Prat

Moskva. Jag slinker in på en av Moskvas nattöppna bokaffärer. Jag tjusas alltid över att man här i Moskva nästan när som helst på dygnet kan köpa böcker, musik, DVD, pälsar, tandvård och korv. Man sitter hemma, och det är tråkigt på TV och man blir sugen på att läsa Agatha Christie eller Catullus eller Gorbatjovs funderingar om socialdemokratin som Rysslands framtid. Och klockan är över midnatt, man stoppar en bil och åker till Tverskaja och slinker in på bokhandeln Moskva. Och sen är det bara att shoppa loss. Umar Khayyam eller Pablo Coelho. Anna Politkovskaja eller Putins samlade verk. Det är ett utbud av en dundrande mångfald: billiga deckare, antikens poeter, azerbajdzjanska receptsamlingar, Karlsson på taket, Pettson och Findus, lyxinbundna biblar. Samhällskritik, konspirationsteorier, böcker om andra världskriget, böcker om tredje världskriget. Solzjenitsyn om judarna i Ryssland.

Det roliga är att det finns helt andra böcker om man går till en annan bokhandel. Ryssland saknar centralt bokdistributionssystem, så varje enskild bokhandel beställer själv in de böcker man vill ha.

Man kan gå till klubb Pirogi. Egentligen en klubb med pub och musik och stim och öl och dans, men i ett hörn av klubben säljs böcker, Putinkarikatyrer, gaytidskrifter, samlingar med Tomas Tranströmers dikter.

Eller till skivaffären Transylvania, också på Tverskaja, inne på en gård. Också en upplevelse av ett hisnande utbud av musik och video. Bergmans samlade verk. Italiens neorealism. Sufiska hymner och hårdrock, ryska schlagrar och filmmusiken ur Borta med vinden. Michael Jackson. Konsertvideor med Frank Zappa, japanska mangafilmer och hårdrocksmagasin. Och nattöppet. Att vandra hem i den heta Moskvanatten med en ljuv börda av Tatiana Tolstaja, Hot Fuzz, Boris Akunin och salta kringlor… Sannerligen är detta världens vidunderligaste stad.

Moskva. Hela världen vet att Ryssland går mot diktatur och förtryck. Tidningar stängs och oliktänkande mördas. Putin skramlar med kärnvapnen.

Ändå är det svårt att riktigt känna av förtrycket när man är här i Ryssland. I synnerhet om man minns hur det var på Sovjettiden, då människorna, till exempel, undvek att ha kontakt med utlänningar, av rädsla för att få problem med myndigheterna. Just rädslan är, i mitt tycke, det centrala i förtrycket. Ett förtryck som ingen fruktar är inget förtryck.

Det betyder inte att allt är lugn och gott här i Ryssland: det finns tvärtom ganska lite att glädja sig över, och utvecklingen går inte mot öppenhet och tolerans.

Det otäckaste är egentligen inte de beslut Putin och hans krets fattar. Putin har varit noga med att inte rota i grundlagen, och han har inte på något sätt instiftat lagar som minskar yttrandefriheten, rörelsefriheten, mötesfriheten. Men det finns en djup tradition i Ryssland av att vilja göra sig duktig inför överheten, och här uppstår det mesta av det otäcka. En demonstration i en provinshuvudstad, 200 deltagare med plakat som kritiserar Putin. Jag tror ärligt talat att Putin personligen skiter fullständigt i en sån manifestation. Men nånstans finns det en polismajor som vill göra sig duktig inför polisöversten som vill imponera på guvernören som definitivt vill gör sig till inför presidenten. Och så åker batongerna fram.

Samma med medierna. Putin behöver inte inrätta censur och stänga tidningar och TV-kanaler. Journalisterna får betalt per publicerad artikel och redaktörerna vill vara ägarna till lags, och ägarna vill inte stöta sig med politikerna. Skriver du arga, oppositionella artiklar får du ingen lön, skriver du snälla, krypande och lögnaktiga så får du betalt.

Det är viktigt att minnas att Ryssland nästan fullständigt saknar en tradition av oberoende medier. Pressen i Sovjet var sovjetisk, den underjordiska var antisovjetisk – men INTE oberoende. En journalist i dagens Ryssland kan välja att vara lojal och krypande, eller oppositionell och fördömande – men INTE oberoende. På Jeltsins tid ställde medierna villigt upp som ett instrument FÖR Jeltsin, MOT kommunisterna, men inte för oberoendet.

Det kan låta lite som den gamla vanliga visan i Ryssland: att ämbetsmännen är onda, och tsaren god. Att Putin i själva verket är snäll, medan byråkraterna och kapitalägarna är dumma. Men det är ju inget tvivel om att Putin låter det här förhållandet fortsätta. Putin skulle utan tvivel kunna stoppa de enfaldiga tillslagen mot oppositionens demonstrationer. Men han gör det inte, och visar därmed att han tycker det är rimligt att gå in med kravallpolis mot en handfull oppositionella. Han visar att han verkligen uppskattar guvernörens handlingskraft, hans polisöverstars och polismajorers professionalism.

Det otäcka, det som ännu inte hänt, men kanske kommer att hända, är att den här kryperihierarkien en dag kan kompletteras med en skräckhierarki. Om vi i dag ser polismajorer som vill fjäska för överheten, kanske vi snart kommer att se polismajorer som är rädda för överheten, och agerar som de gör av fruktan. Då är förtrycket ett riktigt förtryck.

Än är vi inte där i Ryssland. Nästan allt vi hör om övergrepp i det här landet kommer från ryska källor, ryska journalister, ryska politiker. Ryska medier innehåller bra mycket mer information, ifrågasättande och debatt än vad vi i utlandet tror. Ryssar kan resa hur fritt som helst i utlandet (Ja, bortsett från att vi i Europa bygger enormt krångliga visumregler för att hindra dem att komma hit, men det kan vi ju faktiskt inte beskylla Putin för). Vanliga tidningskiosker är fulla med utländska tidningar och tidskrifter, det finns inga begränsningar i tillgängligheten till internet eller satellitsänd TV och radio. Okej, sitter du i nån byhåla i Ural eller Kamtjakta är det inte så lätt att sticka runt hörnet och köpa The Economist, men majoriteten av Rysslands befolkning bor i stora städer, med full tillgång till internet och internationell press.

Och även om de ryska medierna är en sorglig syn – i mitt tycke framförallt på grund av ryska journalisters dåliga professionalism – finns det en mängd forum för yttrandefriheten, debatten, ifrågasättandet. Det har bildats diskussionsklubbar, teatern har fått en intressant ställning, det publiceras rätt mycket ifrågasättande litteratur.

Ryssland har inte tystnat. Trots allt.

Moskva. Jag ska till fyrtiosjunde skatteinspektionens avdelning för fysiska personer. I själva kassahallen finns bara avdelningen för juridiska personer, och jag frågar en dam, som läser en roman samtidigt som hon talar med en väninna i telefon, om råd.

– Ni måste till fjärde kansliavdelningen, kvittrar damen. – Det är på andra sidan vägen, femte våningen.

Skattemyndigheten i Moskva är en hel liten stad i utkanten av Moskva. Det är en ganska nybyggd och ljus anläggning, rymlig och funktionell – de har till och med kölappar där, vilket för alla oss ryska-kö-veteraner känns både enastående och lite tråkigt. Förut frågade man rakt ut i luften: vem är sist? Och så visste man precis vem man hade före sig. Och när nästa kom in och ropade: vem är sist, så svarade man ”ja”. Kölappar är naturligtivs bekvämt på alla sätt, men känns lite för vanligt.

På vägen ut och över vägen och in i byggnaden på andra sidan har jag naturligtvis blandat ihop siffrorna och ger mig ut för att leta efter femte kanslivadelningen på fjärde våningen. Och stiger av hissen – snygg, modern hiss. Två identiska skattedamer åker med samma hiss och stiger av på samma våning och försvinner bakom en strängt tillträde förbjuden-dörr. Jag går fram i en krökt korridor. Korridoren svänger starkt åt vänster. Inga dörrar, utom några med plomber på, och så den strängt tillträde förbjudna dörren. Korridoren tar inte slut, och jag känner mig som en guldfisk i en skål. Det är en ändlös, cirkelrund, korridor, uteslutande designad för att skapa panik. Passande i ett skattekontor.

Jag testar femte våningen. Lågt i tak. Mörkt – det finns inga fönster. Omedelbart utanför hissdörren står en massa kvinnor och väntar vid ett bord med en herre i grön uniform och ett stort anteckningsblock. Jag går förbi alla kvinnorna fram till vakten och frågar om det här är fjärde kansliavdelningen. Ja.

Jag lägger fram mitt ärende till vakten, väl medveten om att han inte har en aning om vart jag ska. ”Ni måste ringa till sekretariatet”, säger vakten och ger mig ett telefonnummer. Jag ringer. Lägger fram mitt ärende inför sekretariatet. Ni måste kontakta kansliadministrationen”, säger damen som svarar. Kansliadministrationen svarar, synnerligen tjänstvilligt, att visst, det är vi som handlägger de här ärendena, men ni måste lämna in er ansökan i lucka 26, i kassahallen på fyrtiosjunde skatteinspektionen. Det är tvärs över vägen, andra våningen, bredvid matsalen. Jag lämnar fjärde kansliavdelningen, och alla kvinnorna ser avundsjukt på mig, när jag går därifrån.

Det visar sig att lucka 26, det är just där damen med romanen sitter. Hon lägger ifrån sig luren och tar emot mina papper. Kollar att allt är på plats och säger: ja, då skickar vi ett besked när handläggningen är klar. Jag frågar om jag får ett kvitto eller ett diarienummer eller nåt sånt. Nej, säger hon. Sånt ger vi inte ut. Blir det några problem får ni väl komma tillbaka.

Nånting är trasigt i mig. Jag tycker inte om sånt som är gott.

Vin. Jag kan inte förstå tjusningen i vin. Det smakar beskt och surt och otäckt. En gång var jag på en reportageresa, där min fotograf blev så chockad av det här, att han tappade skärpan i golvet så att den gick i tusen bitar. Kan någon ärligt säga att det är godare med vin än med hemkokt svartvinbärssaft?

Choklad. Ointressant. Kladdigt och lite kväljande.

Krämiga bakelser. Svindlande läbbigt.

Kaffe. När det finns te? Å andra sidan är det påste som säljs på normala kaféer värre än kaffe, så då måste man ju sitta och pina i sig kaffe i stället för att låta sig bli förolämpad av pseudo-te.

Jag har först på sista tiden börjat förstå att det här handlar om ett slags fysisk defekt, ungefär som färgblindhet eller oförmåga att höra vissa frekvenser av ljud. Det är som om jag vore smakblind, att jag inte tar in just de där undersköna smakfrekvenserna som alla andra hänförs av.

Problemet med allt det här, är ju att det är ganska socialt traumatiserande. Man SKA ha ett favoritvin och man SKA förstå sig på whisky. Själva definitionen av att njuta av livet är att sitta och låta nåt dyrt och sofistikerat rulla runt i munnen. Men jag svårt att lyckas övertyga mig om att vägen till livsnjutning ligger i att sitta med munnen full med rutten saft och riktigt låta sig hänföras.

Intressant är också, att de gånger jag har erkänt den här defekten, så brukar det väcka djup oro och misstämning i omgivningen. Ovannämnde fotograf försökte under hela den ganska långa reportageresan missionera vinets evangelium för mig, men det var ju rätt meningslöst. Jag kan förstå att människor kan bli lite besvikna om de bullat upp med nåt riktigt riktigt fint att bjuda på, och så föredrar jag vanligt vatten. Normalt brukar jag försöka slingra mig runt problemet med att hänvisa till att jag framför motorfordon.

Men underligt är det. Men om några månader är vinbären mogna i stugan, och då fan ska jag koka saft så det räcker hela vintern.

Det dog en duva en gång när jag åt pizza.

Duvan flög in mot pizzeriafönstret precis när jag tagit en stor tugga. Där sitter jag på en pizzeria av tristaste slag med munnen full av degig pizza och precis utanför mig ligger en duva och flaxar hjälplöst.

En annan duva landar intill den skadade. Den skadade duvan verkar lugna ner sig.

Jag sväljer.

Det är som om duvans kompis säger: ta det lugnt, ta det lugnt. Försök komma på fötter. Såna där grejer händer ibland – det kallas glas. Det är obegripligt.

Och den skadade duvan kommer på fötter. Vinglar. Stannar upp. Sträcker lite på vingarna. Duvans kompis, utgår jag från, kommer med uppmuntrande tillrop: bra! bra! Ha inte för bråttom. Ta det lugnt.

Duvan verkar komma till sans. Jag tror jag vet hur den känner det: jag föll ner från en al när jag var liten och tappade fullständigt andan. Jag glömde hur man gör när man andas. Jag minns den underliga blandningen av förvirring och medvetande: här ligger jag och är förvirrad. Vad konstigt att jag inte andas.

Duvan gör ett par små hopp, och precis då kommer en pizzabudbil och kör över den. Jag tror fan han siktade. Det enda som verkar leva är ena vingen som flappar mot asfalten. Duvans kompis skrämdes bort av bilen. Jag äter upp pizzan.

”Öst tar över Eurovisionsschlagerfestivalen”

Det spelar uppenbarligen ingen roll hur många Berlinmurar som rivs, och hur många västallianser som Ungern och Estland går med i: de är för alltid dömda att vara ”Öst”. Av de tio länder som i går kvalificerade sig för melodifestivalen är åtminstone hälften Natoländer, och samtliga utom Vitryssland och Serbien höggradigt intresserade av att komma med. De flesta är medlemmar, eller kandidater, till EU – utom då möjligen Vitryssland igen.

Det är kanske här som det riktigt intressanta med eurovisonsschlagerfestivalen ligger. Här avslöjas så oerhört tydligt Europas alla EGENTLIGA gränser. Här finns det självgoda Norden som alltid röstar på varandra. Här finns de oengagerade stormakterna Tyskland-Frankrike-Storbritannien som aldrig tar tävlingen på allvar. Har finns de löjliga ex-jugoslaviska eller ex-sovjetiska staterna och de löjliga småstaterna i söder – typ Malta och Cypern. Och, som sagt, spelar ingen roll hur många murar som rivs, när järnridån är en hjärnridå.

Jag stavar ganska bra. Framförallt tycker jag det är tröttsamt med stavfel. Det finns nog ett och annat stavfel och språkfel här, men jag ids sällan rätta dem. Men normalt irriterar jag mig oerhört på förargliga stavfel. Men lika mycket irriterar jag mig över beskäftiga rättstavningsprogram. Jag har nyss skrivit ett e-brev, och i e-postprogrammet finns en rättstavningstjänst. Felstavade, främmande ord, stryks under med rött. Två ord är just nu markerade, och det finns inget jag kan göra för att rätta stavningen:

Klimathot.

Provrökte.

Däremot hade programmet inga problem med

Pojkfotbollsfarsa.

Hälsofjompig.

Fullkornsfascister.

Vad är det för konstigt rättstavningsprogram som inte känner igen ordet ”klimathot”, men sväljer ”fullkornsfascister” utan att blinka? Är det ett budskap från våra egentliga härskare?

Det viktiga för makthavare är att se till att undersåtarna glömmer det förflutna. I Sovjet var makten över det förflutna avgörande för att partiet skulle kunna behålla makten över nutiden. Historien definierade nutiden. Hela Sovjet byggde på en föreställning om att det fanns absoluta historiska sanningar: revolutionen var ren, segern över nazisterna ädel. Det fanns inga gråskalor. Makthavarna såg noga till att det inte fanns några gråskalor.

Det fanns bara segrar. Segrar på väg mot den yttersta segern: kommunismen. Den paradisvision som var historiens slutpunkt. Vägen dit var kantad med de sovjetiska segrarna. Skulle dessa segrar ifrågasättas, så skulle hela visionen rasa.

Det sorgliga i det hela, är att Ryssland så till den grad vant sig vid myterna om de rena och ädla segrarna, att det än i dag är fullständigt omöjligt för landet att komma loss ur de här vanföreställningarna. Revolutionen har väl i och för sig tappat sin glans, men redan Jeltsin satsade stora resurser på segern över nazismen som ett sätt att skapa nationell samling. Inför 50-årsfirandet 1995 byggdes en fullständigt ofattbart stor minnespark alldeles utanför centrum. Enorma statyer som skildrar segern, hedrar offren, hyllar hjältarna. Jeltsin flyttade fokus på segerdagsfirandet. Under Sovjet var det kommunismen och partiet som stod i centrum. Jeltsins propagandister lät lyfta fram veteranerna. Segerdagen blev en dag för att hylla den nationella enighet som besegrade inkräktarna. Nationell enighet och de enskilda soldaternas hjältemod – det var Jeltsinerans förklaring till segern. Att tala om de ryska soldaternas övergrepp i Tyskland blir omöjligt – det skulle splittra nationen och förolämpa veteranerna. Att tala om icke-angreppspakten med Hitlertyskland är omöjligt. Att tala om angreppet på Finland, annekteringen av de baltiska länderna – allt det blir omöjligt, eftersom Ryssland så hårt har satsat på att skapa hjältar åt sitt land. Ryssland har gjort sig självt till slav under sina egna myter.

Brecht skriver i ett drama: ”Ve det land som har hjältar! Nej! Ve det land som behöver hjältar!”