sån manifestation. Men nånstans finns det en polismajor som vill göra sig duktig inför polisöversten som vill imponera på guvernören som definitivt vill gör sig till inför presidenten. Och så åker batongerna fram.

Samma med medierna. Putin behöver inte inrätta censur och stänga tidningar och TV-kanaler. Journalisterna får betalt per publicerad artikel och redaktörerna vill vara ägarna till lags, och ägarna vill inte stöta sig med politikerna. Skriver du arga, oppositionella artiklar får du ingen lön, skriver du snälla, krypande och lögnaktiga så får du betalt.

Det är viktigt att minnas att Ryssland nästan fullständigt saknar en tradition av oberoende medier. Pressen i Sovjet var sovjetisk, den underjordiska var antisovjetisk – men INTE oberoende. En journalist i dagens Ryssland kan välja att vara lojal och krypande, eller oppositionell och fördömande – men INTE oberoende. På Jeltsins tid ställde medierna villigt upp som ett instrument FÖR Jeltsin, MOT kommunisterna, men inte för oberoendet.

Det kan låta lite som den gamla vanliga visan i Ryssland: att ämbetsmännen är onda, och tsaren god. Att Putin i själva verket är snäll, medan byråkraterna och kapitalägarna är dumma. Men det är ju inget tvivel om att Putin låter det här förhållandet fortsätta. Putin skulle utan tvivel kunna stoppa de enfaldiga tillslagen mot oppositionens demonstrationer. Men han gör det inte, och visar därmed att han tycker det är rimligt att gå in med kravallpolis mot en handfull oppositionella. Han visar att han verkligen uppskattar guvernörens handlingskraft, hans polisöverstars och polismajorers professionalism.

Det otäcka, det som ännu inte hänt, men kanske kommer att hända, är att den här kryperihierarkien en dag kan kompletteras med en skräckhierarki. Om vi i dag ser polismajorer som vill fjäska för överheten, kanske vi snart kommer att se polismajorer som är rädda för överheten, och agerar som de gör av fruktan. Då är förtrycket ett riktigt förtryck.

Än är vi inte där i Ryssland. Nästan allt vi hör om övergrepp i det här landet kommer från ryska källor, ryska journalister, ryska politiker. Ryska medier innehåller bra mycket mer information, ifrågasättande och debatt än vad vi i utlandet tror. Ryssar kan resa hur fritt som helst i utlandet (Ja, bortsett från att vi i Europa bygger enormt krångliga visumregler för att hindra dem att komma hit, men det kan vi ju faktiskt inte beskylla Putin för). Vanliga tidningskiosker är fulla med utländska tidningar och tidskrifter, det finns inga begränsningar i tillgängligheten till internet eller satellitsänd TV och radio. Okej, sitter du i nån byhåla i Ural eller Kamtjakta är det inte så lätt att sticka runt hörnet och köpa The Economist, men majoriteten av Rysslands befolkning bor i stora städer, med full tillgång till internet och internationell press.

Och även om de ryska medierna är en sorglig syn – i mitt tycke framförallt på grund av ryska journalisters dåliga professionalism – finns det en mängd forum för yttrandefriheten, debatten, ifrågasättandet. Det har bildats diskussionsklubbar, teatern har fått en intressant ställning, det publiceras rätt mycket ifrågasättande litteratur.

Ryssland har inte tystnat. Trots allt.