Sitz-Krieg.

En av Rysslands mest älskade böcker är Guldkalven av författarparet Ilf och Petrov. En skälmroman om en lurendrejare på resa runt i det Ryssland som håller på att resa sig efter första världskriget och inbördeskriget, men ännu inte upplevt Stalins svältkrig mot bondebefolkningen i Ukraina och Sydryssland. Boken kom ut 1931.
NÅ. En av figurerna i boken är ”Sitz-Ordförande” Funt. Funt är en lite misslyckad figur som före revolutionen livnärde sig på att vara målvakt i oseriösa företag. Han var ordförande i aktiebolagsstyrelser, men bara på papperet. Och ordet ”Sitz-Predsedatel” har blivit ett ryskt ord för bulvan.
Och det slår mig att det ryska kriget i Ukraina är ett Sitz-Krieg. Det är ett krig som förs genom bulvaner. Som lätt kan offras. ”Nej, vadå? Vi är inte där!”. Ryssland har sedan sent 80-tal förfinat modellen med Sitz-Krieg. I många av Rysslands grannländer har man skapat låtsasländer, ofta genom att skickligt utnyttja nationella rörelser, sovjetnostalgiska tendenser och faktiska övergrepp i historia och nutid. Men aldrig har man tagit ansvar för de här konflikterna. Nej, man har tillsatt sina målvakter – Sitz-premiärministrar, Sitz-utrikesministrar som får åka på ändlösa förhandlingar i Wien och Genève, försedda med tydliga instruktioner om att för helvete inte acceptera några som helst förslag.
Kanske borde planerna för att stoppa Rysslands aggression ta lärdom av arbetet mot ekonomisk brottslighet?