Moskva. Jag ska till fyrtiosjunde skatteinspektionens avdelning för fysiska personer. I själva kassahallen finns bara avdelningen för juridiska personer, och jag frågar en dam, som läser en roman samtidigt som hon talar med en väninna i telefon, om råd.
– Ni måste till fjärde kansliavdelningen, kvittrar damen. – Det är på andra sidan vägen, femte våningen.
Skattemyndigheten i Moskva är en hel liten stad i utkanten av Moskva. Det är en ganska nybyggd och ljus anläggning, rymlig och funktionell – de har till och med kölappar där, vilket för alla oss ryska-kö-veteraner känns både enastående och lite tråkigt. Förut frågade man rakt ut i luften: vem är sist? Och så visste man precis vem man hade före sig. Och när nästa kom in och ropade: vem är sist, så svarade man ”ja”. Kölappar är naturligtivs bekvämt på alla sätt, men känns lite för vanligt.
På vägen ut och över vägen och in i byggnaden på andra sidan har jag naturligtvis blandat ihop siffrorna och ger mig ut för att leta efter femte kanslivadelningen på fjärde våningen. Och stiger av hissen – snygg, modern hiss. Två identiska skattedamer åker med samma hiss och stiger av på samma våning och försvinner bakom en strängt tillträde förbjuden-dörr. Jag går fram i en krökt korridor. Korridoren svänger starkt åt vänster. Inga dörrar, utom några med plomber på, och så den strängt tillträde förbjudna dörren. Korridoren tar inte slut, och jag känner mig som en guldfisk i en skål. Det är en ändlös, cirkelrund, korridor, uteslutande designad för att skapa panik. Passande i ett skattekontor.
Jag testar femte våningen. Lågt i tak. Mörkt – det finns inga fönster. Omedelbart utanför hissdörren står en massa kvinnor och väntar vid ett bord med en herre i grön uniform och ett stort anteckningsblock. Jag går förbi alla kvinnorna fram till vakten och frågar om det här är fjärde kansliavdelningen. Ja.
Jag lägger fram mitt ärende till vakten, väl medveten om att han inte har en aning om vart jag ska. ”Ni måste ringa till sekretariatet”, säger vakten och ger mig ett telefonnummer. Jag ringer. Lägger fram mitt ärende inför sekretariatet. Ni måste kontakta kansliadministrationen”, säger damen som svarar. Kansliadministrationen svarar, synnerligen tjänstvilligt, att visst, det är vi som handlägger de här ärendena, men ni måste lämna in er ansökan i lucka 26, i kassahallen på fyrtiosjunde skatteinspektionen. Det är tvärs över vägen, andra våningen, bredvid matsalen. Jag lämnar fjärde kansliavdelningen, och alla kvinnorna ser avundsjukt på mig, när jag går därifrån.
Det visar sig att lucka 26, det är just där damen med romanen sitter. Hon lägger ifrån sig luren och tar emot mina papper. Kollar att allt är på plats och säger: ja, då skickar vi ett besked när handläggningen är klar. Jag frågar om jag får ett kvitto eller ett diarienummer eller nåt sånt. Nej, säger hon. Sånt ger vi inte ut. Blir det några problem får ni väl komma tillbaka.