Tankar och tänkande om världen och värden
I går hade jag inte tid att springa, tyvärr, men i dag kom jag ut. För första gången sen jag startade i förra veckan var det soligt. Soligt och ganska kallt. Det var mysigt att se solen i grantopparna, och att kunna märka när man började springa tillbaka i rundan – plötsligt hade jag solen i ansiktet.
Tiden – som i förrgår. Inget ont någonstans.
Enköping. Brödet blev riktigt lyckat tycker jag. Så här såg det ut när det just kommit ut ur ugnen:
Nu har brödet fått svalna lite, och jag har ätit ett par första skivor med smööör. Jag konstaterar att det är väldigt mustigt och med en härligt knaprig brödskorpa, men att det skulle kunnat ha haft lite mer sälta. Jag tycker att det blev ganska snyggt bröd.
Brödet blev luftigt och saftigt, med stora ”pipor”. Jag är särskilt nöjd med den frasiga brödskorpan, men hade, som sagt, gärna haft det aningen saltare. Det känns väldigt lantligt och ursprungligt på något vis, och så är jag lite svag för det ganska ruffa utseendet, lite knöligt och mjöligt så där. Och det gick riktigt bra att pillra loss brödet från korgarna.
Enköping. Som jag skrev för några veckor sen har jag tagit upp ett gammalt ämne: brödbak. För tjugo år sen experimenterade jag en massa med surdeg, och nu har jag testat att göra vildjäst. Jag VET att det är lite övertrendigt att hålla på med krångliga bröd, men det kan inte hjälpas – jag ska trendkompensera genom att börja göra otrendigt kokkaffe och dricka på fat. Eller nåt.
Huschomhelst: baka på vildjäst är inte scones precis. Det tar en vecka att göra jästen, och ett par, tre dagar att sätta degen. Men nu väntar brödet på att åka in i ugnen. Jag gjorde ett misslyckat försök utifrån ett recept på http://paindemartin.blogspot.com/2007/09/kanske-det-allra-godaste.html . Den gången funkade det inte. Receptet stämde, men det stod inte att man bör ha jäsdegen i en täckt burk, så när jag gjorde bakade förra gånge torkade degen helt enkelt ihop. Men det här gick ju att korrigera, och nu ser allt finemangt ut. Tänkbar felkälla den här gången: otillräckligt mjölade brödkorgar.
I går hade jag en vilodag. Jag ska försöka springa i två dagar, vila en, springa två och så vidare. I alla fall de första veckorna. Målet är att så småningom komma tillbaka till att springa milen, och i så fall på under en timme.
I förrgår sprang jag på en eländig tid, i dag var tiden lite mindre eländig. Löpspåret är fortfarande ganska tungsprunget med löst packad snö, men inte lika illa som i tisdags, då det var nysnö. Träningsvärken är praktiskt taget helt utplånad – jag har en liten punkt på övre delen av vänstra vaden som värker, men efter några hundra meter gör det inte ont längre. Det går framåt.
Nysnö är mycket roligare i utförsbacken än i löpspåret. Dagens runda gick rentav långsammare än i går, eftersom det var slitigt att springa i fem centimeters nysnö större delen av rundan. På sätt och vis lite romantiskt att springa i orörd nysnö, men definitivt tyngre. I varje fall skyller jag den fantastiskt långsamma tiden på det. På en del av sträckan hade onda människor gått i skidspåret. Även om jag själv inte blir drabbad av sånt, så blev jag upprörd: man går inte i skidspår! Man klottrar inte på kyrkor, man bajsar inte i postlådor (eller i trappuppgångar heller, förresten), och man går inte i skidspår.
På plussidan ska nämnas att träningsvärken håller på att ge med sig. Det är ändå ganska skönt att veta, att det bara tar en vecka efter ett så här långt träningsuppehåll för kroppen att anpassa sig till de nya ansträngningarna.
Fort går det ju inte. I morse tog jag tid första gången, och Gud förbjude att någon får reda på att jag springer 4,6 km på 35 minuter! Men jag är ändå rätt belåten med att jag kommer ut, fast musklerna värker och jag hellre skulle kunna sitta och slöa. Det är i dagarna faktiskt exakt fem år sen jag överhuvudtaget började springa, i Kosovo, och jag minns att träningsvärken gick över ganska snabbt. Då hade jag inte sprungit på tjugo år, nu har jag ju bara gjort ett uppehåll på femton månader.
Däremot framstår det som ett mysterium för mig alla dessa människor som talar om att löpningen är så njutbar. Jag lyckas inte njuta av att ha ont och bli svettig, men jag kanske är lite konstigt på det viset. Jag är rätt nöjd och belåten när jag kommit hem och duschat. Det är enormt skönt.
Enköping. I morse hörde jag talgoxen. Det är nog det allra första vårtecknet: att talgoxarna börjar sjunga när julmörkret skingrats. Till yttermera visso var det inte den trista gnälliga-såg-sången, tii-taa, tii-taa, utan den tjusiga ti-ti-taaa. Livet är fullt av njutningar.
Enköping. Någon taskigt pottränad Enköpingsbo har fått för sig att mitt trapphus är en lämplig toalett. Det luktar ganska illa, trots att ytterdörren är ställd på glänt.
Ett ljus i mörkret är att fekalierna raskt städats bort av Enköpings hyresbostäders personal, som offrat en lördagssovmorgon för att sanera resultaten av packade djälva fyllskallars bristande slutmuskelkontroll.