Prat

Mitt jobb är att möta folk i östra och södra Ukraina, prata med politiker och aktivister och journalister och näringslivsfolk. Ibland sitter vi på ett fik en tre-fyra människor och diskuterar vad Europa är och vad integrering innebär – Ukraina har alltid varit en del av Europa. Hur kan man integrera något som redan är en del av det som det ska integreras med. Hur integrerar man ett äpple med ett äppelträd? I andra sammanhang sitter vi och är viktiga och har slips och byter visitkort. Och någon gång har det hänt att jag fått stå på scen och köra Stand-Up Europropaganda inför en arg folkmassa. Härligt.
Inom parentes kan vi säga att det här är det roligaste jobb som finns. I hela världen.
Och nu har jag just kommit tillbaka från en sådan här resa: Sumy och Tjernihiv. Två städer norr och nordöst om Kiev. Jag hyrde en bil, bad om en GPS, knappade in adressen till Sumy och fräste i väg.
Det är fullkomligt underbart att köra ut på landet så där. Höstfärgerna, små städer och kyrkor… Det är något oväntat bakom varje kurva.
Nu är det bara det att vägarna i Ukraina är nästan helt utan kurvor. Evighetslånga raksträckor, där man snabbt vänjer sig vid att INTE hålla blicken långt fram, utan att titta på vägen omedelbart framför bilen för att undvika avgrundsdjupa hål i asfalten. Men det verkar inte finnas älg i Ukraina, så jag har överlevt, även om jag inte sällan kört så det slagit gnistor i underredet när vägen tvättbrädnat till oigenkännlighet.
Så åkte jag till Sumy. Omväxlande på riktigt god väg, omväxlande genom byar med höns och kor längs vägrenen och på långa sträckor – vägbeläggning som skulle få stöddämparingenjörerna att gråta om de visste vad deras bilar utsätts för. Men jag kom fram. Lät mig intervjuas i läns-TV, träffade folk, sov på hotell, åt frukost och så var det dags att resa till Tjernihiv. 340 kilometer sa GPSen. Tre timmars resa, lovade den. Och så iväg.
Vägarna var lite bättre åt det där hållet och det såg bra ut. Jag skulle vara framme i Tjernihiv lagom till lunch. Raka spåret.

Men spåret visade sig rakare än vad jag kanske hoppats på. Jag började roat konstatera att jag antagligen åkte på genvägar, endast kända av GPS. Små byvägar. Idylliskt. Raka vägen.

Vägen blev ännu smalare. Men mindre väg. Fortsätt rakt fram 11 kilometer. Jaha.

Så var det inte asfalt på vägen längre. Det gjorde inte så mycket, för asfalten var knölig och obekväm och det kändes lite mysigt att åka på grusväg och liksom överlista Svensson som kör där på sin autostrada. Jag och GPSen vet bättre.

Men när det inte var grus längre, utan geggamojja blev körningen lite tröttsam. Djupa, vattenfyllda gropar i vägen kändes inte lockande, och i de flesta fall kunde jag köra vid sidan om vägen. Men i något fall var det bara att gå ut och spana – finns det botten i det där hålet? Kommer jag igenom med en Seat Ibiza? Notera också att vi befinner oss LÅNGT från närmaste mobiltäckning. Rakt fram, sa GPSen.

Det där talesättet: ”vart tog vägen vägen?” förverkligades i hela sin längd. Jag är, inser jag, ute och åker på en åker.

GPSen envisas – RAKT FRAM. Vägen förvärrades nu rätt dramatiskt, och när GPSen föreslog att jag skulle ta mig över floden Desna vid ett VADSTÄLLE så bestämde jag mig för att nu fick det faktiskt vara nog. Medan GPSen allt mer högljutt manade till u-sväng började jag spana efter bebyggda trakter och hittade så småningom fram till en by med en kyrka där jag kunde falla till marken och tacka skaparen av asfalt för att hon skapat asfalt. Jag befann mig i trakten av Gaj kyrkby. Tror jag.

Sedan var det bara rakt fram till Tjernihiv. GPSen surade hela resten av resan.

Ja, och när jag var fram och checkade in på hotellet, så möttes jag av det här:

Just nu försöker demokratins fiender formulera en ”kålsuparteori” vad gäller Ukraina. Aftonbladet körde nyligen en artikel om tidningen Vesti, som utsatts för en räd av den ukrainska säkerhetstjänsten. Chefredaktören citerades: ”Det pågår en putinifiering av Ukraina”.
Det här är ganska listigt. I stället för att försöka rädda äran på Putin, försöker man vanära det ukrainska ledarskapet. Putin och Porosjenko – lika goda kålsupare.
Vi kan ofta se samma tendenser i andra konflikter – Palestina/Israel: lika goda kålsupare. Och en hel strömning i svenskt 60-tal byggdes upp kring föreställningen om att Sovjet och USA är lika goda kålsupare. Den så kallade Tredje ståndpunkten. Intressant nog har Åsa Linderborg faktiskt vädrat tanken på en tredje ståndpunkt.
Om vi börjar med räden mot Vesti, så finns det allvarliga frågor att ställa till Ukraina om hur tidningen hanteras. Samtidigt finns det rätt seriösa frågor att ställa kring tidningen Vesti. Till exempel hur en gratisutdelad tidning, med rätt lite annonser, kan få en upplaga på 400000 i Kiev. Vem betalar? Ägarförhållandena i tidningen är milt sagt dunkla.
Hur det än är – OSSE och andra internationella organisationer har kritiserat räden, och tydligt är att Vesti fortsätter att komma ut. Tidningen delas ut i tunnelbanan, precis som tidigare. Det är meningslöst att jämföra en kanske illa utförd och dåligt underbyggd räd, med den systematiska förföljelse av oliktänkande medier som pågått sedan mitten av 90-talet i Ryssland. Ukrainas mediemarknad är dåligt utvecklad, på många sätt primitiv, men enormt pluralistisk. Putins Ryssland har nästan helt lyckats utplåna alla former av kritisk granskning.
Även vad gäller själva krigföringen. Här kan man då och då få höra att det inte är ett krig mellan Ryssland och Ukraina, utan ett krig mellan okontrollerbara beväpnade gäng – nazister, kosacker, cowboys, äventyrare – finansierade av Gud vet vem. Och ja, det finns rätt mycket egendomliga gestalter bland de ukrainska frivilliga, men Ukraina har gjort tydligt klart att de har ansvar och kontroll över frivilligkårerna. Ryssland för ett låtsaskrig. Låtsas inte vara på plats. Låtsas inte skicka vapen. Låtsas inte finansiera, utrusta och bemanna.
När ukrainska frivilligkårer beskylls för övergrepp så tar Ukraina sitt ansvar – de utreder fallen, letar upp dem som är skyldiga och inleder rättsprocesser. När ryskstödda band skjuter ner civilflygplan låtsas Ryssland att det är Ukrainas fel.

Ryssland för ett fegt krig, på ett grundval av lögner, och utan att vilja ta ansvar för sina imperialistiska ambitioner. Ukraina tar till sig av den berättigade kritik som framförs mot övergrepp på slagfältet, i politiken, i medierna.

För mig, som demokratisk socialist, kan det inte finnas en tredje ståndpunkt när lögnen angriper försöken – drömmen om – att skapa ett samhälle med rättssäkerhet och demokrati. Det finns bara en första ståndpunkt: demokratins och respektens. Mot den står lögnen och förtrycket.

Jag ska försöka förklara vad jag menar, varför jag tror att Putin inte vill erövra Sverige.
Det är viktigt att komma ihåg att Putin inte är militär. Ingen general. Han har aldrig gjort lumpen; har aldrig suttit på post och frusit om fötterna och frågan om han har en aning om hur man gör när man skjuter med gevär. Att posera halvnaken med jaktbössor är inget starkt bevis för stor kunskap i vapenkonst.
Putin är politiker och för en politiker är militären ett instrument, kriget ett verktyg och territorium – en hållhake. Att erövra ett land eller en del av ett land är inte målet – det är medlet. Putin är en rationell och intelligent spelare som har ett tydligt mål för sin politik, och invasionen av Ukraina är en del av hans strategi. Men det är inte land han är ute efter – okej, han kanske inte har något emot att ta kontrollen över viktiga landområden, men det är fortfarande inte jordtörst som driver honom.
Putins dröm är att upprätta ett europeisk säkerhetssystem där Ryssland har veto.
Som i FN, som i OSSE.
Putin anstränger sig ursinnigt för att hålla frågorna kring Ukrainainvasionen inom FN och OSSE – som han kan kontrollera. Och han anstränger sig lika mycket för att hålla konflikten UTANFÖR EU och Nato, som han inte har minsta kontroll över.
Putin vill få garantier för att fler länder inte ska få gå med i Nato om inte Ryssland går med på det. Han vill kort sagt att Ryssland ska få bestämma över andra länders utrikespolitik. Sverige, Finland, Irland, Ukraina, Georgien, Moldavien… Ryssland vill bestämma över oss. Däremot har han inget större behov av svensk malm eller irländsk whisky eller finsk pappersmassa.
Ryssland och Putin har en tydlig och klart uttalad vision. Det är inte fråga om galenskap eller förvirring, utom om rationell och oerhört traditionell stormaktspolitik.

Det har talats en del om upprustning och försvarsfrågor. Jag vill ha sagt att Ryssland INTE är ett hot mot oss. Hotbilder à la Sven Hedins kosacker i Kungsträdgården eller övningscenaria från Krigshögskolan i stil med Operation Garbo är inte aktuella. Nej, det finns inget som talar för att Putin laddar för en invasion. Ryssland är inte ett hot.

Däremot är osäkerheten ett hot, och det är Ryssland som har skapat denna osäkerhet.

Ryssland har upphävt hela det europeiska säkerhetssystemet, som det formulerades i FN-stadgan och Helsingforskonferensen. Det här gör att vi INTE HAR EN BLEKASTE ANING om vilka regler som gäller längre.

Jag TROR inte Ryssland har fientliga avsikter mot Sverige, men det finns inga garantier. Det faktum att Ryssland har använt militärt våld mot ett grannland för att uppnå politiska mål visar att landets ledning föraktar givna avtal. I tjugotre år har det Ryssland som uppstod efter Sovjets fall lovat att respektera grannländerna. I mars visade Putin vad hans lands löften var värda.

Vad jag TROR om Putins avsikter mot Sverige är rätt ointressant. Men det är min övertygelse om att osäkerheten är extremt allvarlig. Vi är utsatta för ett omedelbart och mycket stort hot, men vi vet inte alls hurdant.

Att nu börja resonera om att skaffa bandkanoner och återinföra värnplikten är, tror jag, fel väg. Det var inte brist på utrustning och soldater som gjorde Ukraina försvarslöst, utan brist på beredskap för det slags krig som bröt ut. Vi måste lägga pengar på forskning, studier, spaning och kunskap. Vi måste lära oss se mönster – som när Sverigedemokraterna röstar nej i Europaparlamentet till samarbetsavtalet med Ukraina. Varför vill högerextremister ge legitimitet till Putins våld mot en europeisk granne? Hur kommer det sig att antifascister och fascister enas i sitt stöd för Putins världsbild?

Är man osäker på något tar man reda på det man behöver veta. När nu osäkerheten är vårt hot, måste kunskapen bli vårt vapen.

Allt handlar om att få kontroll över gränsen till Ryssland.
Ryssland låtsas som att det inte pågår en invasion; Europa leker samma låtsaslek. Men i låtsasleken envisas alla inblandade med att att Ukrainas territoriella integritet måste garanteras. Till och med i FN har Ryssland sagt samma sak.
Bra. Då gör vi det. Garanterar Ukrainas territoriella integritet.
Det krävs politisk mod. Stort. Kanske till och med dumdristigt.

Så här tänker jag.

1. Etablera en acceptans inom FN eller OSSE för behovet av en utomstående närvaro vid rysk-ukrainska gränsen. Inte fyra stackars OSSE-observatörer som knappt får gå utomhus och därför måste skriva rapporter om att ”inga ryska trupprörelser noterats”. Nej fan, det är klart, när observatörernas rörelsefrihet är minimal. Det krävs en beväpnad trupp med ”license to kill”. Försök att passera gränsen utanför gränskontrollerna ska stoppas.

2. Upprätta ett mandat för en sådan grupp direkt mellan Ryssland, Ukraina och de länder som lovar skicka trupp till en gränsskyddskår.

3. Här kommer biten med det politiska modet: Låt Sverige och Vitryssland ta ledningen för ett sånt här initiativ. Sverige som EU-land och med starka band till Nato, och Vitryssland, med starka band till Ryssland. Ja. Vitryssland är en diktatur, men Vitryssland vill inte ha ett system där Ryssland flyttar gränser hur som helst. Vitryssland är en av de ursprungliga FN-staterna och ett avtal om en sådan här operation är inte ett erkännande av Lukasjenko, utan ett erkännande av Vitrysslands suveränitet.

4. Låt Ukraina och Ryssland vardera välja ytterligare två ”contributing nations” bland Europas neutrala stater: Schweiz, Österrike, Finland och Irland.

5. Sätt in denna Multinational Border Control Mission och låt Ukraina hantera sin antiterroristoperation utan ryskt bistånd till motståndarsidan. Genom en sådan här modell behövs ingen Natoinsats, inga vapenleveranser – Ukraina har massvis med vapen.

6. Förbered en katastrofinsats för att skapa bostäder och uthärdliga levnadsförhållanden för människorna i Donbass; stöd ukrainska projekt för samförstånd och nationell dialog.

En av Rysslands mest älskade böcker är Guldkalven av författarparet Ilf och Petrov. En skälmroman om en lurendrejare på resa runt i det Ryssland som håller på att resa sig efter första världskriget och inbördeskriget, men ännu inte upplevt Stalins svältkrig mot bondebefolkningen i Ukraina och Sydryssland. Boken kom ut 1931.
NÅ. En av figurerna i boken är ”Sitz-Ordförande” Funt. Funt är en lite misslyckad figur som före revolutionen livnärde sig på att vara målvakt i oseriösa företag. Han var ordförande i aktiebolagsstyrelser, men bara på papperet. Och ordet ”Sitz-Predsedatel” har blivit ett ryskt ord för bulvan.
Och det slår mig att det ryska kriget i Ukraina är ett Sitz-Krieg. Det är ett krig som förs genom bulvaner. Som lätt kan offras. ”Nej, vadå? Vi är inte där!”. Ryssland har sedan sent 80-tal förfinat modellen med Sitz-Krieg. I många av Rysslands grannländer har man skapat låtsasländer, ofta genom att skickligt utnyttja nationella rörelser, sovjetnostalgiska tendenser och faktiska övergrepp i historia och nutid. Men aldrig har man tagit ansvar för de här konflikterna. Nej, man har tillsatt sina målvakter – Sitz-premiärministrar, Sitz-utrikesministrar som får åka på ändlösa förhandlingar i Wien och Genève, försedda med tydliga instruktioner om att för helvete inte acceptera några som helst förslag.
Kanske borde planerna för att stoppa Rysslands aggression ta lärdom av arbetet mot ekonomisk brottslighet?

Den svenska pressen dryper av valpiss. Ids nästan inte läsa tidningar längre, så här på avstånd. Jag får intrycket att det inte deltar några andra partier än SD. Och så att folkpartister inte kan stava.
Jag är demokratisk socialist, och det gör det rätt svårt för mig att rösta. Man kanske kan tycka att det verkar finnas partier som har namn som påminner om min politiska idé, men jag är inte lika säker.
Grunden för min föreställning om den demokratiska socialismen är att jag tror på att samhället kan vara – är – en god kraft som kan skydda och utveckla den enskilde. Själva ordet – socialism – kommer ju av föreställningen om att människan är en social varelse. Jag tror att människor tillsammans kan skapa.
Att jag envisas med att vilja använda ordet demokratisk före socialism är att jag samtidigt anser att individen har större rätt till respekt och skydd än kollektivet. Det är den enskilde som bär initiativ och vilja.
Som demokratisk socialist uppfattar jag inte den enskilde och kollektivet som fiender.
Som demokratisk socialist anser jag det vara självklart att det finns ett strukturellt förtryck – enskilda kan blir förtryckta för att de hänförs till en eller annan social konstruktion – kön, ras, klass, religion… Men jag anser det lika självklart att en social konstruktion – kön, ras, klass, religion… inte kan förväntas bära kvaliteter som gör dem oantastliga. Ett aggressivt gäng är ett aggressivt gäng, oavsett om de representerar en förtryckt eller förtryckande grupp människor.
Som demokratisk socialist anser jag att samhället har ett ansvar för den enskildes säkerhet – och med säkerhet menar jag hela vägen: anständig åldringsvård är lika mycket en säkerhetsfråga som en väl fungerande försvarsmakt.
Som demokratisk socialist anser jag att samhället ska kunna sätta gränser för enskildas och kollektivs våld mot andra enskilda och andra kollektiv. Och våld är inte bara knytnävar och slagträn – dyr medicin, brist på utbildning, böcker och kultur, dålig busstrafik – allt det kan också vara våld.
Som demokratisk socialist anser jag att min yttersta plikt som enskild, är att acceptera att andra tror och tänker annorlunda, men jag behöver inte acceptera dem som besjunger och bejakar våld och inskränkthet.
Som demokratisk socialist tror jag på samtal. Jag tror på möten mellan människor, och jag tror att människor är förmögna att lyssna och resonera.
Som demokratisk socialist tror jag på ansvar. Jag inser att det inte räcker att vilja göra reformer – de måste finansieras, förhandlas, förankras. Jag fattar att det är svårt att fatta beslut. Jag har full förståelse för att politik är – och måste vara – långsam.
Som demokratisk socialist tar jag frasen ”Alla folks frihet är hela världens fred” på allvar. Jag kan inte acceptera imperialism, oavsett under vilken flagga imperialisterna marscherar. Men länder kan samarbeta. Världen är full av exempel på hur stater lagt av vissa delar av sin självständighet och faktiskt samarbetar.
Som demokratisk socialist är jag medveten om att jag har ett ansvar att göra moraliska val. Jag kan inte gömma mig bakom rikets eller könets, klassens, trons lagar, när jag gör mina val. Ansvaret är mitt.
Så tänker jag, när jag går till val och ser valsedlarna.

Jag bor alldeles intill Maidan. I februari var min gata en stridszon. Runt min gata dog människor för att de trodde på förändring; andra för att de trodde på sina chefer. Barrikaderna står kvar och fasaderna har än i dag skador efter eldar. Gatstenen är fortfarande uppriven på sina håll.
Ekona av skotten hörs mellan fasaderna om man lyssnar.
Men det som slår mig varje gång jag går till tunnelbanan är tystnaden. Det är sanslöst tyst på morgonen på Maidan. Det mest högljudda är svalorna som svirrar genom luften.
Det regnade i natt, och det luktar våt tältduk och koleld. Militärtälten är på väg att försvinna från centrala Kiev, men här, på själva Maidan står de kvar, och så här på morgonen är revolutionen sömnig. Tystande skaver i miljonstaden, och jag blir inte av med tystnaden förrän långt nere i tunnelbanan.