Prat

Det är nästan svårt att första grönskan hemma efter två veckor i torka och hetta. Gräsmattan i stugan är groteskt oklippt, och doften av våt skog fyller alla sinnen. Smoggen i Moskva känns som en mardröm, när den klara och lite knapriga luften i Roslagsskogen slår emot en.

Jag och Maria gick och spanade efter svamp utan större framgång, men ett par björksoppar, några smörsoppar och en röksvamp hittade vi i alla fall. Dem åt vi upp i form av en liten stuvning.

Och nu öser regnet ner över stugan. Granmörker och regnmörker. I skogen står höstmörkret och kickar på startpedalen. Det är ljuvligt.

Moskva. Sista dagen innan jag åker hem; sista brevet till Sverige. Det ska bli skönt att åka hem. Moskva har varit en tung stad den här gången. Jag kommer att bli gripen av miljöpolisen på grund av alla kolmonoxidpartiklar och benspyren i min utandningsluft. När jag åker till sommarstugan kommer Forsmark att notera höjd bakgrundsstrålning och beordra evakuering, och där sitter jag och glöder i augustinatten som en kräftlykta.

SVT ville ha inslag, men jag tackade nej, inte så mycket för att jag inte ville, utan för att det inte skulle vara möjligt att hinna. Gammal sovjetisk tystnadskultur har fått ett love child med nyimporterade idéer om Corporate Information Management, och en rent fånig tillståndskarusell skulle behöva dras igång för att få gjort det jobb som redaktörerna efterlyste.

I stället gick jag till ett nytt favvoställe i Moskva: Apotekarträdgården. Moskvas första botaniska trädgård, bakom Sklifosovskij-sjukhuset, nära metrostationen Prospekt Mira. Parken grundades i början av 1700-talet för odling av läkeörter. Sedan blev det en botanisk trädgård, och sedan försvann den ur sikte för vanligt folk. För några år sen öppnades anläggningen igen, som en liten grön lunga, mitt i stenstaden. Tack, Christina, för tipset!

Fast parken var stekhet och uttorkad, var det en skön känsla att sitta bland grönskan och se andra människor koppla av. En senig och brunbränd gammal parkarbetare gick och vattnade växter som skrek av törst.

Fortfarande är det inte många Moskvabor som har upptäckt den här lilla oasen, men en och annan moskovitisk lattemamma kan man upptäcka här och där.

Det är sista kvällen i Moskva, och jag har gjort allt som ska göras. Meteorologerna hotar med vindkantring, och smog redan i morgon igen. Men nu åker jag hem, och Moskva tar avsked av mig med en storartad himmel utanför mitt köksfönster.

Moskva. Jag var till Izmailovskij park och köpte en del smågrejer åt kompisar. Smoggen är borta, Moskvaluften klar som, ja, korvspad. I stället för brandrök fick vi den vanliga gasblandningen som åtminstone är nästan genomskinlig. Det är fortfarande hemskt varmt, och det var skönt att komma hem till luftkonditioneringen och dåsa. Men så känns det ändå lite trist att vara inomhus, och jag ger mig ut och vandrar i natten; går ner till bron och ser hotell Ukraina krypa som en jättekobra längs flodkajen, med sitt huvud höjt för att hugga.

På vägen tillbaka går jag en omväg, över Ukrainskij Bulvar, som pyntats med fontäner i en lite kitschig stil. Överallt sitter par och njuter av att kunna vara ute i en sammetslen sommarvärme, utan rök. Utan den skrämmande känslan av ett slags tyst apokalyps.

Kanske är det över, kanske är det bara en paus – meteorologerna varnar för att vindarna ska vända igen, och kanske är smoggen över oss redan i morgon. Men i kväll är kvällen mild och mjuk.

Moskva. Jag går till Eremitageparken, en härlig oas centralt i Moskva. Jag har filmat i dag, och satt ganska länge i redigeringen. Att fira ett fullbordat inslag med en liten kvällsutflykt kändes rätt, i synnerhet som det i dag är fint väder: det blåser en frisk västan, och eftersom det är i öst och sydöst som det brinner är himlen klar. Ja, ganska klar.

En kväll utan rök! En varm sommarkväll – det är ju fortfarande ohyggligt hett – och Moskvaborna skyndar ut för att äntligen slippa sitta inomhus. Eremitageparken är full med ungdomar som sitter och njuter av något som liknar verklighet. På restaurangen Tjajkhana No 1 kan man dricka grönt te och äta turkiska sötsaker: tjak-tjak, chvorost, pachlava och de som inte är mätta på rök sitter på mjuka kuddar och puffar på vattenpipor. Det är gott att må bra.

I Eremitageparken står en dam och säljer hemgjorda mjukisdjur. Det här tyckte jag var fint:

Moskva. I dag var himlen nästan klar. Det har börjat blåsa från Väst, där det nästan inte brinner, och det kom till och med ett litet regn. Himlen svartnade och det började blåsa, och det kändes som om det riktigt laddade upp till en riktigt urladdning. Och så kom ett regn på fyra droppar som bara fräste lite i asfalten och förångades. Hopplöst.

Dock ska jag inte klaga på att det är lite klarare i dag. Det är enormt skönt att slippa brandoset – hettan räcker alldeles utmärkt som plåga.

Moskva. Varje nyhetssändning inleds med ord om de framgångar räddningstjänsten haft i kampen mot bränderna. ”Jämfört med i går har antalet brandhärdar halverats”. Så säger de varje dag, och ändå brinner det.

Det kan till och med hända att det stämmer: två brandhärdar har förenats till en – alltså är det hälften så många. Fast dubbelt så stor. Men det berättar de inte. Kanske är det så att de ryska medierna egentligen försöker berätta sanningen, men utan att falla in i en katastrofretorik – det tidiga nittiotalet var fullt av alarmistnyheter om epidemier, brottsvågor, katastrofer och mygel, och effekten liknade mer våldsspekulation än sanningspatos. Kanske vill man undvika att jaga upp känslorna och skapa panik.

Men effekten är att alla de som tittar på TV och vill höra hur det är, upplever att makthavarna håller tyst om det verkliga läget. Och så söker man sig till andra informationskanaler.

Och de finns. Framförallt myllrar det nu om bloggar som kartlägger och beskriver läget i bränderna. Och där kan man finna exakta och detaljerade data och fakta. Men lika ofta kan man finna rena fantasier, lögner och skamlös propaganda. Och det är fullständigt hopplöst att orientera sig: häromdagen publicerades ett blogginlägg där en anonym läkare vittnade om att läkarna fått instruktioner om att INTE rapportera dödsfall som kopplade till röken och hettan. Och inlägget har nu kommit vidare till internationella nyhetsbyråer och har nu publicerats i till exempel svenska tidningar – trots att ingen vare sig kunnat eller försökt kontrollera om uppgifterna stämmer.

Och det uppstår också diskussioner kring de dödstal som publicerats: ännu är antalet dödsoffer i bränderna officiellt 52. Men det rör alltså endast dem som dött i bränderna. Brunnit inne. Några siffror på hur många som dött i sjukhus av hettan har inte publicerats, även om myndigheterna medgivit att dödstalen är dubbelt så höga som en ”normal” sommar.

Och över Moskva hänger rökmolnen kvar. Och det alla väntar och hoppas på är västliga vindar, och snälla, snälla, lite av det där regnet som faller över Sverige.

Planeten Moskva. Solen här är röd, precis som på planeten Krypton, Kal-Els hemplanet. Som alla vet skickade hans far honom till jorden strax innan planeten exploderade. På Jorden blev han känd som Stålmannen.

Planeter med röda solar har ett fruktansvärt hårt klimat, mycket varmare än vad som någonsin upplevts under Jordens gula sol. En vit, tung himmel och en atmosfär med mycket lägre syrehalt.

Om en vecka lämnar jag den röda solens land, och reser hem. Ser fram emot superkrafterna.

Moskva. Röken ligger fortfarande tät, och den ryska bloggosfären börjar kristalliseras kring två teman: hur man skyddar sig från röken och vems fel är det att det brinner.

Bränderna har hållit på i flera veckor och trots att nyhetssändningarna varje dag inleds med orden ”Bränderna i centrala Ryssland minskar i omfattning…”

Det här, kan man säga, ligger helt i linje med de två ur-frågorna i rysk politisk debatt sedan århundraden: ”Vad måste göras?” och ”Vem bär skulden?”

Bloggaren Top-Lap skriver om att det en gång fanns ett fungerande brandförsvar i Ryssland. Sovjetmyndigheterna höll hård kontroll över att det i varje by skulle finnas en underhållen branddamm, brandklocka och brandhinkar. ”När det brann skickade man bud till grannbyn, brandsoldaten hängde på sig uniformen, tog cykeln och två hinkar och gav sig av för att släcka.”

Inlägget, med rubriken ”Vet ni varför det brinner?” är en ren katalog över ryska svordomar. Författaren, Aleksandr Potjkov, har blivit enormt uppmärksammad för sitt inlägg och sitt ursinniga angrepp på det Ryssland som vuxit fram efter Sovjet. ”Ge tillbaks min larmklocka!!!” röt han. Och – tänk – Putin personligen kommenterade inlägget genom att beordra fram en larmklocka till byn, 15 mil väster om Moskva. Där det just inte brinner.

Hur som helst har bloggaren Top-Lap fångat upp en känsla av missnöje, och åtskilliga andra bloggare manar nu till demonstrationer och protestaktioner mot makthavarna. Fast det är knappast troligt att någon orkar samlas för massmöten i hettan och röken.

Den andra strömfåran i den ryska bloggströmmen handlar om hur man skyddar sig. Bloggare tipsar om hur man gör en ”folk-luftkonditionering” – man tar femton pet-flaskor med vatten, fryser ner och ställer framför en vanlig fläkt. Myndigheterna ger officiella instruktioner: drick mycket, avstå från alkohol och tobak, stanna inomhus och undvik kläder i syntetmaterial, undvik fysisk ansträngning och avstå från deltagande i massdemonstrationer mot de skyldiga till bränderna.