Just nu försöker demokratins fiender formulera en ”kålsuparteori” vad gäller Ukraina. Aftonbladet körde nyligen en artikel om tidningen Vesti, som utsatts för en räd av den ukrainska säkerhetstjänsten. Chefredaktören citerades: ”Det pågår en putinifiering av Ukraina”.
Det här är ganska listigt. I stället för att försöka rädda äran på Putin, försöker man vanära det ukrainska ledarskapet. Putin och Porosjenko – lika goda kålsupare.
Vi kan ofta se samma tendenser i andra konflikter – Palestina/Israel: lika goda kålsupare. Och en hel strömning i svenskt 60-tal byggdes upp kring föreställningen om att Sovjet och USA är lika goda kålsupare. Den så kallade Tredje ståndpunkten. Intressant nog har Åsa Linderborg faktiskt vädrat tanken på en tredje ståndpunkt.
Om vi börjar med räden mot Vesti, så finns det allvarliga frågor att ställa till Ukraina om hur tidningen hanteras. Samtidigt finns det rätt seriösa frågor att ställa kring tidningen Vesti. Till exempel hur en gratisutdelad tidning, med rätt lite annonser, kan få en upplaga på 400000 i Kiev. Vem betalar? Ägarförhållandena i tidningen är milt sagt dunkla.
Hur det än är – OSSE och andra internationella organisationer har kritiserat räden, och tydligt är att Vesti fortsätter att komma ut. Tidningen delas ut i tunnelbanan, precis som tidigare. Det är meningslöst att jämföra en kanske illa utförd och dåligt underbyggd räd, med den systematiska förföljelse av oliktänkande medier som pågått sedan mitten av 90-talet i Ryssland. Ukrainas mediemarknad är dåligt utvecklad, på många sätt primitiv, men enormt pluralistisk. Putins Ryssland har nästan helt lyckats utplåna alla former av kritisk granskning.
Även vad gäller själva krigföringen. Här kan man då och då få höra att det inte är ett krig mellan Ryssland och Ukraina, utan ett krig mellan okontrollerbara beväpnade gäng – nazister, kosacker, cowboys, äventyrare – finansierade av Gud vet vem. Och ja, det finns rätt mycket egendomliga gestalter bland de ukrainska frivilliga, men Ukraina har gjort tydligt klart att de har ansvar och kontroll över frivilligkårerna. Ryssland för ett låtsaskrig. Låtsas inte vara på plats. Låtsas inte skicka vapen. Låtsas inte finansiera, utrusta och bemanna.
När ukrainska frivilligkårer beskylls för övergrepp så tar Ukraina sitt ansvar – de utreder fallen, letar upp dem som är skyldiga och inleder rättsprocesser. När ryskstödda band skjuter ner civilflygplan låtsas Ryssland att det är Ukrainas fel.
Ryssland för ett fegt krig, på ett grundval av lögner, och utan att vilja ta ansvar för sina imperialistiska ambitioner. Ukraina tar till sig av den berättigade kritik som framförs mot övergrepp på slagfältet, i politiken, i medierna.
För mig, som demokratisk socialist, kan det inte finnas en tredje ståndpunkt när lögnen angriper försöken – drömmen om – att skapa ett samhälle med rättssäkerhet och demokrati. Det finns bara en första ståndpunkt: demokratins och respektens. Mot den står lögnen och förtrycket.