Fort går det ju inte. I morse tog jag tid första gången, och Gud förbjude att någon får reda på att jag springer 4,6 km på 35 minuter! Men jag är ändå rätt belåten med att jag kommer ut, fast musklerna värker och jag hellre skulle kunna sitta och slöa. Det är i dagarna faktiskt exakt fem år sen jag överhuvudtaget började springa, i Kosovo, och jag minns att träningsvärken gick över ganska snabbt. Då hade jag inte sprungit på tjugo år, nu har jag ju bara gjort ett uppehåll på femton månader.
Däremot framstår det som ett mysterium för mig alla dessa människor som talar om att löpningen är så njutbar. Jag lyckas inte njuta av att ha ont och bli svettig, men jag kanske är lite konstigt på det viset. Jag är rätt nöjd och belåten när jag kommit hem och duschat. Det är enormt skönt.