Demokratisk socialism.

Den svenska pressen dryper av valpiss. Ids nästan inte läsa tidningar längre, så här på avstånd. Jag får intrycket att det inte deltar några andra partier än SD. Och så att folkpartister inte kan stava.
Jag är demokratisk socialist, och det gör det rätt svårt för mig att rösta. Man kanske kan tycka att det verkar finnas partier som har namn som påminner om min politiska idé, men jag är inte lika säker.
Grunden för min föreställning om den demokratiska socialismen är att jag tror på att samhället kan vara – är – en god kraft som kan skydda och utveckla den enskilde. Själva ordet – socialism – kommer ju av föreställningen om att människan är en social varelse. Jag tror att människor tillsammans kan skapa.
Att jag envisas med att vilja använda ordet demokratisk före socialism är att jag samtidigt anser att individen har större rätt till respekt och skydd än kollektivet. Det är den enskilde som bär initiativ och vilja.
Som demokratisk socialist uppfattar jag inte den enskilde och kollektivet som fiender.
Som demokratisk socialist anser jag det vara självklart att det finns ett strukturellt förtryck – enskilda kan blir förtryckta för att de hänförs till en eller annan social konstruktion – kön, ras, klass, religion… Men jag anser det lika självklart att en social konstruktion – kön, ras, klass, religion… inte kan förväntas bära kvaliteter som gör dem oantastliga. Ett aggressivt gäng är ett aggressivt gäng, oavsett om de representerar en förtryckt eller förtryckande grupp människor.
Som demokratisk socialist anser jag att samhället har ett ansvar för den enskildes säkerhet – och med säkerhet menar jag hela vägen: anständig åldringsvård är lika mycket en säkerhetsfråga som en väl fungerande försvarsmakt.
Som demokratisk socialist anser jag att samhället ska kunna sätta gränser för enskildas och kollektivs våld mot andra enskilda och andra kollektiv. Och våld är inte bara knytnävar och slagträn – dyr medicin, brist på utbildning, böcker och kultur, dålig busstrafik – allt det kan också vara våld.
Som demokratisk socialist anser jag att min yttersta plikt som enskild, är att acceptera att andra tror och tänker annorlunda, men jag behöver inte acceptera dem som besjunger och bejakar våld och inskränkthet.
Som demokratisk socialist tror jag på samtal. Jag tror på möten mellan människor, och jag tror att människor är förmögna att lyssna och resonera.
Som demokratisk socialist tror jag på ansvar. Jag inser att det inte räcker att vilja göra reformer – de måste finansieras, förhandlas, förankras. Jag fattar att det är svårt att fatta beslut. Jag har full förståelse för att politik är – och måste vara – långsam.
Som demokratisk socialist tar jag frasen ”Alla folks frihet är hela världens fred” på allvar. Jag kan inte acceptera imperialism, oavsett under vilken flagga imperialisterna marscherar. Men länder kan samarbeta. Världen är full av exempel på hur stater lagt av vissa delar av sin självständighet och faktiskt samarbetar.
Som demokratisk socialist är jag medveten om att jag har ett ansvar att göra moraliska val. Jag kan inte gömma mig bakom rikets eller könets, klassens, trons lagar, när jag gör mina val. Ansvaret är mitt.
Så tänker jag, när jag går till val och ser valsedlarna.

En kommentar till “Demokratisk socialism.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.