Kategori: Ett och annat

Veckan efter påsk tillbringade jag med händerna djupt nere i jorden. Greps av jordlust, grävlust, växtlust. Jorden var varm och torr, och nånting i den talade till det minne som finns i mig av tusentals år av jordbruk. Det är oerhört lätt att känna lust till jord och odling. Och även om mitt jordbruk består av fyra kvadratmeter rödbetor och gräslök och knappast kommer att hålla familjen mätt i vinter, så ligger det något slags ursprungsnjutning i att förbereda sådd. Neil i ”Hemma värst” förklarade det bra: ”We sow the seed, right. Nature grows the seed, and then, we eat the seed. And then, after that, we sow the seed, nature grows the seed, and then, we eat the seed. And then, after that again, we sow the seed, nature grows the seed….”

Hur som helst känns det rätt på något underligt vis att gräva. Självklart skulle kanske en del av tjusningen försvinna om man hade fyra hektar potatisåker att vända före lunch, men nu slipper jag ju det. Fyra små örtesängar är ingen pina, och skulle frosten ta skörden slipper jag blanda bark i ruccolasalladen. Men det är nåt med perspektivet. Att vara så nära jorden, att mylla ner kompost, att komma närmare det kosmiska kretsloppet. Att vara en del av världen.

I dag insåg jag att ingen längre sjunger. Okej, folk sjunger i kör, och det finns ingen tonåring i hela landet som inte är med i band, och snapsvisorna verkar ju ha överlevt sångdöden, men annars är det ingen som sjunger längre. Jag har utsett mig själv till den sista sjungande generationen. Jag hann gå i skolan innan JP Nyström-orglarna skrotats.

Jag hann gå i skolan precis i brytpunkten mellan Alice Tegnér och Hej Matematik. Jag hann utsättas för såväl psalmverser utantill som mängdläran. Fortfarande är ju psalmer oerhört starkt årstidsbetingande: vissa psalmer skapar känsla av kallt och frost och mörker, andra frammanar vårgrönska.

Jag växte upp i vad vi kan kalla en folkrörelsemiljö. Jag hängde med mina föräldrar på länskonferenser och riksmöten, och överallt sjöng man. Unisont. Flera gånger om dagen. En normal konferensdag innehöll bergis fyra olika förbundssånger, samt en mängd mer eller mindre informella sångprestationer om aftnarna. Jösses vad man sjöng. När jag tänker på de umgängesformer jag minns från mitt föräldrahem, känns det som att vi mycket oftare var på olika föreningsfester med doftande blå stencilerade sånghäften (den enda form av sprit som serverades på de här festerna) än vi hade gäster hemma. Sånghäften, sånghäften.

Jag har fortsatt att sjunga av bara farten. Än i dag kan jag massor med skumma låtar utantill: psalmer, nykterhetshymner, fnissiga SSU-visor (We’ll make Gunnar Hedlund skjuta bönder med pistol), tårdrypande skillingtryck, Povel Ramel-låtar, FNL:s nationalsång, Joe Hill-låtar, väckelsevisor, progglåtar, We Shall Overcome, Scoutsången, Bellmansvisor, Hasse-och-Tage-sånger, lägerbålsvisor, ryska soldatsånger och allt annat slags konstig visskatt.

Men i dag är det ingen som sjunger längre. De gamla folkrörelserna är kanske inte döda, men de luktar inte riktigt lika fräscht som förr. Och inte tror jag att det är riktigt lika vanligt med unisona föreningssånger längre. Och inte sånghäften på samkvämen efteråt.

Till och med tolkskolan, där jag gjorde lumpen, hade ett sånghäfte! Det var ett trevligt partytrick när man träffade andra tolkar på fest: att plötsligt utantill börja sjunga Poljusjka pole eller Katjusja inför en häpen, avundsjuk och allteftersom allt mer hänförd och beundrande publik. Men nu är det ingen som sjunger längre.

Påsken har gått. Ingen sjunger ”Vad ljus över griften” med den där enastående häftiga känslan, den släpiga melodin, den nästan John-Lennonskt horisontala melodin. Snart är det sommar, och ingen sjunger mer än några ynka verser ur Den blomstertid nu kommer, och framförallt inte den där roliga versen om av himlen drype fetma…

Jag saknar den där gamla unisona sången, där man inte absolut behövde kunna sjunga så där värst bra. De där gamla folkrörelsegubbarna var ju inte särskilt sångkvittriga av sig, men nog fan sjöng de med i ”Fram kamrater” eller ”Arbetets söner”. Kraxigt, tondövt och eländigt, men unisont. Tillsammans, så gott man kunde.

Någon sa att jag var otydlig i fråga om ateismen. Jag ska försöka vara tydlig. Jag uppfattar frågan om ateism som en metodfråga.

Om Gud finns eller inte är en fråga som är omöjlig att besvara med förnuftet. Själva frågan ”finns Gud?” är meningslös, eftersom det inte finns något sätt att ta reda på svaret. Det är ungefär som att försöka svara på frågan: hur många universum finns det? Hur många oändligheter finns det?

Men vi KAN diskutera vilken roll Gud spelar i tillvaron, och det var liksom det jag avsåg när jag tog upp det här med Påvens paja bil: om påvens bil får motorstopp, förlitar han sig hellre på startkablar och mekaniker, än på vigvatten och exorcister. När bilen ska lagas är det meningslöst att förvänta sig gudomliga ingripanden. Eller när soporna ska bäras ut. Hur het din tro än är på Jesus, lär du få bära ut soporna själv.

Ju längre vår vetenskap utvecklas, desto större blir det utrymme som vi kan hantera med vårt förnuft. En kirurg har antagligen större framgång i kampen mot cancern, än en aldrig så inspirerad helbrägdagörare. Med förnuftet och vetenskapen tränger vi djupare och djupare in i materien och längre och längre ut i kosmos. Och i de här vetenskaperna är metoden strikt ateistisk, på samma sätt som påven och hans startkablar.

Jag hade ett rätt långt snack med en kompis om skapelseberättelsen och evolutionen. Han ansåg att evolutionen var precis lika omöjlig att bevisa som skapelseberättelsen, och att Bibelns berättelse därmed var precis lika relevant som Darwins. Men haken är att det är två olika saker. Biologerna försöker aldrig påstå nåt om skapelsen, eftersom den ligger utanför deras räckvidd. Det går inte att, med vetenskapliga metoder, förklara vad som fanns före den första urcellen, före big bang, före det som fanns innan det som skapade förutsättningarna till det som ledde till big bang. Alltså stoppar biologerna där, vid urcellen. Att deras berättelse börjar där, behöver inte betyda att det inte fanns något tidigare. Det enda det betyder är att den vetenskapliga, ateistiska, metoden inte kan tillämpas. Att det mänskliga förnuftet inte har möjlighet att hantera frågan.

Men där har tron andra möjligheter. Bibelns berättelser är ett sätt att försöka förklara det som är omöjligt att förklara. Att göra det obegripliga begripligt. Det enda vi kan förklara med vetenskapens hjälp är ju en massa processer, DNA, mutationer och allt sånt, men det förklara ju inte ett smack om vad som gör oss till människor. Ett foster utvecklas från en urcell till en människa och vetenskapen vet exakt vad som händer i varenda skede, men inte ett dugg om vad det är som får två könsceller att bli till en tänkande människa, massmördare eller helgon.

Där, nånstans, ligger underverket. Det finns ingen motsättning mellan tro och vetenskap: det är olika metoder. Ateismen är nödvändig som vetenskaplig metod, men meningslös där vetenskapen inte når.

På söndag är det Marie Bebådelsedag. Nio månader till juldagen, så ni kan ju räkna ut vad som hände med Maria. Ett annat namn på Marie Bebådelsedag är Vårfrudagen. Vår fru. Lomhörda fornsvenskar hörde fel, och det blev till våffeldagen.

Jag kommer från en region där våfflor anses som Det Godaste Som Finns. Varje gång, när jag var liten och släktingar och grannar och liknande ville göra något riktigt festligt, så serverades våfflor. Med grädde och sylt. Än i dag råkar jag ut för situationer där våfflor serveras som höjden av njutningslystnad och bortskämskhet. Haken är bara att jag så länge jag kan minnas har tyckt redigt illa om våfflor. Dessa pseudopannkakor, hoptvingade i en lika flottig som dammig järnklämma som plockas fram en gång om året, ungefär. Brrr. Grädden smälter på ett läbbigt sätt och gör att våfflorna ganska snabbt återtar smetstadiet. Sylten skär sig mot grädden: resultatet blir en blekbeige gägga med inslag av sylt.

O njutning!

Medan jag ändå är igång och talar om saker jag inte gillar, som alla förväntar sig att man gillar, kan jag nämna bakelser. När vi åkte till STAN (dvs Ume), så ingick alltid ett besök på KONDIS. Där tvingades man dricka sockerdricka och äta bakelser, och mina arma föräldrar blev alltid lika besvikna över att jag ville ha en kanelbulle. Inte ens wienerbröd tyckte jag om. Kanelbulle. Dessutom var kanelbullarna på kondisen mycket äckligare än mammas kanelbullar, och sockerdrickan var mycket äckligare än mammas svartvinbärssaft. I rutinen på kondiset förutsattes man också instämma när mamma sa ”vilken fest!”, fast man satt där och pinade i sig och ville därifrån så fort som möjligt.

Och där är jag än i dag. Napoleonbakelser och eclairer är vederstyggligt äckligt. Jag har nätt och jämt lärt mig dricka kaffe. Låt oss säga: jag kan fördra kaffe, men jag tycker absolut inte om det. Sockerdricka gillar jag inte heller, faktiskt. Och våfflor. Men ett av privilegierna med att vara vuxen, är att man slipper äta våfflor och eclairer. Konstaterar alltså: det är bättre nu. Avstår därmed från att fira Marie bebådelsedag.

Nu är det så här att jag har en halvgammal mobiltelefon. Den funkar perfekt. Det enda felet med den är att den är just halvgammal. Jag är lite sugen på att skaffa en ny och fin och ny. En platt och blank och frän.

Så jag gick till en mobiltelefonaffär, lade upp den halvgamla och bad om lite förslag.

– Då har jag precis vad du söker!, säger herrn i butiken och går in i en skrubb. Efter en stund kommer han fram med en liten låda och en liten trind telefon.

– Det här är en kompakt och enkel telefon, och det bästa är att du inte kommer att behöva lära dig en massa nya kommandon och menyer.

Telefonen såg omodernare ut än den jag har. Det riktigt ångade gubbstil över den. Hade volvo gjort mobiltelefoner på 70-talet, så hade de sett ut precis så där. Det var kort sagt EXAKT den telefon jag inte ville ha. Om jag hade fått definiera de egenskaper jag INTE ville ha på min nya telefon, så hade jag nog kommit fram till just den.

– Mjae, sa jag, – jag tror nog jag tittar vidare…

– Okej, sa herrn i butiken, – vad är det som får dig att tveka? Det här är en robust och pålitlig telefon, med tydliga och rediga menyer. En bra telefon för dig som använder telefonen för att ringa och kanske smsa.

– Jamen jag vill ha en LYXIG och frän telefon! En som är platt och och och fin och lite elegant. En som visar att jag har KOLL! Den telefon jag har funkar utmärkt, men den är inte NY och inte TJUSIG. Om jag behövde en bra och robust och pålitlig telefon skulle jag behålla den jag har! Jag vill köpa en livsstil! Jag vill köpa respekt från min omgivning! Jag vill köpa vällusten i att ställa in ringsignaler och hitta finesser att skryta över. GE MIG DEN FETASTE LUR NI HAR, OCH INGEN FARBRORSTELEFON!

Nej, så sa jag inte. Jag lommade iväg och kände mig gammal.

Fast å andra sidan är den halvgamla snart helgammal, och då kommer jag kunna odla min stofili genom att hala fram en mattblå gammal sprucken historia när alla andra har gått på marknadskrafternas försök att få oss att slänga bort fullt fungerande saker.

Det är egentligen inte konstigt att orden för explodera och töa är nästan desamma. För nu har det både smält och smällt. Våren har exploderat och snön har smält. Normalt brukar vårar här i södra Sverige vara lite mer försiktiga, men i år: pang, sa det, så var våren här.

För en vecka sen låg var snön fortfarande ganska djup, det var minusgrader och knarr under fötterna. Sedan blev snön hal, sedan lös, sedan slaskig, moddig och så plötsligt: borta!

Det är nästan torrt. Det börjar kännas oanständigt att köra med dubbdäck; lite pinsamt. I stugan hälsar glasverandan med värme. Detta fryskalla rum har på en vecka förvandlats till det trivsammaste, ljusaste och varmaste. Och hela skogen och hela världen luktar våt jord, och det är samma underverk varenda gång. Jag har varit med om flera dussin vårar, flera tjog rentav, men det är lika underligt varje gång: att det funkar. Att snön verkligen smälter, att vattnet verkligen rinner ner i marken, att knopparna sväller och att snödropparna tränger upp ur jorden. Kaffe på bron, solen gassar – samma underverk än en gång. Vår.

Nu har jag fått en grill i huvudet.

För drygt två år sen började jag träna lite. Det var rätt revolutionerande från min sida, eftersom jag i alla tider undvikit så gott som alla former av fysisk ansträngning. Men så för två år sen började jag springa. Jag befann mig i omständigheter, där alternativet till att springa var att jobba. Antingen jobbade man, eller så sov man. Eller så använde man en stund av arbetstiden till att springa. Alltså sprang jag, av ren lättja, för att slippa jobba.

Det var ursinnigt jobbigt. Jag hade inte sprungit sedan 1983. Det fanns bara en bana, på 1,3 km. Och jag orkade inte springa runt hela. Jag sprang kanske halva, gick halva. Efteråt hade jag hysterisk träningsvärk. Underligt nog gav jag mig ut dagen därpå. Sprang vidare. Efter ett par veckor orkade jag springa hela rundan, och efter ytterligare några veckor kunde jag springa två. Sen tre.

Lustigt nog lyckades jag fortsätta springa när jag återvände till normala förhållanden, och jag har ganska duktigt fortsatt att springa, fast jag tycker det är enormt tråkigt, otroligt jobbigt, och dessutom inte tappar massvis med vikt. Fast jag springer nästan en mil fyra gånger i veckan.

Men nu till grillen. Som jag fått i huvudet.

Jag tror jag ska försöka åka Vasaloppet!

Se där en grill som heter duga. Dels skulle det kännas ganska intressant att få ett fokus för träningen: det här ska jag klara av. Men framförallt lockas jag av det rent fantastiskt osannolika i att jag skulle åka Vasaloppet. Det är liksom som om Peter Harryson skulle ta sig igenom ett nålsöga, i stället för att, som förnuftigt folk, gå runt nålen.

Så nu får vi se hur det går. Det finns massor med åtskilligt bekvämare medel att ta sig fram nio mil, och det finns säkert massvis med former av träning som är nyttigare och mer givande och kanske roligare. Men har jag fått en grill i huvudet, så har jag.

Det senaste just nu verkar vara att hylla myndigheter. Det är bergis en konsekvens av elfte september. Nästan allt är en konsekvens av elfte september: till och med jakten på fildelning är en konsekvens av elfte september, eftersom man räknat ut att upphovsrättsfiffel är en av terrorismens finansieringsmetoder. Om vi stoppar folk från att fildela, så svälter terroristerna ihjäl.

Hur som helst: myndigheter är de nya hjältarna. För några år sen var det de ensamma vildhjärnorna: Dirty Harry, till exempel. En polis som går sina egna vägar, bryter mot mesiga regler och ser till att rättvisa skipas: en högre, rättare, rättvisa än den som står i lagboken och som advokater och mesproppiga bleeding heart liberals vränger ut och in på. I dag är hjälten en myndighet. I de vanliga svenska reklam-TV-kanalerna myllrar det plötsligt av amerikanska myndigheter: Dels fullt autentiska som NCIS, JAG, NYPD, LVPD, och så några påhittade, som CTU i 24. Medan sjuttiotalets amerikanska TV-serier nästan alltid handlade om hjältar som på ett eller annat sätt var i konflikt med systemet, så handlar dagens om systemet.

NCIS i trean till exempel. Ett litet team klipska utredare som löser mord med anknytning till marinkåren. JAG, som i Sverige kallas På heder och samvete: ett litet team klipska jurister som leder förundersökningar av brott inom marinen. Fullt autentiska statliga myndigheter inom USA:s försvarsmakt: www.ncis.navy.mil och www.jag.navy.mil . Alla CSI-varianterna: små, klipska team av kriminaltekniker som utreder brott. Brottskod: försvunnen: ett litet klipskt team av FBI-agenter som utreder försvinnander: Criminal Minds: ett litet klipskt team av FBI-agenter som utreder seriemördare. Lägg märke till att det ALLTID är frågan om sammansvetsade team. Det finns inget utrymme för ensamvargar i de här serierna: Dirty Harry skulle aldrig funka i CSI.

I samtliga fall ser vi att systemet fungerar. Brott blir lösta, banditer gripna. Allmänheten kan vara trygg: staten försvarar oss. Det här borde vara nåt lite nytt i amerikansk populärkultur. Normalt brukar ju myndigheter i USA skildras som skurkar: i mängder av filmer hör vi om statliga konspirationer – kolla bara Arkiv X! Och så plötsligt denna våg av hyllningar till den offentliga sektorn, och dess arbetande kollektiv.

Hyllningar till kollektivet, till staten och den offentliga sektorn: det är den nya amerikanska propagandan!