Mitt jobb är att möta folk i östra och södra Ukraina, prata med politiker och aktivister och journalister och näringslivsfolk. Ibland sitter vi på ett fik en tre-fyra människor och diskuterar vad Europa är och vad integrering innebär – Ukraina har alltid varit en del av Europa. Hur kan man integrera något som redan är en del av det som det ska integreras med. Hur integrerar man ett äpple med ett äppelträd? I andra sammanhang sitter vi och är viktiga och har slips och byter visitkort. Och någon gång har det hänt att jag fått stå på scen och köra Stand-Up Europropaganda inför en arg folkmassa. Härligt.
Inom parentes kan vi säga att det här är det roligaste jobb som finns. I hela världen.
Och nu har jag just kommit tillbaka från en sådan här resa: Sumy och Tjernihiv. Två städer norr och nordöst om Kiev. Jag hyrde en bil, bad om en GPS, knappade in adressen till Sumy och fräste i väg.
Det är fullkomligt underbart att köra ut på landet så där. Höstfärgerna, små städer och kyrkor… Det är något oväntat bakom varje kurva.
Nu är det bara det att vägarna i Ukraina är nästan helt utan kurvor. Evighetslånga raksträckor, där man snabbt vänjer sig vid att INTE hålla blicken långt fram, utan att titta på vägen omedelbart framför bilen för att undvika avgrundsdjupa hål i asfalten. Men det verkar inte finnas älg i Ukraina, så jag har överlevt, även om jag inte sällan kört så det slagit gnistor i underredet när vägen tvättbrädnat till oigenkännlighet.
Så åkte jag till Sumy. Omväxlande på riktigt god väg, omväxlande genom byar med höns och kor längs vägrenen och på långa sträckor – vägbeläggning som skulle få stöddämparingenjörerna att gråta om de visste vad deras bilar utsätts för. Men jag kom fram. Lät mig intervjuas i läns-TV, träffade folk, sov på hotell, åt frukost och så var det dags att resa till Tjernihiv. 340 kilometer sa GPSen. Tre timmars resa, lovade den. Och så iväg.
Vägarna var lite bättre åt det där hållet och det såg bra ut. Jag skulle vara framme i Tjernihiv lagom till lunch. Raka spåret.
Men spåret visade sig rakare än vad jag kanske hoppats på. Jag började roat konstatera att jag antagligen åkte på genvägar, endast kända av GPS. Små byvägar. Idylliskt. Raka vägen.
Vägen blev ännu smalare. Men mindre väg. Fortsätt rakt fram 11 kilometer. Jaha.
Så var det inte asfalt på vägen längre. Det gjorde inte så mycket, för asfalten var knölig och obekväm och det kändes lite mysigt att åka på grusväg och liksom överlista Svensson som kör där på sin autostrada. Jag och GPSen vet bättre.
Men när det inte var grus längre, utan geggamojja blev körningen lite tröttsam. Djupa, vattenfyllda gropar i vägen kändes inte lockande, och i de flesta fall kunde jag köra vid sidan om vägen. Men i något fall var det bara att gå ut och spana – finns det botten i det där hålet? Kommer jag igenom med en Seat Ibiza? Notera också att vi befinner oss LÅNGT från närmaste mobiltäckning. Rakt fram, sa GPSen.
Det där talesättet: ”vart tog vägen vägen?” förverkligades i hela sin längd. Jag är, inser jag, ute och åker på en åker.
GPSen envisas – RAKT FRAM. Vägen förvärrades nu rätt dramatiskt, och när GPSen föreslog att jag skulle ta mig över floden Desna vid ett VADSTÄLLE så bestämde jag mig för att nu fick det faktiskt vara nog. Medan GPSen allt mer högljutt manade till u-sväng började jag spana efter bebyggda trakter och hittade så småningom fram till en by med en kyrka där jag kunde falla till marken och tacka skaparen av asfalt för att hon skapat asfalt. Jag befann mig i trakten av Gaj kyrkby. Tror jag. 
Sedan var det bara rakt fram till Tjernihiv. GPSen surade hela resten av resan.
Ja, och när jag var fram och checkade in på hotellet, så möttes jag av det här:
